Trilog

Jag har läst. Jag hade egentligen inte tänkt läsa, jag minns vilket ståhej det var kring boken när den kom ut. Jag vill inte läsa så’nt. Och Drama Queenar står mig upp i halsen. Jag vill inte se, eller höra talas om, en Drama Queen till så länge jag lever. Jag är exempellöst trött på kvinnor med diagnoser. Orkar inte höra ett ord till.

Men, sen tänkte jag, att jag kan inte ha fördomar på det sättet. Jag läser. Objektivt. Jag betraktar.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein.

Lättläst. Vad kan det ha tagit, 4-6 timmar sammanlagt, att läsa den. Flytande språk. Bitvis absurdt rolig. Och tjatig. Otroligt tjatig. Jag tycker inte illa om boken. Inte alls. Inte tråkig alls. Jag tänker att eftersom hon skriver så, om sin ångest och om sin kamp mot självmordstankar. Så känner hon nog så. Det ska man respektera. Helt klart känner hon så. Men jag kan inte känna vad hon känner. Jag rycks inte med. Jag förstår inte problemet med psykvården, hon tycks ju få allt hjälp hon behöver. Hon tackar nej till att bli inlagd, t ex. Fast läkaren föreslår det. Och hon får uppenbarligen alla piller hon behöver. Att medicinen som vetenskap inte riktigt har helt koll på det där med psykiska sjukdomar, det är väl mest en fråga om tid.

Och en annan sak jag funderar på. Om nu de som är psykiskt sjuka vill bli lyssnade på … när vill de bli lyssnade på, i vilket tillstånd? Det verkar liksom variera en del det där med vad man egentligen vill. Och vad man säger. Svårt tycks det helt enkelt vara.

Och jag tänker på fler saker. Varför skriver man en sådan bok? För att det känns bra att berätta om sin sjukdom? För att människor ska förstå? Men människor förstår ju nästan aldrig något alls, varför ska man kräva att de ska förstå något som verkar helt obegripligt. Jag förstår att uppenbarligen känner hon som hon skriver. Men det är också allt. Till mig lyckas hon inte förmedla ångesten med ångesten. Jag känner mest att det är oreda i tankarna. Och jag tänker att jag har också tre olika processer igång, minst, hela tiden. Hjärnan vilar aldrig. Så varför tänker aldrig jag att jag skulle sluta leva?

Jag bryr mig inte om meningen med livet. Det är bara att leva. Därför det är kuligt. Men jag kan förstå att det måste vara himla frusterande att fastna i den tankeloopen. Att det inte är kuligt. Frustrationen att fastna någonstans där man inte vill fastna, kan jag förstå.

Uppenbarligen lever Ann Heberlein ännu. Med man. Och barnen har kvar sin mamma. Det tycker jag är rätt bra i alla fall. Men boken kommer inte att ge några bestående intryck i mitt medvetande. Varken i ämne, eller sätt att resonera. Jag hör antagligen inte till målgruppen.

Fast jag skrattade åt det där med feminismen.

Jag gick på Frankfurts flygplats i väntan på avgång till Arlanda. Hade gott om tid på mig och botaniserade i bokhandeln. Som vanligt. Hyllan med böcker på engelska (resten tyska förstås) bestod mest av business-litteratur. Som vanlig. På en flygplats. På måfå plockade jag på mig ett par böcker, bl a The Shallows. Undertiteln, ”How the internet is changing the way we read, think and remember”, lockade mig. Sådant tycker jag är outsägligt spännande.

I boken sammanfattas en mängd forskningsresultat om hur tekniken påverkar vårt sätt att läsa, att tänka, att minnas. Framförallt hur det förändras av våra internetvanor, men också hur ny teknik, som boktryckarkonsten, har förändrat vårt tankesätt, eller våra möjligheter att läsa, skriva, tänka, minnas. Genom tiderna. Teorier om vad klocka och karta gjort för vårt sätt att tänka och minnas. Hur minnet påverkar vårt sätt att tänka. Om olika sätt att tänka. Om information och om kunskap. Om mänsklig intelligens och artificiell intelligens.

