Förklaringsmodeller

Om någon säger ”Man kan se det som moderna i ett högre ordningens system”, eller ”Om man går över till frekvensdomänen” så förstår jag precis vad saker och ting betyder, och jag ser det framför mig. Men om någon skriver ”En horisontell roman, berättad vertikalt.” så förstår jag inte alls. Vad sjutton betyder det?

Saken är ju den att frekvensdomänen är väldefinierad, en transformation. Istället för att se förlopp som funktion av tid, ser man dem som funktion av frekvens. Det är matematiskt. Man kan se hur det går till, man förstår precis hur tidsförloppet knölas till och rätas ut och delas upp på frekvenser. Man kan till och med stirra på ekvationen och se frekvenserna. Men en horisontell roman. Det finns inget, förmodar jag, är jag ganska säker på, universellt i det. Man måste vara på samma tankespår på något vis. Men det kanske inte betyder något, det kanske bara låter bra. Det gör det ju. Man förstår att saker går på tvärs, att de är ortogonala på något vis. Tror jag. Jag ska skriva en roman där jag ska använda frasen ”En roman i tidsdomänen, berättad i frekvensdomänen” någon gång. Om jag skriver en roman. ”Tidsdomän” tror jag att de flesta förstår vad det är, det är vår vanliga värld med tid, liksom.

Men Hans. Nu har jag läst halva romanen, jag tänkte nästan slänga den i från mig, det verkade inte bli mer spännande än att Hans tycker synd om sig själv nästan för att han är så patetisk av sig. Men, sådär i mitten ungefär händer ett par överraskande saker. Inte överraskande i någon stor skala. Men lite bara, ett par oväntade saker. Så det kan vara värt att läsa vidare. Hur ska du fixa detta, Hasse?

Samtidigt läser jag om libertarianismen, inte den politiska inställningen utan den som har med fri vilja att göra. De som säger att determinism och fri vilja inte går ihop, men lutar åt fri vilja. De måste också vrida ut och in på sig och konstruera kausaliteter och stå i för att det ska gå att få något vettigt ur det icke-deterministiska. Något som verkar som medvetenhet och frihet utan att precis vara slump. En utmaning.

Den vita kon

Jag hade fel om den vita kon i förra inlägget. Igår när jag körde förbi stod den upp, och då syntes det att det är en humleko. Fast vit-beige och vit runt magen. Undrar hur den blev så, alla andra kor i hagen är svarta och vita. Undrar vilken udda gen som framträder helt plötsligt. Och jag undrar ännu mer hur tusan generna kan vara sådana så att pälsen konstant blir vit runt magen på korna. Tänk att ha en vitpälsgen som ger en viss färg runt magen! Vilken evolutionär fördel är det? Fast det är väl snarare så att det inte är en evolutionär nackdel antar jag. Någon ko, eller tjur, blev bältad av slump och det var inte så att hon, eller han, blev utstött ur flocken, bättre eller sämre på att jaga äta gräs, utan vips fanns det en massa kor som såg ut som humlor och de levde på lyckliga i godan ro, och förökade sig. Så måste det ha gått till.

Igår började jag läsa Geir Gulliksens, apropå kor, senaste bok Se på oss nu. Jag kanske inte avslöjar för mycket om jag bara nämner det ganska skruvade i att boken börjar med att han hjälper en kvinna att handmjölka sina bröst, eftersom de är på bröllop och bebisen inte är där, och det råkar bli som det blir. Faktiskt ett synnerligen absur(d)t sätt att börja en roman på. Sen kommer han väl att gilla henne fast han inte gillar henne, förstås, och var sjutton läste jag det senast. Någon som drogs till en frånstötande älskarinna. Minns inte. Vi får se hur det går. Men det verkar som om han har något bekymmer med manligheten och vill förvandla sig till väninna såhär i början (av boken, av förhållandet).

Steget till ägg är ju inte långt nu. Det finns väldigt många symmetrivarianter med bara fyra ägg kvar i förpackningen. Ett urval.

 

När det ena leder till det andra

Så har det varit idag.

Först var det helt naturligt, jag höll på med några härledningar på jobbet. Det var integraler som skulle leda till något som kan programmeras och räknas på. Integral till differensekvation. Så’nt är rätt kul.

På lunchen läste jag lite, bloggar. Jag brukar läsa en blogg som jag tycker är ganska kul emellanåt, Manier och poesi. Poesi är, som vi vet, inte riktigt min grej. Men det är inte så mycket poesi i bloggen, jag tror faktiskt inte jag har sett någon alls. Eller så har jag glömt det. Men, idag läste jag några inlägg om böcker som bloggaren inte gillade, Rich boy och Vardagar. Och då blev jag såklart nyfiken, vad kan vara så uselt? Inte för att jag går omkring och tycker allt är bra, inte alls, nästan tvärtom förstås. Men om någon annan tycker att något är särskilt bra eller särskilt dåligt, visst blir man väl nyfiken på vad man själv tycker då? Detta har alltså resulterat i att jag reserverat ännu fler böcker på biblioteket. Det är ju inte så att jag tänker köpa dem, precis. Inte än i alla fall. Om de är bra. Kanske. Den första av dem, förresten, hade jag redan ratat efter att ha läst några recensioner på rekorderliga kultursidor, men nu har alltså ett kort negativt utlåtande fått mig att tänka om. Eller i alla fall bli nyfiken. Visst är världen konstig?

