Trilog

“1921 samma Ã¥r som kvinnlig rösträtt infördes i Sverige, blev det genom en regeländring möjligt för kvinnor att bli antagna som ordinarie studerande vid KTH, och inte som tidigare enbart som specialelever efter särskild prövning.”

Tänk, för 100 Ã¥r sen kunde inte kvinnor tas in pÃ¥ Teknisk Högskola, utan särskild prövning! Bara unga män kunde antas. Varför dÃ¥? Varför dÃ¥? Om man nu tyckte att kvinnor var mindre intelligenta än män, mindre begÃ¥vade eller nÃ¥got … varför mÃ¥ste man dÃ¥ ha en lag som förbjuder kvinnor att antas? Varför mÃ¥ste man ha lagar som förbjuder dem att rösta? Varför mÃ¥ste man ha lagar som ger dem mindre rättigheter, begränsar deras liv? Om de nu ändÃ¥ är sÃ¥ korkade och hjälplösa, behöver väl inget regleras i lag? DÃ¥ sköter det sig helt självt! Inga kvinnor skulle ändÃ¥ antas pÃ¥ teknisk högskola eftersom deras kunskaper och kompetens inte skulle räcka till i konkurrensen.

Regleringen i lag berodde alltsÃ¥ pÃ¥ nÃ¥got annat … männen misstänkte, med all rätt, att kvinnorna i själva verket var lika smarta som de själva. Männen, de med makten, ville inte alls dela med sig av den, de ville inte dela sina privilegier, de ville inte konkurrera med fler, vilket de visste skulle bli fallet om alla fick göra allt pÃ¥ samma villkor utan inskränkningar.  De visste att de, alla män, inte alls var smartare, mer begÃ¥vade, mer intelligenta än kvinnor. De visste att nÃ¥gra av dem, kanske sÃ¥ mÃ¥nga som varannan, skulle konkurreras ut och förlora makt, om de tillät kvinnor samma villkor som de själva hade.

PÃ¥ nÃ¥got sätt är stojet om bloggarnas egentliga makt analog med kampen om rättigheter för kvinnor för mer än 100 Ã¥r sen. Om Alex Schulman och nÃ¥gon Viktor Barth-Kron till exempel nu är sÃ¥ övertygade om att bloggarna aldrig kan fÃ¥ nÃ¥got inflytande, varför skriver de om det? SÃ¥ i affekt, sÃ¥ energiskt. Varför försöker de hitta pÃ¥ synbart rimliga argument för nÃ¥got de aldrig tror kan hota dem, deras positioner, deras makt? Om det är som de säger, bloggarna kan aldrig fÃ¥ nÃ¥gon makt, varför lägga ner energi pÃ¥ att starta en debatt som inte finns? Eller … tror de inte pÃ¥ det själva? Är de rädda att när fler människor fÃ¥r röster och kanaler att uttrycka sina Ã¥sikter, blogga, att de själva ska konkurreras ut av begÃ¥vade människor som inte fötts pÃ¥ Stureplan?

Med tanke på historien, kan man faktiskt undra.

Förresten är det lite kul att han som är chefredaktör för Stureplan.se försöker, oklart i vilket syfte, haka på en debatt, som en gammal skribent på Stureplan.se startade. Och att en annan av deras skribenter lägger ut personuppgifter i sin blogg, polisanmäls och det visar sig att Stureplan.se inte sköter sig som deras utgivningstillstånd manar med kommentarsmodereringen.

Har de sommartråkigt? Bita lite i varandras svansar?

Om bloggvärlden funnits på 70-talet, skulle Jan Guillou ha varit bloggkung!

Det var på den tiden han var progressiv och drivande. Då hade han gillat de nya möjligheterna, det nya sättet att kommunicera, framtiden, utvecklingen! Men nu är han pensionär och sprungen förbi, knackandes på sin skrivmaskin, skrivandes för hand i sitt randiga block.

Med pladdrande envishet upprepade han i kvällens Babel “riktig media” som pÃ¥ kommando sÃ¥ fort nÃ¥gon bara började yttra stavelsen “ga ….”, gammelmedia. The real mymlan, och chefredaktören för Newsmill gjorde ett betydligt mer nyanserat och sansat intryck.

Tragiskt. Det är vad det är. Tänk, om han tagit till sig den nya tekniken, den nya formen av kommunikation. Då kunde han antagligen fortfarande behållit sin auktoritet. Nu är han en reaktionär föredetting som med näbbar och klor försvarar sitt gamla territorium.