Internet gör oss till ytliga läsare. Inhämtare av information.

We are evolving from being cultivators of personal knowledge to being hunters and gatherers in the electronic data forest.

Att reflektera, analysera, associera och dra slutsatser. Att bygga visdom. Den förmågan minskar.

The more you multitask, the less deliberative you become, the less able to think and reason out a problem. You become more likely to rely on conventional ideas and solutions rather than challenging them with original lines of thought.

Om man kan googla allt, tycker man kanske att det är onödigt att minnas. Det viktiga är att man kan hitta informationen. Eller? Men om kunskap inte är ekvivalent med information blir det ett problem.

The art of remembering is the art of thinking.

sades tydligen redan 1892, av någon William James. Verkar lika aktuellt idag.

Evidence suggests, moreover, that as we build up our personal store of memories, our minds become sharper.

Det trevliga är att det inte verkar kört, utan att man faktiskt kan träna sitt minne, och bygga upp sina synapser och neuroner och signalvägar och allt vad det är för att minnas alla de där koderna till alla de där korten man har. Det verkar ju bra för tankeverksamheten, att faktiskt minnas. Det verkar inte vara så, som många påstår helt slentrianmässigt (antagligen av ren lathet), att man frigör plats för annat om man struntar i att minnas. Hjärnan fungerar inte som RAM eller hårddisk, den har inte begränsad plats. Den gör ny plats. Man har möjlighet att minnas hur mycket som helst! Visst är det helt underbart?

The Web is the technology of forgetfulness.

Så det gäller att ta sig i akt … vi avstår makten över vår uppmärksamhet på egen risk med att överlåta den till webben.

Nu är inte författaren teknikfientlig, inte alls. Inte jag heller. Det går inte att stoppa utveckling, eller begränsa. Den lever sitt eget liv. Och det finns förstås enorma fördelar med möjligheterna att snabbt hitta information. Särskilt om man växlar om till att tillgodogöra sig den.

När man läser boken undrar man till slut ”Men so what om djuptänkandet minskar, vad betyder det egentligen? Spelar det så stor roll? Vi måste ju följa med tiden. Inget är så patetiskt som bakåtsträvare. Och boken ger ett svar, ett förslag, till vad som händer med oss om vi slutar läsa, tänka, minnas och reflektera

… a slow erosion of our humanness and our humanity …

eftersom den, vår mänsklighet, bygger mycket på reflektion och kontemplation. Sägs det.

En ganska obehaglig tanke, att sluta vara mänsklig. Så jag tänkte att det är tur att facebook finns, så människor kan klicka gilla för olika behjärtansvärda ändamål, och attend olika events för allt från Earth Hour till trafikoffer. Bikt och avlat på facebook, för att fortsätta hoppa bland länkarna på internet, och känna som om tankar tänks, fast det bara är klick som klickas.

Google is the business of distraction.

Med tio års framgångar och vänliga skriverier i pressen, förväntade Liza Marklund att något elakt skulle hända henne, att någon skulle försöka ta ner henne på jorden igen. Och nu hände det. Hade det inte varit detta med Gömda hade det varit något annat. Det säger hon själv i pratshowen Skavlan.

Enligt Liza är det alltså en mekanisk, förväntad process, med en jantelags-tidskonstant, som åstadkommit hela den senaste historien kring Gömda. Att boken är en berättelse på lösa grunder som använts som sanningsvittne i politiska sammanhang, har enligt Liza inte alls med saken att göra. Nej, det hela handlar bara om att det inte kan ”gå bra” i evighet för någon. Enligt Liza.

Bilden av Liza Marklund, hennes yrkesperson, hennes journalistiska gärning och författarskap krackelerar mer och mer. Vad är det med den kvinnan, egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Skavlan, jantelagen

(Slå inte upp ”hurusom” på tyda.se, ety resultatet kommer att få dig att generas).

