Mysig fredagskväll

Nu har vi bott här i husvagnen i tre veckor. Vi börjar vänja oss. I går kväll hade vi mysig fredagskväll. Doktor T diskade kvällsdisken, för hand såklart, diskmaskin hör inte till husvagnslyxen. Och jag läste högt ur Valerie Solanas SCUM-manifest. Från baksidestexten: ”Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa. Mannen är besatt av makt, pengar och död; att få ödelägga och att få knulla.”  ord och inga visor.

Jag läste nyligen Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en fiktiv biografi om Valerie Solanas, en galning. Hur ska det komma något vettigt ur detta, och isåfall vad? ”SCUM är den enda referens du behöver” läser jag i Stridsbergs förord. Det är klart man blir nyfiken. Jag antar att jag kommer att bli besviken, det brukar bli så. Jag kommer inte att förändras, jag kommer inte att tycka att SCUM är den enda referens jag behöver. I våras läste jag I love Dick av Chris Kraus, den utlovade också en förändring som uteblev.

”Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitful värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.”

Alltså, ja, det är faktiskt svårt att säga emot det. Jag tänkte på alla de texter jag läst i filosofi och idéhistoria, Aristoteles och Rousseau som Stridsberg också nämner i sitt förord, som talar om hur kvinnor är ofullbordade män, oförmögna att tänka flera tankar, intellektuellt underlägsna, bara till för att föda barn och ta hand om dem. Det konstiga är, som Mary Wollstonecraft påpekade i polemik mot Rousseau, att dessa underlägsna varelser (kvinnor alltså) ändå anförtros den viktiga uppfostran av de viktiga pojkarna till viktiga män. Hur går det ihop sig?

Jag tänker på de här fåniga diskussionerna som uppstår ibland när någon vill bevisa att om kvinnor vore så smarta som män, så skulle det ju finnas kvinnliga genier och forskare och uppfinnare och upptäckare att plocka ur historien. Men det finns det ju väldigt få av, alltså är män smartare än kvinnor. Jag vet inte vad man ska göra med sådana diskussioner, man skäms å mannens vägnar (han som argumenterar på det viset) för att han är så korkad och kan kläcka ur sig så ogenomtänkta pinsamheter. Man skäms över hans oförmåga att tänka, helt enkelt. Som Hedvig Charlotta Nordenflycht så insiktsfullt uttrycker saken:

”Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.”

Ja, men då kan man ju undra, som undelägsna män (ojdå, det är en Solana-influens) ibland överlägset påpekar, att nuförtiden kan ju kvinnor bara låta bli att låta sig förtryckas, eftersom vi är så jämställda här i landet. Men nu är det ju så, att de flesta män och de flesta kvinnor, är normalbegåvade, och de är också, både de normalbegåvade männen och de normalbegåvade kvinnorna, utsatta för socialt tryck och social återkoppling. En mycket effektiv förtryckarmekanism, som inte bara verkar i dåtid, utan också i nutid och med avklingning i framtid. Om nu den normalbegåvade mannen matats med en bild om de underlägsna kvinnorna under hela sin livstid, så har ju inte kvinnorna undgått att matas med samma bild. Och de flesta normalbegåvade människor agerar, vad det tycks, enligt den bild de har av sig själva, och som de tror att andra har av dem. Mycket effektivt, får man säga, för att behålla sakernas tillstånd i svårförändrad form. Så var det med den saken.

Men vad ska man tycka om SCUM-manifest då? Ja, jag vet inte. Jag hade högläsning av vissa partier för Doktor T och vi tyckte det var rätt roliga formuleringar ibland. Det är lite som om en intelligent komiker funderat lite, vänt lite på saken och formulerat en träffsäker iakttagelse. Som i avsnittet om Filosofi, religion och moral, där poängen är att mannen uppfann filosofi och religion eftersom han är så tom själv och måste leta utanför sig själv efter något av vikt: ”De flesta filosofer som inte är riktigt så fega [som de flesta män] inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism […]”

Alltså, ligger det inte något i det? Är vi inte alla lite trötta på självgoda män som tror de är en gåva till mänskligheten, att det är kring dem allting kretsar, att de inte bara är solar i sina egna universum utan i alla andras också? Faktiskt är man lite trött på såna. De finns. Men det finns ju många andra också, som är mer vettiga, för all del. Som Doktor T.

Lite senare skriver Solanas om att det egentligen inte handlar om en motsättning mellan kvinnor och män, det kan vara för att hon anser att mannen generellt egentligen inte är ett problem, utan det är de hjärntvättade kvinnorna, Daddy’s Girls, som upprätthåller ordningen åt mannen, som är det egentliga problemet.

Jag har svårt att läsa manifestet som något annat än en träffsäker satir, Cutting up, håna, förlöjliga Den Viktiga Mannen, som tar upp tid och energi för kvinnor helt i onödan. Jag menar, visst har vi träffat på en hel del av den sorten?

En framsynt detalj är att Solanas skriver om det automatiserade samhället, där pengar inte styr. Själva samhällssystemet som ska komma fram sen när mannen eliminerats är inte helt tydligt, det är lite skissartat.

