Underkastelse

Jag fortsätter hetsläsandet av Michel Houellebecq. Underkastelse läste jag ut igår. Idag började jag på Refug. Och så är jag på femtonde sången i Iliaden, äntligen kommer väl Patroklos igång nu, det man väntat på genom hela dödandet och alla svarta gudinnor och mängderna som bitit i gräset.

Men Underkastelse. Jojo, muslimska broderskapet kniper åt sig presidentposten, universitetslärarna måste konvertera till islam, kvinnor får inte arbeta. Och unga hustrur ordnas till de konverterade. Houellebecq skriver ju bra, på det sättet att det inte är tråkigt att läsa. Men idéroman? Det är ju inga särskilt djupa resonemang precis. Det är ju inte så att man tänker ”tänk om”. Några köttstycken kastas ut som att läraren Francois (var farao är svansen på c) verkar ha något ouppklarat förhållande till gud, meningen med livet, det eventuella självmordet och sexualiteten. I de böcker jag hittills läst av Houellebecq är det ju samma huvudperson, den ensamme medelålders mannen som verkar komma till insikt att sex med unga kvinnor kanske inte kommer att ge livet total tillfredsställelse och mening trots allt. Han verkar gilla väl lagad mat, Francois, men lever på micromat och hämtmat. Och alkohol. Mängder. Inte ens intellektuell förkovran verkar intressera honom särskilt mycket. Kanske kunde självmord vara en lösning, som det är för Jeds far i Kartan och Landskapet.

Naturligtvis tänker man på Meursault i Camus Främlingen som inte heller bryr sig så mycket. Men Meursault är inte lika besatt av sex. Det har kanske med tiden författaren lever i att göra. För Underkastelse har ju övertydliga referenser, helt uttalade till och med, till sexuell underkastelse och dominans. Även om det inte utvecklas något särskilt utöver att Berättelsen om O nämns.

Om det nu ska vara satir, som jag läser överallt att det ska vara, är den ju inte lika raffinerad som t ex Orwells Djurfarmen (varför jag just kom att tänka på den, antagligen för att Iliaden inte kan betraktas som satir, eller?). Det skulle lika gärna kunna vara den gubbsjuka medelålders mannen som drömmer om att få sina sexuella fantasier, med fyra femtonåriga flickor som underdåniga hustrur, uppfyllda. Men, en sådan fantasi kan ju bara en man utan erfarenhet av tonårsdöttrar ha. Betänk, fyra stycken! Det är helt absurdt (-dt-)! Som om Houellebecq testar olika sätt att uppfylla den fantasin, och hur det isåfall skulle gå till.

Mest intressant i romanen var nog resonemangen om hur de olika partierna skulle förhandla, och varför det skulle kunna gå på det sättet. Kanske är det vad man skulle kalla idéerna?

Men, jag har blivit förvånad tidigare, när kritiker skrivit om idéromaner, t ex Therese Bohmans Den andra kvinnan, om ensamhet, kvinnoroll och klass. Men jag uppfattade den som ganska ytlig när det gällde just det. Även om det var en mycket underhållande roman. På samma sätt är det med Underkastelse, den är underhållande, Houellebecq skriver så att man aldrig har tråkigt. Det är till och med ganska roligt ibland. Det finns trots allt en del självinsikt i utsagor som att: ”Att spana på kvinnors lår och i förlängningen föreställa sig fittan just där de möttes var en process vars inneboende upphetsning stod i direkt proportion till längden av blottade ben.”

När jag läser sådant, tänker jag att man är säker på att boken har skrivits av en man, och jag undrar när man undrar, eller inte ens tänker på, om en bok har skrivits av en man eller en kvinna. Och jag tänker också att jag undrar hur en bok som bara bytte kön på personerna skulle te sig. Ganska intressant; att föreställa sig vad som sker i förlängningen av det V som börjar vid axlarna och går över magrutorna. När jag skriver boken kommer jag naturligtvis att hitta på en mer elegant formulering.