För två veckor sen filosoferade jag över mängden ord om konsumeras på en dag. De är inte få. Dagen idag har inte varit så full av förpliktelser utöver att bistå barnen och deras kompisar med födointag vid lämpliga tillfällen samt viss IT-service. En lång promenad innan ljuset försvann kan inte kallas förpliktelse utan faller mer under kategorin nödvändigheter.

Därför har läsning kunnat uppta en stor del av dagen. Och nu anser jag att jag inte kan undanhålla Dig de intressanta reflektioner och lärdomar jag därmed tagit del av.

En hysteriskt rolig liten novell om narkotikabekämpning startade dagen. Jag har alltid misstänkt att stora organisationer utan ingenjörer jobbar med intressanta projekt … Jag konstaterade vidare att Obamas regering faller mig smaken gällande synen på kunskap. Och när vi ändå är inne på det, vill jag inte sjunga dårskapens lov, utan oroas snarare över att det verkar vara en trend i samhället. Lite philosophy talk är väl aldrig fel?

Lite reviderad Joy of Sex kanske? Eller en essä om vetenskap och demokrati? Vi har tur som lever nu, och får se månen och solen lika stora på himlen, och därmed följande tjusiga solförmörkelser. Det såg minsann inte dinosaurierna!

Obamas installationstal var minsann ingen poesi, utan mer allvar och kärva tider, fixa huset för att sälja dyrt är ingen idé längre. Att gudsfruktan är bra för ett fungerande samhälle är minsann inte säkert. Och något intressant om varför alla är konstnärer.

Senaste numret av Axess läste jag nästan från pärm till pärm, the old fashioned way, halvliggandes i soffan. Om man vill, kan man läsa The Praise of Folly on-line. Jag ska bara lägga mig tillrätta i soffan.

”Det är oerhört obehagligt att bli utsatt för det här massiva hatet, men jag har valt att inte läsa det. Jag har inte läst tidningarna heller för då tror jag man går sönder, säger hon.”

säger Liza i SvD idag.

Jag undrar hur Liza kan veta att/om hon är utsatt för hat, när hon inte har läst? Vem har matat henne med den uppfattningen?

Är det så att när det överlägsna pratet om illiterata människor som inte förstår skillnaden mellan ”sann historia” och ”baserad på sann historia” inte fungerade för att tysta rösterna, fick man (jag återkommer till vilka ”man” är senare) övergå till andra överdrifter, t ex att kalla denna diskussion för ”drev”, ”mobbning” och nu till och med ”hat”! Det är starka ord …

Faktum är att jag uppfattat väldigt lite i debatten handla om Liza Marklund som person, förutom media-etablissemangets påståenden om det. Jag tror jag måste göra en ordentlig genomgång, för uppenbarligen har jag missat endel isåfall.

Det vore mycket, mycket bättre om Marklund kastade sig in och diskuterade sakfrågorna, diskuterade konsekvenserna av att använda Gömda som ”referens”, eller underlag, till lagförslag, diskuterade frågan som endel väcker om rasism. Diskuterade problemet med källskydd för referensmaterial. Det skulle kunna bli riktigt givande och riktigt intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om Marklund, Gömda, drev, media

Vaknar vid nio av en liten kille som kryper ner under täcket för att kramas. Vi går upp efter en stund, och medan kaffet bryggs skummar jag rubrikerna på DN, SvD och DI.

Vi ska ha kalas idag, så av hänsyn till gästerna behöver några punktinsatser avseende städning göras i hemmet. Enligt husmoderspraktikan väljer man då att städa badrum, hall och kök. Vardagsrummet får nöja sig med en omgång av dammsugaren samt bortplockning av glasspapper och fruktskal från bordet. Alla tidsskrifter som ligger och skräpar placeras i en behändig hög på sovrumsgolvet, i sovrummet har nämligen inte gäster något att göra.