Sen har jag ägnat mig åt korrespondens. Igår mailade jag till ett företag och klagade på deras aggressiva och otrevliga försäljare som inte ens borde ha ringt upp mig. Jag fick en ursäkt. Det kostade ju ingenting. Förra veckan mailade jag till Adlibris och frågade om de möjligen hade någon idé om när min försenade bok kommer. Idag, en vecka senare, fick jag svar. Med ungefär samma ordalydelse som det mail jag fick som talade om att min bok var försenad. Jag fick alltså ett mail från Adlibris kundtjänst som talade om att min försenade bok var försenad för att den var försenad. Att jag inte tänkte på det. Jag blir trött på sådant meningslöst nonsens. Sen skulle jag visst vara glad över att de gjorde mig tjänsten att skicka den andra boken jag beställde samtidigt, separat. Samma effekt hade det blivit om jag gjort två separata beställningar också, de framställde alltså en icke-tjänst som en tjänst. Undrar vilka de tror de lurar med sådant nonsens och icke-service? Ja, och sen var det ytterligare en liten mailkorrespondens som jag helst inte vill kännas vid. Jag mailade ett antikvariat och begärde faktura på den bok jag köpt och fått, men inte fått faktura på. Jag vill ju inte ha påminnelseavgifter och inkasso och betalningsanmärkning, liksom. Två gånger mailade jag. Och så fick jag svar. Att jag ju redan betalat boken, med kreditkort, direkt, när jag köpte den. Det hade jag glömt.

Så var det med den saken. Och nu ska jag läsa ut Alla är vi kritiker, och det slog mig att jag har en Filosofisk Tidsskrift liggande, den senaste, som innehåller en artikel som verkar intressant Den svårfångade konsten. Det ena leder till det andra. Vad det har lett till tänker jag inte tala om.

Det äggskalerar

Det märks på FB-flödet att valet närmar sig. Andelen ”ni röstar väl inte på SD”-uppmaningar, med tillhörande texter eskalerar expontentiellt. Gud vad trött jag blir på det. Kan de inte skriva vad de röstar på istället? Eller duger vadsomhelst?

Faktum är att jag nästan känner mig kränkt av att se detta. Tror de att SD-sympatisörerna lurar i vassen en masse i deras FB-krets? Kanske skulle de se över sin lista då, om nu oron är så stor. Fast, å andra sidan, om de var säkra på att sympatisörerna var obefintliga till antalet, skulle de inte behöva lägga ut detta, och alltså inte få visa upp godheten. Silly me.

Jaja, jag är bara på dåligt humör över att att få detta tjat i ansiktet dag ut och dag in, vid så bara en liten ynka titt.

Nu ägnar vi oss åt något roligare. Till exempel har jag efter många umbäranden och bedrövelser äntligen kunnat hämta fjärrlånet av en spännande kursbok The Oxford handbook of Free Will. Måste vara en riktig kioskvältare, min för tre veckor sen gjorda Adlibris-beställning av denna bok är försenad. Ett annat exempel på något roligt är att jag efter tips börjat testa ett litet program, Scrivener, för att hålla ordning på mitt skrivprojekt. Verkar lovande. Jag har läst färdigt De tyngdlösa av Valeria Luiselli. Sådär, skulle jag säga. Den var rätt bra i början, i alla fall så man ville fortsätta läsa. Men sen tyckte jag det blev lite tradigt på slutet, fragmenteringen gick på tomgång. Jag har läst alla recensioner, eller i alla fall många, de är lyriska över det sinnrika sättet att skriva. Jag kan förstå, om man läser ohyggligt mycket mer skönlitteratur än vad jag gör, att man kanske blir lite less på same same. Och då är det förstås piggt med något som är rekursivt och liksom går i sig självt och flyter ihop. Men ändå, lite konstruerat blir det allt. Nu vet jag inte riktigt vad den ville säga. Den är lite som Offills bok, som jag skrev häromdagen, den var också lite kul, snabbläst, men samtidigt lämnade den inga spår. Jag markerade en sida i De tyngdlösa, den där hon skriver om analytiska och syntetiska satser. Hon ger standardexemplet på en analytisk sats: ”Alla ungkarlar är ogifta män”. Men den syntetiska skrattade jag i alla fall åt: ”Alla gifta män tror att långvarig lycka är att dansa med den fulaste kvinnan i hela sitt liv.” Det är kanske inte så kul när allt kommer omkring.

Men, några nya ägg-symmetrier kan vi titta på:

Fördelen med tjänsteresor

Taxi, hyrbilar, flygplatser, trånga flygplan, hotell, konferensrum, restauranger. Eviga möten. Och sällan hinner man riktigt se var man är. Så ser tjänsteresor ut. Jag erkänner att det inte är det roligaste jag vet.

Men ibland blir de ganska bra. Flygresan är inte alltför lång, planet är inte alltför trångt, man slipper vara social på kvällen. Då hinner man läsa, om man nu inte måste förbereda arbetsdagen. Men ibland hinner man båda. Två böcker läste jag på den 1,25 dygn långa tjänsteresa jag just kommit hem från. Förutom förberedelser. Mycket lyckat.

Först satt jag en timme och läste på en indisk restaurang. Och åt. Det var åratal sen jag var på någon indisk restaurang. Det var gott. Och lite för mycket. Men innan dess hade jag förstås läst på planet.

India House Chicken Sizzler, Naan-bröd (vitlök).

