Doktor T städar

Under tiden jag väntar på vad våra odugliga politiker hittar på idag, om de har för avsikt att ta sitt ansvar och visa någon verklig vilja till bättring, fortsätter flytt och städning. De rara tonåringarna har under visst muttrande förflyttat sin bas till fadern. Inte av någon ovilja mot honom, utan mer av allmän tröghet att överhuvudtaget behöva befatta sig med sådana världsligheter. När de inte kommer på eget initiativ. Nåja. Doktor T och jag stretar på, rum för rum. Just nu ser det nog en aning kaosartat ut med kartonger och möbler huller om buller. Och damm. Dammet tänkte vi inte flytta med oss. Men det enda rum som inte är helt urplockat nu är köket. Skafferiet tog jag igår, packade ner det som inte ska användas i Rara Dotterns byrå. Det retar mig annars att tomma utrymmen står och tar plats. Den lilla behändiga förmågan, att tätpacka, chockade Doktor T svårt vid flytten förra sommaren, när garage och förråd liksom vecklade ut sig sex gånger sin volym, enligt Doktor Ts uppfattning. I år har han vant sig och tycker vi kan använda oss av den.

Men Doktor T  har börjat städningen. Han börjar naturligtvis på platser där man måste använda mesta möjliga kemikaliska finurlighet, dvs badrummen. Det tycker jag är bra. Doktor T är dessutom en ovanlig man, det är inte en könsstereotyp, det är min blygsamma erfarenhet. När han städar blir det nämligen bra, det fuskas inte, slarvas inte, jag behöver inte göra om det. Det tycker jag är väldigt skönt. Jag sa det till Doktor T, för att visa uppskattning. Men han blev bara misstänksam. Han tror att jag officiellt accepterar hans städning, men går i smyg och torkar efter. Och samtidigt säger att jag inte gör det. För att skapa en win-win-situation; han blir glad och städar mer, och jag behöver i alla fall inte städa lika mycket som om jag städade själv. Doktor T tror alltid att jag har en dold agenda. Jag tror att han gillar att tänka att jag har en dold agenda, så jag låter honom tro det.

Egentligen skulle jag ha en bild här, men jag har inte lyckats ta någon estetisk bild av en dammtuss än.

Skäms de inte?

Det har jag undrat många gånger. Skäms de inte? Ministrarna. Skäms de inte för sina brister i utbildning och bildning? Skäms de inte för sitt skrala tänkande, som dessutom kommer ut till allmän beskådan? Skäms de inte för att de ljuger?

I godan ro ögnade jag igenom några rubriker i Svenska Dagbladet, och läser en debattartikel som vänder sig emot för stark styrning av högskolan.

Ministern som har hand om forskning och högre utbildning är en av regeringens mest välutbildade personer; hela 1,5 termins högskolestudier kan hon stoltsera med. En värld av erfarenhet alltså. Men eftersom hon själv inte kunde ta sig igenom högskolan, måste det vara något fel på den, nu ska hon kompensera, och hjälpa alla andra som hamnar i hennes situation. Låt oss se till att högskolan tvingas hjälpa igenom alla. Jaha, hur blir det då? Det är väl inte orimligt att anta att med samma nivå kan upprätthållas med samma mängd resurser när uppdraget utökas. Alltså kommer nivån att sänkas. Kraven för att komma igenom en utbildning sänks. Vad får vi då? Vi får en massa människor med högskoleexamen, men utan kunskaper. Och vad händer då? Jo, vi kommer att tycka att det där med högskoleutbildning, det är ju ingenting, de kan ju inget i alla fall. Och vad innebär det? Jo, det innebär att vi ju kan ha ministrar utan utbildning, eftersom man ändå inte lär sig något på högskolan. Ministrarna rättfärdigar sina egna brister.

Men, det som är det riktigt grymma i detta är att de är de intellektuellt svaga, de som har uppförsbacke till studier och andra med krånglande hinder som kommer att förlora. Det är de som sägs ska hjälpas som kommer att stjälpas. Det är lögnen här. De kommer få en högskoleexamen utan värde. Men de som är intellektuellt starka, de skaffar kunskaper i alla fall, de har egen motor, de klarar sig, vad gäller kunskapen, också utan regeringens pinsamma inkompetens.