När allting saktar ner

Det är nästan inga bilar på parkeringen på jobbet. Många har börjat sin semester. Det är lugnt på kontoret också. Om man räknar i ljudnivå, aktivitet och spring. Jag har en ganska pressande uppgift, eller faktiskt flera, att göra till min semester börjar om en vecka. Det är inte för att jag är sen och lat som det är pressande, det är för att jag fått akuta uppdrag. Som tur är har jag många års erfarenhet och stressar inte upp mig så lätt, även om jag vill bli klar. Saker och ting tar den tid de tar att göra, och jag vet att jag inte är trög eller långsam i mig själv. Men, naturligtvis vill jag bli klar med de saker som behövs, och det betyder att det är lite svårt att ägna hela kvällar åt Iliaden eller något annat. Jag behöver tänka på att jobbet ska flyta på smidigt också. Den här helgen kommer att vara en slitning mellan böcker och hängmattan och rapportskrivning. Fördelarna med betingsartat arbete är många, och man får ta nackdelarna med det. Sådant som att till exempel helger och kvällar kan gå åt för att något behöver bli färdigt. Men det är inte så ofta det behöver bli på det sättet, så det är okej. Det märkliga är att det ofta inträffar på våren och försommaren. Eller också är det bara det jag tror.

Men, idag har jag nästan uteslutande ägnat mig åt att läsa. Jobba gör jag imorgon, det är bättre att fokusera än att vara splittrad.

Den senaste veckan har en del böcker anlänt och lagts till läshögen. De här till exempel. Varje gång jag lägger upp en bild på en liten nyinskaffad boksamling tänker jag på Intellektuella troféer. Just den här gången kan man säga att det är lite kul, eftersom jag ganska ofta springer på inlägg, t ex på facebook, som hänvisar till Montesquieu och maktdelningsprincipen. Och varje gång undrar jag om det har lästs, eller googlats, man kan aldrig vara säker. Jag själv har varken hänvisat eller läst, men jag tänkte i alla fall göra en förbättring när det gäller läsningen. De andra är jag intresserad av av olika anledningar. Aeneiden tänkte jag kunde passa att läsa efter Iliaden. Och Sofisterna en ”under-tiden”-bok tillsammans med Platons skrifter.

Så idag har jag inte gjort mycket, jag har läst och jag har varit ute och sprungit. När det gäller läsningen har den fördelat sig såhär:

Inledningen, av Stig Strömholm, till Lagarnas Anda. Och avsnittet Erinran av författaren.

Förord, Inledning och det avslutande avsnittet Kritiken som livshållning i Alla är vi kritiker. Underbart språk, insiktsfulla resonemang. Det är så trevligt att läsa sådant som är förnuftigt och eftertänksamt.

Enuma Elish har jag läst ut. Det är förstås ganska intetsägande. Marduk hade ihjäl Tiamat och skapade världen. Möjligen kan det finnas något att ta fasta på tillsammans med andra sammanhang. Men läst är den. Noterna också. Vem vet om jag får anledning att återkomma.

Två artiklar om mytologi har jag också läst. Och en artikel som reflekterar kring sommarkurser i Kreativt Skrivande. Det gjorde jag bara för att de var skrivna av samma person som håller i de terminskurser som jag har gått.

Vi har gjort en grovhuuggen uteplats i skogsbrynet, där det är skönt att sitta och läsa på morgonen.

Jag noterade att jag de senaste tre åren läst lika många poäng i olika humanistiska ämnen som jag gjorde för nästan trettio år sen till civilingenjör.  Jag vet inte vad jag ska göra av det. Antagligen fortsätta lösa matematiska, fysikaliska och tekniska problem. Och läsa tills ögonen blöder.

One down

Jag läste ut Michel Houllebecqs Kartan och Landskapet. Mycket bra. Möjligen måste jag tänka på exakt vad som var bra. För det första var det en så’n bok där man vill fortsätta läsa. Det har blivit några sena nätter när jag haft svårt att lägga ifrån mig den. Jag gillar utvikningarna om ämnen som kommer förbi, ett resonemang om vilka som väljer Mercedes A, C och E-modeller. Eller synpunkter på silikonbröst och eutanasi. Till och med en referens, inte ens en blinkning utan helt uttalad, till Wittgenstein, hans slutord i Tractatus. Där undrar jag lite om han inte hade kunnat låta bli att vara så övertydlig. Sen har vi en typ av bisatser som får en att skratta till ofrivilligt mitt i något makabert skeende, som: ”Det var alltså så doktor Petissaud tillbringade sina kvällar istället för att, som de flesta av sina kollegor, ägna sig åt beskedliga orgier med slaviska prostituerade.”

Egentligen handlar boken om konstnären Jed, som har ett hat-kärleksförhållande med sin varmvattenberedare. Det blir aldrig någon riktig ordning på Jed. Alltså ordning som att skaffa familj och barn och hus och vanligt liv, liksom. Såklart det inte blir, då skulle det knappast gått att skriva om honom, vilket är trist när man tänker efter. Såklart det måste gå att skriva om en vanlig Jed som slappar vid TV:n och inte får så mycket gjort. Det får inte bokens Jed heller, förutom ibland när han konstnärar sig som en galning, men i övrigt verkar han mest vegetera.

