Studieskador

I lördags började jag läsa Liane Moriartys Andras vänner. Nu vet jag inte hur det kom sig att jag kom på att jag skulle läsa den, men jag tror det var för att jag såg något om den någonstans och jag tänkte att jag borde läsa lite samtida och normala böcker också utöver alla gamla klassiker och annan mer studielämpad litteratur. Särskilt som jag försöker få ihop en skönlitterär text i skrivkursen. Det vore ju illa om bulkläsandet bestod av bara en massa Madame Bovary, Röda Rummet och Främlingen, liksom. Och så tänkte jag att jag ville läsa hur någon skriver. Och Andras vänner var inte så tokig på det sättet får man säga.

Jag antar att det är ganska naturligt att bli lite studieskadad, särskilt när man är mitt inne i det. Det är lite svårt att läsa utan att tänka på hur, just nu, psykologiska skeenden gestaltas, vilka typer av komplexa problem alla personer har, hur de uttrycker dem. Vilken typ av frågor som tas upp, och precis hur intrigen byggs upp. I Andras vänner var själva intrigbygget fruktansvärt utstuderat, hela historien nystades upp, förgrenades. Alla har hemligheter. Nästan alla i alla fall.

Det fungerade bra till mitten av boken ungefär, sen tyckte jag nästan det blev väl utdraget, nästan så att det blev lite antiklimax när själva vändningen kom, när själva kärnan i varför alla bar sig åt som de gjorde, blev uppenbar. Och alla utlöpare, var de verkligen nödvändiga?

Mycket lyckat på det sättet att jag ville fortsätta läsa hela tiden, första halvan för att få reda på vad som hade hänt, andra halvan hur de skulle klara ut det och alla andra trådar. Lättläst, underhållande. Men är det en historia att gå och tänka på? Nej, det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Möjligen kommer jag tänka på uppbyggnanden.

Sex vuxna, som känner varann olika mycket, och tre barn på grillfest. Och så händer något som förändrar livet för alla. Det man funderar lite över är om alla människor har den sortens hemligheter som rulllas upp. Så väldigt mycket. Som får betydelse?

Städning

Igår städade jag mitt lilla krypin, mitt arbetsrum. Det var nämligen som så att jag sedan ett par dagar nyst mycket, blivit täppt, rinnande ögon när jag suttit där och läst speciellt. Inte så mycket vid skrivbordet. Jag är inte allergisk, om jag inte blivit det helt platsberoende helt plötsligt, så det måste vara något annat. Alltför mycket damm, helt enkelt. Hur det nu kan bli damm av så stillsamma tingestar som böcker och papper.

Utöver detta har jag nog tyckt att det blivit lite stökigt, lite för mycket som bara ligger på soffor och bord och stolar och skrivbord. För all del i prydliga högar, men ändå. Och jag borde kunna sortera undan kurslitteratur som är överspelad. Ställa in i bokhylla igen.

Jag la upp böckerna på köksbordet. Och tittade på bokhyllorna. Och insåg att böckerna förökat sig när de legat och tumlat i soffan. Eftersom vi ska flytta inom några månader, tänker jag inte köpa någon ny bokhylla. Jag vill vänta tills vi är på plats så det blir ordentligt gjort. Alltså kommer böckerna att få ligga kvar i högar.

När jag la upp min städbild på facebook, var det en som frågade efter tio bästa lästipsen i den bokhögen. Och eftersom det är mycket roligare att skriva om vad man läst, gjorde jag en sådan lista istället för att städa. Jag tänkte att den listan kunde vara ett lämpligt blogginlägg.

Här har vi först den hopsamlade bokhögen. Vi känner nog igen några gamla godingar som hängt med då och då. Böcker jag återkommer till.

Bokhög.

Om man sen ska plocka ut några böcker som är särskilt intressanta, vore det dessa.

Särskilt intressanta böcker ur bokhögen.

1. The Moral Philosophers av Richard Norman (analyserar olika källtexter av olika filosofer ur historiskt/moraliskt perspektiv, och är särskilt givande om man samtidigt läst källtexterna (typ delar av Staten, Nikomachiska etiken, Utilitarism etc) den analyserar).

2. Västerlandets filosofi av Anthony Kenny. Bra översiktsverk helt enkelt över filosofins historia. Kan med fördel kombineras med Svante Nordins Filosofins Historia och Bertrand Russells Västerlandets filosofi.

3. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft. Given. Och en rätt bra påminnelse om vad det egentligen från början var frågan om, och varför, om man känner sig förvirrad i dagens överflöd av feministisk applikation.

4. Framstegets arvtagare Nils Runeby (redaktör). Översikt över 1900-talets idéhistoria (samma serie som Ambjörnssons Människors undran och Tankens pilgrimer som man kan läsa före). Mycket om människan och den tekniska utvecklingen.

5. Staten av Platon. Given. Alla referenser går till Platon.

6. Betraktelser över den första filosofien av René Descartes (i Valda Skrifter). Om Gud och själen. Descartes presenterar två gudsbevis som ju är bra att känna till.

7. Etiken av Spinoza. Ytterligare en av rationalisterna. Om Gud och själen och affekterna. Både Descartes och Spinoza hade bekymmer med själens natur i den materialistiska världen. Intressant.

8. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Tillsammans med Camus Främlingen världens bästa skönlitterära bok. Ohyggligt många intressanta filosofiska frågor och etiska problem. Och språket!

9. Flatland av Edwin A Abbott. En del säger att det är en allegori om det Viktorianska England. Man kan också läsa det som en tanke om parallella världar, rent matematiskt. Och kanske också psykologiskt.

10. Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricsmont. Med undertiteln ”Postmodern intellectuals’ abuse of Science”. Postmodernismen får sig en känga, helt enkelt. På ett rationellt och metodiskt sätt.

Sen städade jag faktiskt färdigt. Det var ganska mycket damm som försvann.

Det som saknas med Thérèse Raquin

Nu har romanen liksom skvalpat ett litet tag, en vecka, legat lite i bakhuvudet. Och en sak som skaver med Thérèse, och för all del Laurent, är deras oförmåga att rationalisera brottet, att lägga det bakom sig. Om det nu var vad de hade tänkt sig. De fick som de ville, de röjde maken ur vägen, men när det var klart var inget mer som förut. De glömde att tänka på hur saker och ting påverkar en och förändrar en.

Allt man är med om förändrar. Det kan vara lite, eller mycket. Men jag är inte samma idag som igår, även om stora delar är lika. Det är en liten förändring varje dag, soritetsparadoxen in action. En liten skillnad varje dag, men stor skillnad från ett år till ett annat.

Thérèse och Laurent hade vissa känslor som de ville leva ut. Om bara inte om hade varit. Då eliminerar vi om. Men sen upptäckte de att de inte ville mer, men det gick inte att stoppa. De ville vilja. De hade ju bestämt det. Men något kom emellan, symboliserad som den påtagliga bilden av den döde maken. Den som de inbillade de hade i sovrummet om nätterna. Men det var egentligen deras egen förändring.

Det är ganska lustigt hur det går till. Ganska fascinerande. Kommer jag att vilja samma sak imorgon som idag? Troligen, ungefär. Om inga nya fakta tillkommer, förstås.

Och så dagens bild. Nu är ännu mer bortschaktat, man ser var huset ska stå. Tomten är på drygt 2000 kvm. Och mina filosofistenar till vänster. Jag tror jag hittat stenen som jag kan fota från varje dag.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Bokbloggsjerka 27-30 januari

Nejmen så roligt, bokbloggsjerkan är tillbaka. Och med en jätterolig fråga:

Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför?

Jag skulle självklart välja en hög med okända författare! Man kan faktiskt mycket enkelt resonera sig fram till att det till och med är det bästa valet!

En hög med kända favoritförfattare är en bestämd hög med kända favoritförfattare. Antalet favoritförfattar kan inte öka om jag läser den högen. Även en hög med favoritförfattare kan innehålla dåliga böcker.

En hög med okända författare kan innehålla bara dåliga böcker, och därmed kommer antalet favoritförfattare inte att öka. Antalet favoritförfattare är alltså i det fallet detsamma efter att jag läst högen med okända böcker, som det var innan (favoritförfattare konstitueras ju av tidigare erfarenheter och de har jag ju kvar oavsett vilken hög jag väljer). Meeeeen, högen med okända författare kan faktiskt innehålla något riktigt bra, alltså kan jag få nya favoritförfattare. Att läsa högen med okända författare kommer att ge som sämsta resultat att jag har kvar alla mina tidigare favoritförfattare, och i alla andra fall kommer antalet favoritförfattare att öka.

Inte nog med det! Man inser också att enda sättet för antalet favoritförfattare att minska är att läsa högen med favoritförfattare!

Okej, resonemangets svaghet är möjligen att favoritförfattare inte nödvändigtvis korresponderar med ”bra bok”. Men, för att ta beslut i frågan om högen tycker jag ändå det är en hyggligt rimligt antagande.

Alltså har här bevisats att läsa högen med okända författare är det bästa för att maximera den integrala (dvs under livet totala) läslyckan!

QED

Faktum är att jag har en sådan hög. Inte bara en förresten, men denna lilla hög anlände i veckan:

hobsbawn

Sammanfattning 2016

Först kan man konstatera att nästa år, 2017, är ett primtal. Mitt nionde primtalsår. Ett tidigare primtalsår, 1997, föddes Store Son. Förra primtalsåret, 2011, uppenbarade sig Doktor T på allvar. Lille Son och Lilla Dotter fyller primtal, 17, 2017. Och ytterligare en mycket viktig sak kommer att inträffa, men den tänker jag inte nämna mycket om, om något, innan den är klar. Det ser alltså, såhär till att börja med, ut som om året kommer att ha potential. I alla fall i den lilla världen. För den stora världen är det svårt att säga något alls. Men jag hoppas den blir … intressant.

Men året. Den händelse som framförallt står ut i år, i den lilla världen, jag tänkte ägna mig åt den i min egen egoistiska sammanfattning, är flytten. Den var absolut, absolut nödvändig. Livet är mycket lättare att leva med större utrymmen och med grannar på större avstånd. Faktum är att grannar bör läsa Kant, eller i alla fall det Kategoriska Imperativet. De bör begrunda det noggrant, och göra sitt yttersta för att anstränga hjärna och förnuftsförmågor att förstå vad det kan tänkas innebära i nuet och framtiden.

Lille Son och Lilla Dotter har börjat övningsköra under året, Store Son tog körkort. I det sammanhanget måste jag slå ett slag för Tonåringen. Tonåren är en trevlig, harmonisk och förnuftig tid med barnen. Ta tillvara den. Njut av den. Det gör jag. Oftast. Förutom att jag möjligen muttrar någon gång om någon stör mig när jag läser. Eller tänker.

