Trilog

För några veckor sen, jag har inte hunnit skriva om det bara, läste jag med stigande ångest SvD:s artiklar om kvinnliga ingenjörer och teknologistuderande.

Mina första tio år på min enhet på min arbetsplats var jag ensam kvinna. Sedan dess, ytterligare tio år, har det blivit många fler, skulle tro vi är i alla fall 25 % kvinnor på min enhet. Dvs ca 5 stycken (jag har faktiskt inte full koll måste jag erkänna). Jag har inget emot mina kvinnliga kollegor. I den mån vi arbetat tillsammans har det funkat precis som med mina manliga kollegor. Dvs bra. Det är trevligt med lite jämvikt i samtalsämnena vid fikat. Generellt tycker jag det är bra med en blandning av olika sorters människor. Oavsett om det gäller kön, intressen, nördighet, ursprung (och då menar jag såväl världsdelar som landsändar) eller vad det nu kan tänkas vara. Eftersom det är roligt.

Men, när någon tycker att det krävs åtgärder för att locka fler tjejer att bli ingenjörer tänker jag två saker:

1) Om man inte vill ska man inte.

2) Löneutveckling. Vad har hänt med läraryrkets löner sedan det blivit många kvinnliga lärare? Och banktjänstemännens löner (nu talar jag inte värdepappershandlare och finanshajar, som mestadels är män, utan de som sitter i kassan på banken).

När lönerna i kvinnliga yrken som lärare, sjuksköterskor, barnmorskor m fl blir jämförbara med byggarbetares och industriarbetares (om det nu krävs privatisering för att det ska hända). Den dagen ska jag också försöka hjälpa tjejer att inse ingenjörsyrkets fantastiska förträfflighet. Men inte förrän dess.

Den ena professorn in spé drar sig tillbaka efter anklagelser om omoraliska handlingar. Sedan avgår den andra professorn när hon inte längre är in spé på grund av anklagelser om att de anonyma anklagelserna var hennes. Sedan påstår hon att anklagelserna är konstruerade för att se ut som hennes för att få bort henne. Och den tredje professorn in spé vill kanske inte ens ha jobbet. Så nu måste man göra om alltihopa.

Vilken ytterligt pinsam soppa. Människor är för roliga djur.

Inatt drömde jag att jag satt i ett rum, på jobbet, och skrev på en rapport. Då kom en man i vit prästskrud in i rummet (nej, du kan sluta tänka kinky story redan nu) och sa till mig att flytta på mig eftersom han ville sitta där jag satt, och han var man och därmed mera värd än jag, och hade rätt att bestämma det. Det kan du glömma, sa jag, och anvisade honom en annan plats. Han gjorde ytterligare ett försök att övertyga om sin överlägsenhet, men det misslyckades, han var visst inte överlägsen. Han fick ta den andra platsen.

Jag undrar vad den drömmen betydde? Att jag ska rösta på FI i Europaparlamentsvalet, på såpastjärnan Gudrun? Tur att det är några nätter kvar att räta upp drömmarna på.

Läs även andra bloggares åsikter om Walcott, Padel, poesi, Oxford, feminister, Schyman, EU-valet

På Newsmill är det högt och lågt, tankeväckande och tramsigt. En av de mindre tankeväckande artiklarna, eller kåserierna, handlar om den svenske gentlemannen. Utan att gå på djupet, anar man Maries frustration över att män inte är män, och kvinnor inte får vara kvinnor. Den svenske mannen är feminiserad och bejakar inte sin manlighet.

Jag kan inte riktigt med den käcka plumpheten i kåseriet, men jag tänkte att man ska vara positiv och kreativ. Så jag gjorde ett mansförslag. Är detta mannen vi vill se, kanske?

Ibland tar han av den gula velourdressen … och dÃ¥ drar kvinnoförsamlingen efter andan.

Läs även andra bloggares åsikter om Män, velourman, superman, feminisering, gentleman

Jag har funderat på meningen med gubbsjuka, det verkar vara en så väldigt omodern, och oss emellan lite löjeväckande, egenskap. Finns den verkligen, och isåfall varför? Givetvis kom jag på hur det hänger ihop, och här skall jag sprida ljus över fenomenet. Som en bieffekt av resonemanget kommer man också att inse att det är en defekt i nutida samhället, och därmed på utdöende!

