Drama

Häromkvällen när jag tankade bilen och stod och slötänkte, uppenbarade sig denna dramatiska syn framför mig. Jag kastade mig in i bilen efter telefonen för att försöka fånga den (synen alltså). Det blev väl ganska bra.

Nu ska jag läsa de sista tio sidorna av In i musiken. Ganska intressant bok. Jag känner en viss fördragsamhet med musiker som tycks engagerade och seriösa. Så till den milda grad att jag ska försöka lyssna på den förskräckliga jazzen med oupprört sinne.

 

Jag har rastat kameran

Det var länge sen jag var ute och fotade. Men idag när solen sken, de rara barnen var engagerade på olika håll och Doktor T på eget uppdrag, tänkte jag att det var dags. Så jag körde till ett av mina favoritställen. Där gick jag omkring i den nästan monokroma världen, eller i alla fall inte-så-multi-kroma, och kände att solen nästan värmde lite, och att den står lite högre nu än när den stod som lägst. Undrar om det är inbillning eller om man verkligen har den upplösningen i avläsningen av ljuset, men jag tycker att det märks att det är två veckor, eller 2 1/2, sen midvintersolståndet. Den lilla förändringen syns på ljuset på eftermiddagen.

Minisemester

Doktor T och jag tog några dagars semester. Vi åkte till Gotland.

Stugan är oisolerad, och det var lika varmt inne som ute när vi kom fram. Dvs runt noll. Nu har vi eldat i ett dygn, och haft några värmefläktar igång, så nu har vi kommit upp i 20 graders innetemperatur. I alla fall i luften. Så länge elden är igång, och fläktarna. Tjocka sockor är bra att ha. Det är mörkt och tyst här. Och kallt på natten. Det är mysigt.

Dagen har jag ägnat åt några av Platons dialoger, Euthyfron, Parmenides och delar av Staten. Och jag har läst ut Future Perfect av Mara Lee. En sak jag tänkt på när jag läst den, är att det är svårt att placera den i tid. Den känns faktiskt som den kunde vara placerad ungefär när jag var tonåring, tidigt åttiotal. Det finns inget internet, i alla fall inte uttalat. Man får lov att åka till platser för att hämta saker. Man sitter i telefon, man ringer för att få reda på något. Man kan vara ute utan att vuxna vet var man är. Sån’t. Man har pengar, explicit i handen. Det är mycket som är outtalat. Det är ganska udda. Det jag inte helt uppskattar är när berättelsen släpper alla trådar på slutet och bara löses upp. Kanske är det ett bra slut. Man behöver inte få ett slut på storyn, livet funkar ändå inte så med avslutade berättelser. Men … litelite till, kanske. Det är som att vikten förskjuts. I början får man veta vissa saker som liksom inte slutförs. Och då undrar man varför det var sådant fokus på dem i början.

Men, det fanns i alla fall något driv i boken, ity jag läste vidare. Helhetsintrycket är nog att den är rätt bra. Jag gillar vissa formuleringar, ordvändningar, och en del tankar. Den är bra. Läsvärd.

Nu ska jag läsa fler delar av Staten, liggandes i soffan framför elden. Med ett glas vin. I tystnad. Det kan inte bli bättre. Några foton från dagen. Hammarshage hällar och Hoburgen.

hammarshagehallar2 hoburgen

Snart slut

Sista dagarna, sen är hösten här, med arbete, studier och vardag sådär i största allmänhet. Lite nyordning eftersom vi flyttar, det blir nyttigt. Nya skolor för alla barnen.

Naturligtvis har jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat. Inte ens här. Jag överväger en eremitvecka någonstans, då kanske jag kan läsa hela dagar. Men antagligen inte, efter några timmar behöver man lyfta näsan ur böckerna och göra något annat. Det har blivit mycket foto, vilket ändå räknas till ett av de främsta intressena.