Förresten, man ska inte läsa texten bokstavligt. Man ska läsa den allegoriskt.

När omstörtningen uteblev

Jag hade stora förväntningar på I love Dick, av Chris Kraus. Jag kan säga på en gång att de inte infriades. Förväntningarna baserades på det jag läst om hur kvinnor tyckt de hade ett liv före I love Dick och ett efter, om uppbrott och förändring i bokens kölvatten. Jag läste och läste, och väntade på det där ögonblicket när som en våg skulle gå genom kroppen och världen plötsligt skulle se klarare ut. Den kom aldrig. Jag läste och läste, vadade i utgjutelser om konstverk och kvinnliga, missförstådda konstnärer. Det var på slutet i boken, andra halvan. Den första halvan innehöll mest brev till Dick. Anteckningar från livet. Och spridd upprördhet över att alltid vara i skymundan.

Dick är en undflyende typ, man får naturligtvis inget grepp om honom. Och faktiskt tycker jag den här (romanens) Chris är mer än lovligt knäpp. Hon får väl ta och skärpa till sig. Inse att det är ohyggligt fånigt att vara så besatt så länge. Ett tag, några månader på sin höjd, okej. Men sen? Hur går det att hålla fixeringen levande? Det måste bero på enormt missnöje med livet. Och för all del, så kan det ju vara. Men skulle han fixa till det. Dick?

Jag är antagligen feministiskt obildad, men vad var det som var så feministiskt och fantastiskt? Var det insikten om hur dold hon var bland de berömda männen, hur de tar plats, och hur de avfärdar kvinnligt konstnärsskap? Ja, jag säger inte emot, så är det säkert. Men det var som om det var en klagosång, och inget kom ur det. Och jag kan tänka mig att om man är väl insatt i den världen, är det möjligen större igenkänningsfaktor. Jag kände mig mest bekymrad över oförmågan att ta tag i något alls, att bara vara offer för sina känslor. Alltså bara. Och hela tiden.

Men vad var så förklarande? Hur skulle jag omstörta mitt liv nu då? Ja, inte vet jag. En besvikelse i det hänseendet. I övrigt. Tja, lite långtråkig roman, men bitvis lite smårolig. Jag minns inga särskilda avsnitt just nu, men de praktiska handhavandena som fastighetsmagnat var ju lite småroligt, har jag för mig. En sak som avslöjade den, tidsmässigt, vad den enda laptop Chris och Sylvère delade. Det daterar den tjugo år tillbaka i tiden. Minst.

Vad ska jag nu hitta som är omstörtande? Inte lär det väl vara Aftonland, av Therese Bohman, som jag genast började läsa. Och irriterade mig på, språkligt, redan på andra sidan, det var lite oväntat, men det kanske var en engångsföreteelse. En lapsus. Men det var väl i sig omstörtande. Nåja, jag har förväntningar på den också.

Lugn och läsning

Idag skjutsades Lille Son till flyget för hemresa. När man är sexton och ett halvt är det inte säkert att man är lika fokuserad på tystnad, lugn, läsning och foto som man kan tänkas vara senare i livet, även om jag själv redan i den åldern tyckte det var ett lysande sätt att tillbringa semester på. Men mina rara barn brukar säga att vad jag tyckt och tycker inte räknas. Han har i alla fall fått några dagars retreat från bruset. Doktor T och jag fortsätter ett tag till.

faludden1

Jag jobbar på att läsa ut Odysséen, efter Iliaden går det ganska lätt att läsa de tillkrånglade raderna. Men det är svårt att säga vad dessa berättelser säger. Om de säger något. I litteraturvetenskapskursen läste jag Odysseus ärr, av Erich Auerbach. Första kapitlet i hans bok Mimesis. Där jämförde han Odysséen med Bibeln, Jobs bok t ex om jag inte missminner mig. Och konstaterade att Odysséens avsikt bara var att underhålla.

En sak som jag ständigt undrar är faktiskt hur det kommer sig att Penelope inte kan säga nej till denna friarskara, och jaga bort dem ur sitt hem. Varför kan de hållas? Jag förstår att det inte blir mycket till story då, men jag grubblar ständigt över frågan. Varför kan hon bara säga att de är patetiska, att hon inte har den minsta lust att gifta sig med dem, och förresten vet de inte hut, de vet faktiskt inte att hon är änka, de är bara ute efter egendom och makt. Och den har hon hellre själv. Så-det-så. Det blir jag lite irriterad över. Även om berättelsen nu är gammal och det var en annan värld.

Men ändå! Isåfall behövs det lite mer argumentation och förklaring till varför det spinns som det spinns. Tycker jag.

Genus och teknik

Obligatoriska genuskurser för blivande ingenjörer … vad ska man säga om det? Kombinationen av att vara kvinna och civilingenjör har jag erfarenhet av. Ganska lång erfarenhet till och med,  det är drygt trettio år sen jag började plugga på Teknisk Högskola. Där fanns förstås inte så många tjejer. Men där fanns generösa mängder matematik och fysik. Och det var därför jag började plugga där. För att få fokusera på de ämnen jag gillade bäst. Om det hade varit andra ämnen som ingick i utbildningen kanhända jag inte valt den. Om det hade varit mindre mängd ingenjörsämnen (naturvetenskap och tekniska ämnen som t ex programmering) vet jag inte om jag hade valt det. Nu hade vi ”onödiga” ämnen, som ritteknik och företagsekonomi. Onödiga om man betänker att det är matematik och fysik, och en del programmering, som man vill läsa.