Såhär ligger det nämligen till:

Våra gener förändras ganska långsamt. Endel hävdar att vår kropp fortfarande är som en stenåldersmänniska avseende t ex vilken näring vi behöver. Det verkar rimligt att anta att våra drifter är ungefär som på stenåldern i största allmänhet. Att åstadkomma avkomma var en viktig sysselsättning på stenåldern, tur att det tar nio månader för en bebis att mogna, så att det var någon som hann ut och jaga mammutar emellanåt också. Man levde inte så himla länge, det var stort ganska stort manfall. Medellivslängden var ca 30 år, men det beror delvis på ganska stor barnadödlighet. Säg att folk var vid god vigör till 35 i alla fall, i medel. Sen blev de nog både halta, lytta och blinda av snedsteg vid jakten. Några hade tur och blev riktigt gamla, men sannolikheten var inte så stor för det.

För att skaffa barn var det lämpligt för männen att ha ganska stor bandbredd i sitt val av kvinna. Ju yngre, desto fler barn kunde hon producera till just honom (man får tänka på energiförlusten i att försöka tillskansa sig en ny kvinna). För kvinnan var det nog lämpligt med en man som lärt sig att jaga och som kunde vara en säker och stabil omhändertagare. Men han skulle helst leva några år, så för gammal borde han inte vara. Säg 5 år äldre.

För männen var det alltså optimalt att satsa på 15-åringarna, medans det för kvinnorna var mest optimalt att satsa på 20-åringar (i 15-årsåldern).

Nu, i dagens samhälle, blir männen äldre och äldre och de har fortfarande kvar den där genen, som i vårt samhälle blir till gubbsjuka med ålder, eftersom vi helt enkelt inte behöver jaga mammutar. Kvinnorna har också kvar generna och tycker det är lagom med en man som är något äldre. När kvinnorna blir äldre följer alltså mannens ålder med. I alla fall till en viss ålder. Det är nog som ett tak, kan man säga. Sen är det inte fullt så noga, det går att ta någon som är lite yngre också.

Jag ställer bara frÃ¥gan, hur stor andel av dagens 18-Ã¥ringa tjejer är intresserade av 40-Ã¥riga gubbar? Tja, jag drar till med en siffra … 3 promille (jag är kvinna, jag vet sÃ¥’nt där). Nej, vi avrundar till 1 %. Hur stor del av dagens 40-Ã¥riga gubbar är intresserade av 18-Ã¥riga tjejer? Ja, enligt vissa källor (som jag inte kan röja) är det alla (har jag för mig). Men det tror jag inte pÃ¥. Vi säger 50 %. Kolla obalansen 1 % - 50 %! Evolutionen har redan jobbat.

Vilka egenskaper kommer vi att behöva i framtiden? Förmodligen inte karlar som kan jaga mammutar, eller försörja oss. Det fixar vi kvinnor nämligen synnerligen bra själva. Barnen överlever nuförtiden, vi behöver inte vara gravida på heltid, vi väljer det där med barn i relativt stor utsträckning. Det vi kräver av mannen är intellektuell stimulans, intelligens, händighet är alltid trevlig, samarbetsförmåga, lite driftighet. Och bra sex. Resten fixar vi själva. Evolutionen är dynamisk, annars vore det inte evolution. Den kommer att skapa de här männen åt oss.

Är gubbsjuka karlar attraktiva? Nej, det är de inte. Kommer de att nå framgång bland självgående kvinnor i framtiden? Nej, det kommer de därmed inte. Det är den mentalt starke, intellektuellt utmanande, fysiska attraktive och driftige mannen som dyrkar sin kvinna i alla tider som är på frammarsch.

Därmed inses varför den gubbsjuke mannen fortfarande existerar (pga genernas tröghet), men att han är av ett utdöende släkte. Det krävs bara lite tålamod.

QED.

Läs även andra bloggares åsikter om gubbsjuka, gener, evolution, intelligens

Vändningen för dagen, i Gömda-diskussionen, blev överraskande (för mig i alla fall) Tiina Rosenberg som skriver om dramaturgi och anklagar generellt “drevet” (oklart vilka de är) för mobbing. Hon jämför Gömda med en Hollywoodfilm som man ju självklart inte tror pÃ¥, säger hon, och uttalar sig i allmänna, nedsättande ordalag om folks förmÃ¥ga att “förstÃ¥” sÃ¥’nt där.