Sen gick jag tillbaka till hotellet, 150 meter. Och läste. Och jobbade. Och läste. Och så läste jag ut boken; Du tror du vet allting, av Marie Peterson. Jag tänker nog inte skriva så mycket om den, inte just nu i alla fall. Men nu har jag läst Marie Petersons tre romaner. Och det är på samma sätt som med Houellebecqs böcker. Igen. Det finns ett övergripande tema, en övergripande stämning, samma personer, fast på olika sätt.

Morgonutsikt från åttonde våningen.

På morgonen såg det ut såhär. Då blev det inte mycket läst, för då var det möte hela dagen. Men på flygplatsen, på planet och sista resten i hängstolen hemma blev Finna sig, av Agnes Lidbeck, läst. Nu har vi ett antal kvinnohistorier, vi har Therese Bohmans, Lena Anderssons och så har vi Agnes Lidbecks kvinnor. Det ska jag tänka på. I Finna sig hade alla vuxna personer fyrbokstaviga namn, Anna, Jens, Ivan, Siri. Och barnen fembokstavs, allitterationer. Bara en sån sak. Jag blev ju lite sur på Anna, precis som jag blir sur på Ester och Marina/jag/Karolina. Det är väl förtusan bara att skärpa sig! Nehej, inte det … Och Anna, sluta att spegla dig så himla mycket, andra människor bryr sig inte om hur du ter dig.

Morgonutsikt från altanen, med ett ”dagens urval”, det är från i lördags morse tror jag. Jag hade ”Du tror du vet allting” på lut redan då, men annat kom före.

Och idag förväntar jag mig leverans av två bokpaket med böcker som ska läsas i kurserna. Precis on time.

Annars har jag problem med äggen i äggkartongen, ibland är det svårt att få fullständiga symmetrier i den.

Naturligtvis finns det ett antal andra val för olika sorters semi-symmetrier här, men den här var väl en av de snyggaste i alla fall.

Och allt är som vanligt igen

En jobb-vecka har gått och semestern känns avlägsen, allting är som vanligt igen. Nästan i alla fall. Jag börjar fjärde året med distans-studier. Förra gången jag började fjärde året med universitetsstudier var det sista året. I alla fall om vi talar grundutbildning, civilingenjörsutbildningens kunskapsmassa läste man på den tiden på fyra år. Den här gången lär det inte vara det sista året, det finns så mycket intressant att läsa och jag har inget särskilt mål. Jag läser planlöst. Eller det gör jag egentligen inte, men stigen vecklar ut sig efterhand. Det blir det som verkar kul att läsa. Det dröjer ytterligare en vecka innan man kan registera sig, och sen en vecka till innan kurserna kommer igång. Jag kan knappt vänta! Fast det behöver jag inte heller, jag har skaffat litteraturen och börjat bläddra. Skrivandet kan man alltid ägna sig åt, det är praktiskt, för delar av det går sen att använda.

Idag hämtade jag det jag reserverat på biblioteket, några H P Lovecraft, hur jag nu ska klara av att läsa det. Inte för att jag är rädd att skräcken är skräckig, utan mer att jag är rädd att den blir tråkig. Men texterna är inte alltför långa.

Vad kan man säga mer, gräsmattan har kommit igång och vi har planterat två äppelträd och några hallonbuskar. Allt är som vanligt. Och jag har läst en udda bok, Undersökning i en bassäng, av Marie Peterson. Hon var en av handledarna på förra kursen, och naturligtvis blev jag nyfiken. Det är inte en bok man glömmer direkt, samtidigt som personerna fortsatte att vara otydliga boken igenom, lika otydliga som deras egna diffusa och hemliga problem, kanske. Intressant bok. Nu har jag fortsatt med Harriet av samma författare. Verkar lovande.

Fortskridandet

I den intressanta serien ”Altanbygget” har vi nu kommit fram till avsnitt, inte vet jag, #10 kanske, vi har nog hållit på i tio dagar. Det går bra. Förutom att det är varmt. Idag tog vi paus mellan 13 och 18. Några reglar till har kommit till, efter att jag satte några fler plattor på morgonen. Jag är verkligen förtjust i skruvdragare och cirkelsåg. Och lasermätare. Fantastiska verktyg. Jag har nästan lust att kolla på ett Ernst-avsnitt, det måste finnas något sådant att identifiera sig med.

Under pausen passade jag på att besöka biblioteket och lämna tillbaka böcker, och hämta ett fjärrlån; Plattform av Houellebecq, den sista på svenska som jag har kvar att läsa. Förutom essän om H.P. Lovecraft.

Här ser man då vinkeldelen av altanen. Den som vetter mot söder och skog. Några reglar till ska sågas och hängas i balkskor, sen är den delen klar. Hela förmiddagen svettades jag med att lägga några plattor på rätt höjd. Jag kanske blir plattsättare i nästa liv. Eller så var jag det i förra. Där under takutsprånget har jag redan planerat en läsplats, min hängstol. Imorgon är planen att börja skruva trall på en del av den tidigare lagda stommen.

Jag hallucinerar om när jag kan sitta där och läsa i lugn och ro. Den tanken är en stark motivation och energigivare för arbetet.

Kroppsarbete

Det har dagen i huvudsak ägnats åt. Mer slit med plintar och plattor och grus och reglar och höjder. Det ser inte ut som om det händer så mycket, men det gör det förstås. Det är det osynliga och tidsödande grundarbetet som sker. Samma sorts arbete som man gör innan man skriver en rapport, som blir det synliga resultatet.