Ygeman har förresten gått en termin på högskola. Och infrastrukturministern har gått Komvux ett par år, men har tydligen ingen gymnasieexamen. Vilka pajasar.

Och tänk på återkopplingsmekanismen. Detta har en majoritet av det svenska folket röstat fram. Hur ska föraktet för kunskap och utbildning (riktig, sådan som har med kunskap att göra alltså) kunna stoppas … det grubblar jag på.

Nytt boende

Nu är det semester. Eller semester och semester, det beror naturligtvis på hur man definierar semester. Jag menar, jag hade ju en semestervecka för några veckor sen, på solsemester med mina rara barn. Men semester-semester, den där ledigheten när man liksom sätter punkt för årets arbete, har uppehåll och liksom börjar om nytt och fräscht igen ”i höst”. Den semestern. Den börjar nu. Den blir bara två veckor, den blev förkrymt av arbete. Och också av att det är bättre att spara semesterdagar just i år. Och förresten fortsätter arbetet efter semestern, det blir inte så fräscht. Så jag tänker alltså semestra fruktansvärt effektivt. Jag har redan börjat, jag gick upp klockan åtta imorse för att ägna ett par timmar åt studier. Bästa tiden på dagen om man frågar mig. Doktor T är alltid mycket hänsynsfull och sover så länge som möjligt så att jag ska få egentid på morgonen. Han är hänsynsfull på kvällen också, förresten, och går och lägger sig före mig så jag får egentid då också. Barnen är också hänsynsfulla, de sover i alla fall till elva. Jag tror kanske inte det är helt medvetet, men det är konsekvenserna som räknas. Särskilt på morgonen är jag konsekventialist.

Ja, sen tror jag att jag skjutsade omkring barn hit och dit, och jag packade en massa kartonger igen. En liten stund solade jag på studsmattan, medan jag läste.

Men sen, sen började vi lyfta in bokhyllor i andra containern. Och se så fint det blev när bakre väggen blev täckt. Jag kände en nästan obetvinglig lust att fylla containern med bokhyllor längs väggarna. Sätta in ett skrivbord och ha en madrass att rulla ut. Sen kunde jag bo där. Jag, mina böcker och mitt skrivbord. Och någonstans att sova. Vad mer kan en människa egentligen begära?

En liten tröst

Efter gårdagens traumatiska upplevelse med de inpackade och borttransporterade böckerna, nåja, de har bara transporterats några hundra meter, kom en liten tröst igår. Min beställning till höstens kurser. Kursböckerna till den första delkursen i filosofi tror jag att jag redan har, men till idéhistoria och kreativt skrivande införskaffades en del litteratur. Det ska vara ytterligare några böcker till kreativt skrivande, men de tänker jag mig låna på biblioteket. Tror jag.

Min rare äldste son hade omdömet klart för sig: ”Är du helt efterbliven som köper så många böcker och släpar hem nu när vi ska flytta?” Så var det med den saken. Han förstår helt enkelt inte.

Nu hoppas jag på mycket lästid. En intressant sak med idéhistoria är att det också är mycket historia. Man behöver veta i vilken tid idéerna uppstod och levde, för att se hur de kunde uppstå. Självklart naturligtvis. Men jag tänker på det nu, i kursen i Teknikens idéhistoria, det är lika mycket teknikhistoria. Passar mig bra förstås. Men Doktor T blev upprörd häromdagen, när jag tänkte förpassa Karlebo handbok till bokhimlen, den eviga lagringen. Han beskyllde mitt läsande i humaniora för en sådan ohygglighet. Men, så är det såklart inte. Jag minns inte hur Karlebo handbok kommit i min ägo, för jag är ju inte en ingenjör som håller på med skruvar och muttrar i alla fall. I själva verket är hela min ingenjörsgärning ett stort undvikande av att smutsa ner mig med maskindelar. Jag räknar och tänker hellre, det är jag mycket bättre på. Men Karlebo handbok fick bo kvar av nostalgiska skäl.

Vilken bok ska jag börja fuskläsa, tro? Det där med islam tycks ju ligga i tiden, jag kanske börjar med det.