Sen sätter jag mig vid datorn och konsumerar flera ord. Bl a läser jag igenom några bloggar om Marklundsdebaclet (Sagor från livbåten är i linje med mina egna reflektioner, emedan Livets ytligheter och lite till  lever upp till titeln och upprepar, på ett ytligt vis, ord från de etablerade försvararna, roande på ett oroande vis), samt fler kommentarer på Newsmill angående genusprofessorns Rosenberg inlägg. Det förvånar mig att många inte tycks se vidden, helheten, konsekvenserna, av Marklunds sanningen som inte var helt sann. Via kommentarerna kom jag till en gammal artikel av Marklund själv, vars budskap hon nog borde fräscha upp sitt sinne med.

Vidare mot ICA Maxi för att handla. Vi har lista, och det går ganska fort. Jag tycker det är kul att se vad andra handlar, och jag försjunker i tankar om vad de ska ha till middag, och hur deras veckoplanering ser ut. Undrar om de äter gröt till frukost, eller kanske fil, och sablarns vad mycket läsk de köper.

Medan vi handlade hade Lilla Dotter lånat min dator och spelat Little Girl Makeover.

Jag hinner läsa om Dagen då Andersson förlorade förståndet, en artikel som handlar om de som kan ta ansvar för sina gärningar och de som inte förmår. Tankeväckande, en komplicerad fråga. Via Arts & Letters daily, hittar jag till How the city hurts your brain, och tänker att huset vi vill bygga måste ha en oas till trädgård.

I Axess Magasin läser jag Som man bäddar får man ligga om Marklund, och En journalistik utan normer. I artikeln kan man bl a läsa om ”en värld där obsceniteter, förolämpningar och sexuella avslöjanden är humorns och kändisskapets verktyg”, vilket känns väldigt väl formulerat och precist fångat. Jag tror jag får anledning att återkomma. Jag surfar förbi Bloggportalen och hittar detta lilla stycke, det är catfight i en del av bloggosfären, en god illustration till citatet ovan.

Kalaset hölls med middag och tårta och godis, och när gästerna gått satt jag med barnen i soffan och fortsatte att läsa.

Om Sveriges bråkigaste, och Ett mystiskt ljus över himlen. Om Åsas bekymmer med cykellyset och Vad vet politiker egentligen? Och ett lika intressant som kontroversiellt påstående av Sandviks förre VD, Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff.

Sen nattade jag barnen och började fundera över mängden ord man konsumerar varje dag. Idag var det ändå ganska lite ord med tanke på allt annat jag hade att göra. En normal dag är av googlianska proportioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimathot, Marklund, catfight, bloggosfären, ord, journalistik

En lätt förvirrad debattledare. En svartögd man som knappt förstod språket, än mindre kunde uttrycka sig. En solbränd, äppelkindad PR-konsult som jag inte minns vad han sa. En förläggare som upprepade detta med skillnaden i sann historia och baserad på sann historia, de kan minsann de litterära begreppen, de där personerna i förlagsbranschen. Dessutom hävdade han ungefär ”det var då det, idag minsann …”. En kvinna som kände sig personligt lurad. En veckopresstant som lugnt svarade på frågor. Och en hysterisk EU-parlamentariker, tidigare ordförande för S-kvinnorna. Kort, osammanhängande debatt. Blev någon klokare? Man kan väl se debatten som bearbetning.

Det roligaste, eller obehagligaste, var Inger Segelströms resonemang att kammarrätten inte skulle ha slagit fast att familjen måste lämna Sverige, om det inte var så. Precis som om en dom i sig är ett bevis för att något är sant. Vidare spelade det ingen som helst roll för henne om Gömda är sann eller inte, för hon har pratat med Mia, så hon vet.

Ja, vad ska hon säga, Segelström, det ligger givetvis i hennes intresse att hävda att hon handlar rätt, in absurdum, även när det uppdagats att hennes information var fel. Menar hon därmed att hon skulle handlat på samma sätt oavsett informationen? Ja det menade hon faktiskt. Hon är politiker och handlar därmed på personlig övertygelse, dvs tro och känslor, och inte argument.