Jag måste antagligen fundera ett par dagar. Fast då har jag väl börjat på ytterligare någon bok. Två till Houellebecq ska jag hämta på bibilioteket imorgon, sen har jag läst deras utbud. En sak som jag funderar på är hur han skiljer sig från kvinnliga författare. Det kan ju inte vara för de psykologiskt djupa skildringarna som boken är bra t ex. Det måste vara något annat, en stiliserad verklighet, Kartan och landskapet t ex, vars skillnad illustreras direkt av texten. Kanske.

Sommarläsning

På sommaren finns det tid för mera läsning. Det hör man på ordet – sommar. Inte? Jag vet inte om det egentligen stämmer heller, semester brukar ju vara bråda tider. Långa dagar i hängmattan har hittills inte riktigt uppenbarat sig i mitt liv, trots envisa försök, men det kanske kommer. Efter bara någon kvart brukar det hända att någon stör läsfriden med  anspråk av någon sort. Under årets semester, som inte börjar förrän om två veckor, har jag själv planer på att hantverksarbeta en del. Nåja, visioner kan man ha.

Jag har redan en pågående läshög som i alla fall till viss del kommer att bli klar inom dessa två sista arbetsveckor före semestern:

Platon är ett frivilligt läsprojekt, liksom Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, den är ganska rolig.

Ja, sen har vi en ytterligare en frivillig pågående läsning, och det är  A contemporary introduction to Free Will av Robert Kane. Den fria viljan, vet vi, fascinerar mig. Och jag tänker det är bäst att läsa en del av vad som tänkts innan man sätter igång och tänker riktigt ordentligt själv, för att slippa transportsträckan att tänka det som redan är tänkt.

Ja, och resten är kurslitteratur. Jag har flera gånger lagt märke till att upprepning, när man läser, är bra. Kurser tvingar en ofta att läsa om sådant man läst förut, litteratvetenskap, filosofi och idéhistoria verkar ha överlappande kanon ibland. Och andra strökurser. Men det gör ingenting. Det händer saker när man läser igen, texten och innehållet framträder mer. Nu tycker jag iofs att arkeologi ofta är aningens fjantigt, tolkningsdelen alltså, när storys ska hittas på till föremålen. Den synes mig lite vidlyftig. Men den första delen, att leta fram grejer, den ter sig lite mer intressant. Så upplever jag omläsning, att flera lager dammas bort och att texten och innehållet kommer fram tydligare. Det är en intressant process. Det är (nästan) som jag tänker ibland att jag ska läsa om något bara av nyfikenhet, för att se vad som kommer framträda den gången. Ja, så det är alltså roligt att läsa om Iliaden. Ytterligare en bok kommer att komma med i kurslitteraturen Nibelungens ring, den har jag inte börjat på än.

Men, sen har vi frivillighögen! Den riktiga sommarläsningen! Här är den, jag plockade fram den nu på morgonen:

Lägg först märke till den jämna könsfördelningen, den var alldeles ofrivillig, alltså inte tänkt, det bara blev så. Jag antar alltså att både Konfucius och Ovidius var män.

Om Dora tänkte jag läsa av ett litet projektintresse, för en text som jag sitter och skriver på som framtida kursmaterial tror jag. Jag har någon svag idé där, som kanske framträder med om jag läser, tänkte jag.

Jag tyckte några klassiska texter kunde vara bra att komma ikapp med, dvs Metamorfoser och Samtalen med Konfucius.

Den banala ondskan är jag nyfiken på att läsa med tanke på att det skrivits en del om den, på flera sätt. Simone de Beauvoir är intressant, bland de pågående böckerna som inte fick plats på bilden är Mandarinerna, och nyligen läste jag Misstag i Moskva. Och några essäer ur Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Det är förresten möjligt att de senare passar med Dora, vi får se. Ja, så memoarerna där kan vara spännande att läsa. Sen är ju Mary Wollstonecraft också intressant, det slår mig att jag nog inte läst hela Till försvar för kvinnans rättigheter. Jag ser att jag bara har märkflikar i första halvan av boken. Jag lägger till den. Sådär.

Vad har vi sen då … Vetenskapens mening, det får man alltid fråga sig. Jag har läst ett antal böcker i vetenskapsteori, och som jag skrev om ovan, upprepning är bra, när det gäller den egna läsningen, alltså, det verkar som om jag har en motsägelsefull syn på det där med upprepning. Att läsa en annan bok i samma ämne, är nästan som att läsa om samma bok, fast man liksom mer börja damma av saken från en annan vinkel. Det bidrar i alla fall också till bilden.

