Trilog

När månen är full, kokar blodet som aldrig annars. Lusten kryper och åtrån dryper i kärl och leder. Då kan det var på sin plats att ta del av Expressens artikel om det nya sexet.

Genom att ägna sig åt njutningsfokuserat sex kan man förutom att upptäcka nya sätt att beröra varandra, känna sig mer bekväm med fysisk närhet och få en större kunskap om både partners och sin egen kropp.

Heureka! Man häpnar! Änlgatrumpeter och svandun trillar från himlen. Molnen är fluffiga. Sex ska vara en njutning! Det hade man aldrig trott. Revolutionerande, Expressen!

Och beroende på dagsform kommer givetvis olika formeringar ge njutning på olika vis, ja, när man kommit dit i njutningsfokuseringen. Men det får vi nog reda på i en annan artikel!

Jag är inte teknikfientlig. Tvärtom. Men jag gillar inte touch-knappar och displayer för att de ser coola ut, utan för att de tillför något extra och underlättar tillvaron. I ett hem behöver man robusta saker som fungerar. Och när de inte fungerar ska man kunna felsöka och avhjälpa felet i alla fall någorlunda tills man får tag i en professionell fixare.

Själva tanken med ett smart hem, att kunna sköta många sådant som ljus, värme, ventilation, larm mm via en display och förprogrammerade funktioner är förstås tilltalande, i teorin. Men i praktiken, när systemet hängt sig en fredag kväll när det är snöstorm och tjugo grader kallt ute, när det elektroniska låset slutat funka, inga lampor tänts och cirkulationen stannar. Då tror jag inte det är så roligt. Då vore man glad för en simpel nyckel och en vanlig strömbrytare.

Min entusiasm för ett KNX-system är alltså ytterst begränsad. Icke desto mindre talade vi med en försäljare på Hem- och Villamässan idag. Han gjorde det vanliga misstaget att med hjälp av sina fördomar göra en felaktig bedömning om särskilt mina tekniska kunskaper och förmåga att förstå. Är man van, eller är man van?

Han visade fantastiska funktioner, som att det är jättebekvämt att läsa sin tre mail på displayen när man kommer innanför dörren. Jag är inte helt övertygad om att jag vill läsa mina hundra mail när jag står innanför dörren med fyra matkassar och tre hungriga barn. Att programmera om systemet själv är heller inte att tänka på, det är alltför komplicerat. Det tar tre dagar för en erfaren elektriker att programmera om ljussekvenserna i huset. Enligt försäljaren. Då skulle jag vilja föreslå en förbättring av programvaran, om det är så komplicerat. Hur svårt kan det vara? Det är varken rocket science eller kärnkraftsanläggningar vi talar om här.

Men det som förbryllar mig mest är varför han tyckte att han behövde tala om hur fantastiskt det var att kunna tända alla lampor samtidigt eller släcka alla samtidigt, eller fyra med en knapp och tre andra med en annan. Han till och med visade på displayen vilken knapp det skulle vara. Jag undrar fortfarande varför han inte kunde berätta något som inte gick att räkna ut själv?

Roland informerar om att han trivs med hemmafru. Varför skriver han det på Newsmill? Vad vill han med det? Jag förmodar att han vill ha någon form av reaktion, han vill säga något med det. Annars hade han väl inte skrivit? Men vad ska man säga? Jag kan inte säga så mycket, hur skulle jag kunna det? Om han och hans familj trivs, då är det ju bra!

Han skriver ”Jag har förstÃ¥tt de senaste Ã¥tta Ã¥ren (min tid som förälder) att det inte är en alldeles rumsren känsla.” alltsÃ¥ att han trivs med arrangemanget, att middagen stÃ¥r pÃ¥ bordet när han kommer hem och att huset är städat. Klart som fan att han trivs! Det gör jag ocksÃ¥, extra mycket, de dagar maten är färdig när jag kommer hem! Men det är inte det som är det intressanta. Det intressanta är att han skriver att han varit förälder i Ã¥tta Ã¥r!