Undrar vilken vändning historien tar imorgon?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, marklund, gömda, antonsson, segelström, politiker

 ”Det står inte ”ett sant reportage” på bokens omslag utan ”en sann historia” av det enkla skälet att ett reportage definitionsmässigt måste vara sant.

”En sann historia” är alltså något annat än ett reportage.”

”Man kan tänka sig en litterär sanning eller, som i Liza Marklunds fall, en politisk sanning.”

”Ingen har bestridit den generella, ”politiska” sanningen i ”Gömda”. Allt borde därmed vara frid och fröjd. Liza Marklund skrev en bok som gjorde världen något bättre och mer kan en politiskt syftande författare inte önska sig.”

Dessa citat är hämtade från Ann-Marie Skarps text på Piratförlagets hemsida angående debatten om Gömda. Inte ens om man läser hela texten får man veta vilken sanning som är den verkliga, mest sanna, sanningen.

Sanning, i sanning ett filosofiskt begrepp, verkar vara något som behöver redas ut. En litterär sanning skiljer sig från sanningen i ett reportage, som kan vara ytterligare något annat än en politisk sanning? För att inte tala om sanningen i en historia eller berättelse.

Huruvida Liza Marklund skriver sanning eller ej känns som en petitess när man helt öppet skriver att den politiska sanningen inte alls behöver överensstämma med någon annan sanning … Det är lite som att man har känt det på sig, att politiker inte har någon aning om någon annan sanning än den sanning de gärna vill bedriva.

Tycker Ann-Marie Skarp att detta på något sätt skulle vara överslätande ord? Nu blev det ju snarare riktigt hemskt. I en politisk kamp kan man alltså sätta ihop fiktiva dokument att driva sina frågor med, och använda för att övertyga folk med. Att använda för sina egna syften!

Och Liza Marklund hänger på

”… men efter hand fann jag själva formatet begränsande. Dels på grund av texternas avgränsade längd, men också på grund av journalistikens inneboende krav på objektivitet …”

Gömda beskrivs med orden: ” … Detta är en sann historia, en dokumentär roman.” Problemet är alltså inte bara att underrubriken på boken är ”en sann historia”, den beskrivs också som en sann historia. Hur sann ska en historia vara för att vara sann?

Räcker det att den är en politisk sanning? 

En reklambanner lyckades fånga mitt öga någonstans i surfarsfären. (Men bilden kommer från en recension i Expressen om utställningen Eklips – konst i en mörk tid i höstas.)

Det var reklam för en bok, Kraschad, av Fredrik Virtanen. AdLibris beskriver boken på följande vis;

”Kraschad är ett djupt personligt och undersökande reportage om vad som hände i oktober/november 2008 – hösten då den globala ekonomin fick pyspunka. Författare är Aftonbladetjournalisten och programledaren Fredrik Virtanen som själv förlorade över en miljon kronor i raset.”

Den är utgiven i december 2008, och handlar om vad som hände i oktober/november. Häftad. Snabba ryck med andra ord.

Min första tanke, logiskt nog, är att det är en snabbt hoprafsad historia för att tjäna tillbaka den där miljonen. Jag skulle vilja ta reda på hur välskriven och insatt den är, jag skulle vilja ta reda på om det är en historia med mervärde, men jag har inte för avsikt att spendera 152 kronor för att göra det. Historien lockar inte tillräckligt. Jag är inte intresserad av varför Fredrik Virtanen förlorade pengar. Det verkar vara ganska naturligt i det börsklimat som rådde just då. Det var ganska många som förlorade pengar vid den tidpunkten, såvida de realiserade förlusterna.