Och då kommer vi till kärnan i detta infekterade bekymmer. Vad är en civilingenjör? Vad vill vi att en sådan ska åstadkomma i arbetslivet, och i samhället, och vilka kunskaper behövs för det?

Man kan ställa en massa krav, det potentiella kunskapssmörgåsbordet är enormt. En civilingenjör … en samhällets och industrins kreativa problemlösare och innovatör. En tankens, förnuftets och logikens gigant. En så’n som ser till att vi alla får allt bättre levnadsvillkor. Vilken utbildning behöver en person för att bli en sådan?

Matematik och fysik förstås, programmering, tekniska ämnen (nu är ju jag Teknisk Fysiker av en teoretisk art, mina val under studietiden optimerades alltid mot kriteriet ”Det som är minst praktiskt”, dvs där man spenderade minimalt med tid i något laboratorium, kladdandes med sladdar, material eller vätskor, så ”tekniska ämnen” är typiska diffusa ingenjörsämnen som … t ex maskinteknik). Som sagt, lite företagsekonomi kanske, trots allt är det bra för ingenjörer som förmodligen kommer att jobba i ett industriföretag, att känna till något om business case.

Men när vi ändå är igång, varför ska vi inte ta och modellera dessa ingenjörer lite mer, de är trots allt hyggligt klyftiga de som klarar dessa grundläggande ämnen, nog kan vi kräva lite mer? Eftersom de är lagda åt ett misstänkt nördigt håll får vi kanske lov att hyfsa till dem lite? Lite humaniora vore ju bra, det lär ju vara bra för etiken och moralen har jag läst. Lite god litteratur kan de väl läsa? Lite filosofi? Språk förstås, det är bra. Och något om olika kulturer, trots allt kommer många att arbeta i multinationella företag och resa en del. Miljö! De måste lära sig återvinna, att vara rädda om jordens resurser enligt senaste riktning. Den rätta linjen, släng på dem en kurs om vindkraftens subventioner. Politik kanske? Statsvetenskap vore väl lite bra? En grundläggande kurs, och kanske lite nationalekonomi, företagsekonomi känns lite begränsat. Hållbarhet, jag glömde hållbarheten. Never mind vad som är hållbart, bara det håller! Juridik! Det där med exportkontroll och intellectual property mellan länder, det är banne mig inte att leka med. Och det vill vi ju inte att de ska råka diskutera något viktigt med någon annan som kan råka begripa något och ta den geniala idén. Nejnej.

Och genus. Ingenjören måste bli genusmedveten! Någon gång är det dags att ingenjören ser att det finns kvinnliga och manliga studenter på linjen han eller hon går. Ingenjören hade inte riktigt tänkt på saken innan, ingenjören trodde nämligen att den där ingenjören som satt bredvid också tänkte mest på att lära sig intressant matematik och fysik, som kunde leda till ett intressant och stimulerande jobb sen, med intressanta och stimulerande kollegor.

Naturligtvis är diskmaskiner också maskiner, men om någon kommer och säger att det är en kvinnlig maskin så slår jag henem.

I alla fall. Nu förstår man att jag kanske inte tycker det är världens bästa idé att ägna tid åt genuskurser på ingenjörsutbildning. En anledning är förstås att jag skulle tycka det vore bättre att mina framtida kollegor kan genomföra matematiska härledningar på ett användbart sätt, än att de diskuterar huruvida våra rapporter verkligen tar hänsyn till genusperspektivet eller inte. Hur ska man t ex se på den passiva form vi ofta skriver i ”En analys har genomförts …”? Möjligen var det lite raljerande, det finns säkert goda saker som kommer av all sorts medvetenhet.

Men frågan måste fortfarande vara, vad är en ingenjör? Ska högskolan ägna sig åt medborgerlig tankefostran i allehanda frågor. Eller inte. Kanske. Kanske inte. Kanske ska man låta människor, i den åldern, välja utbildning själv, välja hur de vill bilda sig, snarare än att lägga på det utifrån. Om man börjar ägna sig åt medborgaruppfostran till och med på högskolan, det är ju själva grundtanken med att införa genuskunskap, att ingenjörerna behöver fostras i frågan, då är steget inte långt till annan fostran heller.

Tänk rätt. Där rätt kan anpassas efter statsmaktens, eller massans kanske, önskemål. Tycks mig helt enkelt inte rätt.