Paradoxalt nog illustreras artikeln  Endast bloggosfären kan rädda den fria pressen, på Newsmill med en bild av Jan Guillou!

Han är inte en riktig uv. Han är en gammeluv!

(Bilden föreställer en måsskrämma, som används till båtar).

Läs även andra bloggares åsikter om Babel, bloggosfären, gammelmedia, Guillou, Newsmill

PÃ¥ Newsmill läser jag om Bloggmakten:  Bloggarnas kakafoni är outhärdlig, en meningslös utgjutelse över hur jobbigt det är att höras nu när sÃ¥ mÃ¥nga kan höras: “Men när alla kan tycka till blir innehÃ¥llet mindre viktigt. För när fler hörs är det färre som lyssnar.” 

Det påminner om  Gömda-debatten, där vissa delar av etablerad media anser sig veta lite mer, vara lite förmer än de illiterata bloggarna. Som om det blir jobbigt för etablerad media, det ställer mer krav på dem. Och ve och fasa, finns det skarpa skribenter och klartänkta människor med stora kunskaper utanför deras kretsar? Vilket ingen annan utom de själva tycks bli förvånad över.

Martin Schoris artikel är utan slutsatser, utan poäng, och tycks krampaktigt tänkt. Om något överhuvudtaget tänkts. Sen kommer nästa bottennapp Bloggare mer rabiata än andra människor, skrivet på riktigt usel svenska av fjortis-wanna-beet Hanna, som refererar till Lunarstorm och Blondinbella när hon levererar sina sanningar i ett ämne hon uppenbarligen inte vet något om. Nej, jag tar tillbaka, hon vet visst, hon har Blondinbella-perspektiv på saken, bara. Och se där, alla får vara med! Till och med Hanna! Är det inte underbart i bloggosfären? Välkomna!

Det är så att man anar en konspiration av Bloggosfären! Släpp fram några mediokra typer, vilka som helst, att skriva om bloggare, de kommer garanterat inte att skriva något briljant, initierat eller skarpt. De kommer mest att banka osystematiskt på kastrullerna, trumpeta något illalåtande obegripligt, som ingen kommer att ta på allvar. De kommer tvärtemot vad de tror, faktiskt att göra bloggosfären en tjänst genom sitt osammanhängande pladder! Människor kommer ännu tydligare att inse att möjligheten att göra sin röst hörd via bloggar är en revolution! Och använda den!

Tack Martin och Hanna!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggmakt, bloggosfären, Martin Schori, Lunarstorm

SesÃ¥, pallra er nu iväg och rösta pÃ¥ Deepeds bakvända bloggpris, en himla skoj idé. Givetvis har jag bidragit med en nominering, och den som läser denna blogg borde kunna lista ut hur min nominering ser ut, och därefter rösta pÃ¥ den! Jag leker “gissa blogg”, och lyckas det inte helt, kommer det nog att bli fler kul bloggar att läsa senare när listan avslöjas.

Först ut i månadens tema, sno rubrik och fabulera, är mycket passande Ikväll avgörs stora bloggpriset.

Ikväll har alltså avgjorts vilka bloggare som är de bästa, de viktigaste, de som utför en gärning utöver det vanliga, de som tar spott och spe men oförtrutet bloggar vidare om vad-de-nu-skriver. De som förändrar villkoren för journalistiken, förvrider människors tankar och därmed faktiskt ändrar världsordningen. De vi alla kan se upp till och ha som mål, nej vision, nej utopi, att vara lika, eller kanske olika. De har fått pris ikväll.

Festiviteterna utspelas på Nalen.
Guldet skimrande i salen.
Men där är ingen galen.

Som Odellskan, ve och fasa.
Vars demoner rasa’.
Hon torkar nog med trasa.

Sina nya fina färger
emedan hon besvärjer.

Dem som inget fattar
att alla är vi blattar.

Vi bor i Rosengård
där realityn är hård
Kanske någon kräver vård,

I Nyamkos fina värld?
Och KD tycker härd
numera är guld värd.