Det är lustigt hur dessa etablerade mediafigurer, Guillou och Lövkvist häromdagen, Marklund själv och nu Rosenberg sÃ¥ smidigt undviker varje chans att diskutera nÃ¥gra som helst sakfrÃ¥gor, vilka jag anser det finns flera av i denna historia, och enbart ägnar sig Ã¥t att tala om för “alla andra”, som implicit förmodas vara antingen illiterata eller avundsjuka eller bÃ¥de ock, att de inte vet nÃ¥got om hur det gÃ¥r till i branschen. “Drev” är väl förresten sÃ¥’nt som kvällstidningar ägnar sig Ã¥t, det är själva definitionen.

Det är uppenbart att ingen av de som försöker tysta ned debatten vill diskutera sakfrÃ¥gor. De ovan nämda har inte sagt nÃ¥got om politiken i frÃ¥gan, de har inte diskuterat risken för backlash i kvinnomisshandelsfrÃ¥gor, de har bara diskuterat skillnader “sann historia” och “baserat pÃ¥ sann historia“, allihopa.  Som en skiva som hakat upp sig upprepar de samma saker hela tiden. Är det deras mantra? De har kanske insett, trots allt, att bland alla dessa tusentals människor som kan publicera sig själva, och faktiskt blir lästa, finns det de med mycket skarpare hjärnor och mycket skarpare förmÃ¥ga att uttrycka sig än Rosenberg och gänget. De riskerar att stÃ¥ sig slätt i en sakfrÃ¥gedebatt, delvis för att de inte kan försvara de osanningar som Marklund själv erkänt, delvis för att de faktiskt kommer att fÃ¥ det enormt svÃ¥rt av argumentationstekniska skäl! De är nämligen inte överlägsna, trots sina fackkunskaper, även om de tror det.

Debatten har fått ytterligare en dimension, eller avknoppning. Den avknoppningen heter rädsla att förlora makten om ordet! Den är möjligen inte ny, den rädslan, men den har visat sig igen, med förnyad kraft.

Detta är för övrigt en mycket bra artikel i sammanhanget.

Läs även andra bloggares åsikter om Tiina Rosenberg, Marklund, Gömda, media, sanning, sakfrågor

En lätt förvirrad debattledare. En svartögd man som knappt förstod sprÃ¥ket, än mindre kunde uttrycka sig. En solbränd, äppelkindad PR-konsult som jag inte minns vad han sa. En förläggare som upprepade detta med skillnaden i sann historia och baserad pÃ¥ sann historia, de kan minsann de litterära begreppen, de där personerna i förlagsbranschen. Dessutom hävdade han ungefär “det var dÃ¥ det, idag minsann …“. En kvinna som kände sig personligt lurad. En veckopresstant som lugnt svarade pÃ¥ frÃ¥gor. Och en hysterisk EU-parlamentariker, tidigare ordförande för S-kvinnorna. Kort, osammanhängande debatt. Blev nÃ¥gon klokare? Man kan väl se debatten som bearbetning.

Det roligaste, eller obehagligaste, var Inger Segelströms resonemang att kammarrätten inte skulle ha slagit fast att familjen måste lämna Sverige, om det inte var så. Precis som om en dom i sig är ett bevis för att något är sant. Vidare spelade det ingen som helst roll för henne om Gömda är sann eller inte, för hon har pratat med Mia, så hon vet.

Ja, vad ska hon säga, Segelström, det ligger givetvis i hennes intresse att hävda att hon handlar rätt, in absurdum, även när det uppdagats att hennes information var fel. Menar hon därmed att hon skulle handlat på samma sätt oavsett informationen? Ja det menade hon faktiskt. Hon är politiker och handlar därmed på personlig övertygelse, dvs tro och känslor, och inte argument.

Undrar vilken vändning historien tar imorgon?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, marklund, gömda, antonsson, segelström, politiker

Jag har inte läst nÃ¥got av Liza Marklund, hennes genre är inget som fÃ¥ngar mitt intresse. SÃ¥ när jag först läste indignerade rubriker om att hennes böcker Gömda och Asyl (och är det nÃ¥gon mer?) inte är sanna, ryckte jag bara pÃ¥ axlarna och tänkte Än sen, det är skönlitteratur, en historia, vem bryr sig om vad som är “sant” eller inte?

Och det gör jag egentligen fortfarande. Vem bryr sig, och varför? Vilka skulle anledningarna vara till att bli upprörd över att historien i en bok inte är “sann”?

En anledning är uppenbar. Att författaren gör anspråk på sanningen. Påstår sig skildra en sann historia. Uppdagas då sanningen, dvs att sanningen inte är sanningen, kan man förvänta sig att folk blir moraliskt upprörda. Det är nämligen fult att ljuga! Det gör man inte!

