Avbrott

Ett par dagars tripp till ett ställe där tystnaden dominerar.

Det blåser inte. Solen skiner. Jag tänkte ta en promenad på ett par kilometer. Men på en gård stod en Rottweiler och skällde, så jag gick förbi och ville inte gå tillbaka, så jag fick ta en annan väg, det blev ganska långt. Men det gör ingenting, man tänker bra när man promenerar. Och sen när man kommer hem kan man bara skriva ner det.

När jag precis tagit ut några dynor och lagt dem på trallen, i solen, för att läsa, tittade jag upp mot himlen och då kom två örnar seglande.

På förmiddagen tog vi en promenad vid havet.

Och så har vi eldat.

Det är väldigt mysigt.

Wild and crazy

Ytterligare en bok som reserverats på biblioteket hämtades idag, Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vi får väl se. Cilla Naumanns Den oändliga familjen började läsas häromdagen. Det tycks utveckla sig ett tema här, läsande av de böcker som recenseras i de stora dagstidningarna. Läsandet av recensioner framkallar lust att kolla om det verkligen är som skrivs av recensenten. Stämmer analys och omdöme? Det måste undersökas. Men allt hinns inte med.

Det råkas skrivas i passiv form eftersom lyssnandet av Kallifatides Vänner och älskare går in på sin final, och där drälls det med sådan formuleringskonst. Man inspireras. Eller inte. Det är teknisk rapport, en annan favoritgenre.

Och när jag ändå var på biblioteket, tog jag förstås en extra vända förutom till hyllorna för reserverade böcker som står redan vid entrén. Parkeringstiden utanför biblioteket är bara en kvart, om man lyckas få en av de tre platserna längs gatan. Idag såg det upptaget ut. Men … det var en som höll på att fickparkera, och han hade kommit i fel spår eller var bara allmänt inkompetent som fickparkerare, så efter ett tag gav han upp. Då slank jag in på den platsen. Jag kan nämligen fickparkera, lätt som en plätt. Och inte nog med det, jag råkade nog utnyttja kvarten lite extra just idag, med tanke på att jag satt mig och läste lite i Ord och Bild, och Respons. Och i Respons läste jag om Emma Eldelins bok Att slå dank med virtuositeten, om essän, och då blev jag nyfiken eftersom en av mina kurser handlar om essäistik, och då fick jag lov att leta efter den. Naturligtvis. Och den stod inte på G som den skulle göra, utan på en liten specialhylla, kallad För finsmakare med osorterade böcker av särskild smal sort. Medan jag letade på G såg jag Horace Engdahls essäbok Ärret efter drömmen, och jag antar att det anspelar på Erich Auerbachs Odysseus ärr, ur vilken jag faktiskt läst en hel del, vilket gjorde att jag inte kunde låta bli att låna den också, Engdahls alltså, dessutom är ju Horace Engdahl Horace Engdahl extra allt just nu. En extra pikant liten detalj är att Stina Otterberg refererar ungefär tusen gånger till honom i sin avhandling, om Olof Lagercrantz, som jag just läser.

Det ena leder till det andra hela tiden. Tur att jag ska ha semester några dagar så att jag hinner läsa lite mer, och räkna lite mindre. Om inte DoktorT prompt tänker försöker få mig att göra utflykter och glo på stenhögar, förstås, men han brukar vara hänsynsfull nog och göra sådant på egen hand.

Förresten tycker jag det är uppiggande att det verkar uppstå kulturbråk ur tomma intet, precis som om materia och antimateria liksom kastar sig ifrån varandra och blir plötsligt mätbara. Som Agnes Lidbeck och Jan Guillou.

När jag kom hem, och maten stod i ugnen passade jag på att bläddra lite i Engdahls  bok. Läste innehållet. En essä, eller artikel, heter Livgivande natt. Jag hejdade mig innan jag började läsa den, tittade upp. Insåg att jag inte satt vid datorn på jobbet. Fördelen med analoga kottdjursböcker är att ingen så lätt kan övervaka exakt vad man läser.

Utanför läslistan

Jag fick för mig att det var dags för en ljudbok igen. Ljudböcker är sådär, det går långsamt och man kan irritera sig på inläsaren. Och man kan inte sätta märkpluttar där man vill. Men, ändå … Theodor Kallifatides Vänner och älskare. Lite mer än halva boken lyssnad. Jag är inte särskilt förtjust i att lyssna på Sven Wollter måste jag säga, han är alldeles för mycket skådespelare och dramatiserar som om det är radioteater. Och så slarvar han med artikuleringen och sluddrar ibland. Undrar hur mycket det påverkar uppfattningen av boken, egentligen? Det är lite väl många klichéartade formuleringar och beskrivningar. Ibland när ett resonemang startar, vet jag precis vilka ord som ska komma på slutet. Och så kommer de. Kanske beror det på inläsningen att det känns så? Vänner och älskare är väldigt … romantisk, kan man säga. Eller romantiserad är kanske ett bättre ord. I synen på kvinnor. Marja, som huvudpersonens snart döda hustru heter, finns liksom bara som bild, i behov av omhändertagande. Fast det är inte hennes mystiska sjukdom som gör det, utan huvudpersonens sätt att tänka och tala om henne.