Kvinnoliv

Dagens läsning blev Ibsens Ett dockhem, och Charlotte Perkin Gilmans Den gula tapeten. Nu ska jag väl tänka på dem ett tag, och läsa lite igen, och tänka lite mer. Men, särskilt Ett dockhem är ju läskig. Läskig på det sättet att Nora verkligen är en docka för sin man. En kvinna utan egenskaper, utan liv. För honom. Alltså annat än det han vill se av henne. Hans docka. Det viktiga är hans anseende. Tänk att leva så, att man från början har en riktning på sitt liv och sen lägger man bara till små familjeaccessoarer, utan att egentligen låta det påverka ens liv. Man har dem bara som ”tillägg”. Ja, hm, de finns nog fortfarande, de som ser saken så. Det är bra att Nora gör uppror till slut, men visst undrar man hur det ska gå. Mest bekymrad är jag över vad hon ska leva av. Men hon ordnar det nog.

Och visst känner man med den stackars kvinnan i Den gula tapeten. Hon illustrerar verkligen vad som händer när den intellektuella stimulansen fråntas en. Freud, släng dig i väggen. Igen. Sexuell frustration, löjligt. Jag är ännu mer stärkt i den uppfattningen.

Men hur kunde det vara så. Egentligen. Hur kunde man tycka att kvinnor till och med skulle förbjudas att göra vissa saker. Studera t ex. Okej, nu var det inte det dessa två texter handlade om. Men ändå. Om nu kvinnor var så imbecilla och lågintelligenta, så skulle det ju visa sig självt. De skulle inte klara studierna, och så var saken löst.

Det är himla obehagligt att tänka, hur tankar har svårt att vara fria, svårt att höja sig ur det tanketräsk man föds i. Undrar vilka tanketräsk vi drunknar i nu, som kommer vara horribla om hundra år.

Och så en bild från tidig morgon. Sista dagen. Dimma.

langmyre1_160508

Den självtillräckliga kvinnan

På fredag får ensamstående kvinnor i Sverige samma rätt till assisterad befruktning som par. Om nu slumpen fallit sig annorlunda, hade jag säkert kunnat vara en av de kvinnor som skaffar barn utan man. Nu ser jag förvisso livet, vårt mänskliga liv, som utan mening, dvs utan orsak och utan ändamål, men det innebär inte att det är meningslöst, eller att man inte ska göra det man möjligen kan och vill göra. Att skaffa barn ser jag nog inte som en mänsklig rättighet, men det är en mänsklig möjlighet.

Jag tänker inte bli allvarligare än så, jag läste i Svenska Dagbladets nätupplaga om fem skäl att skaffa barn utan att ha en man. Och jag tänker att två av skälen verkar rimliga, dels att det helt enkelt är möjligt, dels att det kan vara brist på jämställda och utbildade män. Det där senare har jag själv tyckt varit en svårighet. Jag har faktiskt varit helt fördomsfri i den senare frågan. Men inte längre. Och, handen på hjärtat, du som kvinna, visst fixar du det mesta? Det är inte för försörjning, fixande och donande med bil och garage, eller elen i huset du behöver en man till, eller hur? Jag menar om det är det man vill ha, är ju utbudet gott, såklart. Eller vänta, jag tar kanske tillbaka det … om man vill ha en man i huset, men typ … bara vill ha en man i huset. Då är utbudet gott. För försörjning är det inte vidare gott, det fixar man bäst själv. El, bil och garage och annat i huset, tja, det finns yrkesmänniskor man kan ringa och boka in för sådant. Det går faktiskt alldeles utmärkt. Om man inte vill vara lite piffig och fixa en del enksla elinstallationer själv, det går rätt bra, det med. Byta däck på bilen är inte principiellt svårt.

Faktum är att jag funderat lite i dessa banor tidigare, faktum är att jag redan löst problemet, tillåt polyandri! Kvinnor med hög inkomst och hög utbildning borde få gifta sig med flera män, det skulle vara en win-win-situation på många sätt!

Nej, jag vill såklart inte ha det så. Dels har jag redan skaffat mina tre rara barn, dels är Doktor T av mycket sällsynt sort, som helt uppfyller en kvinnas, av min sort, behov. Dels har jag varken tid eller lust att styra upp fler män. Men jag tänker naturligtvis på mina medkvinnor i denna fråga!

Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor i Sverige är hemma. Polyandri måste därmed vara nästa stora politiska fråga att ta tag i! Vilket skulle kunna göra assisterad befruktning onödig … en ren samhällsbesparing!

Hm, jag kom också att tänka på landets mansöverskott … vilket ytterligare talar för godheten i min polyandriska tanke!

Vem känner Clara Zetkin?

Clara_ZetkinHär kan man tro att vi ska fira kvinnodagen i dagarna tre. Det var lite oväntat. Men jag kom att tänka på Clara Zetkin, som jag borde ha tänkt på igår. När politiska ideologier avhandlades i kursen i idéhistoria var det naturligtvis gubbar i långa rader. Det var Hegel, Mill, Marx, Engels, Kropotkin, Smith, Bentham, Burke och fler och ännu fler. Ingen ände var det på dem. Jag blev lite sådär – otålig – kan man säga. Det var som masspsykos i män. Så jag gjorde en liten ansträngning för att hitta någon kvinna. Tyvärr kunde jag inte leta i mitt eget minne, ity politik inte alltid stått överst på min intresselista. Men, google is my friend och skam den som ger sig.

 

Så nu tänkte jag att vi alla skulle lära oss mer om denna kvinna.