För att fÃ¥ bloggpriset gick man (lite odefinierat vilka “man” är, men vi fÃ¥r tänka oss en grÃ¥ bloggmaffia pÃ¥ nÃ¥got sätt) tillväga pÃ¥ det sättet, att man skrev alla bloggar man kunde komma pÃ¥, pÃ¥ rosa lappar. Dessa rosa lappar lades i en stor hatt. SÃ¥ drog man nÃ¥gra namn. Dessa placerades sedan i kategorier som passade till innehÃ¥llet. Det blev sju kategorier. Av detta kan man sluta sig till att upplösningen i bloggosfären är sju. Det heliga talet sju. 7. Sju är ett blÃ¥tt tal, liksom mÃ¥naden januari, emedan mÃ¥ndagen är grön (info för oss synestetiker). Om man drar 9 frÃ¥n 2, som är de enda nollskilda siffrorna i Ã¥rtalet 2009, fÃ¥r man sju. QED.

Dessa rosa lappar gjorde man en omröstning om, folket skulle rösta. Det har jag gjort, varje dag, när jag kommit ihåg. Tänk om man fick göra det i riksdagsvalet också. Det vore himla bra, eftersom man kan tycka lite olika lite olika dagar, och lite olika i olika frågor. Då vore det bra om man fick vikta sin röst litegrann och slapp lägga alla ägg i en korg. För om sanningen ska fram, finns det faktiskt ingen som matchar mig till hundra procent. Det skulle vara Blogge Bloggelito-partiet i såfall, han den gamle riddaren som gräver ner sig i sina käpphästar, men han vill väl, den rackartussen. Tror jag.

Men han vann ju inte den politiska kategorin. Vilket jag nu ska förklara. Det var nämligen såhär, att förutom att folket skulle säga sitt, hade man ett slags Vi i Femman, nämligen Vi i Bloggo, för kandidaterna under eftermiddagen idag. Det har talats mycket tyst om det. Men jag har wallraffat, så jag vet. Där hade man några olika moment, bl a

1. bullbakning medans man bloggar,
2. packa barnens ryggsäckar medans man bloggar
3. titta på American Chopper medans man bloggar
4. tänka ut ett blogginlägg medans man tränar

och den sista utslagsgivande tävlingen

1. pricka in namnen på kända opinionsbildare från bilder.

Och det var där Blogge föll, på mållinjen, han kände nämligen inte igen ärkefeministen Tiina Rosenberg på bild. Han trodde det var en asiatisk babe på 19 vårar. Men bilden var från en maskerad, och Tiina hade spenderat en förmiddag hos sminkösen. Så tokigt kan det gå.

Men nu är alla glada och skrattar och sjunger och dansar. Och festen kommer att pågå till småtimmarna, och vem vet vilka nya konstellationer vi kommer att få se i bloggosfären i fortsättningen! Spännande!

Eller ligger det nÃ¥got i det Ola Larsmo skriver pÃ¥ DN-debatt idag om de kulturnominerade: “Det som till sist kommer att synas och höras är naturligtvis det som inte finns nÃ¥gon annanstans - men jag har svÃ¥rt att hitta en sÃ¥dan röst bland de nominerade.”  Är de “bästa” bloggarna de som är mest lika traditionell media? Ja, jag vet inte. Ibland, ibland inte?

Läs även andra bloggares åsikter om stora bloggpriset, Nyamko, KD, kärnkraft, Rosengård, Anna Odell

Januari 2009 är för evigt passerad. Aldrig mer återkommande, i alla fall inte förrän tideräkningen börjar om, rent tekniskt.

Denna första månad av året med siffersumma 2, ägnade jag åt ett bloggiskt experiment. Man måste hitta på små uppgifter till sig själv för att utvecklas, bidra med goda saker - och då menar jag inte mina vida berömda kanelbullar - och visdom till samhället. För att inte tala om vikten av att provocera.

Således tänkte jag att jag intensivt skulle ägna mig åt samhällsdebatt i januari, företrädesvis sådan där jag upprörs, eller roas, av argumentationen, eller bristen på den. Föresatsen var också att skriva minst ett inlägg om dagen, vilket uppfylldes.