Eftersom jag kom på att jag kanske kan, eller ska, eller behöver, inkludera några böcker av Kallifatides i den essä jag ska skriva i en av kurserna, gjorde jag en räd på Bokbörsen och införskaffade fyra stycken i ett svep. Bland annat den jag lyssnar på. Nu är jag lite rädd att jag ska höra Sven Wollters röst i dem alla.

Men, jag läser alldeles för mycket av svenska författare. Tror jag. Skönlitteratur alltså, filosofin är gediget utrikisk. Liksom den tekniska litteratur jag läser och skriver på jobbet.

I helgen läste jag ut Standardmodellen av Helena Granström. Ganska kul.

Nu är han ute

Hans alltså.

En produktiv kväll, först gjorde jag en seminarieuppgift i filosofi-kursen. De här artiklarna i Oxford Handbook of Free Will är inte helt buslätta att läsa. Det vill säga man får lov att läsa långsamt och tänka, och sen läsa en gång till. De förutsätter en hel del, att man känner till både gamla och nya kontroverser och argument och motargument och begrepp och resonemang. Men nu har jag inte läst just det, om hur historien utvecklat sig, vilka varianter och argument som man vältrat sig i under olika epoker. En fascinerande sak inträffar när man läser en text flera gånger, jag är ju inte så väldigt van att göra det, för det mesta kan man läsa en gång och så har man koll. Men jag måste säga att det är rätt roligt med lite mer utmaningar, att tänka att man ska läsa en gång till och se vad som framträder då.

Det mesta man gör annars är ju ganska ostimulerande. Hur ofta har man intressanta samtal, t ex? Hur ofta är det verkliga utmaningar på jobbet, t ex? Det kan vara småtrevligt, och det kan vara småroligt, men riktigt jäkligt svårt, eller intressant? Inte så ofta. Och är det inte det man suktar efter mest av allt? Att det ska dyka upp sådant, eller att man ska hitta sådant som gör att man inte kan tänka sjuttioelva parallella tankar och det funkar ändå? Sådant som gör att man måste tokfokusera. Vilan i tokfokusering är underskattad. Det är den man vill åt.

Sen när jag läst och skrivit klart, eller snarare lite, om det moraliska ansvar man kan tänkas ha som agent-kausalist, läste jag ut Se på oss nu. Om Hans som drabbas av begär efter hälften så gamla Harriet, och lyckas rättfärdiga det hela och på något sätt tänka att hans fru ska förstå det, och äktenskapet ska bestå och allt ska vara frid och fröjd och han en fortsatt gift man med viss status och en trevlig älskarinna. Och hans manlighet, och barnen, och hans syn på sig själv och allt går förstås åt skogen. Efter halva boken var det mest patetiskt och överfokuserat på sexskildringar, men sen måste jag säga att berättelsen tog sig, en lite mer oväntad vändning. Det var nog egentligen mest intressant där mitt i, sen blev det lite väl skissartat och många lösa trådar igen på slutet. Lite mycket antydningar och inte så sammanhängande längre. Många spridda idéer som skulle samsas. Hur kom det sig att alla de tre viktiga manliga ”huvudpersonerna” i övre medelåldern samtliga var tvungna att skaffa sig älskarinnor t ex? På olika prövande sätt. En mycket ung, en som var muslim och en som var en gammal flickvän. Som om författaren ville svepa igenom ett helt gäng med uppfattningar och idéer i ett. Lite mycket och lite ofärdigt. Kanske var det den manliga vänskapen som var den enda beständiga i hela romanen.

Hyfsat bra. Nästa roman blir nog Jeanette Wintersons Vintergatan går genom magen. Ja, och så läser jag Stina Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk: kritikern Olof Lagercrantz, och Peter Bastians In i musiken.

En sak som lite irriterar mig är att det är samma böcker som recenseras i SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och några ställen till. Det blir en ganska liten aktuell samling. Kunde de inte recensera mer och lite olika?

Förklaringsmodeller

Om någon säger ”Man kan se det som moderna i ett högre ordningens system”, eller ”Om man går över till frekvensdomänen” så förstår jag precis vad saker och ting betyder, och jag ser det framför mig. Men om någon skriver ”En horisontell roman, berättad vertikalt.” så förstår jag inte alls. Vad sjutton betyder det?