Men i pauserna läste jag ut Konkurrens till döds, den var ju inte så himla kul, jag har nästan glömt den direkt. Visst är temat detsamma, i stort, om i de senare böckerna, men språket, om det nu inte bara är översättningen, är annorlunda. Lite mer cyniskt, utstuderat, killaktigt. Outvecklat och lite upprepande. Inte som de senare böckerna där språket, eller översättningen, är skarpare, mindre utstuderat, mer ”flytande”. I den här första boken är huvudpersonen 30 år, i den senaste närmare 50. Ändå är det samma person, samma ensamma man som lever ett meningslöst liv och funderar på självmord som lösning på eländet. Och värmer tråkig mat. Och är deprimerad. Ja, nu har jag bara Plattform kvar att läsa, ska hämta på bibilioteket på måndag. Under tiden fortsätter jag med Iliaden, som fick ta en liten paus, och Berättelsen om O. Den senare är verkligen märklig, jag förväntar mig att man någon gång ska förstå beveklsegrunderna. Men jag är inte säker på att någon förklaring dyker upp, ens implicit. Nåja, då har jag den läst i alla fall.

Här nedan ser vi bilder på den begynnande altanen, och detalj av arbete med mätning och plintar. Och i mitten en pausbild, i detta fall var det nog en morgon, det är så morgonen börjar, innan kroppsarbetet tar fart.

Berättelsen om O

Jag har läst fyrtiosju sidor.

Den började in medias res som vilken porrfilm som helst. Nu återstår att förstå varför. Men det kommer kanske. Altanbygget har nått en etapp, vi blev klara med plintar och stödjande plattor och kunde lägga ut de första bärlinorna idag. Det är ett sjå att mäta höjder och avstånd. Eller inte mäta, det kan man ju göra, men att lägga nivåerna rätt. Att fylla med lagom mycket grus så att höjder blir rätt, och avstånd. Och att allt ligger i våg. Det tog tid. Och det var varmt. Men sen kunde vi lägga ut de första bärlinorna som sagt. Det tar nog några dagar att lägga ut stommen, innan vi kan börja skruva dit trallen. Men sen, sen … ska vi sitta där och … läsa. Och sen finns fler projekt, idag diskuterade vi preliminära planer för utekök och eldgrop. Vi har en sådär två meter djup stenkista, säkert 20 kvadrameter stor, eller mer, som är perfekt för eldstad. Fast inte över hela förstås. Men i mitten.

Jag har nästan läst ut Konkurrens till döds också, i pauserna i bygget. Man måste dricka ordentligt med vätska. Och man måste vila emellanåt. När det är trettio grader varmt. Då kan man läsa.

Ett problem jag har är att jag har väldigt lätt för att göra sådant som bara måste göras. Utan att fundera på om det är roligt eller inte. Det är till fördel när saker behöver göras till hemmet, som att bygga altan. Det bara behövs. Det är varken roligt eller tråkigt. Det är roligt att det blir klart. Det är bara att göra. Det är resultatet som är viktigt. Jag vet egentligen inte när det är till nackdel, kanske att det tar tid att upptäcka saker som man inte måste längre.

Nytt projekt

Vi har ett pågående projekt; altanbygge. Men jag behöver ett skrivprojekt också. Jag har använt samma berättelse i två år, till de tidigare kurserna i Kreativt Skrivande. Men nu tycker jag att den texten är klar. Eller klar och klar, om det någonsin ska bli något annat än för hårddisken behöver den ju få sig lite ompyssling, men vad ska man säga, innehållsmässigt är den klar. Jag visste inte när den skulle bli det, men helt plötsligt blev det bara så.

Jag började på en ny text, och den flöt på i början, men sen tog den slut. Det var ganska intressant. Det innehållet räckte kanske inte längre. Så nu måste jag hitta på något nytt till nästa kurs. Textskrivandet börjar nog inte förrän nästa termin, men erfarenheten säger mig att det är bra att vara förberedd.

Någon på jobbet, de som i vanlig ordning tycker det är outsägligt märkligt att man kan ägna sin fritid åt studier, undrade vad jag tänker bli när jag blir stor. Dvs vad syftet är med att läsa kurser. Men jag har ingen särskild plan, jag tycker bara det är ett bra sätt att lära sig mer. Det räcker väl? Jag har ett förträffligt yrke som är stimulerande och roligt, jag behöver inte ”bli” något annat. Men det är kul att lära sig nya saker, det är kul med nya perspektiv och det är kul att göra något nytt.

Jag har börjat läsa Konkurrens till döds, det är Houellebecqs första bok. Det märks. Men jag har bara kommit fyrtiosju sidor. Samtidigt läser jag om första delen av De polyglotta älskarna, eftersom Houellebeqs böcker nämns där. Förresten tyckte jag De polyglotta älskarna var en rätt meningslös roman, då när jag läste den förra året. Jag kommer inte att läsa om hela, det finns ingen mening med det, men jag tänkte läsa något stycke, eller två.

Och jag beställde Berättelsen om O, den kom idag. Jag känner till den väl, men har inte läst, så det är väl bäst jag gör det helt enkelt.

Nymänniskor

Jag funderar på om Michel Houellebecq har läst Lars Gustafssons dikt Elegi över en död labrador:

”Du hade kunskaper
som jag skulle ha offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.”

Houellebecq skriver i Refug:

”Godhet, medkänsla, trohet och altruism förblir alltså ogenomträngliga mysterier för oss, trots ade alla rums i en hunds begränsade kroppshydda.”