På Veckans Affärer kan man läsa ett utdrag ur boken. Jag har aldrig läst något som Fredrik Virtanen skrivit innan. Jag känner mig inte ledsen för det. På Newsmill har han också skrivit om sitt sätt att förlora, jag hittade texten nu. Det låter nästan som spelmissbruk. Aha, jag förstår! Man ska tycka synd om honom! Han har en sjukdom? Ett missbruk? Varför gör han radbrytning så fort han börjar på ny mening, förresten? Det gör texten orytmisk och svårläst, men jag antar det är ett stilgrepp av käckaste slag.

Varför får ”kändisar” för sig att allt de gör är intressant för alla andra människor att veta? Varför ska vi sitta här och allvarligt nicka över vilka viktiga dokument och vittnesmål om verkligheten de framställer? Om deras personliga kriser? Varför tror de att de kan tjäna pengar på att tala om det? Antagligen för att de gör det. Sorgligt nog.

Uppdatering: Jag förstår … det är verkligheten för åttiotalisterna, de som blev till under förra yuppie-eran, som fick snabba cash med modersmjölken.

Läs även andra bloggares åsikter om kändisar, Fredrik Virtanen, kraschad, en miljon, börsen, finanskris

Ångest, ångest är din arvedel, din strupes sår, ditt hjärtas skri i världen.

Häromdagen läste jag om vårens nya böcker där personlig kris och psykiska problem sägs vara en trend, och jaget i centrum. Och då blir jag förstås nyfiken, det får mig att filosofiskt undra, rent generellt, vilket budskap man vill framföra genom sin personliga kris och sina psykiska problem? Vem kommer att vilja läsa om dessa ego-centrerade problem? Finns det ett allmänintresse, förutom för de som lider av liknande problem? Uppenbarligen är det något som gör att det anses lämpligt att ge ut, och att det till och med ses som en trend. Vad kan det vara?

En förklaring kanske man kan få när man läser om Ann Heberleins nyutgivna bok som recenseras på flera kultursidor idag; Ut ur det bipolära mörkret, Ilska och vanmakt, Själens nödrop samt den tidigare publicerade artikeln Ångest är ett dödligt hot. Budskapet tycks vara att vården klumpar ihop alla som lider av psykiska störningar till en grupp, och att behandligarna blir därefter. Långsamt fungerande och inget vidare. Ur den senare artikeln:

”Hon måste berätta hur det är. Göra ångesten begriplig. Visa upp en dödlig sjukdom. Ann Heberlein kräver att vi lyssnar. I boken hänvisar hon till olika studier som visar att nästan tjugo procent av dem som lider av svår depression försöker ta livet av sig. Manodepressiva är de som löper allra störst risk att dö genom självmord.
– Jag vill att vi ska prata om varför så många människor tillåts ta livet av sig, utan att mer görs för att rädda dem. Om hur psykvården fungerar, om synen på psykiskt sjuka människor.”

Men, förklaringen tycks ju stå att finna i orden (citat från boken i  Sydsvenskans recension);

””Det gör mig så satans förbannad när människor som sannolikt aldrig krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkande i mellangärdet, stått vid spåret beredda att hoppa, varit vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot strupen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger att ’vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi måste också få må dåligt’.””

Det är förmodligen ganska troligt att inte alla människor, ens som jobbar i psykvården, har legat och vridit sig i ångestplågor på badrumsgolvet. Det är ytterst svårt att förstå hur det är möjligt att liksom inte ”ta tag” i sig själv – efter ett tag i alla fall, att inte rationellt inse att det inte håller att må dåligt hur länge som helst, att inte göra något. Det är jättesvårt att förstå det! Jag har hört det, jag har läst det, att det är svårt, att det inte går … Men jag kan inte känna det. Jag har aldrig legat på badrumsgolvet i ångestplågor (jag har bara legat där för att det är skönt för ryggen på det uppvärmda golvet en kylig vinterdag medans jag väntar på att skumbadet ska bli klart).

Men jag kan förstå, att det måste vara oerhört frustrerande, när så få verkligent tycks förstå. Och att vården blir därefter.

