Om förnuftet fått råda

… skulle jag naturligtvis inte delta i Blogg100, att skriva ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Man kan se att jag möjligen skulle delta i Blogg14,3 som då är ett blogginlägg var sjunde dag i hundra dagar. Det tycks vara den ungefärliga bloggfrekvensen här sedan en tid.

Men, sen tänkte jag, vad menar jag med förnuftet här egentligen? Varför skulle det inte vara förnuftigt att delta i Blogg100 bara för att det varit Blogg14,3 den senaste tiden? Hur tänkte förnuftet då? Jo, förnuftet tänkte förstås att Blogg100 innebär att fler blogginlägg ska skrivas, och förnuftet frågar mig om jag har planerat för den tiden. Vilket jag självklart inte har. Om man planerar för den tid man har, får man ingenting gjort. Alltså planerar jag inte den, utan jag tänker översiktligt ”nu ska vi se, jomen det ska nog funka”, och sen är det klart. Med det menar jag inte att jag inte planerar någonting, någon gång, det gör jag visst. Jag planerar många saker, särskilt sådant där det är praktiskt att planera. Som veckomiddag och översiktlig veckoöversyn, så man vet att man inte glömmer något man inte vill glömma. Vilket händer i alla fall.

Och nu är det ju också så att jag skriver oerhört många ord varenda dag, många fler än jag pratar. Mångamånga fler faktiskt. Så nog borde jag kunna avdela vissa ord att samlas här på bloggen? Denna vecka innehåller, förutom jobb vilket jag skriver mycket lite om, om något, ett retorikavsnitt i filosofikursen, och i litteraturkursen läses Nordenflycht och Rousseau, visst synes det rafflande?

Förresten köpte jag några böcker på bokrean igår. Brott och Straff har jag läst, den gav mersmak, så nu ser jag fram emot de andra två.

 

Summary and Conclusions

Igår var den hundrade dagen för mig i bloggutmaningen, målgång. Då är en sammanfattning av utmaningen på sin plats.

Att skriva ett inlägg varje dag handlar inte om att ”klara det”, eller ”att prestera något”. För mig alltså, det har inte varit en tävlig mot mig själv, min lathet, glömska, eller whatever. Det handlar bara om att göra. Just do it. Ingen bedrift alls faktiskt.

Men när man har tagit på sig uppdraget, krävs förstås lite planering för att ha klart för sig hur det ska genomföras, som vilket uppdrag som helst som man åtar sig. Till skillnad mot när man, som jag vanligen gör, skriver ad hoc, när andan faller på. Att mer medvetet samla iakttagelser att skriva om, t ex. Skriva utkast som minnesanteckningar när något dyker upp. Att planera några inlägg några dagar i rad och förinställa för att jag ska på tjänsteresa t ex och är osäker på hur mycket tid jag har då. Eller för en weekendresa när jag inte vet om jag har så bra internetuppkoppling.

Och bland bloggarna som varit med var några så inspirerande, så att jag faktiskt skapade en ny blogg, för att skilja lite på olika former av mitt eget nörderi.

Andra iakttagelser är den markanta skillnaden i bloggande nu och för drygt åtta år sen när jag startade min blogg med WordPress som verktyg (på annan plats i början). Då var det mycket utforskande av verktyg, vad man kunde göra, och alla bara skrev, spretigt om allt möjligt. Communityn var mindre förstås.

Nu har bloggandet ofta mening. Framförallt ska något marknadsföras och säljas. Antingen direkt, eller indirekt. Det är, som jag upplever, enormt mycket metabloggande, inte om bloggande i sig kanske, men om hur man ska göra olika saker. Hur man ska marknadsföra, hur man ska sälja sig själv eller andra, hur man ska lyckas med karriären, hur man ska lyckas med sig själv som människa, hur man ska skriva eller tala. Intressant att så många vill lära ut något till andra. Med det enorma intresset för att lära ut saker och ting, undrar man varför det är svårt med lärare i skolan?