Eller också fyller hunden en annan funktion, för den ursprungliga Daniel sällskap, för de klonade framtida Daniel en länk till något känsloliv de inte har.

Begäret, som inte stämmer överens med kroppens fysiska attraktivitet, sexuell njutning som livets mening, ensamhet, lycka och evigt liv. Det blir ingen ordning på existensen. Jag tycker Houellebecq fortsätter på Camus spår, meningslösheten, döden som förtidig självvald lösning (i alla fall för Daniel i Refug). Men nymänniskorna verkar ju inte ha en mer meningsfull tillvaro de heller. Försöken att odla bort begären. Men man undrar ändå varför de där nymänniskorna ska leva, de har ju skittråkigt, förmedlar bara minnen. Som ytterligare en förstärkning av meningslösheten. Och varför klonas de, vad ska de göra? Ingenting verkar det som. De väntar. Religiös väntan på en framtid. Det är kanske inte en slump att det är tvåtusen år framåt i tiden.

Refug gav mer att tänka på än de tidigare böckerna jag läst. Samtidigt framstår bättre de frågor, teman, som upptar Houellebecq, de är återkommande och behandlas från olika perspektiv i de böcker jag läst, de handlar om samma frågor. Det är väldigt mycket mer intressant att läsa något som verkar ha en grundläggande tanke, jämfört med det som bara är avsett att underhålla i stunden, eller det som bara antyder.

Och provokationerna, antar jag, kommer sig av att den som läser tänkt på samma fråga, men på ett annat sätt än författaren. Houellebecq vågar ju uttala tankegången, inte bara antyda den, som framstår som det fega sättet att närma sig olika stora frågor.

Om det bara skulle finnas en riktigt stor fråga, så måste den ju handla om meningen med existensen.

Glömde jag skriva semester?

Det gjorde jag nog. Nämnde det i förbifarten igår. Nu är det semester. Fyra veckor. Förra året ägnade vi semestern åt att packa, flytta och städa. Flytta in grejer i container, ordna tillfälligt boende i husvagn. Förrförra året ägnade vi semestern, hela sommaren, åt att packa, flytta och städa. I år ska vi bara bygga altan. Men ingen packning, ingen flytt. Det är mer än underbart. Jag vet inte om det beror på att alla års krångel och väntan på husbygget är över, och flyttarna är över, eller om det beror på vårens och försommarens pressade jobb-situation, men det var länge sen jag verkligen tyckte det var skönt med semester.

Dagsverket har varit att kärra grus till hålen för plintarna, så det blir lagom höjd för dem. Det var lagom beting, det har varit ganska varmt, altanens placering är inte helt oväntat i ett läge där det är mycket sol. Grannarna hade gäster när jag skulle sätta igång med sista skottandet av grus. Det låter och dammar. Och de hade placerat sig i sin trädgård på ett sådant sätt att de både skulle se, höra och kanske få damm i maten. Så av ren medmänsklighet väntade vi med kärrandet tills de var klara och flyttade sig. Det jag grubblar över är om de märkte att vi tog hänsyn, eller inte. Det skulle å ena sidan reta mig lite om det inte ens noterades. Jag menar, när man gör medvetet goda gärningar vill man ju inte att de ska vara förgäves. Å andra sidan finns det inget alternativ. Man får minsann göra sådant helt obemärkt också, eftersom alternativet är helt groteskt. Jag måste komma ihåg att låta någon person i någon berättelse som väl ska skrivas på kursen i höst att resonera kring den typen av frågor. Jag har drabbats av sjukdomen ”Kan det användas?”

Och vi har badat, det tar en minut att cykla ner till Mälaren. Och jag har legat i hängmattan och nästan läst ut Refug. Det är den bästa hittills. Den gubbsjuka fixeringen  har nyanserats och problematiserats. Livets förfall och förgänglighet, drömmen om odödlighet. Sådär typiskt mänskliga frågor.

Hettan

Imorse vaknade jag tjugo i sju, mindes plötsligt att en lastbil med grus skulle komma och att våra bilar förmodligen stod i vägen. Så jag kastade mig upp och kastade mig ut och flyttade på bilarna.

Efter det var jag klarvaken. Men det gjorde inte så mycket, när det är semester kan dygnet få bli lite som det blir och om det blir tidigt någon dag och sent någon annan är det ingen katastrof. Dessutom är det ganska svalt och skönt på morgonen. Värre blev det redan efter några timmar. I solen, där huset vetter mot öster.

Och gruset kom. Drygt sexton ton. Visst ser det förrädiskt lätt ut? Imorgon påbörjar vi arbetet att fördela ut det för altanbygget. Den där sträckan där, som inte ser så himla lång ut, är ändå arton meter.

Men från det ena till det andra, från de praktiska, hantverksmässiga delarna av tillvaron till de av annat slag, jag har väl läst den första tredjedelen av Refug. Jag blev ganska irriterad först, det är samma visa igen och igen. Män, kul att generalisera, har verkligen en förmåga att älta samma sak om och om igen, vi ser det i böcker, vi ser det i bloggar, vi hör det överallt. Tröttsamt. Jag gillar ändå temat i Refug, eller ett av dem, ramberättelsen, framtidsvisionen, med kloner. Det finns mycket att tänka på där. Men, det tröttsamma, redan efter några kapitel konstaterar jaget att det var när prostitution förbjöds som allting gick åt skogen. Det är inte helt klart hur och varför. Men sen beskriver han en nedåtgående spiral av ensamhet och åldrande, Lolitor och livets meningslöshet. Naturligtvis har jag skrattat högt emellanåt: ”Vad hade två män egentligen att prata om efter en viss ålder? Varför skulle två män umgås, såvida de inte hade en intressekonflikt eller ett gemensamt projekt av något slag (störta en regering, bygga en motorväg, skriva manus till en tecknad serie, utrota judarna).” Absurt. Jag undrar hela tiden när jag läser hur det skulle vara om man bara bytte kön på jaget.