Jag förmodar jag måste läsa någon av dessa böcker för att förstå om detta är något jag bör förstå mera av. Jag finner ämnet fascinerande. Ångest … det är uppenbarligen något annat än det jag känner när det hopar sig på jobbet och jag får dåligt samvete över att tvingas försena något projekt.

Uppdatering: Och så skriver Expressen på förstasidan att Ann Heberlein är försvunnen, ungefär som det rykte hon nämner själv i en av artiklarna … Min första tanke är hur det är med etiken i bokbranschen, av någon anledning, jag får kanske fundera på det.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, ann heberlein, bipolär, psykisk sjukdom, personlig kris

Jag har inte läst något av Liza Marklund, hennes genre är inget som fångar mitt intresse. Så när jag först läste indignerade rubriker om att hennes böcker Gömda och Asyl (och är det någon mer?) inte är sanna, ryckte jag bara på axlarna och tänkte Än sen, det är skönlitteratur, en historia, vem bryr sig om vad som är ”sant” eller inte?

Och det gör jag egentligen fortfarande. Vem bryr sig, och varför? Vilka skulle anledningarna vara till att bli upprörd över att historien i en bok inte är ”sann”?

En anledning är uppenbar. Att författaren gör anspråk på sanningen. Påstår sig skildra en sann historia. Uppdagas då sanningen, dvs att sanningen inte är sanningen, kan man förvänta sig att folk blir moraliskt upprörda. Det är nämligen fult att ljuga! Det gör man inte!

Men reaktionerna tycks vara lite för kraftiga för att motsvara enbart moralisk upprördhet, det tycks ligga mer bakom detta. Inte nog med att böckernas överensstämmelse med verkliga händelser misstänks vara skral. Upprördheten gäller också de verkliga händelserna. De inblandade personernas vandel och moral. Alltså inte bara skildringen av dem. Vad hände egentligen? Upprördheten sträcker sig också till diskussion om kvinnomisshandel, skyddande av identiteter som dels ett samhällsfenomen, dels i det enskilda verkliga fallet. Några vill använda historierna i böckerna som vittnesmål för samhällets syn på och agerande för misshandlade kvinnor. Om det nu inte, i verkligheten, är lika svart eller vitt som påstås, så begränsas förstås vittnesmålets tyngd.

Vilken som är sanningen eller ej har jag förstås ingen aning om, och beroende på vilket perspektiv man har, har den förmodligen olika betydelse. Men en sak undrar jag, och det är om en inte så oviktig del av upprördheten helt enkelt består i att människor som läst och förfasats känner sig lurade, alldeles oaktat den sanna sanningen om vare sig skildringen i böckerna, eller händelserna. Jag vet inte om källor, i den mån de finns, anges i böckerna, eller om något görs för att styrka trovärdigheten i berättelsen, men jag förmodar att man i efterhand kan känna sig rätt dum att bara ha trott på något, utan att ifrågasätta motiv eller syften alls, och det senare visar sig att man blivit förd bakom ljuset.

Jag undrar om inte den till synes oproportionerliga upprördheten har sin grund i just detta faktum att människor känner sig korkade för att de trott på en historia bara för att en författare påstår att den är sann. Och den upprördheten är naturligtvis inte att förakta. Om Liza Marklund tror på sin historia vore det väl enkelt för henne att delta i diskussionerna och förklara sin utgångspunkt och presentera sina fakta? Men istället håller hon sig undan och väntar på att stormen ska lägga sig, g(l)ömmas.

På Newsmill pågår förstås debatten, t ex Därför mörkar Liza Marklund sanningen om ”Mia”.  Bloggaren Jerry skriver en hel del ,och  Kulturbloggen skriver om skandalen som sopas under mattan.

Jag är fascinerad.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, sanningen, Gömda, Asyl, kvinnomisshandel

Horace Engdahl kritiserar svenskar för att vara obildade och lata;

”Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi har rätt till som västerlänningar. Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurerar om uppmärksamheten. Medierna till exempel. De borde sitta och läsa strängt taget.”