Möjligen finns det en survivorship bias här, bland de bloggar som deltagit i Blogg100. När det gäller ämnena för bloggandet.

Alltså;
– Kul initiativ, bisonblog!
– Jag har övat i, och uppskattat, planering av bloggandet.
– Jag har hittat några nya bloggar att följa, sådana om livet, universum och allting.
– Jag har hittat nya nördbloggar, och startat en egen sådan.

Fortsättningen? Blogging as usual!

Tusen anledningar att blogga. Eller en.

Varför bloggar jag? läste jag.

Ja, det är inte för jobbet. Det har jag tänkt på ibland, man kanske skulle ”ingenjörsblogga”. Som en mission att skriva om vad en ingenjör gör. Det sägs ju att vi behöver få fler att vilja bli ingenjörer. Vilket jag känner mig tveksam till. Ingenjörer som inte vill vara ingenjörer är inte en bra idé alls.

Men om jag skulle skriva om jobbet, jag skulle inte kunna skriva om själva problemlösningen, skulle det ungefär bli ”sitter vid skrivbordet, tänker, räknar, löser problem och skriver”. Det känns mer som ett inre arbete än ett yttre. Inte mycket att orda om. När lösningen på problemen är hittad. Är det löst.

Jag marknadsför ingenting. Inga varumärken. Vare sig personliga eller något annat. Så därför behöver jag inte skriva.

Det finns bara en enda anledning. Världen kryllar av sådant som jag ser. Som måste transformeras i ord. Och det är en lisa för hjärnan att dokumentera dem.

Ikväll avgörs stora bloggpriset

Först ut i månadens tema, sno rubrik och fabulera, är mycket passande Ikväll avgörs stora bloggpriset.

Ikväll har alltså avgjorts vilka bloggare som är de bästa, de viktigaste, de som utför en gärning utöver det vanliga, de som tar spott och spe men oförtrutet bloggar vidare om vad-de-nu-skriver. De som förändrar villkoren för journalistiken, förvrider människors tankar och därmed faktiskt ändrar världsordningen. De vi alla kan se upp till och ha som mål, nej vision, nej utopi, att vara lika, eller kanske olika. De har fått pris ikväll.

Festiviteterna utspelas på Nalen.
Guldet skimrande i salen.
Men där är ingen galen.

Som Odellskan, ve och fasa.
Vars demoner rasa’.
Hon torkar nog med trasa.

Sina nya fina färger
emedan hon besvärjer.

Dem som inget fattar
att alla är vi blattar.

Vi bor i Rosengård
där realityn är hård
Kanske någon kräver vård,

I Nyamkos fina värld?
Och KD tycker härd
numera är guld värd.

För att få bloggpriset gick man (lite odefinierat vilka ”man” är, men vi får tänka oss en grå bloggmaffia på något sätt) tillväga på det sättet, att man skrev alla bloggar man kunde komma på, på rosa lappar. Dessa rosa lappar lades i en stor hatt. Så drog man några namn. Dessa placerades sedan i kategorier som passade till innehållet. Det blev sju kategorier. Av detta kan man sluta sig till att upplösningen i bloggosfären är sju. Det heliga talet sju. 7. Sju är ett blått tal, liksom månaden januari, emedan måndagen är grön (info för oss synestetiker). Om man drar 9 från 2, som är de enda nollskilda siffrorna i årtalet 2009, får man sju. QED.

Dessa rosa lappar gjorde man en omröstning om, folket skulle rösta. Det har jag gjort, varje dag, när jag kommit ihåg. Tänk om man fick göra det i riksdagsvalet också. Det vore himla bra, eftersom man kan tycka lite olika lite olika dagar, och lite olika i olika frågor. Då vore det bra om man fick vikta sin röst litegrann och slapp lägga alla ägg i en korg. För om sanningen ska fram, finns det faktiskt ingen som matchar mig till hundra procent. Det skulle vara Blogge Bloggelito-partiet i såfall, han den gamle riddaren som gräver ner sig i sina käpphästar, men han vill väl, den rackartussen. Tror jag.