Saken är ju den att frekvensdomänen är väldefinierad, en transformation. Istället för att se förlopp som funktion av tid, ser man dem som funktion av frekvens. Det är matematiskt. Man kan se hur det går till, man förstår precis hur tidsförloppet knölas till och rätas ut och delas upp på frekvenser. Man kan till och med stirra på ekvationen och se frekvenserna. Men en horisontell roman. Det finns inget, förmodar jag, är jag ganska säker på, universellt i det. Man måste vara på samma tankespår på något vis. Men det kanske inte betyder något, det kanske bara låter bra. Det gör det ju. Man förstår att saker går på tvärs, att de är ortogonala på något vis. Tror jag. Jag ska skriva en roman där jag ska använda frasen ”En roman i tidsdomänen, berättad i frekvensdomänen” någon gång. Om jag skriver en roman. ”Tidsdomän” tror jag att de flesta förstår vad det är, det är vår vanliga värld med tid, liksom.

Men Hans. Nu har jag läst halva romanen, jag tänkte nästan slänga den i från mig, det verkade inte bli mer spännande än att Hans tycker synd om sig själv nästan för att han är så patetisk av sig. Men, sådär i mitten ungefär händer ett par överraskande saker. Inte överraskande i någon stor skala. Men lite bara, ett par oväntade saker. Så det kan vara värt att läsa vidare. Hur ska du fixa detta, Hasse?

Samtidigt läser jag om libertarianismen, inte den politiska inställningen utan den som har med fri vilja att göra. De som säger att determinism och fri vilja inte går ihop, men lutar åt fri vilja. De måste också vrida ut och in på sig och konstruera kausaliteter och stå i för att det ska gå att få något vettigt ur det icke-deterministiska. Något som verkar som medvetenhet och frihet utan att precis vara slump. En utmaning.

Den vita kon

Jag hade fel om den vita kon i förra inlägget. Igår när jag körde förbi stod den upp, och då syntes det att det är en humleko. Fast vit-beige och vit runt magen. Undrar hur den blev så, alla andra kor i hagen är svarta och vita. Undrar vilken udda gen som framträder helt plötsligt. Och jag undrar ännu mer hur tusan generna kan vara sådana så att pälsen konstant blir vit runt magen på korna. Tänk att ha en vitpälsgen som ger en viss färg runt magen! Vilken evolutionär fördel är det? Fast det är väl snarare så att det inte är en evolutionär nackdel antar jag. Någon ko, eller tjur, blev bältad av slump och det var inte så att hon, eller han, blev utstött ur flocken, bättre eller sämre på att jaga äta gräs, utan vips fanns det en massa kor som såg ut som humlor och de levde på lyckliga i godan ro, och förökade sig. Så måste det ha gått till.

Igår började jag läsa Geir Gulliksens, apropå kor, senaste bok Se på oss nu. Jag kanske inte avslöjar för mycket om jag bara nämner det ganska skruvade i att boken börjar med att han hjälper en kvinna att handmjölka sina bröst, eftersom de är på bröllop och bebisen inte är där, och det råkar bli som det blir. Faktiskt ett synnerligen absur(d)t sätt att börja en roman på. Sen kommer han väl att gilla henne fast han inte gillar henne, förstås, och var sjutton läste jag det senast. Någon som drogs till en frånstötande älskarinna. Minns inte. Vi får se hur det går. Men det verkar som om han har något bekymmer med manligheten och vill förvandla sig till väninna såhär i början (av boken, av förhållandet).

Steget till ägg är ju inte långt nu. Det finns väldigt många symmetrivarianter med bara fyra ägg kvar i förpackningen. Ett urval.

 

När det ena leder till det andra

Så har det varit idag.

Först var det helt naturligt, jag höll på med några härledningar på jobbet. Det var integraler som skulle leda till något som kan programmeras och räknas på. Integral till differensekvation. Så’nt är rätt kul.

På lunchen läste jag lite, bloggar. Jag brukar läsa en blogg som jag tycker är ganska kul emellanåt, Manier och poesi. Poesi är, som vi vet, inte riktigt min grej. Men det är inte så mycket poesi i bloggen, jag tror faktiskt inte jag har sett någon alls. Eller så har jag glömt det. Men, idag läste jag några inlägg om böcker som bloggaren inte gillade, Rich boy och Vardagar. Och då blev jag såklart nyfiken, vad kan vara så uselt? Inte för att jag går omkring och tycker allt är bra, inte alls, nästan tvärtom förstås. Men om någon annan tycker att något är särskilt bra eller särskilt dåligt, visst blir man väl nyfiken på vad man själv tycker då? Detta har alltså resulterat i att jag reserverat ännu fler böcker på biblioteket. Det är ju inte så att jag tänker köpa dem, precis. Inte än i alla fall. Om de är bra. Kanske. Den första av dem, förresten, hade jag redan ratat efter att ha läst några recensioner på rekorderliga kultursidor, men nu har alltså ett kort negativt utlåtande fått mig att tänka om. Eller i alla fall bli nyfiken. Visst är världen konstig?