Clara Zetkin föddes 1857, och fick tack vare sin mors kontakter utbilda sig till lärarinna. Alltid något. Redan som ung såg hon arbetarnas usla villkor och 1878 blev hon medlem i Socialdemokratiska arbetarpartiet. Det här var alltså i Tyskland. Under sina studieår tillhörde hon en radikal studentgrupp och träffade där marxisten Ossip Zetkin, som hon levde med till hans död. Modernt nog var de inte gifta, fast de hade två barn tillsammans och hon tog hans namn. En eftergift får man förmoda.

Först några ord om socialismen, för att liksom få oss på banan. Utgångspunkten för socialismen är synen på verklighetens missförhållanden som bestämmer individens plats i samhället. Socialismens mål är därmed att utplåna ojämlikheten mellan människorna, att utplåna förtryck och missförhållanden. Marx såg, som vi vet, framför sig ett klasslöst samhälle där alla får vad de behöver. I ett klasslöst samhälle ägs produktionsmedlen kollektivt. Internationalism och solidaritet är viktigt, liksom demokrati och folkstyre, jämlikhet och rättvisa. Genom socialismen antogs människan kunna återerövra sin natur när hon inte längre måste sälja sitt arbete till kapitalet. Att erövra sin mänskliga natur tycktes alltså vara en bra sak. Det tyckte förresten Rousseau också. Socialismen tror på kollektivet och massornas förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Och nu kommer det:

Ojämlikhet mellan könen är en biprodukt av klassamhället, och enligt Marx skulle denna ojämlikhet mellan könen upplösas i det framtida klasslösa samhället. Här tycks Marx vara oense med andra, bland annat Rousseau, som tvärtom tyckte att allt var i sin ordning mellan könen. Om kvinnan skulle ha utbildning var det för att behaga mannen ännu mer. Visst dunkar det i tinningarna när man läser så’nt? Åter till Marx, han tyckte inte man behövde bemöda sig särskilt om den här temporära ojämlikheten (det är oklart vad han ansåg som orsak till tidigare ojämlikhet, före arbetarklassens uppkomst), eftersom det skulle lösa sig automatiskt. Sen. Clara Zetkin ville inte vänta på sen. Och det var ju tur, annars hade vi väntat än.

Zetkin höll med Marx om att utarmning och förtryck av kvinnorna berodde på kapitalismen och ansåg att kvinnornas frigörelse var kopplad till arbetarklassens frigörelse. Där tycktes hon och Marx i alla fall vara överens. Men alla socialister höll inte med henne om att kvinnornas frigörelse var viktig, tvärtom fanns det strömningar som ansåg att t ex anställning av kvinnor i industrin underminerade männens arbete och löner. Arbete var förkastligt för kvinnors moral, och förstörde familjen. Det är lite svårt att förstå den där tanken på hur arbetet skulle vara förkastligt för moralen. Jag måste nog läsa mer om det. Om det överhuvudtaget skulle vara intressant att veta. Brukar man inte tvärtom tycka att arbete är bra för moralen? Men det är kanske bara för den manliga moralen, vem vet.

Clara Zetkin var naturligtvis medveten om att kvinnofrågan berörde alla samhällsklasser, men hennes huvudintresse var förhållandet för arbetarklasskvinnorna. Eftersom arbetarklassens kvinnor var del av produktionen hade de bäst möjligheter att vinna kvinnors frigörelse. Hon ansåg att frigörelsen för alla kvinnor berodde på arbetarklassens kvinnors kollektiva makt som arbetare. Naturligtvis argumenterade Zetkin för lika lön för lika arbete, och kvinnlig rösträtt.

Och det vi skulle komma till är att Internationella kvinnodagen kom till på hennes förslag. Så var det med den saken!

Och några länkar för den som vill läsa mer, utan att googla:

En biografi (Göteborgs universitet)
Clara Zetkin, socialism and women’s liberation
Ett porträtt (d@dalos)

(Och den här texten har jag snott av mig själv, från en inlämningsuppgift, och arbetat om något, dvs bloggifierat)

Kvinnodagshaiku

Lyrikmomentet börjar i skrivarkursen, och det är dags att damma av diktargenen. Eller kanske snarare är det frågan om att gräva efter den, sparka, skaka liv i den, locka, tjata, eller helt enkelt bara göra oavsett om jag hittar den eller inte. För några år ägnade jag mig ibland åt att hitta på haikus, det var ju kul, så det gör jag idag med. Ett lämpligt tema är förstås kvinnodagen

En kvinna idag
bestämmer egna vägar
är ingens syster

Och vad det betyder, tål säkert att funderas på. Men det har tänkts.

Feminism

Jag har aldrig ägnat feminismen mer än flyktiga tankar. Självklarheter är så självklara att de inte ens behöver nämnas. Jag drar mitt strå till stacken genom ett yrke som inte är kvinnodominerat. Men jag har valt det av intresse, inte av några andra särskilda skäl. Faktum är att jag blir så arg att jag kan explodera om någon skulle komma på tanken att påstå något om vad jag kan och bör göra, eller inte, eller försöker härska och stå i bara för att någon finner obskyra skäl till det. Som kön.