Men han vann ju inte den politiska kategorin. Vilket jag nu ska förklara. Det var nämligen såhär, att förutom att folket skulle säga sitt, hade man ett slags Vi i Femman, nämligen Vi i Bloggo, för kandidaterna under eftermiddagen idag. Det har talats mycket tyst om det. Men jag har wallraffat, så jag vet. Där hade man några olika moment, bl a

  1. bullbakning medans man bloggar,
  2. packa barnens ryggsäckar medans man bloggar
  3. titta på American Chopper medans man bloggar
  4. tänka ut ett blogginlägg medans man tränar

och den sista utslagsgivande tävlingen

  1. pricka in namnen på kända opinionsbildare från bilder.

Och det var där Blogge föll, på mållinjen, han kände nämligen inte igen ärkefeministen Tiina Rosenberg på bild. Han trodde det var en asiatisk babe på 19 vårar. Men bilden var från en maskerad, och Tiina hade spenderat en förmiddag hos sminkösen. Så tokigt kan det gå.

Men nu är alla glada och skrattar och sjunger och dansar. Och festen kommer att pågå till småtimmarna, och vem vet vilka nya konstellationer vi kommer att få se i bloggosfären i fortsättningen! Spännande!

Eller ligger det något i det Ola Larsmo skriver på DN-debatt idag om de kulturnominerade: ”Det som till sist kommer att synas och höras är naturligtvis det som inte finns någon annanstans – men jag har svårt att hitta en sådan röst bland de nominerade.”  Är de ”bästa” bloggarna de som är mest lika traditionell media? Ja, jag vet inte. Ibland, ibland inte?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bloggsumma – januari

Januari 2009 är för evigt passerad. Aldrig mer återkommande, i alla fall inte förrän tideräkningen börjar om, rent tekniskt.

Denna första månad av året med siffersumma 2, ägnade jag åt ett bloggiskt experiment. Man måste hitta på små uppgifter till sig själv för att utvecklas, bidra med goda saker – och då menar jag inte mina vida berömda kanelbullar – och visdom till samhället. För att inte tala om vikten av att provocera.

Således tänkte jag att jag intensivt skulle ägna mig åt samhällsdebatt i januari, företrädesvis sådan där jag upprörs, eller roas, av argumentationen, eller bristen på den. Föresatsen var också att skriva minst ett inlägg om dagen, vilket uppfylldes.

Så vad har månaden inneburit? I huvudsak två stora rabalder, Gömda-debatten samt konstnärspsykot på psykakuten. Några mindre kommentarer kring hemmaporr, blondinbella, gubbsjuka, jätteteleskop och mikrobloggande. Jag föreslog lyckligt ovetatande att nästa grej, efter mikroblogg, är nanobloggen, för en vecka sen. Vad jag då inte visste var att den sedan en månad redan finns. Min oberoende uppfinning av den var alltså en månad för sen. Men vad gör en månad hit eller dit om hundra år. Om Priestly och Scheele oberoende av varann upptäckte syret, med år emellan, tänker jag utan dåligt samvete ta åt mig äran för nanobloggandet också. Fast jag har inte för avsikt att göra något mer än så … jag tänker minsann inte starta någon tjänst eller så, jag är inte programmerare.

För övrigt tröttnade jag på mikrobloggande innan jag testat ens en vecka. Kanske är det som att lära sig uppskatta vin, man måste kämpa länge?

I siffror innebar januari månad ett uppsving i antal sidvisningar, som var sex gånger större än i december. Detta beror förstås till största delen på Twingley.