Vad är antikens filosofi? läser jag ganska långsamt. Den är inte svårläst alls, men det är en njutning att läsa resonemangen, och att stanna upp och tänka en stund. Jag har inte tänkt på det innan, men det verkar rimligt det han skriver, att antikens filosofer inte bara hittade på filosofiska system, det gjorde de nästan inte alls. De visade sitt ”system” genom handling, genom att leva filosofiskt. Det intellektuella tänkandet genomsyrade allt, och blev till praktisk livshållning.  Genom att tänka förändras man. Inte nödvändigtvis av vad man tänker, men att man tänker. Reflekterar. Visst tycks det ganska rimligt? Snacka om implicit självhjälpsmetod, för den som är lagd åt det hållet.

Men,  snart är det dags att ta tag i konkreta, världsliga problem, dvs de jobbrelaterade, och där duger minsann ingen långsam personlig förändring för att lösa det. Där behövs kreativt, analytiskt förnuft, direkt applicerbart på ett konkret, tekniskt problem. Matematik och fysik. Visst filosofiskt tänkande på helheter och tidsaspekter. Och sen är det klart. Typ.

Och idag har det blivit en del bilder.

hoburgen_1 hoburgen_4 holmhallar_1 langmyren

Mörker och ljus

I bibliotekets undanskymda hylla för kulturstödsböcker brukar jag hitta fynd ibland. Som Demokratins röst. Om litteraturens utopiska verkan. Av Ulf Eriksson. Jag började läsa den idag, varje morgon den här veckan har börjat med en ny bok. Vid åttatiden, med en kopp kaffe, i solen, i trädgården. Jag blev så lycklig av inledningen:

”Den människotyp som dominerar dagens offentlighet tycks febrilt meddelsam och synpunktsrik, men är i själva verket paralyserad. Dagligen återskapar konsumtionskulturen kring individen en hinna av identitetsskapande böjelser. […] Innesluten i sina böjelser och fixerad vid yttre åtgärder binds människan till föråldrade aspirationer: ständig tillfredsställelse och oinskränkt kontroll.”

Det är klart man inte kan bli lycklig av sakinnehållet. Men av formuleringarna. Av tanken. Man hör Rousseau i dem. Det bådar gott. Jag läste bara de inledande tjugo sidorna, resten av dagen har ägnats åt att läsa ut Mörkrets hjärta, åt en hysteriskt lång cykeltur inklusive lunchpaus, vidare läsning i Here be dragons. Och en fotoutflykt i solnedgången. Igen.

Vad gör ni hela dagarna undrade Lille Son när vi pratade idag. Han tror förstås att vi håller på att gå under av tristess. Men det gör vi ju inte. Läser och fotar sa jag. Och åker på små utflykter, cyklar eller promenerarOch eldar.

Hmmm, sa han … och lät inte övertygad. Man har olika syn på vad roligt är, i olika åldrar.

Mörkrets hjärta ja … Ung man åker, efter krångel, som skeppare utmed Kongofloden för att hämta hem en elfenbensagent, bolagets mest framgångsrika någonsin, från den yttersta utposten, eller den Innersta Stationen. Han upplever kolonialismens grymhet och kulturkrockar. Och inser att människans moral inte är absolut, att erfarenheter förändrar. Något åt det hållet, tror jag. Några gånger skrattade jag högt, särskilt i början av berättelsen, innan färden längs floden. Det absurda:

”En gång, minns jag, stötte vi på ett krigsfartyg för ankar utanför kusten. Det fanns inte så mycket som ett skjul och hon låg och sköt rätt in i djungeln. Fransmännen råkade ha ett av sina krig i gång där i närheten.”

Eller när de var på vandring, en trehundrakilometersmarsch. Det hände inte mycket, de gick och gick. Men en dag träffade de på en vit man med väpnad eskort av Zanzibarnegrer:

”Han var ute och inspekterade vägunderhållet, sa han. Jag såg då inte till vare sig väg eller underhåll, för så vitt inte liket efter en medelålders neger med ett kulhål i pannan som jag bokstavligen snavade över fem kilometer längre fram kan betraktas som en varaktig förbättring.”