Alltså, för mitt eget välbefinnandes skull har jag inte funnit det lämpligt att ägna alltför mycket tanke åt eventuella ojämlikheter, jag handlar helt enkelt som om det inte skulle finnas. Och jag blir fruktansvärt irriterad, eller förvånad, om jag skulle råka ut för några. Man måste arbeta i det lilla.

Men den här idéhistorien. Och litteraturhistorien. När man ser hur det fullkomligt dräller av män. Dryper. Alltså, det är ofta inget särskilt fel på dem, de har i många fall intressanta tankar. Men ibland också helt vansinniga. Hur kan man få för sig att man ska förbjuda några människor att ta del av utbildning, undandra dem möjligheter att försörja sig. På ett helt osannolikt dumt sätt. Bara för att de har ett visst kön. Det är … intressant.

Som av en händelse råkade jag låna Kulturmannen, av Ebba Witt-Brattström, och den är ju spännande. Jag läste precis om Elin Wägner, vars ex-fästman gick till angrepp mot henne, offentligt, under kvinnlig pseudonym. Mot hennes självständighet och ovanliga sätt att hantera livet. Han gillade väl inte att bli dumpad.

De enda kvinnor som hittills dykt på i idéhistorien är några kvinnor under upplysningen, det är några under slutet av 1800-talet i politik och som forskare, när de äntligen fick tillgång till utbildning! Otroligt, det är bara sådär 150 år sen!

Rousseau skrev en avhandling om ojämlikheten mellan människorna. Men i den ojämlikheten ingick inte kvinnorna. Deras uppgift var att ta hand om familjen, enligt honom. Jag har ännu inte läst Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter, den ligger i den gigantiska läshögen, tillsammans med t ex John Stuart Mills Förtrycket av kvinnorna. Det är inte utan att man är förstummad över hur det kunde bli som det blev. Det här är en del ur en dikt av Hedvig Charlotta Nordenflycht, som väl uttrycker cirkelbeviset som ibland framförs likt ”Beviset för att kvinnor inte är lika framstående som män, är att det inte funnits några framstående kvinnor”, mot kvinnors genialitet:

Naturen får då skuld, och blod och hjerta del
I det, som blott har grund i fostringssättets fel.
Man täpper ådern till uti en springekälla,
Och undrar se’n derpå att ådern ej vill qvälla.
Man snärjer örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n, att han ej solen når.
Så bindes könets drift af fostringssätt och vana,
Att kämpas med hvarann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är qvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ja, det är ett trist med slöseri med människor. Men jag tycker såhär, att det som kan göras är att helt enkelt känna till detta, förfasas som sig bör, generas av dumheten, ruska på huvudet åt eländet och låta förnuftet ta oss vidare.

(Och jag vet att vi kan vara mer eller mindre rabiata i frågan. Och jag vet att tusen andra frågor dyker upp, av annan diskriminerande karaktär, men jag väljer att hålla mig till denna just nu.)

Ett tillägg på självaste kvinnodagen, när jag råkat läsa den ena just rabiata texten efter den andra. Det jag alltid undrar över, när jag läser dessa agitatoriska texter, ur globala perspektiv och personliga, är vad författaren själv gör? Hur handlar hon, eller han, för att bidra till jämställdhet, för att eliminera de patriarkala strukturerna? Det får man sällan veta. Och på något sätt tycker jag att det har betydelse. Handling har betydelse. Vad man gör till vardags, hur man pratar med sina barn, sina vänner, sin familj, hur man delar upp sin vardag med den eller de man lever med, hur man deltar i olika sammanhang, vad man väljer att göra. Men det får vi väldigt sällan höra. Eller har jag bara missat det?

Alfahannar

Efter en synnerligen effektiv arbetsdag, och därefter ett av veckans besök i stallet, sätter man sig ner och slösurfar lite medan de rara barnen badar bort stall-doften. Då noterar jag att DN har en ganska högt prioriterad nyhet som alfahannar. Bland chimpanser. De kan visst bli nedputtade från tronen. Rentav likviderade.

Och då undrar man förstås varför DN tar upp just detta som en viktig nyhet. Visst undrar man det?

Man skulle kunna misstänka att det finns ett symbol-värde i det. Att ta upp den artikeln. Nu ser ni vad som kan hända med er, era oförbätterliga mansgrisar, ni kommer inte sitta länge på tronen nu när till och med chimpanserna faktiskt tar kål på er.

Eller så?

Vi löser problem med jämställdheten

Jag sitter i min favvofåtölj, lyssnar på Vasaloppsljuden och njuter av en kaffe. Solen skiner. På TV flåsas och svettas det i Vasaloppsspåret. Jag värmer ugnen och skall strax sätta in det nattjästa brödet.

Då fångas jag av en rubrik som handlar om löneskillnader, att det känns som 1800-tal att kvinnor tjänar mindre. Senare ändras rubriken till det mer klatschiga Branschen är full av män i toppluva.

Det är alltså kvinnor i reklambranschen som klagar över att de inte har samma löner som männen. Att branschen består av fåniga män (toppluva på jobbet är fånigt) och att de fåniga männen dominerar.