Som februari månads tema tänker jag välja fabulering, ett fabuleringsinlägg om dagen. Fabuleringen kommer att gå till så att jag väljer (snor) en bloggrubrik på godtyckligt vis från en annan blogg, eller kanske tidningsrubrik, och fabulerar i ämnet (som kanske inte alls överensstämmer med inspirationsinläggets fabulering). Man kan säga att temat är en variant av de gamla grekernas övning i retorik.

Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dekadens?

Det börjar mörkna och jag ska snart tända ljus. Efter förmiddagens simning och helgens måsten, i den mån de funnits, avklarade, ägnar jag eftermiddagen åt att läsa. Att halvsitta i soffan med laptopen i knä’t är min nyaste lilla slapparlyx.

Men det kan knappast kallas dekadens, eller hur, att njuta av den sköna känslan i kroppen efter träning, ens om det sker med tända ljus i huset, och datorn i knä’t? Jag läser intressanta texter, men jag har, tyvärr, inget glas vin på soffbordet, men väl en kopp kaffe.

När jag skummade The New York Times på jakt efter intressanta artiklar att läsa, hittade jag denna lilla statistikfunktion, Most Popular. Det närmaste jag kunde komma i svensk motsvarighet var Bloggportalens lista över mesta sökorden.

Om man jämför dessa två listor, ser de innehållsmässigt ganska olika ut.

bloggportalensearch.jpgnytsearch.jpg
Förklaringen till olikheter i söktermer kan förstås ha flera orsaker, t ex förväntat innehåll i underlaget, moderering av söktermer, eller sökarens intressen.

Eller är det, liksom det romerska rikets fall som anses ha orsakats av moralisk dekadens, det svenska samhället (för)fall vi ser aningslöst ådagaläggas i Bloggportalens söktermslista? En lista där sex och kändisskvaller tycks vara människors huvudsakliga intressen (varför finns inte sport med?).

dekadens.jpg

Misstolka nu inte detta inlägg som ett agiterande för patriarken Hägglunds politiska propåer, för det är det nämligen inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur bilnycklarna alltid ligger i fel ficka

Då jag känner en obändig lust att delge omvärlden några små noteringar såhär till lunckaffet, så gör jag det.

För det första känner jag, att jag vill berätta, för den som eventuellt till äventyrs är nyfiken, om den nya bloggordningen här på Trilog. Jaså, ingen har lagt märke till någon bloggordning? Nåja. Sedan nyår genomför jag ett experiment, ett sk bloggeriment, vars antaganden, metoder, genomförande samt resultat och slutsatser eventuellt kommer att presenteras så småningom, i det kommande storverket ”Magnum Opus Tractatus Bloggosophicus”.

För det tredje undrade jag imorse hur det kommer sig att det känns som att man alltid har bilnycklarna i fel ficka när man står där, överlastad med grejer, vid bilen på morgonen? Det är i det läget man önskar sig längre armar, alternativt mindre grejer att bära på. Slump, tänkte jag först, i meningen att sannolikheten för att smidiga morgnar är lika stor som sannolikheten för o-smidiga morgnar med avseende på bilnycklarnas fickplacering, fifty-fifty. Men när jag tänkte lite till, det är nästan så jag är besatt av tänka på tänkandet idag, insåg jag att här föreligger ingen rättvisa alls, det är nämligen mycket troligt att sannolikheten för felficka är mycket större än rättficka.

Det beror nämligen dels på häntheten, dels på var tändningslåset i bilen sitter. Tändningslåset i min bil sitter till höger, och jag är högerhänt. Det är mycket troligt att jag för det mesta har bilnyckeln i höger hand, och därmed stoppar den i höger ficka. Det är också mycket troligt att jag bär min tunga datorväska, med alla rapporter jag tror att jag ska läsa på kvällen till en god kopp thé när barnen sussar sött i sina sängar, i höger hand. Därmed inses att sannolikheten för felficka är mycket hög.

Jag undrar hur det är för vänsterhänta personer med tändningslåset på höger sida? Deras problem torde vara betydligt mindre, då de troligen låser bilen med höger hand, stoppar nycklarna i höger ficka, och bär sin datorväska i vänster hand. Gud vad lätt deras liv är!