Tänk om man vore sprängare

Undrar om det skulle passa sig med en liten yrkeskris såhär mitt i yrkeslivet? Kanske är det bara det att jag är i sluttampen av ett synnerligen svårt, på många sätt, projekt på jobbet. Att det alltid är jobbigt på slutet när allt ska sys ihop. Att det egentligen borde vara semester. Att jag längtar efter att huset ska bli klart. Och en massa liknande anledningar. Men, visst skulle det vara kul att vara kranförare? Eller sprängare? Eller något annat precisionsarbete med tunga grejer? Tänk att köra omkring och spränga berg och stenar, det vore ganska kul. Eller gräva, med jättestor grävmaskin. Flytta marken.

Kanske är det bara traumatiskt eftersom jag packat in alla mina böcker i banankartonger, mina bokhyllor gapar tomma. I den där blå containern finns mina böcker. De tar inte upp hela volymen, men de utgör den största delen av massan. Containern var tung och kunde inte flyttas dit vi tänkt, då skulle bilen riskerat att ha vält.

Nu ska böckerna bo där tills huset är klart för inflyttning om två månader sådär. Jag har en kartong kvar med de viktigaste böckerna, de jag förmodar jag kommer behöva till höstens kurser. Skönlitteratur kan man låna.

Jag fantiserar om hur böckerna ska få flytta in sen. Hur de ska bo och så. Då slutar jag kanske tänka på att byta yrkeskarriär igen. Det är trots allt ganska kul att vara ingenjör, framförallt för att det ofta finns så intrikata och svåra frågor att sätta tänderna i. Förutom när man vill tänka på annat och ha semester.

Framåt hösten

Kan det bli höst snart tack! Inte för att jag inte gillar sommar och semester i lagom mängd. Men den här sommaren är bara en transportsträcka. Vi ska måla fasaden på huset en andra omgång, det är för all del ganska kul. Vi ska packa och flytta temporärt innan huset blir färdigt, och det blir ingen direkt lugn och ro. Men häromdagen kom antagningsbeskedet för höstens kurser! Jag går in på tredje året med relativt, får man väl säga, seriösa studier. Alltså, tredje året den här gången, den humanistiska perioden. Med relativt seriöst menar jag bara att jag inte har en yrkeskarriär i sikte direkt baserad på dessa studier, utan att jag bara ägnar mig åt dem av oändlig lust till slumpvis förkovran. Men där är det seriöst, det är verkligen ohyggligt spännande, och jag läser nog mer än vad som ”behövs” (för examinationerna). Höstens, eller läsårets, kurser blir, som tänkt; Filosofi B, Idéhistoria B och Kreativt skrivande II. Det blir kul.

Nu kommer utmaningen att packa bokhyllorna i rätt ordning, så att jag under den temporära perioden kommer åt de böcker jag kan tänkas behöva. Det hade kanske, tänker jag nu, varit smart att inte läsa en sommarkurs just den här sommaren, med tanke på att jag fortfarande har saker kvar att göra på jobbet innan jag kan ta hel semester. Att huset ska målas, att vi ska flytta. Och att bygget helt enkelt pågår och det finns en del beslut att ta och en del saker att göra. Det är å ena sidan. Å andra sidan ska man ju ändå ha något att läsa, så varför inte? Jag gjorde samma sak förra sommaren, läste en sommarkurs, och då flyttade vi också. Nästa sommar ska vi inte flytta, är tanken. Nästa sommar ska vi anlägga trädgård. Och läsa. Tänk när det kommer en sommar när man bara kan läsa. Men det gör det inte.

Ibland är det jobbigt att vara jag

Det är inte direkt psykologiskt jobbigt att vara jag, vad jag kan förstå. Alltså jag menar, jag känner mig inte deprimerad över att vara jag. Jag menar, vad ska jag göra åt att jag är jag? Älta, det är inte min grej när det gäller sådant som är meningslöst (och det bestämmer jag mig för ganska omgående när jag tänkt på saken). Men, då och då känner jag mig lätt frustrerad. Det som är jobbigt med att vara jag är nämligen att det finns så mycket jag vill göra och lära mig, och så lite tid. Det är jobbigt. För jag villvillvillIbland tänker jag det skulle vara trevligt om allt jag ville var att kliva upp på morgonen, fundera över god mat att laga, jobba på något jobb som inte krävde fullt intellektuellt pådrag som är svårt att stänga av, städa och göra fint hemma, glo på TV-serier, träna lite och umgås med folk. Det är alltså sån’t jag tror att människor som inte vill så mycket gör. De som bara lever liksom. Fast jag har antagligen fel. Och egentligen vill jag inte ha det så. Men det är jobbigt att vilja så mycket och hinna så lite. Man blir inte klar med saker och ting. Så fort man är klar med något vill man nämligen något annat.