Sen har jag ägnat mig åt korrespondens. Igår mailade jag till ett företag och klagade på deras aggressiva och otrevliga försäljare som inte ens borde ha ringt upp mig. Jag fick en ursäkt. Det kostade ju ingenting. Förra veckan mailade jag till Adlibris och frågade om de möjligen hade någon idé om när min försenade bok kommer. Idag, en vecka senare, fick jag svar. Med ungefär samma ordalydelse som det mail jag fick som talade om att min bok var försenad. Jag fick alltså ett mail från Adlibris kundtjänst som talade om att min försenade bok var försenad för att den var försenad. Att jag inte tänkte på det. Jag blir trött på sådant meningslöst nonsens. Sen skulle jag visst vara glad över att de gjorde mig tjänsten att skicka den andra boken jag beställde samtidigt, separat. Samma effekt hade det blivit om jag gjort två separata beställningar också, de framställde alltså en icke-tjänst som en tjänst. Undrar vilka de tror de lurar med sådant nonsens och icke-service? Ja, och sen var det ytterligare en liten mailkorrespondens som jag helst inte vill kännas vid. Jag mailade ett antikvariat och begärde faktura på den bok jag köpt och fått, men inte fått faktura på. Jag vill ju inte ha påminnelseavgifter och inkasso och betalningsanmärkning, liksom. Två gånger mailade jag. Och så fick jag svar. Att jag ju redan betalat boken, med kreditkort, direkt, när jag köpte den. Det hade jag glömt.

Så var det med den saken. Och nu ska jag läsa ut Alla är vi kritiker, och det slog mig att jag har en Filosofisk Tidsskrift liggande, den senaste, som innehåller en artikel som verkar intressant Den svårfångade konsten. Det ena leder till det andra. Vad det har lett till tänker jag inte tala om.

Det äggskalerar

Det märks på FB-flödet att valet närmar sig. Andelen ”ni röstar väl inte på SD”-uppmaningar, med tillhörande texter eskalerar expontentiellt. Gud vad trött jag blir på det. Kan de inte skriva vad de röstar på istället? Eller duger vadsomhelst?

Faktum är att jag nästan känner mig kränkt av att se detta. Tror de att SD-sympatisörerna lurar i vassen en masse i deras FB-krets? Kanske skulle de se över sin lista då, om nu oron är så stor. Fast, å andra sidan, om de var säkra på att sympatisörerna var obefintliga till antalet, skulle de inte behöva lägga ut detta, och alltså inte få visa upp godheten. Silly me.

Jaja, jag är bara på dåligt humör över att att få detta tjat i ansiktet dag ut och dag in, vid så bara en liten ynka titt.

Nu ägnar vi oss åt något roligare. Till exempel har jag efter många umbäranden och bedrövelser äntligen kunnat hämta fjärrlånet av en spännande kursbok The Oxford handbook of Free Will. Måste vara en riktig kioskvältare, min för tre veckor sen gjorda Adlibris-beställning av denna bok är försenad. Ett annat exempel på något roligt är att jag efter tips börjat testa ett litet program, Scrivener, för att hålla ordning på mitt skrivprojekt. Verkar lovande. Jag har läst färdigt De tyngdlösa av Valeria Luiselli. Sådär, skulle jag säga. Den var rätt bra i början, i alla fall så man ville fortsätta läsa. Men sen tyckte jag det blev lite tradigt på slutet, fragmenteringen gick på tomgång. Jag har läst alla recensioner, eller i alla fall många, de är lyriska över det sinnrika sättet att skriva. Jag kan förstå, om man läser ohyggligt mycket mer skönlitteratur än vad jag gör, att man kanske blir lite less på same same. Och då är det förstås piggt med något som är rekursivt och liksom går i sig självt och flyter ihop. Men ändå, lite konstruerat blir det allt. Nu vet jag inte riktigt vad den ville säga. Den är lite som Offills bok, som jag skrev häromdagen, den var också lite kul, snabbläst, men samtidigt lämnade den inga spår. Jag markerade en sida i De tyngdlösa, den där hon skriver om analytiska och syntetiska satser. Hon ger standardexemplet på en analytisk sats: ”Alla ungkarlar är ogifta män”. Men den syntetiska skrattade jag i alla fall åt: ”Alla gifta män tror att långvarig lycka är att dansa med den fulaste kvinnan i hela sitt liv.” Det är kanske inte så kul när allt kommer omkring.