Jag har lite svårt att känna sympati för människor som tycker de tjänar för lite, eller på annat sätt inte uppmärksammas tillräckligt för att de manipulerar och prackar på andra människor saker som de egentligen inte behöver. Även om det råkar vara eftersatta kvinnor.

För vad säger de egentligen?

Vi kvinnor är lika duktiga som männen i toppluva på att luras, vi ska ha lika mycket betalt.

Det är klart jag inte tycker männen i toppluva förtjänar mer. Faktum är att jag inte tycker de förtjänar något alls.

Faktum är att jag vet hur vi gör för att lösa detta jämställdhetsproblem. Vi lägger ner hela branschen! Då blir det jämställt.

Dessutom slipper vi reklam och manipulationer. Unga människor slipper vända ut och in på sig själva för att passa in i en bild som en toppluveman fantiserat och photoshoppat ihop. För att inte tala om besparingen av glaciärerna.

Win-win.

Jag har en försåtlig plan

Min rara tonårsdotter är som flickor ibland tenderar att vara, bland annat intresserad av mode, smink, utseende, shopping och så’nt. Det bloggas outfits och sminkningar och det ena med det andra. Mitt eget intresse i frågan inskränker sig till periodiska infall, särskilt nagellack eftersom de har så fina färger. Ibland. Och mest långa perioder när jag åker till jobbet med tröjan ut-och-in och bara ena ögonfransen med mascara. Så jag har svårt att förstå det där riktigt ordentligt. Intresset alltså.

Utöver begränsad insikt tycker jag det är viktigt att hon inte gör sig till offer för omvärldens tyckanden. Himla besvärligt liksom, om man ska bekymra sig om vad andra tycker om ens utseende i tid och otid. Tidsödande. Opraktiskt.

Flickorna modebloggar och drömmer om att bli bloggdrottningar. Tror jag. Ungefär som flickor drömde om att bli modeller förr i tiden. De skapar bloggar på olika bloggställen, och fixar designer i den mån det går. Och så lägger de in bilder på sina outfits.

Som mamma till rara barn vill man förstås inte styra upp dem helt heller, de måste få utveckla sina intressen och hitta sina egna vägar. Hur lite man än förstår sig på det de gillar. Jag är faktiskt inte så intresserad av datorspel, som Dota 2, heller, om man nu tänker efter. Som sönerna gärna ägnar sig åt.

Men, det känns extra viktigt att dottern inte riskerar våpighet. Så vad ska en bekymrad moder göra? Jo, det uppenbara. Mamman har för avsikt att lära dottern programmera, serverprogrammering. Vi börjar med php från grunden.

I feminismens namn ska min dotter kunna programmera sina egna mode-bloggar.

Ja, som om jag nu ville kalla mig feminist då. Men struntsamma. Principen. Win-win.

Den veloura supermannen

velourkille2.jpgNewsmill är det högt och lågt, tankeväckande och tramsigt. En av de mindre tankeväckande artiklarna, eller kåserierna, handlar om den svenske gentlemannen. Utan att gå på djupet, anar man Maries frustration över att män inte är män, och kvinnor inte får vara kvinnor. Den svenske mannen är feminiserad och bejakar inte sin manlighet.

Jag kan inte riktigt med den käcka plumpheten i kåseriet, men jag tänkte att man ska vara positiv och kreativ. Så jag gjorde ett mansförslag. Är detta mannen vi vill se, kanske?

Ibland tar han av den gula velourdressen … och då drar kvinnoförsamlingen efter andan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Thebe förklarar – gubbsjukan är på utdöende

Jag har funderat på meningen med gubbsjuka, det verkar vara en så väldigt omodern, och oss emellan lite löjeväckande, egenskap. Finns den verkligen, och isåfall varför? Givetvis kom jag på hur det hänger ihop, och här skall jag sprida ljus över fenomenet. Som en bieffekt av resonemanget kommer man också att inse att det är en defekt i nutida samhället, och därmed på utdöende!

Såhär ligger det nämligen till:

Våra gener förändras ganska långsamt. Endel hävdar att vår kropp fortfarande är som en stenåldersmänniska avseende t ex vilken näring vi behöver. Det verkar rimligt att anta att våra drifter är ungefär som på stenåldern i största allmänhet. Att åstadkomma avkomma var en viktig sysselsättning på stenåldern, tur att det tar nio månader för en bebis att mogna, så att det var någon som hann ut och jaga mammutar emellanåt också. Man levde inte så himla länge, det var stort ganska stort manfall. Medellivslängden var ca 30 år, men det beror delvis på ganska stor barnadödlighet. Säg att folk var vid god vigör till 35 i alla fall, i medel. Sen blev de nog både halta, lytta och blinda av snedsteg vid jakten. Några hade tur och blev riktigt gamla, men sannolikheten var inte så stor för det.

För att skaffa barn var det lämpligt för männen att ha ganska stor bandbredd i sitt val av kvinna. Ju yngre, desto fler barn kunde hon producera till just honom (man får tänka på energiförlusten i att försöka tillskansa sig en ny kvinna). För kvinnan var det nog lämpligt med en man som lärt sig att jaga och som kunde vara en säker och stabil omhändertagare. Men han skulle helst leva några år, så för gammal borde han inte vara. Säg 5 år äldre.