SÃ¥ vad har mÃ¥naden inneburit? I huvudsak tvÃ¥ stora rabalder, Gömda-debatten samt konstnärspsykot pÃ¥ psykakuten. NÃ¥gra mindre kommentarer kring hemmaporr, blondinbella, gubbsjuka, jätteteleskop och mikrobloggande. Jag föreslog lyckligt ovetatande att nästa grej, efter mikroblogg, är nanobloggen, för en vecka sen. Vad jag dÃ¥ inte visste var att den sedan en mÃ¥nad redan finns. Min oberoende uppfinning av den var alltsÃ¥ en mÃ¥nad för sen. Men vad gör en mÃ¥nad hit eller dit om hundra Ã¥r. Om Priestly och Scheele oberoende av varann upptäckte syret, med Ã¥r emellan, tänker jag utan dÃ¥ligt samvete ta Ã¥t mig äran för nanobloggandet ocksÃ¥. Fast jag har inte för avsikt att göra nÃ¥got mer än sÃ¥ … jag tänker minsann inte starta nÃ¥gon tjänst eller sÃ¥, jag är inte programmerare.

För övrigt tröttnade jag på mikrobloggande innan jag testat ens en vecka. Kanske är det som att lära sig uppskatta vin, man måste kämpa länge?

I siffror innebar januari månad ett uppsving i antal sidvisningar, som var sex gånger större än i december. Detta beror förstås till största delen på Twingley.

Som februari månads tema tänker jag välja fabulering, ett fabuleringsinlägg om dagen. Fabuleringen kommer att gå till så att jag väljer (snor) en bloggrubrik på godtyckligt vis från en annan blogg, eller kanske tidningsrubrik, och fabulerar i ämnet (som kanske inte alls överensstämmer med inspirationsinläggets fabulering). Man kan säga att temat är en variant av de gamla grekernas övning i retorik.

Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, retorik, fabulering, samhällsdebatt

Det börjar mörkna och jag ska snart tända ljus. Efter förmiddagens simning och helgens mÃ¥sten, i den mÃ¥n de funnits, avklarade, ägnar jag eftermiddagen Ã¥t att läsa. Att halvsitta i soffan med laptopen i knä’t är min nyaste lilla slapparlyx.

Men det kan knappast kallas dekadens, eller hur, att njuta av den sköna känslan i kroppen efter träning, ens om det sker med tända ljus i huset, och datorn i knä’t? Jag läser intressanta texter, men jag har, tyvärr, inget glas vin pÃ¥ soffbordet, men väl en kopp kaffe.

När jag skummade The New York Times på jakt efter intressanta artiklar att läsa, hittade jag denna lilla statistikfunktion, Most Popular. Det närmaste jag kunde komma i svensk motsvarighet var Bloggportalens lista över mesta sökorden.

Om man jämför dessa två listor, ser de innehållsmässigt ganska olika ut.

Förklaringen till olikheter i söktermer kan förstås ha flera orsaker, t ex förväntat innehåll i underlaget, moderering av söktermer, eller sökarens intressen.

Eller är det, liksom det romerska rikets fall som anses ha orsakats av moralisk dekadens, det svenska samhället (för)fall vi ser aningslöst ådagaläggas i Bloggportalens söktermslista? En lista där sex och kändisskvaller tycks vara människors huvudsakliga intressen (varför finns inte sport med?).

Misstolka nu inte detta inlägg som ett agiterande för patriarken Hägglunds politiska propåer, för det är det nämligen inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om dekandens, romerska riket, förfall, skvaller, sex

Då jag känner en obändig lust att delge omvärlden några små noteringar såhär till lunckaffet, så gör jag det.

För det första känner jag, att jag vill berätta, för den som eventuellt till äventyrs är nyfiken, om den nya bloggordningen här pÃ¥ Trilog. JasÃ¥, ingen har lagt märke till nÃ¥gon bloggordning? NÃ¥ja. Sedan nyÃ¥r genomför jag ett experiment, ett sk bloggeriment, vars antaganden, metoder, genomförande samt resultat och slutsatser eventuellt kommer att presenteras sÃ¥ smÃ¥ningom, i det kommande storverket “Magnum Opus Tractatus Bloggosophicus“, första gÃ¥ngen omnämnt här.

För det tredje undrade jag imorse hur det kommer sig att det känns som att man alltid har bilnycklarna i fel ficka när man står där, överlastad med grejer, vid bilen på morgonen? Det är i det läget man önskar sig längre armar, alternativt mindre grejer att bära på. Slump, tänkte jag först, i meningen att sannolikheten för att smidiga morgnar är lika stor som sannolikheten för o-smidiga morgnar med avseende på bilnycklarnas fickplacering, fifty-fifty. Men när jag tänkte lite till, det är nästan så jag är besatt av tänka på tänkandet idag, insåg jag att här föreligger ingen rättvisa alls, det är nämligen mycket troligt att sannolikheten för felficka är mycket större än rättficka.

