När Doktor T gör en insats

Tills huset är klart duschar vi på campingen som ligger några hundra meter bort. Igår när jag gick dit noterade jag alla spindelnät och spindlar som hänger i varje hörn och skrymsle av dusch-huset, på utsidan, lyckligtvis, inne har jag inte sett så många spindlar. I fuktigt kvällsljus ser det ut som i värsta gotiska romanen. Tror jag, Shower in the rainy night. Invasion by the Canada Geese. Det senare la jag till eftersom badviken precis vid campingen, nedanför duschhuset är invaderad av kanadagäss såhär års. Deras ljud är för all del ganska trevligt. Men de är säkert i mass-kopi med spindlarna.

I alla fall nämde jag spindlarna för Doktor T, han hade av någon anledning inte lagt märke till dem. Nu är jag inte sådär att jag skriker och drabbas av panikångest av spindlar, men det är inte heller så att jag vill frottera mig med dem i stora massor. Jag tycker helt enkelt att det är praktiskt att spindlarna är på vissa platser och jag på andra, kan man säga.

Och Doktor T är en handlingens man, särskilt om något har med kemiska medel att göra. Och det har spindlar. När han kom från duschen igårkväll meddelade han glatt att han sanerat runt dusch-huset på campingen, spindelsanerat. Han hade skött det eftersatta spindelsaneringsuppdraget åt campingpersonalen. Det var ju snällt.

När det kyper enstaka spindlar på våra nymålade väggar i huset, däremot, tar Doktor T fram kameran och makro-fotar djuret och påpekar glatt att det bevisar att färgen inte är giftig, och att huset är sunt; Doktor T och  Mr Shock.

Och vad ska vi göra sen?

Vi börjar se slutet på spackling och målning. Varje dag efter jobbet, varje lördag och söndag precis hela dagarna, den senaste månaden har vi ägnat oss åt detta. Jag ska berätta hur det går till; det är alltså både tak och väggar som ska spacklas om målas. Och taklister. Och golvlister. Och dörrfoder. Där gipsskivorna möts blir det en skarv och den spacklar man och så sätter man i en remsa för att täcka skarven. När det har torkat, spacklar man en gång till för att jämna till det, spacklingen krymper nämligen. Sen målar man en gång, och så får man förmodligen lägga på lite finspackel innan man målar igen. Sammanlagt blir det minst tre lager spackel och fyra lager färg. Minst. Färgen torkar på ett par timmar, men spacklet tar sådär 4-24 timmar på sig, beroende på hur tjockt lager man lagt på. Ett rum på 12 kvadratmeter tar 4-5 timmar att spackla första gången, 2-3 andra, 2-3 timmar att måla, 1-2 timmar att spackla och sen 2 timmar per lager. Man inser att det tar tid att få det klart med all torktid.

Men nu är alla rum spacklade minst en första gång, några rum är klara, barnens rum t ex. Badrummen (där var det bara taket som skulle målas, resten sköter plattsättaren med kakel och klinker). Tvättstugan och kapprummet var klart, tills mellanväggen med skjutdörrsmekanismen kom upp. Köksdelen är klar. Hallarna är målade en första gång. Det är faktiskt bara ett rum och vardagsrummet som ännu inte fått något färglager kvar. Det är inte så mycket, jämförelsevis.

En sak som bygget har förtydligat för oss är det märkliga i att det finns så många ohyggligt kompetenta yrkesmänniskor, snickarna, plattsättaren, elektrikern; de är sanslöst professionella och kunniga. Snubben som gjorde bänkskivorna till köket. Grävmaskinisten. Alla som vi haft att göra med i byggprocessen, undantaget kommunens byggavdelning som för all del gör så gott de kan, försöker, är ohyggligt kompetenta och skickliga. Man undrar hur det kan komma sig att de är så skickliga när t ex, helt taget ur luften som exempel, Sveriges regering är så makalöst, pinsamt, inkompetent?

Om vi ska återknyta till rubriken för inlägget; Nu har vi ägnat oss så många månader åt detta bygge, vad ska vi göra sen när det är klart, när vi flyttat in? Ska vi bara sitta och glo då?

När Jonas Thente visar att han lider av naturvetarkomplex

För lite mer en fem år sen skrev jag en bloggpost om Jonas Thentes uppenbara oförmåga att förstå matematik. Han hade skrivit en krönika som jämförde språket med matematik. Kontentan var att matematik behöver man inte kunna eller förstå, men språket är däremot, det är viktigt. Naturligtvis är språket viktigt, men det är dels svårt att se varför det ska ställas mot matematik, dels är det svårt att förstå hur man kan missa att förstå att matematik är ett språk och att man får med sig väldigt mycket av tankeförmåga om man förstår matematik. Men, Jonas Thente är förstås inte den ende som inte begriper det.