Men, några nya ägg-symmetrier kan vi titta på:

Fördelen med tjänsteresor

Taxi, hyrbilar, flygplatser, trånga flygplan, hotell, konferensrum, restauranger. Eviga möten. Och sällan hinner man riktigt se var man är. Så ser tjänsteresor ut. Jag erkänner att det inte är det roligaste jag vet.

Men ibland blir de ganska bra. Flygresan är inte alltför lång, planet är inte alltför trångt, man slipper vara social på kvällen. Då hinner man läsa, om man nu inte måste förbereda arbetsdagen. Men ibland hinner man båda. Två böcker läste jag på den 1,25 dygn långa tjänsteresa jag just kommit hem från. Förutom förberedelser. Mycket lyckat.

Först satt jag en timme och läste på en indisk restaurang. Och åt. Det var åratal sen jag var på någon indisk restaurang. Det var gott. Och lite för mycket. Men innan dess hade jag förstås läst på planet.

India House Chicken Sizzler, Naan-bröd (vitlök).

Sen gick jag tillbaka till hotellet, 150 meter. Och läste. Och jobbade. Och läste. Och så läste jag ut boken; Du tror du vet allting, av Marie Peterson. Jag tänker nog inte skriva så mycket om den, inte just nu i alla fall. Men nu har jag läst Marie Petersons tre romaner. Och det är på samma sätt som med Houellebecqs böcker. Igen. Det finns ett övergripande tema, en övergripande stämning, samma personer, fast på olika sätt.

Morgonutsikt från åttonde våningen.

På morgonen såg det ut såhär. Då blev det inte mycket läst, för då var det möte hela dagen. Men på flygplatsen, på planet och sista resten i hängstolen hemma blev Finna sig, av Agnes Lidbeck, läst. Nu har vi ett antal kvinnohistorier, vi har Therese Bohmans, Lena Anderssons och så har vi Agnes Lidbecks kvinnor. Det ska jag tänka på. I Finna sig hade alla vuxna personer fyrbokstaviga namn, Anna, Jens, Ivan, Siri. Och barnen fembokstavs, allitterationer. Bara en sån sak. Jag blev ju lite sur på Anna, precis som jag blir sur på Ester och Marina/jag/Karolina. Det är väl förtusan bara att skärpa sig! Nehej, inte det … Och Anna, sluta att spegla dig så himla mycket, andra människor bryr sig inte om hur du ter dig.

Morgonutsikt från altanen, med ett ”dagens urval”, det är från i lördags morse tror jag. Jag hade ”Du tror du vet allting” på lut redan då, men annat kom före.

Och idag förväntar jag mig leverans av två bokpaket med böcker som ska läsas i kurserna. Precis on time.

Annars har jag problem med äggen i äggkartongen, ibland är det svårt att få fullständiga symmetrier i den.

Naturligtvis finns det ett antal andra val för olika sorters semi-symmetrier här, men den här var väl en av de snyggaste i alla fall.

Och allt är som vanligt igen

En jobb-vecka har gått och semestern känns avlägsen, allting är som vanligt igen. Nästan i alla fall. Jag börjar fjärde året med distans-studier. Förra gången jag började fjärde året med universitetsstudier var det sista året. I alla fall om vi talar grundutbildning, civilingenjörsutbildningens kunskapsmassa läste man på den tiden på fyra år. Den här gången lär det inte vara det sista året, det finns så mycket intressant att läsa och jag har inget särskilt mål. Jag läser planlöst. Eller det gör jag egentligen inte, men stigen vecklar ut sig efterhand. Det blir det som verkar kul att läsa. Det dröjer ytterligare en vecka innan man kan registera sig, och sen en vecka till innan kurserna kommer igång. Jag kan knappt vänta! Fast det behöver jag inte heller, jag har skaffat litteraturen och börjat bläddra. Skrivandet kan man alltid ägna sig åt, det är praktiskt, för delar av det går sen att använda.

Idag hämtade jag det jag reserverat på biblioteket, några H P Lovecraft, hur jag nu ska klara av att läsa det. Inte för att jag är rädd att skräcken är skräckig, utan mer att jag är rädd att den blir tråkig. Men texterna är inte alltför långa.

Vad kan man säga mer, gräsmattan har kommit igång och vi har planterat två äppelträd och några hallonbuskar. Allt är som vanligt. Och jag har läst en udda bok, Undersökning i en bassäng, av Marie Peterson. Hon var en av handledarna på förra kursen, och naturligtvis blev jag nyfiken. Det är inte en bok man glömmer direkt, samtidigt som personerna fortsatte att vara otydliga boken igenom, lika otydliga som deras egna diffusa och hemliga problem, kanske. Intressant bok. Nu har jag fortsatt med Harriet av samma författare. Verkar lovande.