Jag tycker det är kul att han sticker ut hakan på det sättet (liksom utspelet om amerikansk litteratur), det blir lite liv i, och kring, den snustorra Svenska Akademien. Men nu är artikeln publicerad i Aftonbladet, en (nät-)tidning vars journalistik jag inte har jättestort förtroende för, jag undrar om han är korrekt citerad, jag tycker det är lite tveksamheter i syftningen. Vem ska sitta och läsa? Svenskarna eller medierna? Båda antagligen. Det är kanske en språklig finess. Medierna består av svenskar, och de borde läsa på, liksom de svenskar som använder sig av medierna. Och alla andra svenskar.

Horace håller fanan högt, ställer krav. Det är bra, kul, intressant! Jag ger mitt bifall, men jag funderar på en sak, och det är exakt vad denna bildning, genom böcker, ska ge, som inte andra kulturyttringar kan ge? Som att glo på TV till exempel? Jag vill se det konkret och specificerat, varför måste man läsa böcker? Duger det med vadsomhelst, deckare t ex? Folk konsumerar deckare som tokiga, en genre jag själv aldrig känt någon dragning till. Duger det jag läser, som mest är facklitteratur och naturvetenskap av olika slag, nästan ingen skönlitteratur för tillfälle?

Upplys en stackars ingenjör, varför måste vi läsa?

Lägg nu märke till att jag i och med frågan inte ifrågasätter läsandet, som jag tycker är helt självklart, men jag kan inte precisera dess betydelse exakt, och det är vad jag är ute efter. Det läsandet leder till, tankar och diskussioner. Det är uppenbar skillnad att diskutera vem som vann Idol och diskutera kvantfysikens inverkan på världsuppfattningen.

Läs även andra bloggares åsikter om bildning, litteratur, svenska akademien, horace engdahl

Häromdagen läste jag en intressant essä i DNs nätupplaga Bokens goda sidor outforskade. Artikeln diskuterar de vetenskapliga beläggen gällande nyttan av att läsa. Alltså människonyttan av att läsa. Mervärdet, förutom att skaffa information eller underhållning, av att läsa. Huruvida läsningen gör dig till en bättre människa. Om boken gör för en människa vad Helen Hunt gör för Jack Nicholson i filmen As Good As It Gets:

De vetenskapliga bevisen för läsningens goda inverkan verkar svaga, enligt artikeln, även om de resonerande argumenten för läsning låter hållbara och starka, och till slut slås fast att

”Läsningen gör oss alltså inte med nödvändighet godare. Lika litet som man säkert kan hävda att litterära förhärliganden av brutalitet gör läsaren brutal kan man hävda att skildringar med komplexa personligheter bidrar tilll ökad medkänsla.”

Jag som läser ytterst lite skönlitteratur behöver inte fundera så mycket över att sätta mig in i människoöden och känna med eller mot skurkar, banditer eller offer. Jag läser av obändig lust att lära mig nya saker, pressa tankeförmågan, få nya intryck och idéer. Se nya sammanhang eller förstå gamla.

Egentligen har jag nog inte funderat över min lust att läsa, den har alltid funnits, ända sedan jag gjorde upptäckten av att bokstäverna bildade ord med mening. Jag tror jag fortfarande är fascinerad av att bokstäverna bildar ord med mening. Det är som att jag bara vill läsa fler och fler kombinationer! Detta är endel av bokfloran som antingen är under processande (läsning), eller i pipen. Jag har oftast flera böcker igång parallell, en ovana jag försöker göra mig av med. Visst blir man sugen att läsa när man ser det?!

Mitt enda bekymmer är att det finns så mycket att läsa, och så lite tid.

Varför läser du?

Läs även andra bloggares åsikter om Litteratur, läsning

Jag hade i Åsa:isk anda inte tänkt twingla detta inlägg, eftersom det inte tillför den länkade essän särskilt mycket. Men så läste jag ctails kommentar till inlägget, och då ändrade jag mig, de som hamnar här kan ju i alla fall få lästips!