Testosteron Rex skaffade jag av misstag, jag hade glömt avbeställa en bok Daidalos medlemsutskick. Om jag nu hade varit lagd åt ödet, vilket jag inte är fast jag är ganska övertygad determinist, så hade jag sagt att det var meningen. Det var det förstås inte, det var mer bara tur (och då kan man fråga sig vad tur har i den deterministiska världsuppfattningen att göra, det har jag inte tänkt klart om, möjligen får man omdefiniera tur som begrepp, men det tar vi en annan gång, nu är vi sommarförslappade i tankesättet en stund). Den verkar helt enkelt intressant, så den vill jag läsa. Det är ju lite populärt det där att försöka hävda något om kvinnor och män. Av någon anledning.

Kursen i Politisk filosofi som jag läste i vintras gav uppslag till en hel del böcker som jag vill läsa, jag har faktiskt en liten läshög som blev till av den kursen, jag skaffade en del referensltteratur och extraläsning. Till sommarläshögen väljer jag Essäer om frihet av Isaiah Berlin. Jag hade kunnat välja Locke eller Hobbes eller Mill eller Rawls eller något annat, men nu blir det såhär. Om jag inte ändrar mig.

Sommarläshögen är en underbar vision, en utopi. Jag kommer osannolikt att hinna igenom den. Men den är mysig att gå och titta på och längta till.

Målning och elementarpartiklar

Färg, får man anta, består i grund och botten av elementarpartiklar. Som jag. Fast på ett annat sätt, så att jag blir jag och färgen färg. Nu har hostan nått en sådan nivå att aktivitet är möjligt. Uttråkningen också. Fy sjutton vad det är trist att sitta still. Även om man kan läsa. Så igår och idag har jag målat. Fasaden ska få en andra omgång färg. Och vi bestämde oss för att foder och vindskivor ska få en annan färg än de hade från början. Samma färg som fasaden. Det är mycket att måla, men det är bara att ligga i så blir det klart.

Men elementarpartiklarna, jag läste Michel Houellebecqs Elementarpartiklarna. Två bröder som är lite distanserade från vanligt liv kan man säga. Vad jag har läst om den, ska den ha skapat en del debatt med sitt kontroversiella innehåll, som jag letade mig fördärvad efter. Kanske var det några otrevliga beskrivningar av tortyr som någon avart till sekt ägnar sig åt. Men det är ju fiktion, och inte precis så att det påbjuds. Sen är det bröderna, den ene är patetiskt och ständigt kåt och tänker inte på annat än hur han ska lyckas skaffa sig sex. Den andre tycker samma ämne är meningslöst och ointressant. Men det är många som dör i romanen. Ändå tycker jag den är rätt bra, faktiskt. En del intressanta filosofiska diskussioner. Och så är den bitvis lite absurdt kul. Man måste säga att det är lite i Camus anda, det mest är lite meningslöst, även om det finns små överraskande öar av mening här och där.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Jag läser en bok

För övrigt ser jag att jag inte börjat göra en lista över årets läsning, jag ska ta tag i den saken. Jag har i vanlig ordning läst en del tyngre kurslitteratur, många artiklar och andra texter, och inte jättemycket skönlitteratur, än så länge, i år. Jag har tänkt ägna sommaren åt en del skönlitteratur, följa Stephen Kings råd att läsa mycket helt enkelt.

Men jag började läsa en bok igår, som jag nästan läst ut, kanske hinner jag läsa ut den ikväll, Cecilia Davidssons Detta ska passera. Den är mycket lättläst, och som kvinna i passande ålder hittar jag ganska mycket att känna igen mig i. Inte allt förstås, och jag tycker kanske att hon tar lite för lätt på barnens vilja, men då är ju jag ganska blödig när det gäller mina egna, numera faktiskt unga vuxna, barn. Jag har en fjärdedel av boken kvar att läsa, så jag tänkte inte göra en sammanfattning av den, det är alltid speciellt intressant att se hur författare knyter ihop sin historia. Det ska bli roligt att läsa. En sak jag tänkt speciellt på är de många detaljer som huvudpersonen, Sara, reflekterar över. Och hur skissartade en del personer är utan att det egentligen blir konstigt.