Men reaktionerna tycks vara lite för kraftiga för att motsvara enbart moralisk upprördhet, det tycks ligga mer bakom detta. Inte nog med att böckernas överensstämmelse med verkliga händelser misstänks vara skral. Upprördheten gäller också de verkliga händelserna. De inblandade personernas vandel och moral. Alltså inte bara skildringen av dem. Vad hände egentligen? Upprördheten sträcker sig också till diskussion om kvinnomisshandel, skyddande av identiteter som dels ett samhällsfenomen, dels i det enskilda verkliga fallet. Några vill använda historierna i böckerna som vittnesmål för samhällets syn på och agerande för misshandlade kvinnor. Om det nu inte, i verkligheten, är lika svart eller vitt som påstås, så begränsas förstås vittnesmålets tyngd.

Vilken som är sanningen eller ej har jag förstås ingen aning om, och beroende på vilket perspektiv man har, har den förmodligen olika betydelse. Men en sak undrar jag, och det är om en inte så oviktig del av upprördheten helt enkelt består i att människor som läst och förfasats känner sig lurade, alldeles oaktat den sanna sanningen om vare sig skildringen i böckerna, eller händelserna. Jag vet inte om källor, i den mån de finns, anges i böckerna, eller om något görs för att styrka trovärdigheten i berättelsen, men jag förmodar att man i efterhand kan känna sig rätt dum att bara ha trott på något, utan att ifrågasätta motiv eller syften alls, och det senare visar sig att man blivit förd bakom ljuset.

Jag undrar om inte den till synes oproportionerliga upprördheten har sin grund i just detta faktum att människor känner sig korkade för att de trott på en historia bara för att en författare påstår att den är sann. Och den upprördheten är naturligtvis inte att förakta. Om Liza Marklund tror på sin historia vore det väl enkelt för henne att delta i diskussionerna och förklara sin utgångspunkt och presentera sina fakta? Men istället håller hon sig undan och väntar på att stormen ska lägga sig, g(l)ömmas.

PÃ¥ Newsmill pÃ¥gÃ¥r förstÃ¥s debatten, t ex Därför mörkar Liza Marklund sanningen om “Mia”.  Bloggaren Jerry skriver en hel del ,och  Kulturbloggen skriver om skandalen som sopas under mattan.

Jag är fascinerad.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, sanningen, Gömda, Asyl, kvinnomisshandel

Nu har jag tänkt ut en ny pusselbit i detta med hur intelligensen fungerar. Personer som har hög intelligens har hög upplösning i sin tankeförmåga, de kan skilja saker och ting ifrån varann, de kan skilja på olika lila nyanser kan man säga, som i figuren nedan. Den som inte är så intelligent kan inte skilja de olika nyanserna ifrån varann förrän det blivit väldigt stor skillnad, som att färgen är blå eller röd. De ser och förstår helt enkelt inget däremellan. Olika lila nyanser tycker de är samma sak.

Ett exempel på denna upplösningsförmåga, eller ska vi säga bristen på den, är det här med att flasha tuttarna. Om man har taskig upplösning i sin tankeförmåga kan man t ex tycka att det är precis samma sak att flasha tuttarna på krogen som att amma offentligt. Om man har lite bättre upplösning i sin tankeförmåga, kan man förvisso tycka olika saker om dessa fenomen, men man inser i alla fall att det är milsvid skillnad mellan dem.

Rabiatfeministen Anna-Karin skriver ett inlägg om Kvinnomys vilket jag kommenterade. Svaret pÃ¥ den kommentaren, som Rabiatfeministen Anna-Karin inte kunde godkänna, var “thebe ombedes läsa kommentasreglerna.”

Vilka är kommentarsreglerna? Jo, de är som följer:

“Anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. DÃ¥ jag inte är anonym och väljer att svara pÃ¥ alla kommentarer sÃ¥ vill jag veta vem jag svarar.

Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv.

Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.

Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehÃ¥ll släpps inte igenom. Ej heller personpÃ¥hopp.”

Jag gör som Rabiatfeministen Anna-Karin uppmanar, skriver i min egen blogg (fast jag inte alls haft Ã¥sikter om vad hon borde skriva). Nu har jag inte sparat kommentaren jag skrev sÃ¥ jag kan inte Ã¥terge den exakt, men kontentan var ungefär att “Även om Wendela inte är en förebild, utesluter väl inte det ena det andra, dvs mys och lön är inga motsatser”.