Jag skulle inte kalla det rastlöshet, eller oförmåga att njuta av nuet, eller oförmåga att göra ingenting. Men även i nuet behöver jag minst tänka på något intressant, annars dör jag av tristess. Det behöver inte alls vara något som måste göras senare. Det syftar inte framåt, förutom på annat sätt än att jag vill lära mig något. Vad jag ska göra med det sen, det jag lärt mig, det vet jag inte. Jag vill bara veta. Läsa är bra, det gör man nu  utan något sen. Men ibland vill jag göra praktiska saker, som att bygga något.

Nu har jag t ex spenderat några timmar på att kolla instruktionsfilmer på YouTube till maskinen som jag införskaffade till oss, eftersom vi ska fixa en del med huset själva. Bygga altan till exempel. Doktor T och jag är inte överens om konstruktionen än, men en cirkelsåg kommer i vilket fall som helst att behövas. Såklart.

Och imorgon kommer antagningsbeskedet till höstens kurser. Några kurser bör jag väl kunna bli antagen till tycker jag. Det blir roligt.

Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.

Om man skulle läsa mindre

Världen är full av nonsens. Det kan väl ingen säga emot.

Den är full av tvivelaktiga antaganden, ogrundade påståenden och undermåliga resonemang. Och det påstår jag utan att anföra minsta lilla bevis för det. Utöver påståendet i sig. Man skulle kunna se det rent matematiskt. Rent matematiskt finns det oändligt många påståenden. Några påståenden är ogrundade. Eftersom det finns oändligt många påståenden, måste det därmed finnas oändligt många ogrundade påståenden. QED. Tänk bara på oändligt stora primtalsöknar, så är den saken klar.

Men jag tycker det är jobbigt när saker och ting påstås som naturligtvis är avsett att göra en poäng, och dessutom är uttryck för den subjektiva åsikten hos den som påstår det den påstår. I kursen i vetenskapsteori läste vi en intressant text om objektivitet, det handlade främst om objektivitet inom samhällsvetenskaperna. Texten resonerade kring frågan om forskarens objektivitet, och förde fram argument för att det är omöjligt att vara objektiv. Frågor som anses viktiga är subjektiva, det finns inga objektiva kriterier som bedömer det. Och vinklingen är också en fråga om subjektivt intresse. Man har en uppfattning och sen jobbar man på att rationalisera den. Den som rationaliserar bäst vinner. Eller vinner inte alls, eftersom andra rationaliserar på andra sätt, och sen kan de smutskasta varandra i evighet. Det var ett ogrundat påstående.

Ändrar någon någonsin uppfattning om något? Jag ändrade uppfattning i en fråga idag. En av mina kollegor anförde goda skäl för att det borde vara på ett visst sätt i ett visst projekt. Och jag tyckte det verkade vettigt, så jag ändrade mig mot vad jag tyckt tidigare. Det är mycket enkelt. Om man fokuserar på att göra rätt istället för att ha rätt tycker jag det brukar lösa sig. Men det finns säkert frågor jag aldrig ändrar uppfattning i, jag kan inte komma på någon nu, det är antagligen för att det inte är en fråga när man har en bestämd uppfattning.

Det jag tänkte när jag började skriva var att världen är så full av pladder och nonsens att man slösar bort tiden med att läsa sådant. Å ena sidan vill jag läsa det för att liksom flexa skillsen i att identifiera det. Å andra sidan är tiden begränsad och kanske borde jag ägna mig mer riktat åt sådant som har verklig substans. Problemet är att man måste läsa för att avgöra om man ska läsa det. Kanske gör jag en testperiod med mindre allmän läsning, men mer fokuserad av det som verkar viktigt. Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte än.

Nu kommer snart takteglet att läggas på plats.