I vilket fall som helst börjar jag känna lite empati för det stackars jaget som vet att han är fången i en tid där hans kropp inte hör hemma, han har inte lyckats skaffa sitt liv någon mening, nu springer det förbi och vad tusan ska han göra. Men sen verkar ju klonerna komma in, och hur transporteras minnet och vad betyder det, det är sådant jag förväntar mig att få läsa några resonemang kring.

Ytterligare en reservation från biblioteket plingade in idag: Konkurrens till döds, sen har jag fått lov att göra fjärrlån på Plattform, inget av ”mina” bibliotek har den. Och sen har jag essän om H. P. Lovecraft kvar att läsa. Efter det tror jag att jag läst hela utgivningen på svenska. Jag får väl putsa upp franskan för att läsa resten. Det hade jag ändå tänkt, putsa upp franskan, men inte förrän jag blir pensionär, vilket ju kommer ta ett hyggligt antal år.

Underkastelse

Jag fortsätter hetsläsandet av Michel Houellebecq. Underkastelse läste jag ut igår. Idag började jag på Refug. Och så är jag på femtonde sången i Iliaden, äntligen kommer väl Patroklos igång nu, det man väntat på genom hela dödandet och alla svarta gudinnor och mängderna som bitit i gräset.

Men Underkastelse. Jojo, muslimska broderskapet kniper åt sig presidentposten, universitetslärarna måste konvertera till islam, kvinnor får inte arbeta. Och unga hustrur ordnas till de konverterade. Houellebecq skriver ju bra, på det sättet att det inte är tråkigt att läsa. Men idéroman? Det är ju inga särskilt djupa resonemang precis. Det är ju inte så att man tänker ”tänk om”. Några köttstycken kastas ut som att läraren Francois (var farao är svansen på c) verkar ha något ouppklarat förhållande till gud, meningen med livet, det eventuella självmordet och sexualiteten. I de böcker jag hittills läst av Houellebecq är det ju samma huvudperson, den ensamme medelålders mannen som verkar komma till insikt att sex med unga kvinnor kanske inte kommer att ge livet total tillfredsställelse och mening trots allt. Han verkar gilla väl lagad mat, Francois, men lever på micromat och hämtmat. Och alkohol. Mängder. Inte ens intellektuell förkovran verkar intressera honom särskilt mycket. Kanske kunde självmord vara en lösning, som det är för Jeds far i Kartan och Landskapet.

Naturligtvis tänker man på Meursault i Camus Främlingen som inte heller bryr sig så mycket. Men Meursault är inte lika besatt av sex. Det har kanske med tiden författaren lever i att göra. För Underkastelse har ju övertydliga referenser, helt uttalade till och med, till sexuell underkastelse och dominans. Även om det inte utvecklas något särskilt utöver att Berättelsen om O nämns.

Om det nu ska vara satir, som jag läser överallt att det ska vara, är den ju inte lika raffinerad som t ex Orwells Djurfarmen (varför jag just kom att tänka på den, antagligen för att Iliaden inte kan betraktas som satir, eller?). Det skulle lika gärna kunna vara den gubbsjuka medelålders mannen som drömmer om att få sina sexuella fantasier, med fyra femtonåriga flickor som underdåniga hustrur, uppfyllda. Men, en sådan fantasi kan ju bara en man utan erfarenhet av tonårsdöttrar ha. Betänk, fyra stycken! Det är helt absurdt (-dt-)! Som om Houellebecq testar olika sätt att uppfylla den fantasin, och hur det isåfall skulle gå till.

Mest intressant i romanen var nog resonemangen om hur de olika partierna skulle förhandla, och varför det skulle kunna gå på det sättet. Kanske är det vad man skulle kalla idéerna?

Men, jag har blivit förvånad tidigare, när kritiker skrivit om idéromaner, t ex Therese Bohmans Den andra kvinnan, om ensamhet, kvinnoroll och klass. Men jag uppfattade den som ganska ytlig när det gällde just det. Även om det var en mycket underhållande roman. På samma sätt är det med Underkastelse, den är underhållande, Houellebecq skriver så att man aldrig har tråkigt. Det är till och med ganska roligt ibland. Det finns trots allt en del självinsikt i utsagor som att: ”Att spana på kvinnors lår och i förlängningen föreställa sig fittan just där de möttes var en process vars inneboende upphetsning stod i direkt proportion till längden av blottade ben.”

När jag läser sådant, tänker jag att man är säker på att boken har skrivits av en man, och jag undrar när man undrar, eller inte ens tänker på, om en bok har skrivits av en man eller en kvinna. Och jag tänker också att jag undrar hur en bok som bara bytte kön på personerna skulle te sig. Ganska intressant; att föreställa sig vad som sker i förlängningen av det V som börjar vid axlarna och går över magrutorna. När jag skriver boken kommer jag naturligtvis att hitta på en mer elegant formulering.