Jag vet inte vilka Rabiatfeministiska regler jag bröt mot, men jag kan inte påstå att jag tycker feminism kom mig närmare hjärtat precis. Tvärtom, och tyvärr, uppfyller Rabiatfeministen Anna-Karin med råge mina erfarna åsikter om rabiata feminister.

De är helt enkelt fullständigt rabiata och uppenbarligen i total avsaknad av en avslappnad inställning till livet. Det är synd.

Hur kommer det sig att kvinnor har så låga löner? Är de dåliga på att löneförhandla, helt enkelt?

(I detta inlägg behandlas kvinnor som en statistisk grupp, vilket innebär att det finns enskilda kvinnor som inte har låg lön, men ändå självklart utgör en del av statistiken, annars skulle kvinnors löner vara ännu lägre)

Läs även andra bloggares åsikter om lön, kvinnor, löneförhandla

Jag kom att tänka på en sak, när jag funderade över detta med vissa feministers syn på män och frågan om vilket kön folk egentligen har (se också några kommentarer här). Hur ska man kunna låta flickor ta plats på pojkarnas bekostnad, om man knappt vet vilka som är flickor eller pojkar?!

Läs även andra bloggares åsikter om kön, genus, jämställdhet, feminister

Ireen von Wachenfeldt gör det enkelt för sig när hon skyller dödsskjutningarna i Finland pÃ¥ att män är män (”Han dödade för att han är man“). Vem skyller hon pÃ¥ egentligen? De bakomliggande strukturerna? Vilka är de? Det manliga förtrycket genom Ã¥rtusenden?

Hon anser uppenbarligen att männen är problemet i alla fall:

“Män dödar, misshandlar och vÃ¥ldtar. I krig, i hemmen, i skolorna, pÃ¥ arbetsplatserna och ute pÃ¥ stan.”

och  då undrar jag varför insatserna ska göras för flickorna:

“Vi mÃ¥ste lÃ¥ta de unga tjejerna ta plats, och de mÃ¥ste fÃ¥ göra det pÃ¥ de unga killarnas bekostnad. I till exempel skolan. Det är de vuxnas ansvar att sätta ner foten och visa att det här inte är okej. Tjejgrupper mÃ¥ste startas där utbildade vuxna kan möta vÃ¥ra barn och hjälpa dem att ifrÃ¥gasätta och stÃ¥ emot den sneda fördelningen av makt mellan män och kvinnor i vÃ¥rt samhälle.“

Här lever vi vÃ¥rt samhälle nu, allihopa. Även om det funnits patriarkala strukturer i “evigheter” som behöver Ã¥tgärdas, hjälper inte det de unga män som lever nu, och som aldrig ges en chans att hitta sin plats i detta samhälle där högljudda rabiata feminister fÃ¥tt genomslag och ensidigt vill uppmuntra flickor till att inta världen. PÃ¥ pojkarnas bekostnad dessutom. PÃ¥ grund av patriarkala strukturer dessa unga män aldrig varit med om att bygga.

Jag tycker det är en synnerligen korkad strategi.

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, dödskjutningar, patriarkat, våld, män, feminister

Flera gångar har jag haft anledning att konstatera att skolan, i alla fall på låg- och mellanstadiet, inte är en skola för pojkar. Det är en skola för flickor, med nästan uteslutande kvinnliga lärare som uppmuntrar flickornas ordningssamma pysselkreativitet och fördömer pojkarnas mer spretiga och bullriga experimentkreativitet.

Bara för att fröken tycker det är roligt att pyssla är det inte säkert att alla barnen tycker det är roligt att klippa ut och mÃ¥la siffror i tre delar, för att sedan klistra in dem i en bok och se att “ooooh det blev en sjua“. Det är inte säkert att alla barn tycker det är roligt att rita och klippa ut pappersglasögon som sedan mÃ¥las för att använda dem som illustration för att se kemi, när glasögonen inte ens är riktiga.

Jag är visserligen inte pojke, men jag skulle ha avlidit av tristess om skolan varit så när jag gick där. Jag hade velat skriva de där siffrorna på stört, hur många gånger behöver man pyssla fram en sjua för att veta att det är en sjua? Såvida man inte tycker själva pysslet är skojigt. Och varför ska man rita meningslösa pappersglasögon, istället för att få se en liten knallgasexplosion som exempel på kemi? Eller ett magnesiumband som brinner? Det är väl tusen gånger roligare?

Alla barn är inte lika, och det finns självklart de som klarar och föredrar pysslet, särskilt flickorna (generaliserat). Och skolan ska vara en skola för alla. Just det, alla. Men av någon konstig anledning gäller det bara om alla är som den förhärskande pedagogiska riktningen. Som att pyssla, öva sociala samspel och med alla medel försöka få tjejer intresserade av teknik.