Men, anledningen till att jag överhuvudtaget tyckte jag skulle skriva om detta istället för att ägna hela kvällen åt mind-body-problemet som egentligen hade varit det normala, är att jag råkade läsa en recension av boken. Jag läste nämligen Svenska Dagbladets litteraturlista, dit romanen tagit sig in. Och där läser jag om en recensent som skriver om ”blodfattig vuxenprosa”. Då blir man ju nyfiken. Så jag läste den recensionen. Och jag tänker att egentligen skulle tidningarna skriva ut åldern på sina recensenter, naturligtvis kan inte en person som nyss gått ut skolan ha en chans att begripa något om livet med sin begränsade livserfarenhet. Jag måste komma ihåg det, jag måste komma ihåg att fråga vem recensenten är innan jag läser. Inte för att jag inte skulle läsa, men för att jag mer ska få en bakgrund till den idévärld som boken läses ifrån. Då kan man nämligen, i luckorna, se en sak, man kan se livserfarenheten. Och den är intressant.

Nu måste jag nog läsa klart å det snaraste.

Intellektuella troféer och fascinerande män

Det var ett nytt begrepp, som introducerades i kommentarerna till förra inlägget, Intellektuella Troféer! Ska vi ta och titta på de senaste då? Till halva reapriset kapade jag åt mig Guteberggalaxens nova och två böcker till som ligger under där i högen. Sen har vi två stycken som hör till kurslitteraturen i idéhistoria, de två översta. Jag tycks ha en viss fallenhet för att ramla in på det som har med (natur-)vetenskap att göra. Testosteron Rex råkade jag glömma att avbeställa från Daidalos. 

Och vem har inte en åsikt om Jordan B Peterson? Jag skulle nog inte skriva fascinerande män i rubriken, utan snarare ska det vara fascinerande åsikter om män. Och det är speciellt två stycken som jag ägnar lite extra uppmärksamhet att studera nu. Sen jag såg den beryktade Channel 4 intervjun (sök på YouTube och kolla, den är spännande!) har jag läst en del om honom, och sett några fler klipp. Åsikterna är som sagt var fascinerande. Alla känslor upprörs på olika sätt, anklagelserna haglar. Naturligtvis måste jag undersöka saken, därför tänkte jag läsa den där boken som tydligen är grunden för turbulensen. Man kan inte tycka något innan man undersökt saken ordentligt.

Den andra fascinerande mannen är James Clerk Maxwell. Eller kanske inte han som person heller egentligen, utan snarare hans matematiska behandling av elektromagnetismen. Jag läste en essä som Einstein skrivit till hundraårsjubiléet (1931) av Maxwells födelse, där han skriver om hur Physical Reality har förändrats från Newton via Maxwell, hans egna varianter av relativitetsteorin och sen kvantmekaniken. Från en materialistisk uppfattning till en baserad på fält och sannolikheter. Och jag funderade på hur det egentligen ligger till. Det är ju fysikernas uppfattning av verkligheten (jag ansluter mig till den uppfattning), men hur uppfattar vardagsmänniskor verkligheten? När jag tänkt en stund insåg jag att de flesta nog är kvar hos Descartes, på 1600-talet! En dualistiska uppfattning, där det finns två substanser, materia och ande! Stort glapp kan man säga. Nåja.

Utöver det är metafysiken riktigt trevlig och lättsam såhär i början, med lite repetition av predikatlogik.

Det var väl dagens vältrande med utgångspunkt i de intellektuella troféerna. Men det är väl bäst att kasta i brasklappen på en gång, de två översta böckerna kommer att ingå direkt i den krets som läses just nu, de andra kommer få vänta på sin tur. Petersons måste jag antagligen ta itu med ganska snart, kanske över påsk, annars kommer jag att avlida av nyfikenhet.

Den gode Frankenstein

Frankenstein reser till en avlägsen Orkney-ö för att skapa en kvinna till sitt första monster. På monstrets enträgna önskan. Och hot. Med sig har han en massa instrument som han behöver för arbetet. Och på ön finns tre stugor. En är outhyrd, så den hyr han. Han säger till om att den ska renoveras, och han köper möbler.

Hallå! Det finns två hushåll på ön, och han ”säger till” om att den ska renoveras? Tur att det fanns en outhyrd stuga, förresten. Och … han köper möbler? Vardå? Han ska bo där väldigt kort tid, han och hans kompis är ute på en resa. Som visserligen är planerad att ta två år. Men det har redan gått ett år, eller så.