Men nu är han i farten igen med sina naturvetenskapliga mindervärdeskomplex. Den här gången är det ännu konstigare. Stycket som handlar om ”naturvetarblicken” verkar helt frikopplat från övriga texten. Som något som han bara var tvungen att häva ur sig. Hur kom fördomen kring naturvetares läsvanor in i en text om hur bokläsare står handfallna, de som har lärt sig så mycket om människan av sin läsning, inför fenomenet Trump och handlandet emot fakta?

Jag kan se två skäl:

  1. Thente försöker på ett indirekt anklaga det naturvetenskapliga läsandet (dvs faktaläsandet, som inte är romanläsande och därmed inte ”förändrar” (förädlar får man förstå) för världens Trumpifiering. Naturvetare läser inte, och inga andra heller, utom bokläsare som är få, och se hur det går.
  2. En reträtt, ett slags ursäkt till alla naturvetare som utan Jonas Thentes vetande faktiskt, väldigt många, läser både det ena och det andra, som har kontakt med både romanläsande och faktaläsande (Thente verkar bara ägna sig åt det första), och kan se saker från alla håll, inte bara det smalt humanistiska perspektivet.

I själva verket, här ägnar vi oss åt Principle of Charity, har Jonas Thente äntligen insett att han inte bara ska ägna sig åt romanläsande, utan också lära sig förstå matematik. Då hade han begripit Trumpifieringen mycket bättre.

När till och med Doktor T mansplainar

Jag har några blommor, Saint Paulor, som jag ärvt av mina morföräldrar. De har därför ett stort affektionsvärde för mig. Jag har lyckats hålla dem vid liv i tolv år, sen min morfar dog. Innan dess hade jag andra Saint Paulor, faktum är att jag haft dessa blommor nästan i hela mitt liv, att pyssla om. Jag har ganska bra koll på hur de ska skötas. Men de här, som härstammar från mina morföräldrar, höll på att dö tältdöden här när vi var nya i husvagnen och inte riktigt visste hur vi skulle styra upp förtältet för att det inte skulle bli åttio grader mitt på dagen, fastän man förstår det om man bara ser framför sig lite grann. Det hör till det mentalt omedvetna, för att fundera över begrepp som används i filosofikursen nu.

I vilket fall som helst höll de här paulorna på att dö, det blev för varmt en dag. Men det finns fortfarande liv i några stammar som jag pysslar extra mycket med tills de ska få flytta in i köksfönstret i huset, som vetter mot öster som sig bör för dessa blommor.

Doktor T tittade på medan jag pysslade. Sen kunde han inte hålla sig. Han hade tusen råd om hur de bäst ska skötas. Han lyssnade inte på mig när jag sa att jag visste det, att jag hade många årtiondens, kanske fyra, erfarenhet av dessa blommor. Han kunde ändå inte låta bli att tala om vad jag skulle göra med dem. Är det inte konstigt? Och det konstigaste av allt är att det är samma Doktor T som höll på att vattna ihjäl dem för bara ett par månader sen. Jag funderade på varför det plötsligt började sloka, Och då visade sig att de badade i vatten. Eftersom Doktor T fått ett ryck att övergöda husets blommor med biologiskt gödselmedel som luktade apa.

Det verkar vara en vanlig syssla hos män i vissa åldrar, att helt enkelt stänga öronen och köra på sina egna föreställningar om hur saker och ting är beskaffade.

Man får se det positivt, det betyder att jag inte behöver engagera mig alls. Mansplainarna kan köra sitt race helt utan min medverkan, de vet exakt och precis hur saker ska göras, och de vet exakt och precis vad jag tycker, tänker och säger utan att jag behöver göra något alls. Är det inte praktiskt? Nej, kanske inte.

Karma

Jag läser om Buddhismen i Gunnar Aspelins Världsbilder och Livsideal: ”Besegra hat genom vänlighet, ondska genom godhet, girighet genom generositet och lögn genom sanning”. Det låter ju rätt bra. Trevligt. Men man inser att den kan ta tid, den kampen. Man inser att det inte räcker med en livstid. Och då inser man varför man måste införa begrepp som karma och återfödelse. För hur motiverande är det att möta hat med vänlighet och liksom inte se något resultat av det medan man lever? Se att det verkligen hjälper (för om det inte hjälper behöver man ju byta metod). Nej, det krävs återfödelse och karma och något stort mål långt borta för den sakens skull. Hur man nu lyckas övertyga någon om det ytterst osannolika i den saken är dock lite svårare att förstå. Men jag förmodar att man kan tro om man vill tro.

Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Standard

Nu börjar vi komma upp i tempo, och uthållighet. Spacklingen och målningen flyter på, de senaste två dagarna har jag spacklat Lille Sons och Lilla Dotters rum första omgången, både tak och väggar. Tio skarvar tar en timme. Det är ungefär ett rums väggar. Runt fönster och vissa tvärskarvar måste behandlas separat. Imorgon förmiddag spacklar jag andra omgången, och sen blir det första målningen på eftermiddagen. Det är inte bara det att man ska lära sig hantverket ordentligt, det är det att man ska planera också. Därför spacklade jag tvärskarvar i alla barnens rum på morgonen innan jag åkte till jobbet. Eller i två av rummen, det tredje hade inga skarvar av den sorten.

Sen blir man mer uthållig också, rent muskulärt. Det är helt ok att ägna sex timmar, efter det mer milda kontorsjobbet, åt att spackla och måla, tak och väggar. Man tränar upp musklerna för det. Och det är ändå begränsat, det är en vill som är 176 kvm som ska spacklas och målas. Det är inte hela universum. Det är bara att jobba på så blir det klart. Ganska enkelt, egentligen.

Och nästan varje kväll skapar solnedgången ett skådespel i det som kommer att vara vardagsrum.

Dagsrutinen

Det ordnar sig nog, brukar jag tänka om det mesta. Eller i alla fall om mycket. Det är både bra och dåligt att tänka så. Det är bra, eftersom det innebär att man (jag) vågar pröva det som är oprövat, funderar inte i all oändlighet på möjliga utfall och lägger inte störst vikt vid de dåliga. Det är mer att jag gör det jag egentligen vill göra, även om det skulle verka vara mindre genomtänkt. Det brukar ordna sig, och ordnar det sig inte får man ta tag i det och ändra något. Denna ogenomtänkthet har t ex varit bra såhär långt, eftersom det visar sig att det faktiskt går utmärkt bra att jobba heltid och läsa distanskurser i lagom takt. På de två år jag ägnat mig åt den här hobbyn nu har jag läst 172,5 hp. Det bekymrar mig något. Det bekymrar mig att man kan läsa i en takt som är mer än heltidstudier, fast man jobbar heltid. Eller ja, det kan betyda två saker, det ena är att det inte är särskilt höga krav, inte särskilt hög nivå, och det andra är förstås att  jag är ganska effektiv. Sanningen, eller verkligheten, ligger kanske någonstans mitt emellan.

Det som är dåligt med att tänka att det ordnar sig är förstås att det kan tänka sig att man hoppar på något som inte ordnar sig, och så tar det tid och energi att återställa livet. Sånt är irriterande. Kanske blir den totala optimeringen i alla fall positiv, jag hoppas det.

Men, när jag nu fått för mig, efter två års testande, att det ska gå bra att läsa 90 hp det här läsåret så behövs ju i alla fall lite struktur på det. Särskilt som mycket tid nu går åt till att spackla och måla, några veckor till. Ja, och sen är det andra saker som ska fixas, typ tomten ska göras i ordning, altan ska byggas. T ex. Och så ska det jobbas också. Alltså behövs en rutin, en effektiv rutin. Effektiva rutiner är det bästa som finns, de frigör nämligen tid. Det visar sig nämligen att morgonen är utmärkt studietid. Och sen kväll. Förutom när jag skriver blogginlägg om effektiv studietid. Och lunchtid. Om man bara ser till att man läser då, när det finns tid, så hinns det faktiskt med, det där läsandet. Verkar det som.

Dagsrutinen är alltså: gå upp, ägna en timme åt studier, åka till jobbet, jobba hela dagen förutom lunchen när det också går att läsa, åka hem, spackla och måla till halv tio, duscha, läsa en timme till eller lyssna på en föreläsning, eller så. Sov som en stock. Börja om.

Det finns en stor skillnad mellan idéhistoria och filosofi. Idéhistorian är mycket mer textmassa att läsa. Men det är klart, filosofin erbjuder mer att grubbla över: ”What is it for a mind to represent anything at all? What is it for anything (whether a mind or not) to represent anything else?”