Men pojkarna då? I dagens DN skriver fem professorer, både kvinnor och män, om att skolan riskerar att skapa ett lågutbildat manligt proletariat. De pedagogiska metoderna som används i skolan idag, klarar inte av att utbilda pojkarna! Det är faktiskt en katastrof utan dess like!

Jag undrar hur mycket resultaten av skolans pedagogik har med strävan för jämställdhet att göra? Jag läste nämligen en annan artikel häromdagen: As Barriers Dissappear, Some Gender Gaps Widen, där man förvånat konstaterar att skillnader (resultat personlighetstester) mellan män och kvinnor i jämställda kulturer är större än i kulturer med traditionella könsroller. Ju mer lika rättigheter, desto större skillnader i personlighetsdrag mellan män och kvinnor, alltså.

“The biggest changes recorded by the researchers involve the personalities of men, not women. Men in traditional agricultural societies and poorer countries seem more cautious and anxious, less assertive and less competitive than men in the most progressive and rich countries of Europe and North America..”

En hypotes för att förklara detta är t ex att stress, umbäranden för överlevnad minskar biologiska skillnader. Om man inte har mat för dagen, är det inte högsta prioritet att visa sin excellenta förmåga att våghalsigt kasta sig utför något stup, så att säga.

Är det så att vårt rika samhälle, där män och kvinnor har samma rättigheter och möjligheter, där kvinnor gör intrång på fler och fler traditionellt manliga områden, gör att pojkarna inte längre på det sättet, genom utbildning och yrke, kan visa sin särart, utan måste hitta andra vägar? I skolan är det kört nu, där har kvinnorna tagit över. Anders B Westin var inne på samma tankegångar för några dagar sen. Hans slutsatser är mycket dramatiska.

Nu är självklart inte lösningen att skapa ett mellan könen icke jämlikt samhälle, men problemet är kanske inte att få flickor som inte vill att läsa teknik, utan att få pojkarna att fortsätta vilja det. Dvs låta skolan vara en skola för alla.

Dubblera lärarnas löner och ställ höga kunskapskrav i skolan! Sluta pyssla (inget ont om pyssel, det är skoj, men inte på den värdefulla skoltiden)! Då visar man att skolan viktig. Och konkurrensen på lärarutbildningarna blir en annan, vilket säkert bara skulle vara till fördel.

Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, utbildning, jämställdhet

Läser en krönika i SvD, Tjejer ta för er av tekniken (varför är det sÃ¥ svÃ¥rt att ange källor tydligt, eller ännu hellre länka till dem?), som hyllar nÃ¥gra “teknik- och entreprenörs-kvinnor”, och talar varmt för nätverk och mentorskap för att fÃ¥ fler tjejer att välja tekniska utbildningar. Krönikans slutkläm, jokern i rockärmen, motivet när inget annat hjälper, för att fÃ¥ kvinnor att satsa pÃ¥ teknik är, att om inget annat har man ju i alla fall nytta av utbildningen i vardagslivets logistik med hem och barn (?!)

Jag tänkte just nu bortse från den intressanta slutsatsen, och fokusera på krönikans budskap, hur man får tjejer att satsa på teknik. Det vill säga, jag undrar varför tjejer nödvändigtvis måste plugga teknik? Varför måste man hitta på alla möjliga konstruktioner för att få dem att välja något de inte naturligt tycks intresserade av? För om de vore naturligt intresserade skulle de ju självklart välja en teknisk utbildning (det finns trots allt endel tjejer som är naturligt intresserade och väljer teknik oavsett könsståhej). Varför måste man skapa sommarkurser och bara-för-tjejer-seminarier för att få veliga tjejer att välja teknisk utbildning. Är det verkligen värt det?

Förebilder, det behövs kvinnliga förebilder för att få kvinnor att väja teknik, eller för att vilja bli chefer, sägs det.

Men, är det verkligen dem vi behöver som kreativa innovatörer, eller bara vanliga skrivbordsingenjörer … de som behöver pushas och övertygas i tjejgrupp, för att välja teknik, de som inte kan gÃ¥ själva oavsett miljö? Behöver vi dem som chefer, de som behöver förebilder av samma kön, de som inte klarar att gÃ¥ sin egen väg?

Jag är inte helt övertygad om att det är just dem vi behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om civilingenjörsutbildning, kvinnor och teknik, mentorskap