Det beror nämligen dels på häntheten, dels på var tändningslåset i bilen sitter. Tändningslåset i min bil sitter till höger, och jag är högerhänt. Det är mycket troligt att jag för det mesta har bilnyckeln i höger hand, och därmed stoppar den i höger ficka. Det är också mycket troligt att jag bär min tunga datorväska, med alla rapporter jag tror att jag ska läsa på kvällen till en god kopp thé när barnen sussar sött i sina sängar, i höger hand. Därmed inses att sannolikheten för felficka är mycket hög.

Jag undrar hur det är för vänsterhänta personer med tändningslåset på höger sida? Deras problem torde vara betydligt mindre, då de troligen låser bilen med höger hand, stoppar nycklarna i höger ficka, och bär sin datorväska i vänster hand. Gud vad lätt deras liv är!

För det fjärde satte jag lunchkaffet i vrångstrupen när jag läste att jag kommer att giftas bort den 1 maj. Vi kommer, vare sig vi vill det eller ej, ingå äktenskap då, allihopa. Det kan man läsa i tidningen, Äktenskap för alla från den 1 maj. Jag måste nog, i tidens anda, fundera över konsekvenserna av det där. Som jag ser det kan de vara allvarliga. För de som gifter sig. Vilken balk det är under, bör däremot vara fullständigt ointressant. Jag måste läsa på varför någon anser att äktenskap inte kan vidgas som begrepp. Tänk nästa grej, när polyamorösa förhållanden ska lagvigas! Då kommer kristdemokraterna få spader. Och juristerna ett helvete! Det blir roligt.

En bild säger mer än tusen ord. Sägs det. Länkningen i en blogg funkar faktiskt pÃ¥ samma sätt, tänkte jag när jag läste kommentarerna till Det här med Ã¥rets politiska bloggar, som kommer in pÃ¥ ämnet. Länkningen är i själva verket ett helt eget sprÃ¥k. Det mÃ¥ste finnas nÃ¥gon informations- eller kommunikationsspecialist, eller beteendevetare, eller psykolog, eller nÃ¥’n, som forskar kring länkningens sprÃ¥k! Nu har jag givetvis inte gjort nÃ¥gon grundlig undersökning i detta ämne, jag har faktiskt rapporter av annan karaktär att läsa och granska, men när man gör en liten enkel googling kommer det mest upp sidor om upphovsrätt samt teknisk information om hur man länkar.

Därför vill jag uppmana någon kunnig person att göra en grundlig undersökning i ämnet, samt dra kloka slutsatser som jag kan sitta och nicka gillande åt. Kanske något om gruppdynamik? Sociala medier tycks vara ett ganska populärt uttryck. Länkning har, förutom att fungera som referens, källa eller inspiration till det man skriver, också en social dimension. Och den är ju himla intressant. Och jag tror länkningen kan funka ungefär som i den akademiska världen (eller i specialistkretsar i industrin) när man skriver artiklar och konferensbidrag. Beroende på hur man refererar ger man också erkännande på olika nivåer till det, eller den, man refererar.

Myntet, “erkännandet”, har förstÃ¥s minst tvÃ¥ sidor. Ã… ena sidan kan man ägna sig Ã¥t en form av elitism genom att negligera konkurrenter och de som inte förmodas bidra till ens egen storhet, eller linkdropping, Ã¥t de hÃ¥ll som förmodas kunna gagna en. Ã… andra sidan kan bra länkning fungera som en kvalitétsstämpel, en del av källkritiken i nätets brusande. Vild länkning Ã¥t alla möjliga hÃ¥ll är inte särskilt bidragande när man söker kunskap, men den är kanske det när det gäller att öka sin pagerank?

Beroende på vad man vill uppnå med de tankar man delger omvärlden, får man alltså lov att tänka över hur man länkar, och inte länkar.

För att inte vara intresserad av politik, på annat sätt än att jag tycker att världen skulle vara bra om den vore organiserad enligt mitt sätt att tänka, är det märkligt hur ofta jag råkar hamna på politiska bloggar. Eftersom det är en oberoende slump, måste antalet politiska bloggar, jämfört med andra, vara helt dominerande i antal. Men bloggprettotestet tyckte jag var ganska roligt att läsa.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, länkar, referenser, linkdropping

Via inslag.se, vars inlägg idag om poeternas ord-produktion per tidsenhet samt ifrÃ¥gasättandet av möjligheten till uppslukning av den egna texten, är hysteriskt roligt, hittade jag i en kommentar till ett annat inlägg den belevade varianten av “Googla för fan!“.