Det rara barnet

Jag har tre Rara Barn. Ett av demStore Son, har alltid varit mycket egensinnig, extremt egensinnig kan man säga. När han var fyra år stod han på locket på toastolen och släppet sin snuttefilt, och så undrade han varför den föll till golvet. Varför föll den när han släppte den? Varför var den inte kvar i precis det släppta läget? Mamman, ingenjören, dvs jag, tyckte det var en naturlig fundering, svarade på frågan och tänkte inte mer på det. Men senare tyckte Store Son ofta att skolan var en tråkig inrättning, inget fick man lära sig och bara trams skulle man hålla på med. Det var en prövning, kan man säga. Ett barn som begriper allt, men tycker skolan är meningslös och struntar i den. En frustration för föräldrar som vet att med bara en gnutta uppmärksamhet kan skolan passeras. Det fungerade ganska länge, men efter halva gymnasiet tog det stopp. Store Son har integritet, och om skolan är meningslös, hur lätt den än är, så är den.

Store Son ägnade sig åt datorspel. Han skickades till skolpsykolog och kom tillbaka med en lång utredning som sa det vi egentligen visste, det var inget som helst fel på den intellektuella förmågan, tvärtom var den exceptionell. Föräldrarna slet sitt hår, någon skola skulle det inte bli tal om enligt Store Son. Efter ett tag lugnade föräldrarna ner sig och bidade sin tid, saker och ting måste ha sin gång.

En dag kom Store Son med ett tio sidor långt kontrakt som han bad mig läsa. Det verkade rimligt. Och sen försvann han ut i världen sysselsatt med det han ordnat för sig. Med de sociala kontakter han skaffat sig. Han reste till London, Bryssel och Köln. I flera veckor reste han. Sen spelade han plötsligt semi-final i en turnering, med sitt lag, och vann. Och om en vecka ska de spela i final.

Sens moralen i denna historia är två. Den ena är att skolan inte säkert klarar av att matcha de extrema begåvningarna, skolan förlorar dem. Den andra är frågan om Nyttan, vad är det egentligen att göra nytta, och är det vår mänskliga uppgift här i världen, och isåfall varför?

Om jag varit lagd åt ett visst håll, t ex om jag trott det finns en mening med allt som händer, utöver evolutionen, hade jag trott att det fanns en avsikt med att jag skulle få denne egensinnige son. Och det vore isåfall att fundera över just Nyttan.

Persistence

När man ska spackla och måla tak och väggar i ett hus som är 176 kvm. Det kräver en viss uthållighet. Vi tyckte att vi skulle måla, eftersom det är det som vi möjligen kan göra. Det är ett bra sätt att lära känna varje kvadratmeter av huset. Men det kräver förstås en viss uthållighet. Spackla och måla, spackla och måla, dag efter dag, kväll efter kväll. Men ibland dyker det upp vyer värda att betrakta. Som solnedgången genom vardagsrumsfönstren. Med köket som spegling.

När Doktor T är praktisk

Det var kanske en något felsyftande rubrik, men det kommer snart att framgå vad jag menar.

Det jag menar är att det är väldigt praktiskt att Doktor T är så praktisk. När världen fungerar, när alla gör vad de ska, och allt rullar på är det lätt att glömma bort att det kan finnas världar där allting inte rullar på och fungerar som man förväntar sig. Man tänker oftast inte på det som fungerar, man bara tar det för helt naturligt.

Men idag, när allting i vanlig ordning bara fungerade, jag spacklade och målade och Doktor T spacklade och målade, och sen körde jag Store Son  till Arlanda, eftersom han skulle åka till Köln. Och så körde jag hem och fortsatte med spacklingen, och senare på kvällen fyllde Doktor T på vattnet i husvagnen, och han har ordnat så att gasolvärmen funkar och tja, att tvättmaskinen kan köras och torktumlaren fast huset inte är färdigt, och många sådana praktiska saker. Såna saker som jag för all del också kan göra, men det är väldigt praktiskt när man är två som kan göra praktiska saker. Det är väldigt praktiskt när man inte måste göra allting själv, eller vara nervös för att man ska behöva ordna någon katastrof som den andre åstadkommer, eller så.