För det fjärde satte jag lunchkaffet i vrångstrupen när jag läste att jag kommer att giftas bort den 1 maj. Vi kommer, vare sig vi vill det eller ej, ingå äktenskap då, allihopa. Det kan man läsa i tidningen, Äktenskap för alla från den 1 maj. Jag måste nog, i tidens anda, fundera över konsekvenserna av det där. Som jag ser det kan de vara allvarliga. För de som gifter sig. Vilken balk det är under, bör däremot vara fullständigt ointressant. Jag måste läsa på varför någon anser att äktenskap inte kan vidgas som begrepp. Tänk nästa grej, när polyamorösa förhållanden ska lagvigas! Då kommer kristdemokraterna få spader. Och juristerna ett helvete! Det blir roligt.

Länkning

En bild säger mer än tusen ord. Sägs det. Länkningen i en blogg funkar faktiskt på samma sätt, tänkte jag när jag läste kommentarerna till Det här med årets politiska bloggar, som kommer in på ämnet. Länkningen är i själva verket ett helt eget språk. Det måste finnas någon informations- eller kommunikationsspecialist, eller beteendevetare, eller psykolog, eller nå’n, som forskar kring länkningens språk! Nu har jag givetvis inte gjort någon grundlig undersökning i detta ämne, jag har faktiskt rapporter av annan karaktär att läsa och granska, men när man gör en liten enkel googling kommer det mest upp sidor om upphovsrätt samt teknisk information om hur man länkar.

Därför vill jag uppmana någon kunnig person att göra en grundlig undersökning i ämnet, samt dra kloka slutsatser som jag kan sitta och nicka gillande åt. Kanske något om gruppdynamik? Sociala medier tycks vara ett ganska populärt uttryck. Länkning har, förutom att fungera som referens, källa eller inspiration till det man skriver, också en social dimension. Och den är ju himla intressant. Och jag tror länkningen kan funka ungefär som i den akademiska världen (eller i specialistkretsar i industrin) när man skriver artiklar och konferensbidrag. Beroende på hur man refererar ger man också erkännande på olika nivåer till det, eller den, man refererar.

Myntet, ”erkännandet”, har förstås minst två sidor. Å ena sidan kan man ägna sig åt en form av elitism genom att negligera konkurrenter och de som inte förmodas bidra till ens egen storhet, eller linkdropping, åt de håll som förmodas kunna gagna en. Å andra sidan kan bra länkning fungera som en kvalitétsstämpel, en del av källkritiken i nätets brusande. Vild länkning åt alla möjliga håll är inte särskilt bidragande när man söker kunskap, men den är kanske det när det gäller att öka sin pagerank?

Beroende på vad man vill uppnå med de tankar man delger omvärlden, får man alltså lov att tänka över hur man länkar, och inte länkar.

Eld

För att inte vara intresserad av politik, på annat sätt än att jag tycker att världen skulle vara bra om den vore organiserad enligt mitt sätt att tänka, är det märkligt hur ofta jag råkar hamna på politiska bloggar. Eftersom det är en oberoende slump, måste antalet politiska bloggar, jämfört med andra, vara helt dominerande i antal. Men bloggprettotestet tyckte jag var ganska roligt att läsa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Googla för fan

Via inslag.se, vars inlägg idag om poeternas ord-produktion per tidsenhet samt ifrågasättandet av möjligheten till uppslukning av den egna texten, är hysteriskt roligt, hittade jag i en kommentar till ett annat inlägg den belevade varianten av ”Googla för fan!”.

Antag att någon i en kommentar ställer frågan ”Vad är en z-transform?” efter att jag ägnat en timme åt att skriva ett lagom långt och snillrikt inlägg om någon ytterst intressant tillämpning av omtalade transform. Då blir jag lite trött antagligen. Jag kanske till och med ser rött. Men istället för att snäsa av min stackars vetgirige läsare med ett avmätt ”Du vet väl vad google är?”, eller det mer burdusa ”Googla för fan!” ger jag honom/henne denna länk. Visst är det ytterst belevat?