De Ã¥tta Ã¥ren har ingen relevans för den artikeln, den är information bara, hans äldsta barn är Ã¥tta Ã¥r, han har känt detta i Ã¥tta Ã¥r. Men det blir relevant i nästa artikel, där han bubblor över av förtjusning över de informationsmanipulationer han nyttjade för att försöka provocera. Där skriver han ”Roland har dessutom varit hemma med barnen sammanlagt i nästan sju Ã¥r”. Drömde han alltsÃ¥ om sin icke rumsrena känsla i sju Ã¥r först, innan han förverkligade den?! Det är väl inte särskilt ovanligt att en familj sammanlagt är hemma med smÃ¥ barn under säg sammanlagt fem-tio Ã¥r? Han var hemma sju Ã¥r, hans fru i ett Ã¥r hittills, och hon är fortfarande hemma. So what?

AlltsÃ¥, Roland vill diskutera hur man väljer att leva sina liv, och att det är upp till varje familj att bestämma. Ett tradigt budskap som lÃ¥ter ungefär som ”Om man är törstig ska man fÃ¥ dricka vatten om man vill, sÃ¥-det-sÃ¥”, ganska icke-kontroversiellt skulle jag vilja pÃ¥stÃ¥. Han försöker provocera lite för att fÃ¥ fart pÃ¥ diskussionen, sÃ¥ han använder det dynamitladdade ordet hemmafru.

Men hans artikel är ändÃ¥ inte tillräckligt provocerande, sÃ¥ han skriver den nya och hakar på Anna Ankas artikel. Han pÃ¥stÃ¥r att hon blir pÃ¥hoppad för det liv hon valt. Men det är givetvis inte sant. Hon blir inte utskälld för det liv hon valt. Hon blir utskälld för att hon uttryckligen säger att alla andra borde göra som hon,  att hon vet nÃ¥got ingen annan vet ”Jag önskar att fler svenskor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare.”

Hon gör precis det som hon och Roland anklagar alla andra för att göra när de kritiserar deras artiklar: Hon accepterar inte det liv som människor valt att leva! Hon säger sig sitta inne med ett bättre sätt att leva.

Vilket man väl även får säga att Roland därmed gör. Att han var katolik hade jag missat. Men det är väl ännu mindre intressant. Jag gillar matematik.

Den som sa’t han va’t. 

Egentligen, är det ett lovvärt syfte, att vilja visa fram, skapa uppmärksamhet kring, avslöja, något som man tycker är viktigt och upprörs av. Något man vill att andra ska se, uppmärksamma och förfäras av. Något man vill göra något åt. Något man verkligen tror på.Lögnen behövdes för att visa sanningen. skriver Anna Odell i DN, utan att berätta vilket, eller vad, hon precis ser som sanningen.

”Hösten 2006, när jag just börjat pÃ¥ Konstfack, cyklade jag en kväll hem i skymningen. PÃ¥ Liljeholmsbron mötte jag en ung kvinna i samma situation, pÃ¥ samma bro, som jag tio Ã¥r tidigare själv befunnit mig pÃ¥. En man hade stannat sin cykel och vandrade sakta vid hennes sida, han berättade för mig att han ringt polisen och tänkte stanna med henne tills de kom. Det var som om jag mötte mig själv där den kvällen pÃ¥ Liljeholmsbron. Jag klarade inte av att stanna utan cyklade därifrÃ¥n. ”

Den händelsen ledde så småningom fram till att hon tyckte hon skulle spela psyksjuk som ett konstverk. Jag kan förstå om man tycker att man behöver göra saker för att bearbeta sina egna upplevelser. Och kanske är sanningen som skulle avslöjas den  att det var gräsligt att hon fick en spruta i rumpan. Men varför i helvete ska hela landet vara med i den terapin? Den sanningen finns fortfarande inget svar på. Och varför måste man helt medvetet lura en massa människor för att komma dit man vill. Varför tycker hon att hennes egna upplevelse av psykisk sjukdom är mellanmänskligt viktig för andra att delta i? Det är nästan magstarkt egocentrerat, även om hennes uppsåt inte är att vara egoist, utan mera mellanhuman. Påstår hon.