Senare vänds det distanserade sarkastiska till mer desperat närmare vämjelse för olika företeelser. Det är kanske svårt att se något direkt politiskt, eller moraliskt, ställningstagande, mer bara en olust inför den världen som kolonisatörerna trängt sig på med sin girighet. Det blir en äcklig soppa av alltihopa.

Svårt att säga vad allting säger, om det egentligen säger något utöver berättar en historia. Men, man kan inte låta bli att känna olusten och skevheterna, önskan att inte vilja veta hur människor avslöjar sig i all sin omoraliska ynklighet. Kanske är det romantiska drömmar om äventyret och storslagenheten som kommer på skam. Nu ska ju romanen behandlas under naturalismen-symbolismen, ja, inte är det romantiskt i alla fall. Det är säkert.

Och för att inte hamna i mörkt obehag, tar vi några ljusa bilder från dagen.

Långmyre2_160504  Långmyre1_160504

holmhällar1_160504

Semesterrapport

Semesterrapportering:

  1. Läst 1/4 av Here be dragons. Men jag har bestämt mig för att inte avge omdöme förrän på fredag, när jag enligt min planering har läst ut den.
  2. Påbörjat Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Ingår i sista delmomentet i litteraturkursen. Jag kan inte säga att jag är exalterad, men den ska nog bli läst. Jag trodde jag skulle läsa ut den ikväll, den är bara lite drygt 100 sidor. Men Doktor T  och jag tog en vända till Hoburgen för foto. Och sen har jag postprocessat bilder, och eldat. Vilket är att betrakta som ytterst viktiga semestersysslor.

Hoburgen3_160503 Klasens2_160503 Klasens3_160503 Klasens5_160503

Dag i bild

Nog för att jag läst. Och skrivit. Och lämnat in en uppgift i idéhistoria. Men idag tar vi bilderna. Min skärm är för tillfället okalibrerad, och postprocessningen därmed gjord på måfå. En titt på annan skärm säger att bilderna drar lite åt grönt. Men det får vara så just idag. De är mer en illustration av semester än excellerande i bild. Fast jag erkänner att det bär mig lite emot att publicera dem så.

backsippa_160501 hoburgen_160501 hoburgen2_160501 holmhallar_160501 väg_160501 eld_20160501

Bida tiden

Så vad bjuder dagen idag?

En helg utan inlämningsuppgifter, förutom novellen som ska lämnas in på måndag. Jag har en skiss, jag har en idé som jag utvecklade lite i dag, i tanken. Men den kommer nog trilla ut, jag är inte så bekymrad. De andra kurserna är läsning, det är bara att läsa. Det är fantastiskt roligt att läsa. Det här året kommer det att bli 82.5 hp, om inget extraordinärt inträffar som gör att jag inte kan fullfölja uppgifterna som är kvar förstås. Nästa år tänker jag av vissa tvingande skäl ta det lite långsammare, kanske håller jag mig till 60 hp.

Lite konstigt kan jag tycka att det är att det går att läsa mer än motsvarande heltidsstudier när man heltidsjobbar. Hur är det egentligen med studietakten? Det tänker jag å ena sidan, å andra sidan tycker jag att tid behövs, kalendertid, eftersom att även om man hinner läsa, behöver man tid att tänka och fundera och assimilera också. Och det är en bakgrundsprocess som man inte kan skynda på. Och man, eller jag, vill läsa andra saker som jag kommer på när jag läser det jag förväntas läsa. Jag kommer på saker jag vill kolla upp, läsa vidare om, undersöka mer. Det tar lite tid.

På fredag är sista dagen för att välja kurser till hösten. Jag vill läsa filosofi och litteraturvetenskap, sen får det vara nog med litteraturvetenskapen. Om jag läser det nästa år kommer det vara 75 hp, det kan räcka. Resten ska nog vara filosofi och lite idéhistoria. Är min nuvarande tanke. Mål, tja, inte vet jag, jag vill lära mig allt … jag får väl beta av examina på vägen.

Vi tar några vårbilder från dagen, Doktor T och jag gjorde en lite utflykt till Ängsö.