För männen var det alltså optimalt att satsa på 15-åringarna, medans det för kvinnorna var mest optimalt att satsa på 20-åringar (i 15-årsåldern).

Nu, i dagens samhälle, blir männen äldre och äldre och de har fortfarande kvar den där genen, som i vårt samhälle blir till gubbsjuka med ålder, eftersom vi helt enkelt inte behöver jaga mammutar. Kvinnorna har också kvar generna och tycker det är lagom med en man som är något äldre. När kvinnorna blir äldre följer alltså mannens ålder med. I alla fall till en viss ålder. Det är nog som ett tak, kan man säga. Sen är det inte fullt så noga, det går att ta någon som är lite yngre också.

Jag ställer bara frågan, hur stor andel av dagens 18-åringa tjejer är intresserade av 40-åriga gubbar? Tja, jag drar till med en siffra … 3 promille (jag är kvinna, jag vet så’nt där). Nej, vi avrundar till 1 %. Hur stor del av dagens 40-åriga gubbar är intresserade av 18-åriga tjejer? Ja, enligt vissa källor (som jag inte kan röja) är det alla (har jag för mig). Men det tror jag inte på. Vi säger 50 %. Kolla obalansen 1 % – 50 %! Evolutionen har redan jobbat.

Vilka egenskaper kommer vi att behöva i framtiden? Förmodligen inte karlar som kan jaga mammutar, eller försörja oss. Det fixar vi kvinnor nämligen synnerligen bra själva. Barnen överlever nuförtiden, vi behöver inte vara gravida på heltid, vi väljer det där med barn i relativt stor utsträckning. Det vi kräver av mannen är intellektuell stimulans, intelligens, händighet är alltid trevlig, samarbetsförmåga, lite driftighet. Och bra sex. Resten fixar vi själva. Evolutionen är dynamisk, annars vore det inte evolution. Den kommer att skapa de här männen åt oss.

Är gubbsjuka karlar attraktiva? Nej, det är de inte. Kommer de att nå framgång bland självgående kvinnor i framtiden? Nej, det kommer de därmed inte. Det är den mentalt starke, intellektuellt utmanande, fysiska attraktive och driftige mannen som dyrkar sin kvinna i alla tider som är på frammarsch.

Därmed inses varför den gubbsjuke mannen fortfarande existerar (pga genernas tröghet), men att han är av ett utdöende släkte. Det krävs bara lite tålamod.

QED.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sammanfattning

En lätt förvirrad debattledare. En svartögd man som knappt förstod språket, än mindre kunde uttrycka sig. En solbränd, äppelkindad PR-konsult som jag inte minns vad han sa. En förläggare som upprepade detta med skillnaden i sann historia och baserad på sann historia, de kan minsann de litterära begreppen, de där personerna i förlagsbranschen. Dessutom hävdade han ungefär ”det var då det, idag minsann …”. En kvinna som kände sig personligt lurad. En veckopresstant som lugnt svarade på frågor. Och en hysterisk EU-parlamentariker, tidigare ordförande för S-kvinnorna. Kort, osammanhängande debatt. Blev någon klokare? Man kan väl se debatten som bearbetning.

Det roligaste, eller obehagligaste, var Inger Segelströms resonemang att kammarrätten inte skulle ha slagit fast att familjen måste lämna Sverige, om det inte var så. Precis som om en dom i sig är ett bevis för att något är sant. Vidare spelade det ingen som helst roll för henne om Gömda är sann eller inte, för hon har pratat med Mia, så hon vet.

Ja, vad ska hon säga, Segelström, det ligger givetvis i hennes intresse att hävda att hon handlar rätt, in absurdum, även när det uppdagats att hennes information var fel. Menar hon därmed att hon skulle handlat på samma sätt oavsett informationen? Ja det menade hon faktiskt. Hon är politiker och handlar därmed på personlig övertygelse, dvs tro och känslor, och inte argument.

Undrar vilken vändning historien tar imorgon?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intelligensens upplösning

Nu har jag tänkt ut en ny pusselbit i detta med hur intelligensen fungerar. Personer som har hög intelligens har hög upplösning i sin tankeförmåga, de kan skilja saker och ting ifrån varann, de kan skilja på olika lila nyanser kan man säga, som i figuren nedan. Den som inte är så intelligent kan inte skilja de olika nyanserna ifrån varann förrän det blivit väldigt stor skillnad, som att färgen är blå eller röd. De ser och förstår helt enkelt inget däremellan. Olika lila nyanser tycker de är samma sak.

Intellingens

Ett exempel på denna upplösningsförmåga, eller ska vi säga bristen på den, är det här med att flasha tuttarna. Om man har taskig upplösning i sin tankeförmåga kan man t ex tycka att det är precis samma sak att flasha tuttarna på krogen som att amma offentligt. Om man har lite bättre upplösning i sin tankeförmåga, kan man förvisso tycka olika saker om dessa fenomen, men man inser i alla fall att det är milsvid skillnad mellan dem.