Det mesta under året, på bloggen, har visst handlat om det lästa. Jobbet såklart, matematik, fysik och teknik i tillämpning. Vardag. Hur mäter man det som inte går att mäta, hur extrapolerar man när man måste veta gränser men inte kan veta dessa gränser. Det är filosofiska frågor. Så jag behöver läsa filosofi för att försöka hitta ledtrådar. Allt jag läser handlar om det, hitta ledtrådar. Alla kurser jag läst och läser handlar om det, oavsett om det är idéhistoria, litteraturvetenskap eller filosofi. Jag kommer att fortsätta med filosofi.

Ett problem är att det finns så mycket att läsa, så mycket att tänka på, att det inte blir någon ordning på något. Hur ska man hinna läsa, hur ska man hinna tänka?

Det har 2016 handlat om.

När jag tittar på listan över det lästa, som inte tar upp alla artiklar, kortare texter eller delar av böcker som slunkit igenom, är det mest minnesvärda Röda Rummet, Iliaden och Odysséen, vad glad jag är att jag gick sommarkursen Trojanska kriget och äntligen läste de två senare!

Om man tänker i sannolikheter, är det mest sannolikt att dagen imorgon kommer att vara ungefär som idag. Sannolikt alltså.

Gott Nytt År.

fyrverkeri_2

Meningen med jul

Meningen med juldagarna är att man ska ta det lugnt, inte göra något av nytta, utan mer nytta. Alltså ska man ägna sig åt promender och läsning. Egentligen hade jag velat ägna mig åt träning och läsning, men på något sätt har de övre luftvägarna fått för sig att det är lämpligt med en liten virus-fest, dvs förkylning. Den har varit smygig. Först fick jag lite ont i halsen, för en och en halv vecka sen, sen tappade jag rösten, sen fick jag hosta och nu har vi övergått till bihålorna. Även om jag inte känner mig det minsta sjuk i själva kroppen, är nog träning en dålig idé. Det blir promenader. Läsa kan jag alltid.

juldagen

På julaftonskvällen börjande jag alltså på Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och igår läste jag klart den. Ja, hm, vad ska man säga om den då?

Först tyckte jag det var uppfriskande att huvudpersonen inte är författare med intellektuella intressen. Eller huvudperson och huvudperson, den första huvudpersonen, kvinnan som dejtar. Hon glor på TV-serier, men tycker att hon lär sig något av dem. Hon framstår nästan som lite dum till och med. Sen är det författaren som skrivit De polyglotta älskarna, och så är det ytterligare en kvinna från en gammal italiensk adelsfamilj. Berättelserna går i varann, men ingen person blir särskilt tydlig och händelserna är både osammanhängande och oavslutade. Språket är sakligt, och det blir inte tråkigt att läsa. Efter tre fjärdedelar undrade jag när allt skulle knytas ihop och själva berättelsen börja. Men det gjorde den aldrig.

Antagligen har jag läst för lite feministisk teori för att förstå vad som är feministiskt över den, utöver att den sista delen handlade om en familj med tre kvinnor, ur tre generationer.

En sak jag tänkte på när jag läste och Matilda dök upp med sitt röda hår, är att författarinnan nog är rödhårig själv. Och det tycks stämma.

Jag läste inte recensioner innan jag började läsa, man blir så lätt påverkad i vilken riktning man ska titta, eller läsa. Om älskarnas hjärtskärande tillstånd, läser jag t ex i DN:s recension. Älskarna … Calisto, Lamas och så den där assistenten som dyker upp helt osammanhängande i sista delen. Det är speglar, någon ska ta livet av sig, är en usel älskarinna, någon har mask i huvudet. Och var tar Calisto vägen, egentligen, han liksom bara försvinner i romanen. Alltså inte försvinner som i kidnappas, utan försvinner som om han glöms bort. Och hur kommer det sig att Ellinor stannar kvar, det verkar vara ganska lång tid. Man kan inte precis säga att personerna beter sig på något trovärdigt sätt. Eller gör de? En annan sak man kan lägga märke till är att det inte förekommer några barn i berättelsen. De gifta paren har inga barn. Eller ja, förresten, i den sista historien, den om den italienska adelsätten, förekommer den yngsta kvinnan som barn i en återblick. Det kanske förklarar varför de är så upptagna av sig själva, romanen igenom.

Å andra sidan, vad ska egentligen förklaras? Det är ju som i verkligheten, allting hänger ihop, men helt fläckvis, fragmentariskt och oavslutat.

Romanen var inte tråkig, det var nog mer en besvikelse på slutet att jag inte fick något att tänka på riktigt. Och det, i sig, var en intressant insikt. Det var tydligen det jag ville ha.

Men om jag tänker mer då … Tre berättelser som går ihop. Människor som agerar på märkliga sätt. Ellinor som stannar kvar hos Calisto vecka ut och vecka in. Hur försörjer hon sig, försörjer han henne. Går hon aldrig ut, varifrån kommer maten som hon lagar varje dag tydligen. Hon ser på serier och läser Michel Houellebecq, vars böcker Calisto har gömt. Varför det?

Sen har vi Max Lamas, som är gift med en kvinna som jobbar på verket och läser filosofi på fritiden (hon verkar som jag, förutom att jag inte snöat in på Nietzsche). Den älskarinna, eller snarare One Night Stand, som han skaffar sig i romanen verkar han mest ta för att hon kan tänka sig honom.

Och så hon, Lucrezia, som behöver pengar till sitt gods.

Så’nt man undrar över är förstås, vilken är avsikten, vad är det som ska berättas? Det är kanske inte underhållning, isåfall skulle det varit en avslutad berättelse. Kanske. Inte en berättelse om en persons utveckling, eller bildning. Inte en sedelärande historia. Kanske om relationer, fast människorna verkar mest vara som biljardbollar som studsar i varann. Elastiska stötar. Människorna verkar inte ha någon medveten vilja. De verkar mest leta efter något.