Nästa vecka blir det annat att tänka på.

angso_160409_1 angso_160409_2 angso_160409_3 angso_160409_5 angso_160409_6

P1150568

När Doktor T överträffar sig själv

Dagen har karaktäriserats av konkurrerande aktiviteter. Jag ville till exempel skriva färdigt min inlämningsuppgift i idéhistoria, som handlar om natur- och samhällsvetenskapernas utveckling på 1800-talet. Som parentes sagt, kan jag inte begripa varför det låter så himla trist, när det i själva verket är så ohyggligt spännande och intressant. Kan någon begripa det?

Sen ville jag övningsköra med mina rara sextonåringar. Övningskörning är ett sådant tillfälle där man har dem för sig själv, och utöver körningen kan ägna tid åt vardagssamtal som man kanske missar annars. Väldigt bra.

fanoo-mars-2016

Men solen sken, och kameran hade inte varit ute på länge, och Doktor T och jag har inte haft många tillfällen att umgås själva på senare tid, så jag övergav faktiskt Auguste Comte till förmån för Doktor T på eftermiddagen. Man får göra vissa val här i livet.

Vi tog en fototur ut på trögden.

imageInnan vi åkte hem handlade vi. Eftersom det är många som tränar i huset, köpte vi storpack ägg, vår go-to proteinkälla. Men storpack ägg tar stor plats i kylen. Ett dilemma. Men Doktor T fann på råd. Faktum är att denna enkla lilla vardagsuppfinning är en stor sak i det hårt ansträngda kylskåpet.

På det hela taget en väl avvägd dag. Läsningen hinner jag med nu under kvällen, eftersom jag sparar tid genom att inte lägga tid på melodifestivalen.

Praktiskt.

 

Banan i Bild

Till nyårsmiddagen skulle vi ha bananer till lakritsglassen. Det var stort tryck på bananerna på ICA, de vanliga var slut just när vi ville ha dem, och de enda som fanns var ekologiska fairtrade-bananer. I påse. Dyra. Men vi köpte dem. Sen glömde vi bort att använda dem till nyårsefterrätten, och nu ligger de här och behöver ätas upp.

Jag har inget principiellt emot ekologiskt och fairtrade. Själva tanken är fin och bra. Tankarna. Men, jag känner mig inte alls säker på att det jag köper verkligen är ekologiskt och fairtrade, och inte bara märken som klistras på för att kunna ta ett högre pris. Ungefär som vilka märkesprodukter som helst. Kanske det är just därför bananen väcker existentiella funderingar.

Idag åt jag en av fairtrade-bananerna. Här ligger den, precis stunden innan jag äter upp den.

bananstor

Det var inget fel på smaken, den var god. Den smakade precis som en vanlig banan. Precis som vilken anonym random-banan som helst.

Men, det jag mest tänkte på när jag tittade på bilden, var ”Varför fotade jag den sådär?” Med själva brytmekanismen där till vänster, och bananslutet till höger. Och med böjen nedåt. Jag hade ju kunnat lagt den på tusen andra sätt. Med böjen upp, och med slutet i början och vertikalt, och jag vet inte vad. Symboliserad bananläggningen någon omedveten fördom hos mig? Någon preferens eller något särskilt sätt att se världen? Att värdera världen?

I vilken världsattityd, i vilken synvinkel är horisontella högerbananer den föredragna banan-moden? Tänkte jag innan jag kom mig för att äta upp bananen, innan den gav upp och ruttnade. Och sen tänkte jag att jag nog läst för mycket litteraturteori, så jag läste om Albert Camus ett par timmar istället. Jag vet inte om det blev så mycket bättre, att vara eller inte vara existentialist är också en tung fråga, särskilt för en banan som äts upp.

Jag blev förälskad

Egentligen skulle det kanske passa med en årssammanfattning såhär på årets sista dag. Men, jag struntar i det. I alla fall idag. 2015 förpassas härmed in i anonymitetens mörker som ett år som bara funnits. Ett år som gått.