Man måste därför anse att Let me google that for you är en tjänst för trevnad på nätet. Ytterst trevligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En studie i bloggosofi

Gårdagens fascination av åsikter kvarstår. Nyss kollade jag på Bloggportalen, och konstaterade att listan över de mest diskuterade nyheterna såg ut såhär:

Bloggportalen nyheter Gävlebocken, Blondinbellas tyckande om K-B Jonsson, Reinfeldt och Sahlin samt något jag tror är ett TV-program tilldrar sig största intresset.

25 bloggare ser sig alltså nödgade att analysera en brinnande bock. Tjugofem stycken, vid tidpunkten för publiceringen av detta blogginlägg. Hm, jag känner inte något vidare engagemang för gamla eldfängda bockar, och konstaterar alltså att det måste ha varit en trevlig brasa.

Det som är fascinerande med Expressens artikel om vad Blondinbella anser om K-B Jonsson, är inte vad hon anser, vilket är fullständigt ointressant, utan det faktum att Expressen uppenbarligen tycker det är intressant vad hon anser, eller i alla fall tycker Expressen det är så intressant att det är många människor som tycker det är intressant vad hon anser, att de anser att de bör ta in en artikel om hennes åsikter. Vad det gör för hennes anseende, har jag ingen åsikt om.

Att förtroendet för Mona minskar är inte märkligt alls, hon är en otäck politiker och borde stoppas undan någonstans, i ett dammigt arkiv, snarast.

Körslaget är uppenbarligen ett TV-program som jag inte ser på, vilket inte är så konstigt eftersom jag knappt ser några TV-program alls. Jag förmodar att det är något i stil med Idol, som jag också läst om. TV-program som man läser om, förmodar jag innehåller åtminstone någon komponent med potential att skapa saftiga skandaler och skvallerier.

Jag är inte alls negativ till TV, det är bara det att jag själv inte är så himlarns intresserad. Men det är intressant vad som ska intressera, och vad som uppenbarligen intresserar.

Är det som intresserar det som är det viktiga att intressera sig för, blir nästa fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från den ena glamourbloggaren till den andra

Socialbloggarna, eller modebloggarna, eller glamourbloggarna är intressanta som fenomen. Det är ohyggligt fascinerande att så otroligt många människor läser dessa bloggar! Hakke förde ett rimligt resonemang över hur detta fenomen kan hållas igång, men jag saknar fortfarande en pusselbit, och det är hur det startar, vilken vi kan återkomma till vid tillfälle.

På Newsmill läser jag Ex-Glamourprinsessan: Vi stjärnbloggare orkar inte mer, där Karolina Lassbo förklarar varför Blondinbella slutar blogga. Det är inga märkliga avslöjanden utan tycks ganska begripliga. Det blir helt enkelt för mycket. Sluta skriva verkar följdriktigt.

End of story.

Jaså, inte end of story?

Nej, för nu kan alla bloggare i större eller mindre utsträckning ägna sig åt social medkänsla, eller motkänsla, med de pressade stjärnbloggarna som har svårt att orka med. För och emot. Vad hände egentligen. Övertalningsförsök till återkomst, kanske. Någon annan modebloggare vädrar morgonluft och förbereder sig att ta förstaplatsen. Kanske någon förlorar sin ikon och vet inte vad de ska kolla på när de är ute och shoppar nästa gång. Eller ännu värre, de vet inte vad de ska ta på sig på morgonen! (Tips: man kan sträcka in handen i garderoben och ta på sig det man får tag i, har man tänkt till i förväg passar nämligen allting som finns i garderoben ihop, definitionsmässigt).