Det som upprör åtminstone mig mest har jag kommit fram till efter att ha tänkt mycket på detta och undrat varför jag blir så arg, är inte huruvida resultatet är konst eller ej. Egentligen. Jag har heller ingen åsikt om man ska eller inte ska gräva i psykvården, jag har ingen som helst erfarenhet av psykoser eller vården av desamma. Psykvården behöver säkert granskas och kvalitetssäkras mellan varven.

Men det är det där med att luras! Att utnyttja människors empati och vilja att hjälpa varandra! Manipulera. Krokodiltårarna. Ingen gillar att bli lurad. Ingen gillar att avslöjas som lurad. Som en som inte har förmåga att skilja på det som är sant och det som är falskt.

Anna Odell gjorde något falskt för att visa något hon tycker är sant. Hur ska vi veta att vi inte blir lurade på den sanningen också? Vilka lögner är sanningar, och vilka är inte sanningar? Om Anna Odell kan ljuga en gång, kan hon väl ljuga en gång till. Det fanns kanske ingen spruta i rumpan?

Jag vill gärna att människor ser skönheten i och vikten av fysik och matematik. Jag tror jag ska spraya vackra, sinnliga, formler. Eulers ekvationer eller så. På Hötorgsskraporna. Roligt? Det är åtminstone ingen lögn.

Tips till alla kärlekskranka
alla blonda, unga, slanka
lär att käckt på ryggen svanka
rida, rida gammal Anka
Håller er från att bli panka,
enligt Newsmills tidningsanka.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Anka, lycka, jantelag

Att klaga på generaliseringar tycks vara en ryggmärgsreaktion hos människor.

Du sitter i fikarummet på jobbet och refererar till en undersökning som visar att manliga bilförare är sopor på ett smidigt beteende i trafiken. Till exempel. Vad händer då? Jo, det blir en storm av protester. Du får höra bedyrande berättelser som motsäger generaliseringen, från kollega A som inte alls är ett pucko bakom ratten, och kollega B refererar till sin fru som har uppmärksamhetsnivå noll (som ett något bakvänt bevis på sin egen höga uppmärksamhetsnivå får man förmoda). Och så vidare.

Och dÃ¥ tänker jag … jag undrar varför de blir sÃ¥ upprörda? Jag har ju inte pÃ¥stÃ¥tt att nÃ¥gon av dem, personligen, besitter just den egenskapen som en medelvärdesbildad undersökning visar, att just de skulle vara sopor i trafiken. Spannet är stort, och att nÃ¥got gäller generellt, betyder inte att det nödvändigtvis gäller dig eller mig, personligen.

AlltsÃ¥ mÃ¥ste det vara sÃ¥ att de ser sig själva som medelpersonen! MedelmÃ¥tta, som alla andra, en i mängden, en som inte sticker ut. Annars fanns det väl ingen anledning att bli upprörd? För det är väl inte sÃ¥ att de tror att de är solen i allas galax? Den som allting kretsar kring, ”Jag är mallen för alla”? Nä?

Man häpnar. En tredjedel av den svenska befolkningen, eller nåja, de som hade svarat på SvD:s zombiefråga då, två grupper som kanske inte helt sammanfaller rent statistiskt, är rädd för zombier! Jag undrar om det är för att zombier tycks vara på modet, eller om det beror på ctails filosofiska betraktelse i ämnet? Vem som helst kan vara zombie, och vi skulle aldrig märka det! Det är väl läskigt?

Jag undrar förresten vad de som tror att zombier finns, men inte är rädda för dem har svarat?

Personligen tycker jag att varulvar är läskigare.

Anonymitet, alias, pseudonymer kan vara provocerande för mÃ¥nga. Pseudonym-motstÃ¥ndarna brukar vanligen prestera en gissning ”Om man använder pseudonym/alias/anonymitet är det för att man inte kan stÃ¥ för det man säger”. De rasar och demonstrerar sina egna Ã¥sikter, hur korkade de än är, i eget namn, utan eftertanke. Och det är fint. Men, jag tycker de borde tänka en gÃ¥ng till.