Den fråga boken mest väcker är nog Vad vill jag egentligen läsa? och det är ju intressant.

Läshelg

Jag tycker inte jag satt långa stunder och läste, det är alltid en massa andra saker man ska göra. Skjutsa rara barn, handla mat, träna, promenera, laga mat, tvätta och allmänt hålla i ordning. Göra i ordning fågelautomaten till vintern. Men när jag summerar var det ändå en bra läshelg. Jag har läst klart texterna till detta moment i filosofikursen inför de båda sista inlämningsuppgifterna som ska förfärdigas denna vecka, forumdiskuterat filosofi, fräschat upp minnet av Camus Främlingen som jag ska skriva om till på fredag, och dessutom läst tre böcker, eller två och en halv, en av dem var påbörjad.

Aftonland av Therese Bohman. Fick en lite dålig start, eftersom det var ett par rader som kändes som upprepning. Men den tog sig. Kanske skriver jag mer om den senare. Men man kan konstatera att Bohman skriver om samma kvinna i varje bok, någon som känner sig ensam, lever ensam, intellektuellt begåvad, dricker för mycket och tänker en del på sex. Det har nog blivit lite mer sex för varje bok om man tänker efter. Det finns några partier i boken som är lite mer resonerande kring olika samhällsfenomen, relationsfenomen, familjebildningsfenomen. Kanske återkommer till det, om boken sitter kvar om några dagar. Slutet är rätt roligt ändå, man blir förtjust. På det hela taget lättläst, fast visst är dialogerna ibland aningens krystade?

Sen läste jag ut Oline Stigs Över gränsen. Noveller. Ganska märkliga, skruvade, det blir bara tokigt utan åthävor, tyst. Den mest märkliga Fåglarna i Reims, som känns som en dagboksskildring. Jag undrade när den novellen skulle börja, men sen var den slut. Egentligen gillar jag det, en ögonblicksblid av ”inget särskilt”, bara vanliga smådramer.

Och igårkväll började jag läsa Kim Thúys Ru. Den gick fort att läsa, tog bara några timmar. Vacker historia, absurd och småkomisk ibland. Det fanns som en lins mellan berättarens betraktelse, och verkligheten. Det man skulle fundera lite mera på, om man skulle fundera mer, är rättfärdigandet av mammans strategier att förbereda barnen på livets hemskheter. Tänk om det inte var strategier? Men vad spelar det för roll? En bra bok, annorlunda, drömlik fast verklig. Jag fortsätter med nästa Mãn.

Men den här veckan ska väl ägnas mest åt inlämningsuppgifter, tror jag. Och skjutsa rara barn. Och arbeta.

Om Nobelpriset i litteratur

Alltså, jag vill ju inte vara den som är den. Neggig och avog mot Svenska Akademiens val. Jag kan inte alls bedöma kvalitén i Dylans texter. Faktum är att jag inte kan komma på en enda som jag hört. Men det har jag såklart gjort, antar jag. Har man gjort saker man inte är medveten om?

Nåja.

Men, jag har i alla fall ett starkt argument mot valet av Dylan som pristagare. Och det är att det devalverar priset. Det devalverar priset eftersom han trots allt är en kändis-pop-ikon för i alla fall någon generation. Typ Horace Engdahls. Nu kanske man inte kan argumentera mot valet av just den anledningen, med tanke på att vanliga författare som brukar få priset säkert också är Horace Engdahls generation. I överförd bemärkelse.

Men, grejen med dem, de andra alltså, är att de brukar vara rätt lite kända, eller i alla fall ”svåra”, eller nå’t. Det brukar vara som att när man får reda på pristagaren tänker man ”Oj, nu måste jag till biblioteket och låna”. Men det känner jag inte alls nu. Nu är det mer ”Jaja, jag får väl vänta på nästa år då.” Och det blir jag irriterad över. Det jag kräver av Svenska Akademien är att de kittlar min läslusta, får mig att vilja läsa något jag inte läst förut, så mycket, med största sannolikhet. Så är det inte nu, trots att jag inte känner igen texter av Dylan. Men det spelar ingen roll, för jag har ingen lust. Det synes mig urboring och jättemainstream att lyssna på Dylan. Jag kan säkert göra det vilken dag som helst, så varför anstränga sig?

Alltså, det är ett viktigt kriterium att det ska vara något som väcker lust, som kanske verkar aningens ”svårt”, eller något. Om Margret Atwood fått priset, t ex, skulle jag bara läst mer.

Men Dylan … det känns så himla antiklimax.

 

 

När omstörtningen uteblev

Jag hade stora förväntningar på I love Dick, av Chris Kraus. Jag kan säga på en gång att de inte infriades. Förväntningarna baserades på det jag läst om hur kvinnor tyckt de hade ett liv före I love Dick och ett efter, om uppbrott och förändring i bokens kölvatten. Jag läste och läste, och väntade på det där ögonblicket när som en våg skulle gå genom kroppen och världen plötsligt skulle se klarare ut. Den kom aldrig. Jag läste och läste, vadade i utgjutelser om konstverk och kvinnliga, missförstådda konstnärer. Det var på slutet i boken, andra halvan. Den första halvan innehöll mest brev till Dick. Anteckningar från livet. Och spridd upprördhet över att alltid vara i skymundan.