Fortskridandet

I den intressanta serien ”Altanbygget” har vi nu kommit fram till avsnitt, inte vet jag, #10 kanske, vi har nog hållit på i tio dagar. Det går bra. Förutom att det är varmt. Idag tog vi paus mellan 13 och 18. Några reglar till har kommit till, efter att jag satte några fler plattor på morgonen. Jag är verkligen förtjust i skruvdragare och cirkelsåg. Och lasermätare. Fantastiska verktyg. Jag har nästan lust att kolla på ett Ernst-avsnitt, det måste finnas något sådant att identifiera sig med.

Under pausen passade jag på att besöka biblioteket och lämna tillbaka böcker, och hämta ett fjärrlån; Plattform av Houellebecq, den sista på svenska som jag har kvar att läsa. Förutom essän om H.P. Lovecraft.

Här ser man då vinkeldelen av altanen. Den som vetter mot söder och skog. Några reglar till ska sågas och hängas i balkskor, sen är den delen klar. Hela förmiddagen svettades jag med att lägga några plattor på rätt höjd. Jag kanske blir plattsättare i nästa liv. Eller så var jag det i förra. Där under takutsprånget har jag redan planerat en läsplats, min hängstol. Imorgon är planen att börja skruva trall på en del av den tidigare lagda stommen.

Jag hallucinerar om när jag kan sitta där och läsa i lugn och ro. Den tanken är en stark motivation och energigivare för arbetet.

Kroppsarbete

Det har dagen i huvudsak ägnats åt. Mer slit med plintar och plattor och grus och reglar och höjder. Det ser inte ut som om det händer så mycket, men det gör det förstås. Det är det osynliga och tidsödande grundarbetet som sker. Samma sorts arbete som man gör innan man skriver en rapport, som blir det synliga resultatet.

Men i pauserna läste jag ut Konkurrens till döds, den var ju inte så himla kul, jag har nästan glömt den direkt. Visst är temat detsamma, i stort, om i de senare böckerna, men språket, om det nu inte bara är översättningen, är annorlunda. Lite mer cyniskt, utstuderat, killaktigt. Outvecklat och lite upprepande. Inte som de senare böckerna där språket, eller översättningen, är skarpare, mindre utstuderat, mer ”flytande”. I den här första boken är huvudpersonen 30 år, i den senaste närmare 50. Ändå är det samma person, samma ensamma man som lever ett meningslöst liv och funderar på självmord som lösning på eländet. Och värmer tråkig mat. Och är deprimerad. Ja, nu har jag bara Plattform kvar att läsa, ska hämta på bibilioteket på måndag. Under tiden fortsätter jag med Iliaden, som fick ta en liten paus, och Berättelsen om O. Den senare är verkligen märklig, jag förväntar mig att man någon gång ska förstå beveklsegrunderna. Men jag är inte säker på att någon förklaring dyker upp, ens implicit. Nåja, då har jag den läst i alla fall.

Här nedan ser vi bilder på den begynnande altanen, och detalj av arbete med mätning och plintar. Och i mitten en pausbild, i detta fall var det nog en morgon, det är så morgonen börjar, innan kroppsarbetet tar fart.

Berättelsen om O

Jag har läst fyrtiosju sidor.

Den började in medias res som vilken porrfilm som helst. Nu återstår att förstå varför. Men det kommer kanske. Altanbygget har nått en etapp, vi blev klara med plintar och stödjande plattor och kunde lägga ut de första bärlinorna idag. Det är ett sjå att mäta höjder och avstånd. Eller inte mäta, det kan man ju göra, men att lägga nivåerna rätt. Att fylla med lagom mycket grus så att höjder blir rätt, och avstånd. Och att allt ligger i våg. Det tog tid. Och det var varmt. Men sen kunde vi lägga ut de första bärlinorna som sagt. Det tar nog några dagar att lägga ut stommen, innan vi kan börja skruva dit trallen. Men sen, sen … ska vi sitta där och … läsa. Och sen finns fler projekt, idag diskuterade vi preliminära planer för utekök och eldgrop. Vi har en sådär två meter djup stenkista, säkert 20 kvadrameter stor, eller mer, som är perfekt för eldstad. Fast inte över hela förstås. Men i mitten.

Jag har nästan läst ut Konkurrens till döds också, i pauserna i bygget. Man måste dricka ordentligt med vätska. Och man måste vila emellanåt. När det är trettio grader varmt. Då kan man läsa.

Ett problem jag har är att jag har väldigt lätt för att göra sådant som bara måste göras. Utan att fundera på om det är roligt eller inte. Det är till fördel när saker behöver göras till hemmet, som att bygga altan. Det bara behövs. Det är varken roligt eller tråkigt. Det är roligt att det blir klart. Det är bara att göra. Det är resultatet som är viktigt. Jag vet egentligen inte när det är till nackdel, kanske att det tar tid att upptäcka saker som man inte måste längre.