Jag behöver t ex inte tänka att det bara är jag som ska spackla och måla huset, utan det räcker om jag gör hälften, eftersom Doktor T är kompetent på området och kan göra saker utan att jag behöver kontrollera det. I alla fall inte så mycket. Och även om Doktor T inte har bott i husvagn förut så greppade han direkt alla praktiska saker man behöver hantera. T ex behöver man vara ganska noggrann av sig med både det ena och det andra för att det inte ska bli kaos och elände, och man behöver fixa små detaljer så att saker och ting flyter smidigt. Doktor T grävde t ex en kanal runt tältet för att det skulle bli dränering och inte rinna in på tältgolvet vid regn, och det verkar fungera. Och sen fixade han avloppsavrinningen så att det inte luktar gammal sill precis utanför min sovalkov, där avloppet annars rinner ut (fast under husvagnen såklart). Och så fixade han strukturen för alla el-sladds-dragningar nu när vi spacklar, så att vi kan ha bygglampor precis där vi är. Och så’na saker. Så det slog mig idag att jag är väldigt glad, fast jag inte alltid tänker på det, att det är Doktor T jag bygger hus med. Det är väldigt praktiskt att ha en praktisk man. Även om man är praktisk själv. Eller kanske särskilt då, förresten.

Mysig fredagskväll

Nu har vi bott här i husvagnen i tre veckor. Vi börjar vänja oss. I går kväll hade vi mysig fredagskväll. Doktor T diskade kvällsdisken, för hand såklart, diskmaskin hör inte till husvagnslyxen. Och jag läste högt ur Valerie Solanas SCUM-manifest. Från baksidestexten: ”Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa. Mannen är besatt av makt, pengar och död; att få ödelägga och att få knulla.”  ord och inga visor.

Jag läste nyligen Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en fiktiv biografi om Valerie Solanas, en galning. Hur ska det komma något vettigt ur detta, och isåfall vad? ”SCUM är den enda referens du behöver” läser jag i Stridsbergs förord. Det är klart man blir nyfiken. Jag antar att jag kommer att bli besviken, det brukar bli så. Jag kommer inte att förändras, jag kommer inte att tycka att SCUM är den enda referens jag behöver. I våras läste jag I love Dick av Chris Kraus, den utlovade också en förändring som uteblev.

”Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitful värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.”

Alltså, ja, det är faktiskt svårt att säga emot det. Jag tänkte på alla de texter jag läst i filosofi och idéhistoria, Aristoteles och Rousseau som Stridsberg också nämner i sitt förord, som talar om hur kvinnor är ofullbordade män, oförmögna att tänka flera tankar, intellektuellt underlägsna, bara till för att föda barn och ta hand om dem. Det konstiga är, som Mary Wollstonecraft påpekade i polemik mot Rousseau, att dessa underlägsna varelser (kvinnor alltså) ändå anförtros den viktiga uppfostran av de viktiga pojkarna till viktiga män. Hur går det ihop sig?

Jag tänker på de här fåniga diskussionerna som uppstår ibland när någon vill bevisa att om kvinnor vore så smarta som män, så skulle det ju finnas kvinnliga genier och forskare och uppfinnare och upptäckare att plocka ur historien. Men det finns det ju väldigt få av, alltså är män smartare än kvinnor. Jag vet inte vad man ska göra med sådana diskussioner, man skäms å mannens vägnar (han som argumenterar på det viset) för att han är så korkad och kan kläcka ur sig så ogenomtänkta pinsamheter. Man skäms över hans oförmåga att tänka, helt enkelt. Som Hedvig Charlotta Nordenflycht så insiktsfullt uttrycker saken:

”Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.”

Ja, men då kan man ju undra, som undelägsna män (ojdå, det är en Solana-influens) ibland överlägset påpekar, att nuförtiden kan ju kvinnor bara låta bli att låta sig förtryckas, eftersom vi är så jämställda här i landet. Men nu är det ju så, att de flesta män och de flesta kvinnor, är normalbegåvade, och de är också, både de normalbegåvade männen och de normalbegåvade kvinnorna, utsatta för socialt tryck och social återkoppling. En mycket effektiv förtryckarmekanism, som inte bara verkar i dåtid, utan också i nutid och med avklingning i framtid. Om nu den normalbegåvade mannen matats med en bild om de underlägsna kvinnorna under hela sin livstid, så har ju inte kvinnorna undgått att matas med samma bild. Och de flesta normalbegåvade människor agerar, vad det tycks, enligt den bild de har av sig själva, och som de tror att andra har av dem. Mycket effektivt, får man säga, för att behålla sakernas tillstånd i svårförändrad form. Så var det med den saken.