Dick är en undflyende typ, man får naturligtvis inget grepp om honom. Och faktiskt tycker jag den här (romanens) Chris är mer än lovligt knäpp. Hon får väl ta och skärpa till sig. Inse att det är ohyggligt fånigt att vara så besatt så länge. Ett tag, några månader på sin höjd, okej. Men sen? Hur går det att hålla fixeringen levande? Det måste bero på enormt missnöje med livet. Och för all del, så kan det ju vara. Men skulle han fixa till det. Dick?

Jag är antagligen feministiskt obildad, men vad var det som var så feministiskt och fantastiskt? Var det insikten om hur dold hon var bland de berömda männen, hur de tar plats, och hur de avfärdar kvinnligt konstnärsskap? Ja, jag säger inte emot, så är det säkert. Men det var som om det var en klagosång, och inget kom ur det. Och jag kan tänka mig att om man är väl insatt i den världen, är det möjligen större igenkänningsfaktor. Jag kände mig mest bekymrad över oförmågan att ta tag i något alls, att bara vara offer för sina känslor. Alltså bara. Och hela tiden.

Men vad var så förklarande? Hur skulle jag omstörta mitt liv nu då? Ja, inte vet jag. En besvikelse i det hänseendet. I övrigt. Tja, lite långtråkig roman, men bitvis lite smårolig. Jag minns inga särskilda avsnitt just nu, men de praktiska handhavandena som fastighetsmagnat var ju lite småroligt, har jag för mig. En sak som avslöjade den, tidsmässigt, vad den enda laptop Chris och Sylvère delade. Det daterar den tjugo år tillbaka i tiden. Minst.

Vad ska jag nu hitta som är omstörtande? Inte lär det väl vara Aftonland, av Therese Bohman, som jag genast började läsa. Och irriterade mig på, språkligt, redan på andra sidan, det var lite oväntat, men det kanske var en engångsföreteelse. En lapsus. Men det var väl i sig omstörtande. Nåja, jag har förväntningar på den också.

Skämtaren Martinson

Aniara, av Harry Martinson. Utkom 1956. Gick framstegsoptimismen för långt?

Jag har lyssnat på den som ljudbok några pendlarvändor till jobbet, i uppläsning av Ulf Palme. Och när jag satt där och körde, och lyssnade på den för all del sympatiska rösten och melodiösa texterna, tänkte jag ändå: Detta kan inte vara seriöst, det måste vara ett skämt. Som det här:

du gammar ner dej och blir jail och dori.
Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.
Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,
jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel,
min dejd är gander och min fejd är rondel
och vept i taris, gland i deld och yondel.
Det är ju fyndigt och allt. Men ändå .. är det på riktigt? Verkligen? Nu låter ju inte hela verket på det där sättet, det finns en del roliga ord som kunde uppfunnits på vilken teknologpub som helst.
Som till exempel tredje vebens gång
i fokusverken,
och nionde protatorns rörelsebesked
i flimmerskedet innan väljarcellen
tar hand om allt, fördelar, sammanför.
Kanske är det för att jag lyssnat, och hängt upp mig på de påhittade orden. Naturligtvis ska jag ju se bortom det, och då tycks det handla om hemskheter med den tekniska utvecklingen.
Men, om vi bortser från det också, och tänker på hur det skulle vara att hjälplöst fastna bortom räddning ute i rymden. Vad skulle man göra då? Skulle några bli helt apatiska, passiva, några få allmän panik och några sätta igång med frenetiskt, men kanske meningslöst, uppfinnande? Jag hoppas jag skulle tillhöra den tredje gruppen där.
På något sätt anknyter det till meningen med livet, eller meningen med liv utan död. Tänk om man kunde leva för evigt. I texter av Martha Nussbaum och Bernard Williams har jag just läst argument mot evigt liv. Alltså de argumenterar för att det inte vore önskvärt. Man ska vara försiktig med vad man önskar, det är svårt att föreställa sig det man inte vet, men nog skulle jag tycka evigt liv (utan sjukdom, smärta och sådana fysiska hemskheter) vore lite tilltalande. Tänk att se vad som händer! Att få vara med om fascinerande utveckling. Kanske hemsk också, för all del. Deras argument är att man skulle bli uttråkad. Att det vi värderar i livet nu är beroende av att vi har ändligt liv. Vissa saker skulle inte vara värda något om det inte vore så att vi förväntade oss död. Men problemet med deras resonemang är att de inte tänker sig att man utvecklas, att man är samma trista människa som nu som bara upprepar typ samma saker. Och det vore väl inte så kul. Men om man lär sig nya saker hela tiden? Förstår en massa, får följa utvecklingen i teoretisk fysik, tex. Och kosmologi. Visst vore väl det rätt spännande?
Kanske passar det där med evigt liv olika människor olika bra? De som gillar att fokusera på praktiska saker i livet, som hus och inredning och resor och så’nt, de kanske blir mätta. Men om man är intresserad av intellektuella utmaningar måste det väl finnas rätt mycket kvar att utforska. Jag är beredd att anmäla mig frivilligt till denna livets tristess. Aniara eller ej.

Vägbulor och idémassor

Jag åkte till biblioteket strax före lunch, för att hämta några böcker jag reserverat, Stephen Kings Att skriva och T.S. Eliots Det öde landet, båda hörande till skrivkursen. Som vanligt tog jag en extrarunda och kollade lite i hyllorna. Vad är litteratur? av Sartre kunde jag naturligtvis inte motstå. Jag kunde inte heller låta bli att skumläsa lite. Han börjar med att diskutera vad som skiljer den som skriver prosa från den som skriver poesi, eller målar, eller ägnar sig åt musik. Och konstaterar, som jag var inne på häromdagen, Sartre och jag liksom, det där med känslorna: ”Poeter är människor som vägrar att utnyttja språket.” Jag vet inte om jag kommer läsa hela, eller bara göra nedslag här och där. Det tycks som om frågan om skrivandet är ganska filosofisk, vilket man kanske inte ska förvånas över.