Antag att nÃ¥gon i en kommentar ställer frÃ¥gan “Vad är en z-transform?” efter att jag ägnat en timme Ã¥t att skriva ett lagom lÃ¥ngt och snillrikt inlägg om nÃ¥gon ytterst intressant tillämpning av omtalade transform. DÃ¥ blir jag lite trött antagligen. Jag kanske till och med ser rött. Men istället för att snäsa av min stackars vetgirige läsare med ett avmätt “Du vet väl vad google är?“, eller det mer burdusa “Googla för fan!” ger jag honom/henne denna länk. Visst är det ytterst belevat?

Man måste därför anse att Let me google that for you är en tjänst för trevnad på nätet. Ytterst trevligt.

Läs även andra bloggares åsikter om let me google that for you, googla, netikett, z-transform

Gårdagens fascination av åsikter kvarstår. Nyss kollade jag på Bloggportalen, och konstaterade att listan över de mest diskuterade nyheterna såg ut såhär:

Gävlebocken, Blondinbellas tyckande om K-B Jonsson, Reinfeldt och Sahlin samt något jag tror är ett TV-program tilldrar sig största intresset.

25 bloggare ser sig alltså nödgade att analysera en brinnande bock. Tjugofem stycken, vid tidpunkten för publiceringen av detta blogginlägg. Hm, jag känner inte något vidare engagemang för gamla eldfängda bockar, och konstaterar alltså att det måste ha varit en trevlig brasa.

Det som är fascinerande med Expressens artikel om vad Blondinbella anser om K-B Jonsson, är inte vad hon anser, vilket är fullständigt ointressant, utan det faktum att Expressen uppenbarligen tycker det är intressant vad hon anser, eller i alla fall tycker Expressen det är så intressant att det är många människor som tycker det är intressant vad hon anser, att de anser att de bör ta in en artikel om hennes åsikter. Vad det gör för hennes anseende, har jag ingen åsikt om.

Att förtroendet för Mona minskar är inte märkligt alls, hon är en otäck politiker och borde stoppas undan någonstans, i ett dammigt arkiv, snarast.

Körslaget är uppenbarligen ett TV-program som jag inte ser på, vilket inte är så konstigt eftersom jag knappt ser några TV-program alls. Jag förmodar att det är något i stil med Idol, som jag också läst om. TV-program som man läser om, förmodar jag innehåller åtminstone någon komponent med potential att skapa saftiga skandaler och skvallerier.

Jag är inte alls negativ till TV, det är bara det att jag själv inte är så himlarns intresserad. Men det är intressant vad som ska intressera, och vad som uppenbarligen intresserar.

Är det som intresserar det som är det viktiga att intressera sig för, blir nästa fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, bloggportalen, gävlebocken, Karl-Bertil Jonsson, Mona Sahlin, TV

Detta är min åsikt om insikt som funktion av normalfördelad intelligens. Illustrationen är alltså flerdimensionell.

Jomen sÃ¥klart man kan skriva fel och sÃ¥ … en liten könhetsfläck, bland de nyregistrerade bloggarna pÃ¥ bloggportalen.

Socialbloggarna, eller modebloggarna, eller glamourbloggarna är intressanta som fenomen. Det är ohyggligt fascinerande att så otroligt många människor läser dessa bloggar! Hakke förde ett rimligt resonemang över hur detta fenomen kan hållas igång, men jag saknar fortfarande en pusselbit, och det är hur det startar, vilken vi kan återkomma till vid tillfälle.

På Newsmill läser jag Ex-Glamourprinsessan: Vi stjärnbloggare orkar inte mer, där Karolina Lassbo förklarar varför Blondinbella slutar blogga. Det är inga märkliga avslöjanden utan tycks ganska begripliga. Det blir helt enkelt för mycket. Sluta skriva verkar följdriktigt.

End of story.

Jaså, inte end of story?