Om själen

Av någon anledning ramlade jag på en podd på svt play, Människan och maskinenvars för säsongen sista avsnitt handlar om Själen, ”där människans yttre och inre värld verkligen möts”, som sägs i inledningen. Man verkar inte vilja skilja på medvetandet och själen, men håller sig en mest till att prata om det senare. Jag är rädd att jag tappade bort mig lite, det var aningens långsamt och ganska pladdrigt som det vanligen blir i poddar. Man hade gärna haft en text att läsa istället. Avsnittet inleds med ett litet anförande av den ene programledaren, Eric Schüldt:

”Om man tittar in i en annan människas ögon, och upplever att det finns någonting där bortom det rent maskinella, är det då falskt, är det då självbedrägeri, är det en romantisering av sakernas tillstånd är det till och med ett sentimentalt, barnsligt sätt att se på världen? Att det skulle finnas något mer i oss än synapserna, signalsubstanserna, organen, allt vårt innanmäte. Och jag måste ju säga det att jag tror ju inte det är tomt inuti oss, jag tror ju faktiskt på riktigt att det finns en själ, det är min övertygelse, det måste jag ändå vara öppen med. Jag kan inte se mina medmänniskor som maskiner.”

Ja, och det blev väl får man säga den tongivande för hela programmet. Den andre programledaren, Per Johansson, som jag fö minns från några bloggträffar för mer än tio år sen, gjorde några intressanta nedslag i idéhistorien om synen på själen. Kanske får jag lyssna en gång till, jag erkänner att jag tappade fokus emellanåt, men den övergripande idén tycktes ändå vara att försvara själens existens som något icke mekanistiskt. Hur ”jag kan se att det finns något där” skulle avfärda en mekanistisk orsak stod inte helt klart, förutom en uppenbar önskan att ”något mer” ska finnas.

Och det tycker jag är intressant. Varför är människor så rädda för tanken på en deterministisk och mekanistisk värld? Ja, en anledning är förstås att det skulle detronisera människan som en unik skapelse och frånta henne hennes megalomana inställning till sig själv. Som om naturen spelat oss ett spratt, vi får medvetande och kan hänga mer i allt som händer oss, men kan inte påverka. Vilken nesa! Jag tycker nästan det är lite roligt.

Ja, nu blir det ju lite svårt att visa, eller avvisa det där med själen, i alla fall enligt nuvarande förhärskande uppfattning om vetenskapen, som ändå verkar vara bästa instans att komma med någon form av vettigt påstående i frågan. Men, om man tänker på saken, visst verkar det väl mer konstigt att det skulle finnas än själ, än att det inte skulle göra det? Varför duger inte den helt fantastiska och svindlande tanken på den enorma mängden signalvägar och kombinationer vi kan åstadkomma, som vi inte har kontroll över, som förklaring för vår oförmåga att överblicka ”det vi ser i varandras ögon”? Det tycker jag är konstigt. Alltså synes det mig mest vettigt att anta själen helt enkelt är en illusion.

Och det kan väl funka lika bra som något annat?

Midsommarmys

Det visade sig att de rara tonåringarna alla hade egna planer för midsommar, vilket innebar att Doktor T och jag kunde fira dagen som vi ville. För mig innebar det medelst läsning. Jag inledde vid åttatiden i morse, ute på altanen. Benen i solen och fågelsång. Framåt tio drog grannarna igång sitt basdunkande. Nu bor ju inte grannarna vägg-i-vägg, det här är stora villatomter med ordentligt mycket luft emellan husen. Bara så att problemet blir tydligt. Men jag har ju vidtagit åtgärder för detta, så jag gick och hämtade mina noise-cancelling-lurar. Nu visade de sig inte cancellera basdunket i den omfattning jag tyckte var önskvärt, men efter lite sökande på Spotify vaskade jag fram ett lämpligt havsljud. Några havsljud tvingades jag rata, när det plötsligen började plinga mitt i dem. Det var något med mindfulness tror jag. Men mer renodlat havsljud på lång volym gjorde susen.

Jag läste ut Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö, en lisa för själen att läsa i jämföresle med Buber. Inte för att jag håller med Tännsjö i hans politiska åskådning, inte alls faktiskt, men han presenterar olika resonemang i både sin politiska och sin filosofiska gärning, och resonemangen är glasklara. Dessutom är boken bitvis hysteriskt rolig när han i korta ordalag avger omdömen om möten med olika mer eller mindre kända intellektuella och andra. Vad sägs om följande lilla passage om mötet med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar:

”För några år sen debatterade jag i teve med dåvarande ärkebiskopen K.G. Hammar. Han har aldrig framstått som intellektuell eller ens teologiskt skarpsinnig […].”