Men, sen körde jag tillbaka till jobbet, och på trettiosträckan precis utanför biblioteket höll man på att ordna en vägbula, ett farthinder av allra värsta sort. Jag funderade på varför man gör vägbulor på trettiosträckor, när det ändå går så väldigt långsamt. Det är faktiskt inte alls bra, eftersom när man ser ett sån’t farthinder, som riskerar att slå sönder bilens underrede om man kör för fort, så kör man naturligtvis inte fort. Trettio funkar. Men grejen är att man är så fokuserad på den där bulan för att kunna manövrera bilen över den, att man liksom missar omgivningen. Uppmärksamheten för stokastiska cyklister och annat löst folk runt gatorna liksom nästan försvinner. Och det tycker jag är lite dumt. Sen tänkte jag på en annan sak också. Och det är att om man nu ändå vill ha vägbulor för att försöka hindra trafiken på effektivaste sätt, varför inte göra massor av vägbulor? Man skulle ju faktiskt kunna göra typ en puckelpist av vägen. Då kommer det inte gå fort, jag lovar. Kanske kommer det inte bli någon trafik alls. Och då blir hastigheten definitionsmässigt noll. Vägsäkert!

Det finns faktiskt gator med puckelpist, liten puckelpist, kullerstensgator. Avskyvärt. Man kunde kanske gräva upp kullerstenen och lägga om den i en park om man vill bevara den?

Ja, men det var inte slut med dagens idéer där. Nejdå, för sen började jag metatänka, jag tänkte på idéer. Det retar mig att jag får så många idéer och tankar när jag kör bil. Eftersom jag inte kan stanna och anteckna, och jag har visserligen funderat på att spela in på telefonen, men det har aldrig blivit av. Men, jag tänkte att det kanske är en bra idé ändå att ha massor av idéer och sen glömma bort dem. Om jag kom ihåg allt skulle det bli stockning och ingen plats för nya idéer. Nu rullar de på, liksom, och ett tu tre kommer jag ihåg något ändå.

Nästan framme vid jobbet finns en sista rondell. Några killar i tolvårsåldern sprang över gatan, på övergångsstället, det var aldrig någon risk att de skulle bli påkörda, med hamburgare och läsk i händerna. Jag drabbades genast av en hypotes, de sprang antagligen för att hinna med en buss. En buss kom mycket riktigt, och jag ville ju undersöka hur det föll ut, om de hann, så jag körde lite lugnt in i rondellen och kollade åt busshållet, typ 180 grader bakåt. Sen kom jag på att det inte var världens bästa idé att göra den typen av experiment när man kör. Men det gick bra. Och vad ska man göra, när den stackars hjärnan gör sitt bästa för att sysselsätta sig här i världen? Tänk om jag har för lite att tänka på? Jag kanske måste läsa mer?

Drömmar och längtan

Kulturkollo ställer frågorna:

  1. Ditt bästa verklighetsflyktstips? (bok, film, tv-serie…)
  2. Vad längtar du allra mest efter just nu?

Om vi börjar med tvåan så är den lätt att besvara. Jättelätt. Tid att läsa, tid att tänka, tid att skriva. Höstmys helt enkelt. Utan en massa saker som stör eller måste göras. Det uppfylls emellanåt, en lördag då och då. Helgen som kommer, t ex, är vad jag vet utan särskilda krav. Då kanske höstmys och läsmys kan infinna sig? Det ska naturligtvis vara vackert väder, sol och vackra löv och lagom varmt. Lagom hösthög luft.

Verklighetsflykttips … Alla böcker är verklighetsflykt, på det sättet att de under läsning gör att jag försvinner från min verklighet en stund. Spelar ingen roll vilken bok det är, eller text. Nästan. Det slår mig att vissa texter är väldigt mycket verklighet, som rapporter på jobbet, de är typ realtidsverklighet över dem. Men allt annat, t ex den intressanta texten jag läste under lunchen Livets mening, av Richard Taylor ur antologin Frågor om livets mening. Texten ingår i filosofikursen. Och den är intressant. Texten alltså. Ja, kursen också såklart. Verklighetsflykt är det som avviker från verkligheten nu, det som får tankarna att springa iväg från det som egentligen ska göras, eller det som vanligen görs. Fast … när jag tänker på saken på det sättet, läser jag ju vanligen den typen av texter, alltså hör de till verkligheten. Nu blev det besvärligt här. Men jag vet, när jag läser sådana texter föreställer jag mig samtidigt som jag läser, i något parallellt tankespår, att jag har nytta av texten, och att jag hittar intressanta sammanhang att diskutera den, och komma vidare med tankarna i den. Så tänker jag nästan alltid när jag läser.

Det var länge sen jag läste en bok som försatte mig själv i den världen som boken beskriver, så att jag knappt ville komma ur. Det hände ungefär när jag var tonåring, har det hänt sen dess? Usch så rationell jag är. Men, även om jag inte direkt kan försätta mig i miljön och världen när jag läser, så kan jag försätta mig i någons tankegångar. Eller titta på världen.