Nytt projekt

Vi har ett pågående projekt; altanbygge. Men jag behöver ett skrivprojekt också. Jag har använt samma berättelse i två år, till de tidigare kurserna i Kreativt Skrivande. Men nu tycker jag att den texten är klar. Eller klar och klar, om det någonsin ska bli något annat än för hårddisken behöver den ju få sig lite ompyssling, men vad ska man säga, innehållsmässigt är den klar. Jag visste inte när den skulle bli det, men helt plötsligt blev det bara så.

Jag började på en ny text, och den flöt på i början, men sen tog den slut. Det var ganska intressant. Det innehållet räckte kanske inte längre. Så nu måste jag hitta på något nytt till nästa kurs. Textskrivandet börjar nog inte förrän nästa termin, men erfarenheten säger mig att det är bra att vara förberedd.

Någon på jobbet, de som i vanlig ordning tycker det är outsägligt märkligt att man kan ägna sin fritid åt studier, undrade vad jag tänker bli när jag blir stor. Dvs vad syftet är med att läsa kurser. Men jag har ingen särskild plan, jag tycker bara det är ett bra sätt att lära sig mer. Det räcker väl? Jag har ett förträffligt yrke som är stimulerande och roligt, jag behöver inte ”bli” något annat. Men det är kul att lära sig nya saker, det är kul med nya perspektiv och det är kul att göra något nytt.

Jag har börjat läsa Konkurrens till döds, det är Houellebecqs första bok. Det märks. Men jag har bara kommit fyrtiosju sidor. Samtidigt läser jag om första delen av De polyglotta älskarna, eftersom Houellebeqs böcker nämns där. Förresten tyckte jag De polyglotta älskarna var en rätt meningslös roman, då när jag läste den förra året. Jag kommer inte att läsa om hela, det finns ingen mening med det, men jag tänkte läsa något stycke, eller två.

Och jag beställde Berättelsen om O, den kom idag. Jag känner till den väl, men har inte läst, så det är väl bäst jag gör det helt enkelt.

Nymänniskor

Jag funderar på om Michel Houellebecq har läst Lars Gustafssons dikt Elegi över en död labrador:

”Du hade kunskaper
som jag skulle ha offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.”

Houellebecq skriver i Refug:

”Godhet, medkänsla, trohet och altruism förblir alltså ogenomträngliga mysterier för oss, trots ade alla rums i en hunds begränsade kroppshydda.”

Eller också fyller hunden en annan funktion, för den ursprungliga Daniel sällskap, för de klonade framtida Daniel en länk till något känsloliv de inte har.

Begäret, som inte stämmer överens med kroppens fysiska attraktivitet, sexuell njutning som livets mening, ensamhet, lycka och evigt liv. Det blir ingen ordning på existensen. Jag tycker Houellebecq fortsätter på Camus spår, meningslösheten, döden som förtidig självvald lösning (i alla fall för Daniel i Refug). Men nymänniskorna verkar ju inte ha en mer meningsfull tillvaro de heller. Försöken att odla bort begären. Men man undrar ändå varför de där nymänniskorna ska leva, de har ju skittråkigt, förmedlar bara minnen. Som ytterligare en förstärkning av meningslösheten. Och varför klonas de, vad ska de göra? Ingenting verkar det som. De väntar. Religiös väntan på en framtid. Det är kanske inte en slump att det är tvåtusen år framåt i tiden.

Refug gav mer att tänka på än de tidigare böckerna jag läst. Samtidigt framstår bättre de frågor, teman, som upptar Houellebecq, de är återkommande och behandlas från olika perspektiv i de böcker jag läst, de handlar om samma frågor. Det är väldigt mycket mer intressant att läsa något som verkar ha en grundläggande tanke, jämfört med det som bara är avsett att underhålla i stunden, eller det som bara antyder.

Och provokationerna, antar jag, kommer sig av att den som läser tänkt på samma fråga, men på ett annat sätt än författaren. Houellebecq vågar ju uttala tankegången, inte bara antyda den, som framstår som det fega sättet att närma sig olika stora frågor.

Om det bara skulle finnas en riktigt stor fråga, så måste den ju handla om meningen med existensen.

Glömde jag skriva semester?

Det gjorde jag nog. Nämnde det i förbifarten igår. Nu är det semester. Fyra veckor. Förra året ägnade vi semestern åt att packa, flytta och städa. Flytta in grejer i container, ordna tillfälligt boende i husvagn. Förrförra året ägnade vi semestern, hela sommaren, åt att packa, flytta och städa. I år ska vi bara bygga altan. Men ingen packning, ingen flytt. Det är mer än underbart. Jag vet inte om det beror på att alla års krångel och väntan på husbygget är över, och flyttarna är över, eller om det beror på vårens och försommarens pressade jobb-situation, men det var länge sen jag verkligen tyckte det var skönt med semester.