Ifrågasättandet av orsaken till pseudonymer är ju i sig förklaringen till varför de kan vara nödvändiga! Om folk inte kan förstå varför man vill använda ett alias, en pseudonym eller vara anonym på nätet, hur ska de då förstå att skilja på ens olika roller i livet? Hur ska de då förstå att skilja på en människas privata roll och yrkesroll, till exempel? Om de inte klarar av att ha respekt för att man gör anonymitets-valet av en väl genomtänkt orsak, hur ska de då ha klara av att ha respekt för något annat man uttrycker?

Läs även andra bloggares åsikter om anonymitet på nätet, pseudonym, alias

Jag kan inte lÃ¥ta bli att tycka pseudonym-kuppen är lite intressant. Författarna bakom pseudonymen Kepler känner jag inte till, och jag kommer antagligen inte att läsa boken. Inte av nÃ¥gon annan anledning än att spänningsromaner aldrig har intresserat mig. Och sÃ¥ läser jag redan böcker med hypnotisörer – Molly Moon! Men själva grejen, upptÃ¥get, plojen! Själva konstruktionen av pseudonym-kuppen är som en saga i sig.

Låt oss anta att själva boken är ungefär som alla andra. Det finns nämligen ingen anledning att tro, på rent realistiska, sannolika grunder att den skulle vara något makalöst, enastående, extraordinärt, så skilt från alla andra texter så att den i sig bär hela framgångssagan. Inte ens på hundra meter springer den mest fantastiske löparen, det nya stjärnskottet, mer än några hundradelar snabbare än den som hade världsrekordet innan, såvida han inte är dopad.

Det finns alltså ingen anledning att tro att själva texten skulle vara så mycket mer fantastisk än alla andra texter som förlagen får in. Texten i sig, antar vi, motiverar inte spektakulär behandling och försäljning. Om den inte är dopad! Dopad med en myt, en saga. Omsorgsfullt iscensatt och genomförd.Ett manus, antaget on the fly, direkt sålt till en massa länder utan att vara helt översatt. Entusiastiskt berättat av den hänförde förläggaren. Vi står med gapande munnar. Fantastiskt!

Varför det funkar? För att vi behöver sagor, såklart! Vi behöver hoppas att fantastiska saker kan hända. Även om de är aldrig så osannolika, behöver vi tro att de finns. En dopad saga, en iscensatt kupp. Det är precis vad som behövs då och då. Som att någon då och då springer 100 meter på 9,50 s eller så, även om han sen visar sig vara dopad, så sprang han ju i alla fall på den tiden! Och vi förundras. Något utöver det vanliga. Även om det egentligen är en illusion. Vid rätt tid, på rätt plats.

Kanske kan någon, någon gång, göra det på riktigt!

Observera att jag spekulerar. Jag vet inte. Kanske är det pÃ¥ riktigt …

Åsa har läst boken i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Kepler, pseudonym, kupp, Ahndoril, hypnotisören

Folk som förpestar det gemensamma luftrummet med vidrig rök, eller vidriga ljud är … vidriga. Jag antar att ledamöterna i miljödomstolen bÃ¥de smygröker och är YouTube-fascister.

Det har slagit mig ett antal gånger, att det ofta inte är värt att äta ute på restaurang. I alla fall inte om man vill ha riktigt god mat och riktigt gott vin till icke ohemula kostnader (gäller särskilt vin). Det är lite tråkigt, eftersom det är så mysigt att äta ute.

När en kvinna anklagas för egoism, undrar jag om det inte snarare är frågan om att den, av anklagaren, förväntade självuppoffringen och självutplåningen har uteblivit.

Lilla Dotter, som ser Mamma Mia på DVD tillsammans med sina bröder, är ganska kvällstrött av sig. Hon undrade om det var dags för kvällsläsning.

