Ingen skola för pojkar

Flera gångar har jag haft anledning att konstatera att skolan, i alla fall på låg- och mellanstadiet, inte är en skola för pojkar. Det är en skola för flickor, med nästan uteslutande kvinnliga lärare som uppmuntrar flickornas ordningssamma pysselkreativitet och fördömer pojkarnas mer spretiga och bullriga experimentkreativitet.

Bara för att fröken tycker det är roligt att pyssla är det inte säkert att alla barnen tycker det är roligt att klippa ut och måla siffror i tre delar, för att sedan klistra in dem i en bok och se att ”ooooh det blev en sjua”. Det är inte säkert att alla barn tycker det är roligt att rita och klippa ut pappersglasögon som sedan målas för att använda dem som illustration för att se kemi, när glasögonen inte ens är riktiga.

Jag är visserligen inte pojke, men jag skulle ha avlidit av tristess om skolan varit så när jag gick där. Jag hade velat skriva de där siffrorna på stört, hur många gånger behöver man pyssla fram en sjua för att veta att det är en sjua? Såvida man inte tycker själva pysslet är skojigt. Och varför ska man rita meningslösa pappersglasögon, istället för att få se en liten knallgasexplosion som exempel på kemi? Eller ett magnesiumband som brinner? Det är väl tusen gånger roligare?

Alla barn är inte lika, och det finns självklart de som klarar och föredrar pysslet, särskilt flickorna (generaliserat). Och skolan ska vara en skola för alla. Just det, alla. Men av någon konstig anledning gäller det bara om alla är som den förhärskande pedagogiska riktningen. Som att pyssla, öva sociala samspel och med alla medel försöka få tjejer intresserade av teknik.

Men pojkarna då? I dagens DN skriver fem professorer, både kvinnor och män, om att skolan riskerar att skapa ett lågutbildat manligt proletariat. De pedagogiska metoderna som används i skolan idag, klarar inte av att utbilda pojkarna! Det är faktiskt en katastrof utan dess like!

Jag undrar hur mycket resultaten av skolans pedagogik har med strävan för jämställdhet att göra? Jag läste nämligen en annan artikel häromdagen: As Barriers Dissappear, Some Gender Gaps Widen, där man förvånat konstaterar att skillnader (resultat personlighetstester) mellan män och kvinnor i jämställda kulturer är större än i kulturer med traditionella könsroller. Ju mer lika rättigheter, desto större skillnader i personlighetsdrag mellan män och kvinnor, alltså.

”The biggest changes recorded by the researchers involve the personalities of men, not women. Men in traditional agricultural societies and poorer countries seem more cautious and anxious, less assertive and less competitive than men in the most progressive and rich countries of Europe and North America..”

En hypotes för att förklara detta är t ex att stress, umbäranden för överlevnad minskar biologiska skillnader. Om man inte har mat för dagen, är det inte högsta prioritet att visa sin excellenta förmåga att våghalsigt kasta sig utför något stup, så att säga.

Är det så att vårt rika samhälle, där män och kvinnor har samma rättigheter och möjligheter, där kvinnor gör intrång på fler och fler traditionellt manliga områden, gör att pojkarna inte längre på det sättet, genom utbildning och yrke, kan visa sin särart, utan måste hitta andra vägar? I skolan är det kört nu, där har kvinnorna tagit över. Anders B Westin var inne på samma tankegångar för några dagar sen. Hans slutsatser är mycket dramatiska.

Nu är självklart inte lösningen att skapa ett mellan könen icke jämlikt samhälle, men problemet är kanske inte att få flickor som inte vill att läsa teknik, utan att få pojkarna att fortsätta vilja det. Dvs låta skolan vara en skola för alla.

Dubblera lärarnas löner och ställ höga kunskapskrav i skolan! Sluta pyssla (inget ont om pyssel, det är skoj, men inte på den värdefulla skoltiden)! Då visar man att skolan viktig. Och konkurrensen på lärarutbildningarna blir en annan, vilket säkert bara skulle vara till fördel.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Varför måste tjejer plugga teknik?

Läser en krönika i SvD, Tjejer ta för er av tekniken (varför är det så svårt att ange källor tydligt, eller ännu hellre länka till dem?), som hyllar några ”teknik- och entreprenörs-kvinnor”, och talar varmt för nätverk och mentorskap för att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar. Krönikans slutkläm, jokern i rockärmen, motivet när inget annat hjälper, för att få kvinnor att satsa på teknik är, att om inget annat har man ju i alla fall nytta av utbildningen i vardagslivets logistik med hem och barn (?!)

Jag tänkte just nu bortse från den intressanta slutsatsen, och fokusera på krönikans budskap, hur man får tjejer att satsa på teknik. Det vill säga, jag undrar varför tjejer nödvändigtvis måste plugga teknik? Varför måste man hitta på alla möjliga konstruktioner för att få dem att välja något de inte naturligt tycks intresserade av? För om de vore naturligt intresserade skulle de ju självklart välja en teknisk utbildning (det finns trots allt endel tjejer som är naturligt intresserade och väljer teknik oavsett könsståhej). Varför måste man skapa sommarkurser och bara-för-tjejer-seminarier för att få veliga tjejer att välja teknisk utbildning. Är det verkligen värt det?

Förebilder, det behövs kvinnliga förebilder för att få kvinnor att väja teknik, eller för att vilja bli chefer, sägs det.

Men, är det verkligen dem vi behöver som kreativa innovatörer, eller bara vanliga skrivbordsingenjörer … de som behöver pushas och övertygas i tjejgrupp, för att välja teknik, de som inte kan gå själva oavsett miljö? Behöver vi dem som chefer, de som behöver förebilder av samma kön, de som inte klarar att gå sin egen väg?

Jag är inte helt övertygad om att det är just dem vi behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,