Och man kan inte kommentera detta ämne utan att bli del av hela grejen, som man (jag) egentligen inte alls är intresserad av (bloggar om mode alltså, själva fenomenet intresserar mig, som sagt). Det är det mest fascinerande av allt! Man betraktar ett fenomen som tarvar en kommentar. Och vips är man en del i cirkusen! Är det som litteratur, tar vi del av andras verklighet? Lär oss något? Jag vet inte. Mest tar det tid av min egen verklighet, att betrakta en verklighet som egentligen inte berör min verklighet på annat sätt än att vara en del av mängden av verkligheter. (Tur man läste mängdlära i lågstadiet).

Det som bekymrar mig mest, tror jag, är tveksamheter om huruvida modeverkligheter tillför världen någonting? Men måste man tillföra världen någonting, och isåfall vad? Att vara glad och trivas och glo på kläder är relativt harmlöst, och tillför väl världen mer än … krig till exempel?

Denna bild, som jag hittade i Cosmic Log, sägs beskriva hur stjärnor föds.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Blogghat

AB skriver om blogghatet. Av de tre bloggare som nämns i artikeln har jag bara läst några krönikor av LS på SvD Näringliv. Det är ett ganska klent underlag för att spekulera kring orsakerna till blogghatet.

Personangrepp, könsord och hot tycker jag är att ta i, det borde ingen behöva drabbas av. I en ideal värld med balanserade, begåvade och resonabla människor skulle det inte finnas. Och man kan uttrycka sig kritiskt utan att ta till låga uttryck. Men att människor uttrycker sig kritiskt till det en del andra människor skriver, tycker jag inte är märkligt alls. Inte baserat på det jag läst av Linda Skugge i alla fall. Hon ger inte en bild av sig själv som en balanserad och intelligent person, snarare tvärtom. Lägg märke till att jag skrev bild. Så kritik är nog något naturligt hon får vänja sig vid. Om man antar att kommentatorerna inte är alltför intelligenta de heller, inser man snabbt hur det kan urarta. Det är en förklaring. Men inte en ursäkt.

För övrigt anser jag att bloggande, och skriftlig kommunikation via t ex mailinglistor, är ett utmärkt sätt att få insikt i kommunikationens villkor. En övning i kommunikation utan kroppsspråk! Det enda som finns att tillgå är smileys, som man får betrakta som en väldigt diskretiserad version av mötets mer kontinuerliga uttycksformer! Om man är medveten om skillnaden, kan man lära sig mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur ska det gå för modebloggarna?

Annalkande lågkonjunktur.

Då drar människor in på konsumtionen. Hur ska det då gå för modebloggarna? Om de inte kan köpa nya outfits att lägga upp i bloggen, och ingen bryr sig om nya hudkrämer och Gucci-väskor? Vilken bloggtyp kommer att ersätta dem? Det blir kanske modebloggar med ett annat stuk. Second-hand bloggar? Pyssel- och knåpbloggar som visar hur man gör egna smycken av toapappersrullar och gråsten? Sybloggar (finns det sybloggar?) som visar hur man syr sin egen party-dress för 20 kronor?

Såhär kanske? Inte så tokigt?

Jag tycker ingenting

Nu har det varit lite mycket tungblogg (i analogi med tunggung, som i hårdrock) ett tag. Undrar varför det blivit så? För egentligen tycker jag inte så mycket. Jo, alltså jag tycker en massa saker, såklart, men jag har egentligen ingen mission att driva. Det är ingen världsbild jag känner några behov av att förändra, jag är nöjd med min. Och jag tycker det är OK att andra har sin, sånär som på när den direkt påverkar mig. Om den påverkar mig negativt tycker jag det är mindre OK, rent otrevligt till och med.