Dagsverket har varit att kärra grus till hålen för plintarna, så det blir lagom höjd för dem. Det var lagom beting, det har varit ganska varmt, altanens placering är inte helt oväntat i ett läge där det är mycket sol. Grannarna hade gäster när jag skulle sätta igång med sista skottandet av grus. Det låter och dammar. Och de hade placerat sig i sin trädgård på ett sådant sätt att de både skulle se, höra och kanske få damm i maten. Så av ren medmänsklighet väntade vi med kärrandet tills de var klara och flyttade sig. Det jag grubblar över är om de märkte att vi tog hänsyn, eller inte. Det skulle å ena sidan reta mig lite om det inte ens noterades. Jag menar, när man gör medvetet goda gärningar vill man ju inte att de ska vara förgäves. Å andra sidan finns det inget alternativ. Man får minsann göra sådant helt obemärkt också, eftersom alternativet är helt groteskt. Jag måste komma ihåg att låta någon person i någon berättelse som väl ska skrivas på kursen i höst att resonera kring den typen av frågor. Jag har drabbats av sjukdomen ”Kan det användas?”

Och vi har badat, det tar en minut att cykla ner till Mälaren. Och jag har legat i hängmattan och nästan läst ut Refug. Det är den bästa hittills. Den gubbsjuka fixeringen  har nyanserats och problematiserats. Livets förfall och förgänglighet, drömmen om odödlighet. Sådär typiskt mänskliga frågor.

Hettan

Imorse vaknade jag tjugo i sju, mindes plötsligt att en lastbil med grus skulle komma och att våra bilar förmodligen stod i vägen. Så jag kastade mig upp och kastade mig ut och flyttade på bilarna.

Efter det var jag klarvaken. Men det gjorde inte så mycket, när det är semester kan dygnet få bli lite som det blir och om det blir tidigt någon dag och sent någon annan är det ingen katastrof. Dessutom är det ganska svalt och skönt på morgonen. Värre blev det redan efter några timmar. I solen, där huset vetter mot öster.

Och gruset kom. Drygt sexton ton. Visst ser det förrädiskt lätt ut? Imorgon påbörjar vi arbetet att fördela ut det för altanbygget. Den där sträckan där, som inte ser så himla lång ut, är ändå arton meter.

Men från det ena till det andra, från de praktiska, hantverksmässiga delarna av tillvaron till de av annat slag, jag har väl läst den första tredjedelen av Refug. Jag blev ganska irriterad först, det är samma visa igen och igen. Män, kul att generalisera, har verkligen en förmåga att älta samma sak om och om igen, vi ser det i böcker, vi ser det i bloggar, vi hör det överallt. Tröttsamt. Jag gillar ändå temat i Refug, eller ett av dem, ramberättelsen, framtidsvisionen, med kloner. Det finns mycket att tänka på där. Men, det tröttsamma, redan efter några kapitel konstaterar jaget att det var när prostitution förbjöds som allting gick åt skogen. Det är inte helt klart hur och varför. Men sen beskriver han en nedåtgående spiral av ensamhet och åldrande, Lolitor och livets meningslöshet. Naturligtvis har jag skrattat högt emellanåt: ”Vad hade två män egentligen att prata om efter en viss ålder? Varför skulle två män umgås, såvida de inte hade en intressekonflikt eller ett gemensamt projekt av något slag (störta en regering, bygga en motorväg, skriva manus till en tecknad serie, utrota judarna).” Absurt. Jag undrar hela tiden när jag läser hur det skulle vara om man bara bytte kön på jaget.

I vilket fall som helst börjar jag känna lite empati för det stackars jaget som vet att han är fången i en tid där hans kropp inte hör hemma, han har inte lyckats skaffa sitt liv någon mening, nu springer det förbi och vad tusan ska han göra. Men sen verkar ju klonerna komma in, och hur transporteras minnet och vad betyder det, det är sådant jag förväntar mig att få läsa några resonemang kring.

Ytterligare en reservation från biblioteket plingade in idag: Konkurrens till döds, sen har jag fått lov att göra fjärrlån på Plattform, inget av ”mina” bibliotek har den. Och sen har jag essän om H. P. Lovecraft kvar att läsa. Efter det tror jag att jag läst hela utgivningen på svenska. Jag får väl putsa upp franskan för att läsa resten. Det hade jag ändå tänkt, putsa upp franskan, men inte förrän jag blir pensionär, vilket ju kommer ta ett hyggligt antal år.