Och om VPKs ordförande Lars Werner apropå partiets kapitulation inför kapitalismen:

”Vem hade kunnat ana att hans murarhjärta klappade för privata daghem?”

Ett avsnitt behandlar den tillfälliga ondskan, vilket är mycket intressant och kräver vidare läsning. Hur kommer det sig att människor blir onda när de verkar vara helt normala?

När jag läst ut den kände jag mig stärkt och styrkt så jag gav mig på Buber igen, den sista tredjedelen. Ledbruten, med svidande ögon och värkande muskler blev jag klar för någon halvtimme sen. Det var en riktig plåga att läsa klart den. Det stod mycket klart under sista tredjedelen att det handlar mycket om Gud, om relationen till Gud, det här med Jag och Du och Det. Och det säger sig självt att det inte på något sätt kan tilltala mig eller åstadkomma något slags genklang hos mig. Inte heller någon förståelse, det handlar ju inte om något hur eller varför, det är bara en mängd ord som på något sätt ska trigga känslor i den som grubblar över Gud. Fine, nu vet jag det.

Nu ska jag ta upp något annat att läsa. Frågan är vad. Något skönlitterärt kanske, något samtida. Jag har börjat på Björnstad, av Fredrik Backman, men den har inte riktigt kommit igång. Kanske ger jag den chansen att göra det. Annars har jag flera intressanta böcker i idéhistoria som står på tur.

Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Fortsättning på Buber

Igår morse gick jag upp ganska tidigt, jag brukar vakna mellan sju och åtta på helgen. Det var fint väder så jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ner på altanen med en kopp och en bok. En tyst, skön morgon, det var bara fåglarna som kivades vid fågelbordet. Alla andra i familjen sov. De andra lyckas alltid sova mycket mer än jag. Men det gjorde inget, jag satt där och läste. Jag läste några avsnitt ur Jag och Du, och jag läste några kapitel ur Torbjörn Tännsjös Vänsterdocenten. Vid halv tio skjutsade jag Lilla Dotter till pojkvän, sen åkte jag hem och fortsatte läsa. Halv elva bröt helvetet lös. Då startade grannen sin motorgräsklippare. Egentligen har jag kanske inte så mycket att säga om det, klockan var trots allt efter tio, en lördag. Man måste få sköta sina ytor. Icke desto mindre var min lässtund förstörd. Jag gick in. Grannen var ganska snart klar med sitt gräsklippande, det är bara en liten plätt han klipper med motorgräsklippare, en plätt där hans lilla tysta robotklippare inte når. När han var klar gick jag ut igen. Men då hände något mycket värre. Grannen startade sitt innbyggda musiksystem. Och öppnade alla altandörrar. Och drog upp volymen. Han mår antagligen så himla bra av musik, särskilt basljud, att han vill missionera i världen och generöst dela med sig av sin upplevelse för att alla andra också ska må så bra.

Nu mår jag inte alls bra av andras musik. Jag mår knappt särskilt bra av musik alls, fast ibland lyssnar jag. Särskilt mår jag inte bra av lågfrekventa ljud, jag hör förtusan transformatorstationer på mils avstånd. Nåja, det var en liten överdrift. Men blir rent illamående av vissa ljud, t ex basdunk. Kroppen vrider sig i plågor, hjärnan vrider sig i plågor.

Eftersom det inte känns som någon idé att prata med någon som inget begriper av egen kraft, dessutom krävs det total avstängning för att jag inte ska må illa, beslutade jag mig för egen åtgärd. Jag åkte och köpte ett par hörlurar med brusreducering. De var fantastiska på basljud. Nu är min sommar räddad. Hoppas jag. Så jag kan fortsätta med Buber. Denne förfärlige man. Jag har väl läst lite mer än halva boken. Den blir bara konstigare och konstigare. Jag läser ordkombinationer, men jag förstår inte vad det står. Varför skriver han så mycket nonsens? Ordkombinationer som inget betyder, som saknar innehåll och mening: ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.” Eller: ”Därför blir, när detta Jag vänder tillbaka till sig självt, verklighetens ande kvar hos det, skådandet av solen stannar kvar i det välsignade öga som besinnar sig på sin egen glans, och elementens vänskap ledsagar den människan in i dödens och tillblivelsens stillhet.” Håll med mig, det finns ingen substans i det, det är poetiska uttryck för en känsla av något. Inte vet jag vad det är? En upplevelse av vad Jag är? Elementens vänskap?