Idag funderade jag över hur mycket nätupplagorna av t ex DN, SvD, DI, Aftonbladet och Expressen påverkar bloggandet. Egentligen. Om man kollar på bloggportalen, ser det ut ungefär såhär (sånär som på det största ämnet av alla under dagen, den om att jorden har en tvillingplanet – från aftonbladets sajt):

Bloggar

Vad har vi här, en massa om FRA-lagen. Lite annan politik. Litelite om finansoron som skakar världen. Lite sport och lite kändisgrejs. Längre ner listas de populäraste bloggarna, modebloggarna.

Om man vill att andra ska läsa det man skriver, och det antar jag att de flesta vill, får man skriva det som folk vill läsa. Jag vill såklart att mitt klarsynta budskap i vilken ämne jag än väljer att skriva ska komma andra till godo. Så vill man ha läsare, skriver man lämpligen om ett populärt ämne. Man inser att det blir ganska begränsat. Och man inser vilka som bestämmer vad som ska diskuteras.

Som av en slump la jag till några länkar häromdagen, till intressanta bloggar, och via Infontology hittade jag IT och Etik, som skriver om Nätkulturens mörka sidor, som handlade precis om det jag funderade över (citerar många inte finner sin egen stil utan försöker efterlikna andra som lyckats väl på nätet”). I förbigående måste jag ställa mig frågan; Varför måste jag alltid hitta att andra redan skrivit om mina unika och epokgörande tankar?? Nåja vi bortser från det nu. Bloggen refererar en artikel som recenserar en bok vari det sägs påstås att det är skadligt för samhället och kulturen om inte impopulära ämnen diskuteras, vilket jag tolkar som att det finns en fara i att bara diskutera populära ämnen. Som de som ligger på bloggportalens förstasida t ex. Mainstream.

Vilken fara är oklart, men jag förmodar att man kan dra parallellen till att bara träna biceps på gymmet och ingen annan muskelgrupp. Det blir en obalanserad, illa fungerande kropp som förmodligen kommer få ont någonstans vad tiden lider. Detsamma gäller kanske också samhället. Om diskussioner bara förekommer i ett smalt, men populärt (som biceps), ämnesområde kommer samhället att få ont någonstans så småningom.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bloggläsare

Detta är bloggläsarna:

IT och bloggande är inget för kvinnor. Inte heller Reklam och PR, eller Ekonomi och Företagande.

Männen är inte så intresserade av Mode och Design, Föräldraskap och Barn, eller Sex och Dejting.

Musik, och Litteratur och Skrivande tycks vara ungefär lika intressanta för båda könen.

Det som kommer först i männens topplista, Politik och Samhälle, kommer på sista (redovisade) plats i kvinnornas topplista.

Vetenskap och forskning har ingen plats på någons tio-i-topplista noterar jag bedrövat.

Hur någon kan vara intresserad av att läsa om mode är för mig en gåta. Vad finns att skriva om mode? Antingen är det snyggt eller så är det det inte. Antingen skaffar man det, eller så gör man det inte. Det är inte så mycket att fundera över eller älta om, som jag ser det. Just do it. Köp kläderna, för fan, och använd dem, eller låt bli.

Men, om man ser det positivt; Om det finns många som läser, finns det också många som skriver om just mode. Och det betyder ju att det finns massor av bloggar som är fullständigt ointressanta för mig att läsa! Dvs, det blir en mer överskådlig mängd av intressanta bloggar kvar istället! Tänk om det fanns massor, massor av intressanta bloggar, då skulle jag få jobbigt!

Personligen har jag några ämnesområden jag gillar, men i största allmänhet gillar jag att läsa välskrivna bloggar av smarta tänkande människor. Smarta människor tänker och skriver, fanns inte på listan, tyvärr, det är nog ett ganska smalt nischat område.

Jag får kanske hitta på något annat, jag ogillar stakt tanken på att associeras, i egenskap av bloggare, med tonåriga Paris Hilton-wannabies. Å andra sidan, kom jag på, att detta inte är en blogg, det är en TRILOG. Vilken lättnad! 🙂

Det är DN som redovisat resultat från denna bloggundersökning.

Läs även andra bloggares åsikter om ,