Men, jag antar att vissa orealistiska element av den typen är lätta att komma undan med i skuggan av själva Monstret. Jag menar, livsprincipen, bara sådär. Men det är okej. Det som inte är okej, som jag har svårt att låta bli att grubbla över är hur han bara kan överge sitt monster? Jag menar, här har han sytt ihop delar och haft sig, och monstret kan inte ha sett så vackert ut i den fasen. Men sen, när han får liv, då lägger Frankenstein benen på ryggen och överger sitt monster! Han tar inget ansvar alls! Det är som om ansvaret härifrån är monstrets själv. Frankenstein lägger sig i sin säng och får feberfrossa och yrar i månader. Dags att tänka efter nu, liksom? Å andra sidan, det är väl inte så mycket värre än det är för människor, vi får minsann ta hand om oss själva. Det finns ingen skapare att fråga om råd här inte. Nåja, det finns de som envisas med att tro det, för all del. Å andra sidan har vi våra föräldrar och medmänniskor till hjälp för att få koll på världen. Monstet har ingenting, han får fixa det själv.

Det andra som verkar lite orealistiskt är att människor är så fruktansvärt fixerade vid utseendet, so what om han nu råkar vara 2,5 meter lång och se lite läskig ut, man förstår ändå att han tränat på mänsklighet och är ganska verserad. Duger inte det?

Ja, det finns några luckor i storyn. Men det finns en del annat att tänka på också.

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.

En liten tröst

Efter gårdagens traumatiska upplevelse med de inpackade och borttransporterade böckerna, nåja, de har bara transporterats några hundra meter, kom en liten tröst igår. Min beställning till höstens kurser. Kursböckerna till den första delkursen i filosofi tror jag att jag redan har, men till idéhistoria och kreativt skrivande införskaffades en del litteratur. Det ska vara ytterligare några böcker till kreativt skrivande, men de tänker jag mig låna på biblioteket. Tror jag.

Min rare äldste son hade omdömet klart för sig: ”Är du helt efterbliven som köper så många böcker och släpar hem nu när vi ska flytta?” Så var det med den saken. Han förstår helt enkelt inte.

Nu hoppas jag på mycket lästid. En intressant sak med idéhistoria är att det också är mycket historia. Man behöver veta i vilken tid idéerna uppstod och levde, för att se hur de kunde uppstå. Självklart naturligtvis. Men jag tänker på det nu, i kursen i Teknikens idéhistoria, det är lika mycket teknikhistoria. Passar mig bra förstås. Men Doktor T blev upprörd häromdagen, när jag tänkte förpassa Karlebo handbok till bokhimlen, den eviga lagringen. Han beskyllde mitt läsande i humaniora för en sådan ohygglighet. Men, så är det såklart inte. Jag minns inte hur Karlebo handbok kommit i min ägo, för jag är ju inte en ingenjör som håller på med skruvar och muttrar i alla fall. I själva verket är hela min ingenjörsgärning ett stort undvikande av att smutsa ner mig med maskindelar. Jag räknar och tänker hellre, det är jag mycket bättre på. Men Karlebo handbok fick bo kvar av nostalgiska skäl.

Vilken bok ska jag börja fuskläsa, tro? Det där med islam tycks ju ligga i tiden, jag kanske börjar med det.

Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.

Midsommarmys

Det visade sig att de rara tonåringarna alla hade egna planer för midsommar, vilket innebar att Doktor T och jag kunde fira dagen som vi ville. För mig innebar det medelst läsning. Jag inledde vid åttatiden i morse, ute på altanen. Benen i solen och fågelsång. Framåt tio drog grannarna igång sitt basdunkande. Nu bor ju inte grannarna vägg-i-vägg, det här är stora villatomter med ordentligt mycket luft emellan husen. Bara så att problemet blir tydligt. Men jag har ju vidtagit åtgärder för detta, så jag gick och hämtade mina noise-cancelling-lurar. Nu visade de sig inte cancellera basdunket i den omfattning jag tyckte var önskvärt, men efter lite sökande på Spotify vaskade jag fram ett lämpligt havsljud. Några havsljud tvingades jag rata, när det plötsligen började plinga mitt i dem. Det var något med mindfulness tror jag. Men mer renodlat havsljud på lång volym gjorde susen.

Jag läste ut Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö, en lisa för själen att läsa i jämföresle med Buber. Inte för att jag håller med Tännsjö i hans politiska åskådning, inte alls faktiskt, men han presenterar olika resonemang i både sin politiska och sin filosofiska gärning, och resonemangen är glasklara. Dessutom är boken bitvis hysteriskt rolig när han i korta ordalag avger omdömen om möten med olika mer eller mindre kända intellektuella och andra. Vad sägs om följande lilla passage om mötet med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar:

”För några år sen debatterade jag i teve med dåvarande ärkebiskopen K.G. Hammar. Han har aldrig framstått som intellektuell eller ens teologiskt skarpsinnig […].”