Men vad ska man tycka om SCUM-manifest då? Ja, jag vet inte. Jag hade högläsning av vissa partier för Doktor T och vi tyckte det var rätt roliga formuleringar ibland. Det är lite som om en intelligent komiker funderat lite, vänt lite på saken och formulerat en träffsäker iakttagelse. Som i avsnittet om Filosofi, religion och moral, där poängen är att mannen uppfann filosofi och religion eftersom han är så tom själv och måste leta utanför sig själv efter något av vikt: ”De flesta filosofer som inte är riktigt så fega [som de flesta män] inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism […]”

Alltså, ligger det inte något i det? Är vi inte alla lite trötta på självgoda män som tror de är en gåva till mänskligheten, att det är kring dem allting kretsar, att de inte bara är solar i sina egna universum utan i alla andras också? Faktiskt är man lite trött på såna. De finns. Men det finns ju många andra också, som är mer vettiga, för all del. Som Doktor T.

Lite senare skriver Solanas om att det egentligen inte handlar om en motsättning mellan kvinnor och män, det kan vara för att hon anser att mannen generellt egentligen inte är ett problem, utan det är de hjärntvättade kvinnorna, Daddy’s Girls, som upprätthåller ordningen åt mannen, som är det egentliga problemet.

Jag har svårt att läsa manifestet som något annat än en träffsäker satir, Cutting up, håna, förlöjliga Den Viktiga Mannen, som tar upp tid och energi för kvinnor helt i onödan. Jag menar, visst har vi träffat på en hel del av den sorten?

En framsynt detalj är att Solanas skriver om det automatiserade samhället, där pengar inte styr. Själva samhällssystemet som ska komma fram sen när mannen eliminerats är inte helt tydligt, det är lite skissartat.

Förresten, man ska inte läsa texten bokstavligt. Man ska läsa den allegoriskt.

Den oumbärlige mannen

Vi är ganska bra på att få saker och ting att fungera, sådär praktiskt, till vardags och närsomhelst, Doktor T och jag. Vårt husvagnsboende fungerar, det regnar inte in, handdukarna torkar, det går att laga mat, vi har ordnat så att vi kan cykla ner till campingen och duscha. Idag köpte Doktor T en tvättmaskin som vi kan koppla in vid behov i det icke färdiga husets tvättstuga, och koppla bort och köra iväg när byggarna bygger, eftersom det finns el, vatten och avlopp i alla fall. Dessa praktiskt vardagstekniska system som lever sitt liv i skymundan. De flesta bryr sig bara om dem när de inte fungerar. Då märks de.

I alla fall, ikväll, efter middagen, ägnade jag mig åt att studera Teknikens idéhistoria, jag håller på med hemtentan och ströläser annat än kurslitteraturen, man måste ju skapa sig en ordentlig bild, och Doktor T meckade med tvättmaskin och torktumlare och körde en första tvätt. Ren idyll, om man frågar mig. Särskilt som jag satt ute i den ljumma kvällssolen, och samtidigt som jag läste ohyggligt intressanta texter, såg grannarna stressa förbi i sina blanka bilar förmodligen på olika hämtuppdrag.

Sen cyklade vi iväg till campingen för kvällens dusch. Det mörknade över sjön, men var fortfarande ganska varmt i luften. Doktor T tyckte det kunde räknas som 25 % Gotland. Men på Gotland regnar det nu, och vi ska inte åka dit förrän senare i höst, efter inflyttningen i huset. Det känns lite jobbigt när man får alla påminnelser på Facebook om vad man gjorde för ett år sen, två år sen, tre år sen … Den här veckan har varit Gotlandsveckan ett antal år. För tre år sen var det ohyggligt fint väder, och Lille Son och Lilla Dotter var med, och vi cyklade och badade och eldade hela tiden. Idylliskt. Men det blir flera år.

Det jag egentligen tänkte skriva om, var det jag tänkte på i duschen. Av någon anledning drabbades jag av en insikt. Det gäller inte Doktor T specifikt, särskilt inte som han just hällde ut öl över sitt tangentbord, men sådär generellt män tänker jag. Män brukar vilja känna sig viktiga. De brukar ha någon slags tanke om att de är så viktiga så att inte ens en stackars kvinna som jag, som ändå har rätt bra koll på saker och ting och inte haft några särskilda problem med praktiskt vardagsliv, inte skulle klara mig utan deras insatser. Det har förbryllat mig. Hur kan någon tro att han gör något som jag inte skulle klarat av? Varför måste han göra helt unika saker som jag inte skulle fått gjort om det inte vore för honom? Varför tror Män sån’t? Insikten jag fick för att åtgärda detta problem, i den mån det skulle behöva åtgärdas, handlar förstås om reciprocitet. Tycker han att jag gör något som han inte skulle klarat sig utan, som han inte själv skulle klarat av om jag inte fanns i hans liv? Nej, förmodligen inte. Så varför skulle han vara praktiskt oumbärlig för mig?