Men, jag vet förresten världar som jag gärna skulle besöka! När jag läser filosofiska texter, t ex skrivna på 1600-talet, eller senare också, tänker jag mig att jag fick vara i den världen, ha all tid i världen och ägna mig åt att tänka filosofiska tankar hela dagarna. Eller göra matematiska eller fysikaliska undersökningar. Och tänka ut vad de betyder. Tänk, det skulle inte finnas några högljudda maskinljud i den världen, bara mörker, stearinljus och tystnad. Och massor av tid att tänka. Naturligtvis förtränger jag allt elände den världen innehåller. Och mörker betyder inte mörker, utan mer avskärmning, såklart solen flödar i den världen också. Jag tänker mig alltså Etiken av Spinoza, som en bok för verklighetsflykt. Eller varför inte Augustinus Bekännelser om man vill fly lite tidigare.

Oktober

Nu är det höst. Som information för den som missat det. Jag ska skriva en dikt, men jag är usel på dikter. Det är som är besvärligt med dikter är att de liksom är ”stämning”, och ”bilder” och man ska liksom inte läsa, utan känna. På nå’t sätt. Och det är liksom inget jag vill göra sådär … publikt. Jag kan inte skriva något som påminner om tillvarons svärta (ens om den skulle råka vara svart), eller den existentiella ensamheten i att vara människa. Som verkar vara diktargrejer. Och jag tycker förresten existentiell ensamhet är lite kittlande på något sätt, så jag skulle skriva en positiv dikt om det, typ:

Här sitter jag och glor,
på rymden svart och stor.
En stjärna vit och klar,
dit tar det många dar,
oändligt tid och rum
man blir förskräckligt stum.

Inte sådan svärta. Sådär blir det när jag diktar. Rent förfärligt. Deprimerande faktiskt. Undrar om man inte kunde ha performance istället. Typ att man läser en dikt och sen blir man deprimerad av uselheten. Det är existentiell smärta och svärta det.

Men jag tänker inte hänga läpp för min bristande diktarförmåga. Man kan inte vara stjärna på allt. Istället har jag börjat läsa I love Dick. Jag tycker titeln är ganska kul, och det är klart att konstiga karlar finns det gott om, så vad ska man göra? När jag börjat läsa, läste jag en recension i DN, och nu vet jag inte riktigt om jag ska läsa vidare: ”Någon hade skilt sig, ytterligare en gjort slut med sin pojkvän, en tredje fattat ett annat livsavgörande beslut, och på något sätt hade det med Chris Kraus essäroman från 1997 att göra.” 

bok_ilovedick_1

Men det är klart att jag blev mer nyfiken på bokens omskakande inverkan, så jag läser vidare. Tänk om jag inte blir omskakad? Jag skulle behöva ta några viktiga beslut. Så jag tänker att jag kanske får lite inspiration att fatta det där beslutet om jag läser? Men tänk om jag inte får det. Vilken besvikelse. Nåja. Då kan jag fortsätta med de andra böckerna. Besluten handlar förresten inte om Doktor T. Bara om mig, mig, mig. Å andra sidan kommer ju Doktor T att märka om jag tar beslut som rör mig. Och liksom på det sättet beröras av det. Fast det är ändå inga dåliga beslut som ska tas, utan bra, såklart.

Ja, och nu börjar det bli mörkt om kvällarna. Några hundra meter från oss kan man se solnedgången över Mälaren. Det är trevligt.

bredsand161003_1

 

 

 

En vanlig mamma

Ibland beter jag mig som en vanlig mamma.

Dvs jag sitter inte bara och läser och skriver, som jag annars gör enligt mina rara barn. Denna helg har jag, enligt mig själv, varit vanlig. Jag har tittat på samtliga matcher som Lille Son spelat i ungdoms-SM i rugby. Det är ganska jobbigt att se sin lilla bebis, jamen det spelar ingen roll att han är 195 cm lång, han är min lilla bebis i alla fall, bli mosad. Jag har visserligen skjutsat honom till träningar och lyssnat på det han berättat, men jag har inte sett. Tidigare. Så illa är det inte, eftersom han började spela rugby precis före sommaren. Men nu såg och fotade jag allt. Han fick många blåmärken och bulor. Men de vann ungdoms-SM i sin klass, och lyckan var förstås stor. Mamman var glad för sonens skull.

rugbysm3

Mamman, vilken alltså är jag, har nu återgått till de lugna aktiviteterna som att skriva och läsa. Jag har just lämnat in andra inlämningsuppgiften i filosofi-kursen. Och jag konstaterade här på morgonen, som jag säkert konstaterat tidigare, att skrivkursen är väldigt lästung. Men jag har förfärdigat både Therese Bohmans Den drunknade och Cecilia Davidssons Höga berg och djupa dalar. Nu ingick inte just de böckerna i kursen, men Bohmans Den andra kvinnan ingick som förslag till bok att recensera, och den läste jag, och fick lust att läsa mer. Jag står på kö på Aftonland också, på  biblioteket. Och Cecilia Davidsson är en av handledarna på skrivkursen, och hon skriver noveller förstod jag, och det tycker jag är kul, så det var jag naturligtvis tvungen att läsa. Ja, och jag gillade båda böckerna. Något mer kanske jag inte skriver just nu. Men det där att skriva noveller, som liksom är ”mitt i” något som bara sådär i förbigående händer, tycker jag är väldigt tilltalande. Och Therese Bohmans böcker är intressanta på ett speciellt sätt, särskilt den här sista som jag läste, Den drunknade, det är inte många personer som finns i den. Typ sju stycken. Tre ganska förekommande, två lite mindre och två ytterligare pyttelite. Det är intressant.