Och om VPKs ordförande Lars Werner apropå partiets kapitulation inför kapitalismen:

”Vem hade kunnat ana att hans murarhjärta klappade för privata daghem?”

Ett avsnitt behandlar den tillfälliga ondskan, vilket är mycket intressant och kräver vidare läsning. Hur kommer det sig att människor blir onda när de verkar vara helt normala?

När jag läst ut den kände jag mig stärkt och styrkt så jag gav mig på Buber igen, den sista tredjedelen. Ledbruten, med svidande ögon och värkande muskler blev jag klar för någon halvtimme sen. Det var en riktig plåga att läsa klart den. Det stod mycket klart under sista tredjedelen att det handlar mycket om Gud, om relationen till Gud, det här med Jag och Du och Det. Och det säger sig självt att det inte på något sätt kan tilltala mig eller åstadkomma något slags genklang hos mig. Inte heller någon förståelse, det handlar ju inte om något hur eller varför, det är bara en mängd ord som på något sätt ska trigga känslor i den som grubblar över Gud. Fine, nu vet jag det.

Nu ska jag ta upp något annat att läsa. Frågan är vad. Något skönlitterärt kanske, något samtida. Jag har börjat på Björnstad, av Fredrik Backman, men den har inte riktigt kommit igång. Kanske ger jag den chansen att göra det. Annars har jag flera intressanta böcker i idéhistoria som står på tur.

Studieskador

I lördags började jag läsa Liane Moriartys Andras vänner. Nu vet jag inte hur det kom sig att jag kom på att jag skulle läsa den, men jag tror det var för att jag såg något om den någonstans och jag tänkte att jag borde läsa lite samtida och normala böcker också utöver alla gamla klassiker och annan mer studielämpad litteratur. Särskilt som jag försöker få ihop en skönlitterär text i skrivkursen. Det vore ju illa om bulkläsandet bestod av bara en massa Madame Bovary, Röda Rummet och Främlingen, liksom. Och så tänkte jag att jag ville läsa hur någon skriver. Och Andras vänner var inte så tokig på det sättet får man säga.

Jag antar att det är ganska naturligt att bli lite studieskadad, särskilt när man är mitt inne i det. Det är lite svårt att läsa utan att tänka på hur, just nu, psykologiska skeenden gestaltas, vilka typer av komplexa problem alla personer har, hur de uttrycker dem. Vilken typ av frågor som tas upp, och precis hur intrigen byggs upp. I Andras vänner var själva intrigbygget fruktansvärt utstuderat, hela historien nystades upp, förgrenades. Alla har hemligheter. Nästan alla i alla fall.

Det fungerade bra till mitten av boken ungefär, sen tyckte jag nästan det blev väl utdraget, nästan så att det blev lite antiklimax när själva vändningen kom, när själva kärnan i varför alla bar sig åt som de gjorde, blev uppenbar. Och alla utlöpare, var de verkligen nödvändiga?

Mycket lyckat på det sättet att jag ville fortsätta läsa hela tiden, första halvan för att få reda på vad som hade hänt, andra halvan hur de skulle klara ut det och alla andra trådar. Lättläst, underhållande. Men är det en historia att gå och tänka på? Nej, det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Möjligen kommer jag tänka på uppbyggnanden.

Sex vuxna, som känner varann olika mycket, och tre barn på grillfest. Och så händer något som förändrar livet för alla. Det man funderar lite över är om alla människor har den sortens hemligheter som rulllas upp. Så väldigt mycket. Som får betydelse?

Städning

Igår städade jag mitt lilla krypin, mitt arbetsrum. Det var nämligen som så att jag sedan ett par dagar nyst mycket, blivit täppt, rinnande ögon när jag suttit där och läst speciellt. Inte så mycket vid skrivbordet. Jag är inte allergisk, om jag inte blivit det helt platsberoende helt plötsligt, så det måste vara något annat. Alltför mycket damm, helt enkelt. Hur det nu kan bli damm av så stillsamma tingestar som böcker och papper.

Utöver detta har jag nog tyckt att det blivit lite stökigt, lite för mycket som bara ligger på soffor och bord och stolar och skrivbord. För all del i prydliga högar, men ändå. Och jag borde kunna sortera undan kurslitteratur som är överspelad. Ställa in i bokhylla igen.