Där fick vi allt ordning på torpet.

För övrigt är nästan allting gipsat nu, så nu ska vi börja måla tak i helgen, det blir ju roligt.

Vardagsrum.

Kök.

Det gick raskt

Att komma tillbaka till jobbet efter semestern brukar nuförtiden inte vara några problem. Eller ja, det beror på hur man ser det. Det tar i alla fall inte dagar i segt tempo innan jag minns vad som ska göras och har kommit upp i tempo. Det tar några timmar. Det kanske är dåligt, vad vet jag, men jag har inte ägnat jobbet en tanke de här veckorna, det har jag inte haft tid med. Jag tycker egentligen det är ganska skönt att det inte blir en stor grej att komma tillbaka till jobbet. Man jobbar helt enkelt på jobbet, och hemma gör man andra saker, eller ibland jobbar man om det behövs. Enkelt.

Det är tentavecka i Teknikens Idéhistoria, och så ska jag skriva klart den eftersläpande läsrapporten jag har i kursen i Kreativt Skrivande. Sen tror jag det blir ungefär två veckor av fri läsning tills höstens kurser drar igång.

Varför ägnar man sig åt studier? Svaret är faktiskt mycket enkelt: för att man vill. Att man vill kan det finnas många skäl till; att man vill skaffa sig ett yrke och ett jobb, till exempel, som man tänker att man kan trivas med, eller för att man helt enkelt bara vill lära sig mer. I båda fallen väljer man antagligen något som intresserar en.

Då har vi det klart för oss; man studerar för att man vill studera (även om vill kommer sig av ett mer tvingande behov av försörjning). Om man inte vill studera, ska man inte göra det.

När jag slutade gymnasiet för rätt många år sen, visste jag att jag skulle fortsätta med matte och fysik på högskolan. När det gällde matten funderade jag på vad det rimligen kunde vara man skulle lära sig. Jag kunde ju allt, redan! Alltså, jag hade en viss föraning om att jag inte kunde allt, att det fanns mer att lära, annars borde det ju inte finnas matematik på högskolan, tänkte jag helt rimligt. Men, jag kunde inte tänka ut vilken sorts matte det skulle kunna vara. Nu var detta före internets tid och det lilla stadsbiblioteket i staden jag bodde i var inte välsorterat i den frågan, så jag avvaktade hösten och matematiken. En avgrund öppnade sig. En intressant och spännande avgrund.

Det är en av de saker högskoleutbildning gör; talar om för en att det finns oändligt många saker att lära sig. Talar om för en att världen inte är orsak och verkan från ett till ett annat, utan att det finns förgreningar och återkopplingar och tidsfördröjningar. En högskoleutbildning talar om, bör tala om, att världen är ett system av olinjära, partiella differentialekvationer, kanske med stokastiska inslag, och inte en första ordningens linjär ekvation. Typ.

Men om man inte gått någon högskoleutbildning, som de flesta mininstrar inte har, så kan man inte räknas förstå det. Det är därför ministern för den högre utbildningen kommer med de mest korkade idéer för att försöka sätta högskoleetikett på så många människor som möjligt, utan urskiljning. Hon tror att högskolan ska bestå studenter med examensetikett. Hon vet inte att den där examensetiketten har innehåll, bör ha innehåll i form av kunskap som man införskaffat. Som ingen annan än man själv kan införskaffa. Jag handledde, tidigt i min yrkeskarriär, några examensarbetare med den mest märkliga inställning till sitt sitt examens-arbete: Det är din uppgift att se till att jag blir klar-inställning hade det. Det var inte särskilt många av de jag handledde, ett par. De fick det lite jobbigt när de insåg att det inte fungerar på det viset. Sån’t är livet.

Jag tänker att man nog måste ha bildning för att förstå vad bildning är, och utbildning för att förstå vad utbildning är. Och för att nå från det ena till det andra behöver man drivas av någon form av nyfikenhet till vad man kan lära sig, inte till vilken etikett man ska få.

Jag tänker att ministrar förmodligen inte förstår sådant. Och det beror ju på att de är mest intresserade av etiketterna, de tror att det är etiketterna som gör jobb. Ministrar tror att hela livet är lajv och cargo cult.