”Ã…h, det är väl inte sÃ¥ brÃ¥ttom att gÃ¥ och sova än” sa jag.

Lille Son kom in till mig, satte sig i mitt knä och sa ”Förut sa du alltid Nu mÃ¥ste vi skynda oss att gÃ¥ och sova, och nu säger du att det inte är dags än. Men klockan är ju tio! Varför är det sÃ¥?”

Det beror på vad man ska göra, sa jag. Nu är det sommarlov och semester, ingen skoldag imorgon. Då kan vi göra lite mer som vi vill, då behöver vi inte sova tidigt om vi inte vill. Vi kan sova imorgonbitti.

Lille Son såg glad ut, han hade just insett något: Mammor tjatar bara när det finns anledning!

Jag tror att det var det han insåg i alla fall!

När en människa bestämt sig. När en människa tror sig veta vem du är, av vilken anledning det nu än må vara, veta vad du tänker och varför. När en människa tror sig veta hur du reagerar och hur du agerar. När en människa bestämt sig för att det i vilket fall som helst är dåligt, det du tänker och gör, och inte på något sätt är intresserad av andra sätt att tänka än sitt eget.

Då spelar det ingen roll vad du gör, eller vad du säger. Du kan inget ändra. Det enda som händer är att din energi går åt i onödan. Den som stelnat i tanken kan inte rubbas, med mindre än kanske ett vulkanutbrott. Och varför ska du ägna energi åt sådana människor? Egentligen?

Gilla läget.

Det är synd att endel människor är så stagnerade i sinnet, att de är så rädda. Det är synd när de inte förstår vikten av kommunikation. Eller också förstår de det, men de vågar inte. Kommunikation kräver öppet sinne, det kräver förmåga att lyssna. Det kräver förmåga att reflektera och att ompröva. Det kräver förmåga att acceptera att alla inte tänker lika. Att det finns fler sätt att tänka på som är bra. Att det finns fler sätt att leva på, än deras eget, som är bra. Möjligen inte för dem själv. Men för andra.

Men om man inte vill, om man inte törs. Om man inte vågar tänka andra tankar än de invanda, trygga. Om man inte törs se utanför sin egen värld. Om man är rädd för förändring. Det är klart man inte kan vara öppen och generös då. Det är klart man inte klarar kommunikation. Öppenhet, generositet och kommunikation stör den egna, bräckliga världsbilden. Kommunikation riskerar att slänga ut tankarna i fritt fall. Det är otäckt, det är hemskt. För de som är rädda. Om man bor i en sådan bubbla, är bubblan inte bra.

Våga sticka hål på bubblan och se färgerna i världen! Den behöver nämligen inte vara grå.

”1921 samma Ã¥r som kvinnlig rösträtt infördes i Sverige, blev det genom en regeländring möjligt för kvinnor att bli antagna som ordinarie studerande vid KTH, och inte som tidigare enbart som specialelever efter särskild prövning.”

Tänk, för 100 Ã¥r sen kunde inte kvinnor tas in pÃ¥ Teknisk Högskola, utan särskild prövning! Bara unga män kunde antas. Varför dÃ¥? Varför dÃ¥? Om man nu tyckte att kvinnor var mindre intelligenta än män, mindre begÃ¥vade eller nÃ¥got … varför mÃ¥ste man dÃ¥ ha en lag som förbjuder kvinnor att antas? Varför mÃ¥ste man ha lagar som förbjuder dem att rösta? Varför mÃ¥ste man ha lagar som ger dem mindre rättigheter, begränsar deras liv? Om de nu ändÃ¥ är sÃ¥ korkade och hjälplösa, behöver väl inget regleras i lag? DÃ¥ sköter det sig helt självt! Inga kvinnor skulle ändÃ¥ antas pÃ¥ teknisk högskola eftersom deras kunskaper och kompetens inte skulle räcka till i konkurrensen.