Inlämningsuppgiften i filosofi handlade om kausala argument för materialismen. Jag praktiserade dem på fikat, på jobbet, i fredags, det var jag som anordnade. Några kollegor hade synpunkter. Som ”trams”. Det är ganska intressant det också.

Imorgon är det vanligt jobb. Nästa år kanske jag vill gå på bokmässa.

Snart slut

Sista dagarna, sen är hösten här, med arbete, studier och vardag sådär i största allmänhet. Lite nyordning eftersom vi flyttar, det blir nyttigt. Nya skolor för alla barnen.

Naturligtvis har jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat. Inte ens här. Jag överväger en eremitvecka någonstans, då kanske jag kan läsa hela dagar. Men antagligen inte, efter några timmar behöver man lyfta näsan ur böckerna och göra något annat. Det har blivit mycket foto, vilket ändå räknas till ett av de främsta intressena.

Vad är antikens filosofi? läser jag ganska långsamt. Den är inte svårläst alls, men det är en njutning att läsa resonemangen, och att stanna upp och tänka en stund. Jag har inte tänkt på det innan, men det verkar rimligt det han skriver, att antikens filosofer inte bara hittade på filosofiska system, det gjorde de nästan inte alls. De visade sitt ”system” genom handling, genom att leva filosofiskt. Det intellektuella tänkandet genomsyrade allt, och blev till praktisk livshållning.  Genom att tänka förändras man. Inte nödvändigtvis av vad man tänker, men att man tänker. Reflekterar. Visst tycks det ganska rimligt? Snacka om implicit självhjälpsmetod, för den som är lagd åt det hållet.

Men,  snart är det dags att ta tag i konkreta, världsliga problem, dvs de jobbrelaterade, och där duger minsann ingen långsam personlig förändring för att lösa det. Där behövs kreativt, analytiskt förnuft, direkt applicerbart på ett konkret, tekniskt problem. Matematik och fysik. Visst filosofiskt tänkande på helheter och tidsaspekter. Och sen är det klart. Typ.

Och idag har det blivit en del bilder.

hoburgen_1 hoburgen_4 holmhallar_1 langmyren

Doktor T är olycklig

Jag har en fläck på sensorn! utropade Doktor T  dramatiskt när jag satt och läste i godan ro. Det var efter middagen. Det gick inte att ta miste på sinnesrörelsen, paniken nästan.

Det handlar alltså om kameran. Doktor T satt och tittade på dagens bildskörd, och upptäckte en systematisk fläck i bilderna. Såhär mitt ute i ingenstans har man inte alla resurser som man har i stan, t ex tryckluft i burk, eller iso-propanol och finverktyg. Doktor T fick ta till våtservetter som egentligen är avsedda för att göra rent glas och linser i labb. Och mecka till en klädnypa. Men det gick inte. Fläcken satt kvar. Paniken växte. Fläcken växte, den mångfaldigades, den blev oändligt många. Repor kanske. Icke reparabel kanske! Torky-papperet var inte rent, det blev fett på sensorn! Kanske måste köpa ny kamera! (Där svalnade min empati betydligt, det lät mer som önsketänkande, inte helt trovärdigt, som om hela sensorspektaklet var uttänkt …) Doktor T övervägde det otänkbara, att köra till Visby, mitt i medeltidsveckan, för att skaffa det som behövs. Och när Doktor T tänker Visby då gäller det inte vilken liten flanörsutflykt som helst, då är det allvarakuta behov. I medeltidsveckan dessutom! Ni fattar.

Doktor T var olycklig. Jag försökte trösta Det blir ju ändå inget mer foto ikväll sa jag. Men solnedgången är inte färdig, och det kunde kanske bli den mest spektakulära, ovanliga  ever. Sa Doktor T. Jag erbjöd honom att själv avstå foto och låna honom min kamera. Men det hjälpte inte. Det är inte samma sak.

Men så hittade Doktor T  tops. Och lyckan var gjord. Sensorn är återställd. Och Doktor T har försvunnit ut i solnedgången med kameran. Sanning att säga är den synnerligen ordinär, men för Doktor T som sett ödet, dvs det utan kamera, i vitögat är den makalöst underbar.

Vi slipper Visby imorgon. Nåja, jag hade i alla fall inte följt med, jag hade tänkt ägna förmiddagen åt uppbyggeligt arbete. Eller läsning.

Jag har börjat på Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer av Simone de Beauvoir. Det enda jag läst av de Beauvoir tidigare är Marcelle. Men flera böcker väntar, Det andra könet och Mandarinerna till att börja med. Titelessän är rätt intressant. Brigitte Bardot, som fenomen, som upprör de franska männen med frånvaron av utstuderad vampighet. Den andra essän, som jag håller på med nu, om Pyrrhus och Cinéas, är knepig. Osammanhängande för det mesta, och klar ibland. Det handlar, tycks det, om det som är icke-statiskt. För en ingenjör är det fruktansvärt märkligt att någon liksom hakar upp sig på dynamiska förlopp, och tror de är diskontinuerliga och allt möjligt, fast det är helt naturligt om man betraktar en differentialekvation. I alla fall handlar det om rörelse,  om transcendens, om människa vs mänsklighet. Att vara och att bli. Rätt pladdrigt och way off om man frågar mig. Men det känns som det är i linje med senare kontinentalt filosofisk pladder, där man t ex använder fysiken och matematiken på ett hejdlöst märkligt vis. Inte utan att jag tänker på Sokals hoax och kritik mot postmodernismen. Men jag ska nog traggla mig igenom det också.

Fö är Doktor T lycklig nu, och katten njuter av Internationella Kattdagen. Allt är frid och fröjd.

spip internationell