Nu ska jag åka till mitt synnerligen intressanta jobb, jag kommer att lära mig något nytt idag också. Det tar inte slut trots etiketten. I alla fall inte om man vet vad den egentligen betyder.

Tillbaka till verkligheten

Från och med imorgon är det ordning och reda i livet igen. Semestern är slut. Nu kan hösten börja. Visst är det ganska mysigt? Loja sommardagar till ända. I princip alltså. Om det inte varit för flytt och så’nt hade det varit loja sommardagar. Kanske.

Vi har ordning i husvagnsboendet, katten verkar trivas, skrivaren är installerad och böckerna översvämningssäkrade. Allt är som det ska. Det är mörkt och tyst. Studierna funkar. Kursen i Teknikens idéhistoria är ohyggligt intressant, jag läste ett par texter om teknik, politik och samhälle. Komplexa tekniska system är sådant man kan fundera över.

Återkoppling och tidsfördröjning är fenomen som många verkar ha svårt att förstå. Varför har man det? Något påverkar något som i sin tur påverkar det första något. Och så går det runt med viss tidskonstant. En fördröjning i systemet. Dvs tekniken påverkar hur vi tänker, som i sin tur går tillbaka till hur vi ser tekniken och förändrar den. Teknik är inte en sak för sig, och mänsklighet en sak för sig. De är sammanlänkade och påverkar varandra. Orsak och verkan förlorar sin betydelse i ett slutet system. Orsak och verkan fungerar bara i öppna system, men insignal och utsignal och ingen koppling emellan dem. Om man läser lite matematik, differentialekvationer, förstår man det där lättare. Det borde alla göra. Hur tänker man om man inte förstår återkoppling och tidsfördröjning?Hur ser man på det systemet då? Det undrar jag.

Nu ska vi titta på lite bilder.

Studier.

Katten har installerat sig.

Det är 200 meter till bad.

Äldre man-kortet

Doktor T har kommit på ett nytt sätt att manipulera omvärlden, t ex mig.  Han har kommit på att han kan använda sig av Äldre Man-kortet. Äldre-Man-kortet verkar kunna användas i alla lägen. Det kan t ex användas för att motivera långa pauser i hushållsarbete, eftersom det kan vara fysiskt jobbigt ibland. Det kan användas för att ta annars omotiverade tupplurar. Eller för att katten behöver extra pyssel. Ja, faktiskt kan det användas till allt möjligt som en Äldre Man inte har lust att göra. Eller som anledning till att extra åtgärder, eller hänsyn, av något slag krävs. För Äldre Män är det helt legitimt att inte krypa runt golvet och torka golvlister t ex, eftersom knäna är lite bräckliga. Så vem måste göra det då? Det är lite upprörande, faktiskt. Men, inget ont som inte har något gott med sig. Man kan alltid påminna en Äldre Man om hans bräcklighet, erbjuda sig att ta hand om svåra och tunga saker och sån’t. Om han inte orkar. Det finns nämligen ingenting som gör Äldre Män yngre, som att förmodas vara just Äldre. När andra förmodar.

I mörkret

Här sitter jag i mörkret och reflekterar över dagen.

Idag fyller Store Son tjugo år. Han är inte tonåring längre. Det är också första födelsedagen vi inte firar tillsammans. Han är inte hemma. Hans e-sport har tagit honom ut i världen för tävlande, som vilken idrottare som helst. När han kommer hem ska vi fira ordentligt.

Doktor T och jag har städat och flyttat ännu mer grejer. Vi är nästan klara. Det är inte roligt alls att flytta. Att packa och städa. Mot slutet blir det en massa grejer som inte kan kategoriseras och förpackas i enhetliga kartonger. De kan också vara för stora för att gå i en flyttkartong. Fruktansvärt. Jag tror inte att jag tänker flytta någon mer gång.

Mitt i alltihopa behövde jag också göra en entimmes-tenta i Teknikens idéhistoria, så det gjorde jag, sen fortsatte flytten. Det är faktiskt den tidiga människans fel att det är så jobbigt att flytta. Om de inte hade övergått från jägar- och samlarsamhälle till jordbrukssamhälle skulle vi inte ha så ohyggligt många prylar att packa. Då hade vi inte ens behövt flytta på det här sättet, eftersom vi alltid skulle ha flyttat. Med färre prylar.

Men nu har vi installerat oss för husvagnsliv ett tag. Nu har vi två dagar att städa färdigt. Sen ska vi måla fasad. Tur det inte tar slut på saker att göra.