Regleringen i lag berodde alltsÃ¥ pÃ¥ nÃ¥got annat … männen misstänkte, med all rätt, att kvinnorna i själva verket var lika smarta som de själva. Männen, de med makten, ville inte alls dela med sig av den, de ville inte dela sina privilegier, de ville inte konkurrera med fler, vilket de visste skulle bli fallet om alla fick göra allt pÃ¥ samma villkor utan inskränkningar.  De visste att de, alla män, inte alls var smartare, mer begÃ¥vade, mer intelligenta än kvinnor. De visste att nÃ¥gra av dem, kanske sÃ¥ mÃ¥nga som varannan, skulle konkurreras ut och förlora makt, om de tillät kvinnor samma villkor som de själva hade.

PÃ¥ nÃ¥got sätt är stojet om bloggarnas egentliga makt analog med kampen om rättigheter för kvinnor för mer än 100 Ã¥r sen. Om Alex Schulman och nÃ¥gon Viktor Barth-Kron till exempel nu är sÃ¥ övertygade om att bloggarna aldrig kan fÃ¥ nÃ¥got inflytande, varför skriver de om det? SÃ¥ i affekt, sÃ¥ energiskt. Varför försöker de hitta pÃ¥ synbart rimliga argument för nÃ¥got de aldrig tror kan hota dem, deras positioner, deras makt? Om det är som de säger, bloggarna kan aldrig fÃ¥ nÃ¥gon makt, varför lägga ner energi pÃ¥ att starta en debatt som inte finns? Eller … tror de inte pÃ¥ det själva? Är de rädda att när fler människor fÃ¥r röster och kanaler att uttrycka sina Ã¥sikter, blogga, att de själva ska konkurreras ut av begÃ¥vade människor som inte fötts pÃ¥ Stureplan?

Med tanke på historien, kan man faktiskt undra.

Förresten är det lite kul att han som är chefredaktör för Stureplan.se försöker, oklart i vilket syfte, haka på en debatt, som en gammal skribent på Stureplan.se startade. Och att en annan av deras skribenter lägger ut personuppgifter i sin blogg, polisanmäls och det visar sig att Stureplan.se inte sköter sig som deras utgivningstillstånd manar med kommentarsmodereringen.

Har de sommartråkigt? Bita lite i varandras svansar?

Jag lägger till min stora glädje märke till att de både unga, näpna och käcka provokatörerna Linda och Alex försöker, med ålderns rätt, de har väl båda fyllt 30 tror jag, kliva in i den kulturella samhällsdebatten, de puffar på den tunga ridån, rycker i snörena, uttalar trollformlerna. De börjar med ett ämne de båda har egen erfarenhet av, bloggar. På varsin sida i manegen ställer de sig, Linda mot Alex. Båda vill säga sitt ord i debatten om bloggens inflytande.

Det är uppfriskande och trevligt på alla sätt och vis. De stångar och står i, och lite drar man väl på munnen, på ett empatiskt och välvilligt vis förstås, åt de forna skrikhalsarna. Men det är något som saknas. En egenskap som alla namnkunniga i kultureliten har. Linda är på rätt väg, naturligt, skulle jag säga. Men det skulle inte skada med en accentuering. Och Alex är långt ifrån. Men jag hjälper dem gärna på traven. Här nedan ses ett schematiskt förslag som jag härmed generöst delar med mig av. Det är bara att ta med till plastikkirurgen så fixar han eller hon det i ett nafs.

Kultur-Alex och Kultur-Linda.

Referenser:
Den onödiga bloggen
Gubbar som Alex klarar inte konkurrensen från de unga kvinnorna
Alex Schulman väcker starka känslor

Läs även andra bloggares åsikter om Linda Skugge, Alex Schulman, blogg, media, kultur

Månen är i stort behov av förtrollifiering, eftersom det avförtrollades när månlandaren satte sina klumpiga fötter på dess ängladammslika yta.

Jag vet inte om jag tycker det är sant, det handlar mer om att sno tillbaka månen från new age-fanatiker, enligt min uppfattning. Helt enkelt rationalisera månen till den fascinerande himlakropp den är, utan att mångalnifiera dragningskraften.

Läs även andra bloggares åsikter om månen, avförtrollad, mångalen