När allting saktar ner

Det är nästan inga bilar på parkeringen på jobbet. Många har börjat sin semester. Det är lugnt på kontoret också. Om man räknar i ljudnivå, aktivitet och spring. Jag har en ganska pressande uppgift, eller faktiskt flera, att göra till min semester börjar om en vecka. Det är inte för att jag är sen och lat som det är pressande, det är för att jag fått akuta uppdrag. Som tur är har jag många års erfarenhet och stressar inte upp mig så lätt, även om jag vill bli klar. Saker och ting tar den tid de tar att göra, och jag vet att jag inte är trög eller långsam i mig själv. Men, naturligtvis vill jag bli klar med de saker som behövs, och det betyder att det är lite svårt att ägna hela kvällar åt Iliaden eller något annat. Jag behöver tänka på att jobbet ska flyta på smidigt också. Den här helgen kommer att vara en slitning mellan böcker och hängmattan och rapportskrivning. Fördelarna med betingsartat arbete är många, och man får ta nackdelarna med det. Sådant som att till exempel helger och kvällar kan gå åt för att något behöver bli färdigt. Men det är inte så ofta det behöver bli på det sättet, så det är okej. Det märkliga är att det ofta inträffar på våren och försommaren. Eller också är det bara det jag tror.

Men, idag har jag nästan uteslutande ägnat mig åt att läsa. Jobba gör jag imorgon, det är bättre att fokusera än att vara splittrad.

Den senaste veckan har en del böcker anlänt och lagts till läshögen. De här till exempel. Varje gång jag lägger upp en bild på en liten nyinskaffad boksamling tänker jag på Intellektuella troféer. Just den här gången kan man säga att det är lite kul, eftersom jag ganska ofta springer på inlägg, t ex på facebook, som hänvisar till Montesquieu och maktdelningsprincipen. Och varje gång undrar jag om det har lästs, eller googlats, man kan aldrig vara säker. Jag själv har varken hänvisat eller läst, men jag tänkte i alla fall göra en förbättring när det gäller läsningen. De andra är jag intresserad av av olika anledningar. Aeneiden tänkte jag kunde passa att läsa efter Iliaden. Och Sofisterna en ”under-tiden”-bok tillsammans med Platons skrifter.

Så idag har jag inte gjort mycket, jag har läst och jag har varit ute och sprungit. När det gäller läsningen har den fördelat sig såhär:

Inledningen, av Stig Strömholm, till Lagarnas Anda. Och avsnittet Erinran av författaren.

Förord, Inledning och det avslutande avsnittet Kritiken som livshållning i Alla är vi kritiker. Underbart språk, insiktsfulla resonemang. Det är så trevligt att läsa sådant som är förnuftigt och eftertänksamt.

Enuma Elish har jag läst ut. Det är förstås ganska intetsägande. Marduk hade ihjäl Tiamat och skapade världen. Möjligen kan det finnas något att ta fasta på tillsammans med andra sammanhang. Men läst är den. Noterna också. Vem vet om jag får anledning att återkomma.

Två artiklar om mytologi har jag också läst. Och en artikel som reflekterar kring sommarkurser i Kreativt Skrivande. Det gjorde jag bara för att de var skrivna av samma person som håller i de terminskurser som jag har gått.

Vi har gjort en grovhuuggen uteplats i skogsbrynet, där det är skönt att sitta och läsa på morgonen.

Jag noterade att jag de senaste tre åren läst lika många poäng i olika humanistiska ämnen som jag gjorde för nästan trettio år sen till civilingenjör.  Jag vet inte vad jag ska göra av det. Antagligen fortsätta lösa matematiska, fysikaliska och tekniska problem. Och läsa tills ögonen blöder.

One down

Jag läste ut Michel Houllebecqs Kartan och Landskapet. Mycket bra. Möjligen måste jag tänka på exakt vad som var bra. För det första var det en så’n bok där man vill fortsätta läsa. Det har blivit några sena nätter när jag haft svårt att lägga ifrån mig den. Jag gillar utvikningarna om ämnen som kommer förbi, ett resonemang om vilka som väljer Mercedes A, C och E-modeller. Eller synpunkter på silikonbröst och eutanasi. Till och med en referens, inte ens en blinkning utan helt uttalad, till Wittgenstein, hans slutord i Tractatus. Där undrar jag lite om han inte hade kunnat låta bli att vara så övertydlig. Sen har vi en typ av bisatser som får en att skratta till ofrivilligt mitt i något makabert skeende, som: ”Det var alltså så doktor Petissaud tillbringade sina kvällar istället för att, som de flesta av sina kollegor, ägna sig åt beskedliga orgier med slaviska prostituerade.”

Egentligen handlar boken om konstnären Jed, som har ett hat-kärleksförhållande med sin varmvattenberedare. Det blir aldrig någon riktig ordning på Jed. Alltså ordning som att skaffa familj och barn och hus och vanligt liv, liksom. Såklart det inte blir, då skulle det knappast gått att skriva om honom, vilket är trist när man tänker efter. Såklart det måste gå att skriva om en vanlig Jed som slappar vid TV:n och inte får så mycket gjort. Det får inte bokens Jed heller, förutom ibland när han konstnärar sig som en galning, men i övrigt verkar han mest vegetera.

Jag måste antagligen fundera ett par dagar. Fast då har jag väl börjat på ytterligare någon bok. Två till Houellebecq ska jag hämta på bibilioteket imorgon, sen har jag läst deras utbud. En sak som jag funderar på är hur han skiljer sig från kvinnliga författare. Det kan ju inte vara för de psykologiskt djupa skildringarna som boken är bra t ex. Det måste vara något annat, en stiliserad verklighet, Kartan och landskapet t ex, vars skillnad illustreras direkt av texten. Kanske.