Jag la upp böckerna på köksbordet. Och tittade på bokhyllorna. Och insåg att böckerna förökat sig när de legat och tumlat i soffan. Eftersom vi ska flytta inom några månader, tänker jag inte köpa någon ny bokhylla. Jag vill vänta tills vi är på plats så det blir ordentligt gjort. Alltså kommer böckerna att få ligga kvar i högar.

När jag la upp min städbild på facebook, var det en som frågade efter tio bästa lästipsen i den bokhögen. Och eftersom det är mycket roligare att skriva om vad man läst, gjorde jag en sådan lista istället för att städa. Jag tänkte att den listan kunde vara ett lämpligt blogginlägg.

Här har vi först den hopsamlade bokhögen. Vi känner nog igen några gamla godingar som hängt med då och då. Böcker jag återkommer till.

Bokhög.

Om man sen ska plocka ut några böcker som är särskilt intressanta, vore det dessa.

Särskilt intressanta böcker ur bokhögen.

1. The Moral Philosophers av Richard Norman (analyserar olika källtexter av olika filosofer ur historiskt/moraliskt perspektiv, och är särskilt givande om man samtidigt läst källtexterna (typ delar av Staten, Nikomachiska etiken, Utilitarism etc) den analyserar).

2. Västerlandets filosofi av Anthony Kenny. Bra översiktsverk helt enkelt över filosofins historia. Kan med fördel kombineras med Svante Nordins Filosofins Historia och Bertrand Russells Västerlandets filosofi.

3. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft. Given. Och en rätt bra påminnelse om vad det egentligen från början var frågan om, och varför, om man känner sig förvirrad i dagens överflöd av feministisk applikation.

4. Framstegets arvtagare Nils Runeby (redaktör). Översikt över 1900-talets idéhistoria (samma serie som Ambjörnssons Människors undran och Tankens pilgrimer som man kan läsa före). Mycket om människan och den tekniska utvecklingen.

5. Staten av Platon. Given. Alla referenser går till Platon.

6. Betraktelser över den första filosofien av René Descartes (i Valda Skrifter). Om Gud och själen. Descartes presenterar två gudsbevis som ju är bra att känna till.

7. Etiken av Spinoza. Ytterligare en av rationalisterna. Om Gud och själen och affekterna. Både Descartes och Spinoza hade bekymmer med själens natur i den materialistiska världen. Intressant.

8. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Tillsammans med Camus Främlingen världens bästa skönlitterära bok. Ohyggligt många intressanta filosofiska frågor och etiska problem. Och språket!

9. Flatland av Edwin A Abbott. En del säger att det är en allegori om det Viktorianska England. Man kan också läsa det som en tanke om parallella världar, rent matematiskt. Och kanske också psykologiskt.

10. Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricsmont. Med undertiteln ”Postmodern intellectuals’ abuse of Science”. Postmodernismen får sig en känga, helt enkelt. På ett rationellt och metodiskt sätt.

Sen städade jag faktiskt färdigt. Det var ganska mycket damm som försvann.

Det som saknas med Thérèse Raquin

Nu har romanen liksom skvalpat ett litet tag, en vecka, legat lite i bakhuvudet. Och en sak som skaver med Thérèse, och för all del Laurent, är deras oförmåga att rationalisera brottet, att lägga det bakom sig. Om det nu var vad de hade tänkt sig. De fick som de ville, de röjde maken ur vägen, men när det var klart var inget mer som förut. De glömde att tänka på hur saker och ting påverkar en och förändrar en.

Allt man är med om förändrar. Det kan vara lite, eller mycket. Men jag är inte samma idag som igår, även om stora delar är lika. Det är en liten förändring varje dag, soritetsparadoxen in action. En liten skillnad varje dag, men stor skillnad från ett år till ett annat.

Thérèse och Laurent hade vissa känslor som de ville leva ut. Om bara inte om hade varit. Då eliminerar vi om. Men sen upptäckte de att de inte ville mer, men det gick inte att stoppa. De ville vilja. De hade ju bestämt det. Men något kom emellan, symboliserad som den påtagliga bilden av den döde maken. Den som de inbillade de hade i sovrummet om nätterna. Men det var egentligen deras egen förändring.

Det är ganska lustigt hur det går till. Ganska fascinerande. Kommer jag att vilja samma sak imorgon som idag? Troligen, ungefär. Om inga nya fakta tillkommer, förstås.

Och så dagens bild. Nu är ännu mer bortschaktat, man ser var huset ska stå. Tomten är på drygt 2000 kvm. Och mina filosofistenar till vänster. Jag tror jag hittat stenen som jag kan fota från varje dag.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?