Nej, för nu kan alla bloggare i större eller mindre utsträckning ägna sig åt social medkänsla, eller motkänsla, med de pressade stjärnbloggarna som har svårt att orka med. För och emot. Vad hände egentligen. Övertalningsförsök till återkomst, kanske. Någon annan modebloggare vädrar morgonluft och förbereder sig att ta förstaplatsen. Kanske någon förlorar sin ikon och vet inte vad de ska kolla på när de är ute och shoppar nästa gång. Eller ännu värre, de vet inte vad de ska ta på sig på morgonen! (Tips: man kan sträcka in handen i garderoben och ta på sig det man får tag i, har man tänkt till i förväg passar nämligen allting som finns i garderoben ihop, definitionsmässigt).

Och man kan inte kommentera detta ämne utan att bli del av hela grejen, som man (jag) egentligen inte alls är intresserad av (bloggar om mode alltså, själva fenomenet intresserar mig, som sagt). Det är det mest fascinerande av allt! Man betraktar ett fenomen som tarvar en kommentar. Och vips är man en del i cirkusen! Är det som litteratur, tar vi del av andras verklighet? Lär oss något? Jag vet inte. Mest tar det tid av min egen verklighet, att betrakta en verklighet som egentligen inte berör min verklighet på annat sätt än att vara en del av mängden av verkligheter. (Tur man läste mängdlära i lågstadiet).

Det som bekymrar mig mest, tror jag, är tveksamheter om huruvida modeverkligheter tillför världen nÃ¥gonting? Men mÃ¥ste man tillföra världen nÃ¥gonting, och isÃ¥fall vad? Att vara glad och trivas och glo pÃ¥ kläder är relativt harmlöst, och tillför väl världen mer än … krig till exempel?

Denna bild, som jag hittade i Cosmic Log, sägs beskriva hur stjärnor föds.

Läs även andra bloggares åsikter om Stjärnbloggar, bloggar, bloggande

När jag skrivit klart mitt förra blogginlägg, pingade jag bloggportalen, som jag vanligen gör. Därefter studerade jag dess, alltså bloggportalens, förstasida. Och kunde konstatera att den överlägset mest diskuterade nyheten bland bloggar idag är huruvida Blondinbella dricker för mycket alkohol eller inte. På förstasidan fanns inga bloggar som diskuterade nobelpriset i fysik, inte i vetenskapssektionen heller.

Det tyckte jag var en ganska intressant iakttagelse. På ett märkligt vis. Så skruvad världen är!

AB skriver om blogghatet. Av de tre bloggare som nämns i artikeln har jag bara läst några krönikor av LS på SvD Näringliv. Det är ett ganska klent underlag för att spekulera kring orsakerna till blogghatet.

Personangrepp, könsord och hot tycker jag är att ta i, det borde ingen behöva drabbas av. I en ideal värld med balanserade, begåvade och resonabla människor skulle det inte finnas. Och man kan uttrycka sig kritiskt utan att ta till låga uttryck. Men att människor uttrycker sig kritiskt till det en del andra människor skriver, tycker jag inte är märkligt alls. Inte baserat på det jag läst av Linda Skugge i alla fall. Hon ger inte en bild av sig själv som en balanserad och intelligent person, snarare tvärtom. Lägg märke till att jag skrev bild. Så kritik är nog något naturligt hon får vänja sig vid. Om man antar att kommentatorerna inte är alltför intelligenta de heller, inser man snabbt hur det kan urarta. Det är en förklaring. Men inte en ursäkt.

För övrigt anser jag att bloggande, och skriftlig kommunikation via t ex mailinglistor, är ett utmärkt sätt att få insikt i kommunikationens villkor. En övning i kommunikation utan kroppsspråk! Det enda som finns att tillgå är smileys, som man får betrakta som en väldigt diskretiserad version av mötets mer kontinuerliga uttycksformer! Om man är medveten om skillnaden, kan man lära sig mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om blogghat, kritik, kroppsspråk, uttrycksformer, kommunikation

Annalkande lågkonjunktur.

Då drar människor in på konsumtionen. Hur ska det då gå för modebloggarna? Om de inte kan köpa nya outfits att lägga upp i bloggen, och ingen bryr sig om nya hudkrämer och Gucci-väskor? Vilken bloggtyp kommer att ersätta dem? Det blir kanske modebloggar med ett annat stuk. Second-hand bloggar? Pyssel- och knåpbloggar som visar hur man gör egna smycken av toapappersrullar och gråsten? Sybloggar (finns det sybloggar?) som visar hur man syr sin egen party-dress för 20 kronor?

Såhär kanske? Inte så tokigt?