Sommarläsning

På sommaren finns det tid för mera läsning. Det hör man på ordet – sommar. Inte? Jag vet inte om det egentligen stämmer heller, semester brukar ju vara bråda tider. Långa dagar i hängmattan har hittills inte riktigt uppenbarat sig i mitt liv, trots envisa försök, men det kanske kommer. Efter bara någon kvart brukar det hända att någon stör läsfriden med  anspråk av någon sort. Under årets semester, som inte börjar förrän om två veckor, har jag själv planer på att hantverksarbeta en del. Nåja, visioner kan man ha.

Jag har redan en pågående läshög som i alla fall till viss del kommer att bli klar inom dessa två sista arbetsveckor före semestern:

Platon är ett frivilligt läsprojekt, liksom Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, den är ganska rolig.

Ja, sen har vi en ytterligare en frivillig pågående läsning, och det är  A contemporary introduction to Free Will av Robert Kane. Den fria viljan, vet vi, fascinerar mig. Och jag tänker det är bäst att läsa en del av vad som tänkts innan man sätter igång och tänker riktigt ordentligt själv, för att slippa transportsträckan att tänka det som redan är tänkt.

Ja, och resten är kurslitteratur. Jag har flera gånger lagt märke till att upprepning, när man läser, är bra. Kurser tvingar en ofta att läsa om sådant man läst förut, litteratvetenskap, filosofi och idéhistoria verkar ha överlappande kanon ibland. Och andra strökurser. Men det gör ingenting. Det händer saker när man läser igen, texten och innehållet framträder mer. Nu tycker jag iofs att arkeologi ofta är aningens fjantigt, tolkningsdelen alltså, när storys ska hittas på till föremålen. Den synes mig lite vidlyftig. Men den första delen, att leta fram grejer, den ter sig lite mer intressant. Så upplever jag omläsning, att flera lager dammas bort och att texten och innehållet kommer fram tydligare. Det är en intressant process. Det är (nästan) som jag tänker ibland att jag ska läsa om något bara av nyfikenhet, för att se vad som kommer framträda den gången. Ja, så det är alltså roligt att läsa om Iliaden. Ytterligare en bok kommer att komma med i kurslitteraturen Nibelungens ring, den har jag inte börjat på än.

Men, sen har vi frivillighögen! Den riktiga sommarläsningen! Här är den, jag plockade fram den nu på morgonen:

Lägg först märke till den jämna könsfördelningen, den var alldeles ofrivillig, alltså inte tänkt, det bara blev så. Jag antar alltså att både Konfucius och Ovidius var män.

Om Dora tänkte jag läsa av ett litet projektintresse, för en text som jag sitter och skriver på som framtida kursmaterial tror jag. Jag har någon svag idé där, som kanske framträder med om jag läser, tänkte jag.

Jag tyckte några klassiska texter kunde vara bra att komma ikapp med, dvs Metamorfoser och Samtalen med Konfucius.

Den banala ondskan är jag nyfiken på att läsa med tanke på att det skrivits en del om den, på flera sätt. Simone de Beauvoir är intressant, bland de pågående böckerna som inte fick plats på bilden är Mandarinerna, och nyligen läste jag Misstag i Moskva. Och några essäer ur Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Det är förresten möjligt att de senare passar med Dora, vi får se. Ja, så memoarerna där kan vara spännande att läsa. Sen är ju Mary Wollstonecraft också intressant, det slår mig att jag nog inte läst hela Till försvar för kvinnans rättigheter. Jag ser att jag bara har märkflikar i första halvan av boken. Jag lägger till den. Sådär.

Vad har vi sen då … Vetenskapens mening, det får man alltid fråga sig. Jag har läst ett antal böcker i vetenskapsteori, och som jag skrev om ovan, upprepning är bra, när det gäller den egna läsningen, alltså, det verkar som om jag har en motsägelsefull syn på det där med upprepning. Att läsa en annan bok i samma ämne, är nästan som att läsa om samma bok, fast man liksom mer börja damma av saken från en annan vinkel. Det bidrar i alla fall också till bilden.

Testosteron Rex skaffade jag av misstag, jag hade glömt avbeställa en bok Daidalos medlemsutskick. Om jag nu hade varit lagd åt ödet, vilket jag inte är fast jag är ganska övertygad determinist, så hade jag sagt att det var meningen. Det var det förstås inte, det var mer bara tur (och då kan man fråga sig vad tur har i den deterministiska världsuppfattningen att göra, det har jag inte tänkt klart om, möjligen får man omdefiniera tur som begrepp, men det tar vi en annan gång, nu är vi sommarförslappade i tankesättet en stund). Den verkar helt enkelt intressant, så den vill jag läsa. Det är ju lite populärt det där att försöka hävda något om kvinnor och män. Av någon anledning.

Kursen i Politisk filosofi som jag läste i vintras gav uppslag till en hel del böcker som jag vill läsa, jag har faktiskt en liten läshög som blev till av den kursen, jag skaffade en del referensltteratur och extraläsning. Till sommarläshögen väljer jag Essäer om frihet av Isaiah Berlin. Jag hade kunnat välja Locke eller Hobbes eller Mill eller Rawls eller något annat, men nu blir det såhär. Om jag inte ändrar mig.

Sommarläshögen är en underbar vision, en utopi. Jag kommer osannolikt att hinna igenom den. Men den är mysig att gå och titta på och längta till.