Idag har jag lämnat in årets sista uppgift i en av litteraturkurserna jag läst under hösten. Kursen fortsätter under våren, men det här var sista delen i delkursen som behandlat Antiken, medeltiden och renässansen, just den här uppgiften behandlade Shakespeare. Det är speciellt roligt, utöver att läsa olika sorters litteratur och reflektera över tänkande och skrivande, att läsa en del teori. I den här sista delen ingick några kapitel ur Paul Tenngarts Litteraturteori. Men jag blev så förtjust, ja rent förälskad, så jag läste mer, och jag tänker läsa de tre kapitel jag har kvar också. Jag tror jag blev förtjust, eftersom ju mer jag läser om litteratur, desto tydligare framstår vikten av att läsa. Desto mer lösgör sig tankar ur alla ordmassor.

tenngart

Speciellt bra i Tenngarts bok är att han använder samma text för att tillämpa olika synsätt. De olika angreppssätten blir väldigt tydliga. För en ingenjör känns det naturligt, det är som att filtrera en signalsekvens genom olika filter för att förstärka olika egenskaper, för att se olika sorters dynamik. Med feministiska glasögon kan man möjligen se en sak, och med de marxistiska något annat. En ocean av betydelser att reflektera kring.

Jag kan inte låta bli att tänka på Wittgenstein, som brottades med språket mellan första och sista satsen i Tractatus logico-philosophicus: Världen är allt som är fallet (1), och Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga (7). I översättning. Det finns ett samband, och det kan jag säkert ägna en del tid åt att fundera över om jag skulle få tråkigt.

Någon sa till mig att om man läser litteraturvetenskap förstör man läsningen. Nu har jag hittills bara läst 30 hp, och såhär långt kan jag visserligen hålla med om att läsningen förändrats, men jag skulle inte säga förstörts, jag skulle säga förhöjts. Under många år har jag mest läst populärvetenskap och facklitteratur. Av en enkel anledning, det har känts mer givande. Äntligen kommer skönlitteraturen också att kännas mer givande än att bara vara förströelse för stunden. Tenngart refererar i ett avsnitt till en Turner, som påstår att litteratur inte alls är underhållning och förströelse utan utgör roten till vårt sätt att tänka.

Det kan man faktiskt tänka på. Hela 2016 kanske. Gott Nytt År!ängsö

Visby

Det var inte så himla mycket Medeltidsvecka på förmiddagen idag. Några lajvare, och några malplacerade pirater såg vi när vi åt lunch. Lajvandet ställer många frågor. Den uppenbara är förstås varför? Sen kommer frågor om autencititet, om Converse och nagellack på medeltiden. Och plastpåsar. Men, det får man väl fundera på.

visby2

visby1

Sammanfattad Road-Trip

Hemresedagen öppnade med regn. Vi hade optimerat våra dagar perfekt, lagom väder hela tiden. När jag kom hem vittjade jag kameran. Egentligen fanns det många fler fototillfällen, men med otåliga tonåringar i släptåg minimerar man väntetider. Jag får ta en tur med Doktor T senare. Österlen och några landmärken i Malmö hann vi med.

image image image image image image image

Vårlördag

Det måste vara åldern. Vakna halv sju en lördag? Både Doktor T och jag. Snart sjuttonåringen förväntades inte vakna på flera timmar.

Vi tänkte tidig utflykt. Hagaparken.

haga_7

Och sen kollade vi in Hjälstaviken. Det där teleobjektivet som ligger på listan …

hjalstaviken

En dag helt utan tanke på, intressant, arbete. Jag vet inte om det är plus eller minus.

Ny tid

Det var det som krävdes, snarare än nedläggning. Byta tema, fräsha upp, piffa till designen lite. Sommartiden till ära.

Kedjan på grinden ska tolkas som en avgräsning mellan det som finns innanför och det som finns utanför. Om du tolkar det på annat sätt beror det på din egen obskyra fantasi.

Nu tittar vi på vårblommor.

tussilago vitsippa gulblomma