Det kan inte hjälpas, jag ser fortfarande inget som bidrar till någon förståelse, eller insikt. Det ska, enligt baksidestexten, förena en existentialistisk grundhållning med en språkfilosofisk. Naturligtvis undrar jag exakt vad det är som är det ena eller det andra.

Vad är det som gör mig så himla skeptisk? Framförallt är det den ohyggligt luddiga framställningen, med meningar som inte har någon betydelse. Hur ska jag förstå dem? Finns det inget annat sätt att uttrycka det som ska uttryckas? Jag lutar åt att det är en känsla som ska uttryckas. Det är något med subjekt och objekt. Men varför då? Och hur ska det tillämpas, vad ska jag göra med texten när jag läst?

Många frågor. Inga svar.

När man är överenergisk

Eller överpositiv. Eller överoptimistisk. När man helt enkelt tar på sig något som man sen inser kommer bli svårt att ro iland. Det gjorde jag idag.

Vid ett par tillfällen på sista tiden har Bubers Jag och Du dykt upp under fikasamtal på jobbet. Den har dykt upp på det fascinerade sätt som ingenjörer kan prata om sådant som de upplever synnerligen världsfrånvänt och märkligt på ett sätt som att man mer undrar hur det kan ha blivit så än vad människan som skrev egentligen menar. Fast det undrar man också.

Och jag tänkte att jag kan ju inte ha åsikter om något jag inte känner till, alltså måste jag ta och läsa det där innan jag tycker något. Och eftersom jag har nära till handling skred jag genast till verket, dvs jag åkte till biblioteket och lånade boken. Det skulle jag inte ha gjort. Redan efter några sidor uppenbarade sig svårigheterna. Svårigheterna i hur jag ska stå ut att läsa. Vilken rappakalja! Det är min spontana reaktion efter några sidor. Texten spårar ur i rena obegripligheter: ”Den människa till vilken jag säger Du blir för mig inte till erfarenhet. Men jag står i relation till henne, i det heliga grundordet. Först när jag träder därur, blir hon åter till erfarenhet. Erfarenhet är Du-avstånd.”

Det kryper i mig. Det kan var och en förstå. Vad betyder det där? Vaddå ”erfarenhet”, vad menas med erfarenhet här? Att Du inte blir en ”erfarenhet”? Nähä. Och om Du inte är en erfarenhet, vad är Du då? Inte för att jag tycker Du skulle vara precis en erfarenhet, Du kan ju vara Du, det bryr ju inte jag mig så himla mycket om. Var på Du. Det förefaller mig alltså som synnerligen betydelselöst pladder, faktiskt. Kanske har det en poetisk stämning över sig? Jag vet inte. För mig tycks orden som står där tillsammans helt enkelt inte betyda något alls. Inget alls som jag kan relatera till, eller associera till. Men uppenbarligen är det skrivet, uppenbarligen både utgivet och översatt. Så vad betyder det för Buber, vad är det han vill säga egentligen, vad är det han pratar om?

Jag ska fortsätta läsa, vem vet, det kanske blir som Doktor T oroar sig för, att helt plötsligt uppenbarar sig en psykadelisk värld för mig. På måndag, tänker jag, kommer jag att slå mig ner vid fikat på jobbet och liksom bara bli till där i fikarelationen med en massa Du.

Sommarlov

Det är sommarlov. Ja, inte för mig då. Men för de som går i skolan. Men när de rara barnen har sommarlov känner jag mig lite sommarledig också. Fast jag jobbar. Lyckligtvis kan jag jobba hemifrån ibland; dagar när jag bara sitter vid skrivbordet och stirrar på beräkningar eller skriver rapporter. Då går det att kombinera med skjutstjänst och byggtjänst. Det finns oändligt många saker man kan bestämma när det gäller hus. Små detaljer som på millimetern när, eller i alla fall centimetern, man ska placera ett uttag till en lampa. Hur köksskåp och badrumsskåp och tvättmaskin och det ena och det andra ska placeras. I helgen samlade vi in broschyrer för badrumsinredning. Bara en bråkdel av allt som finns. Alla broschyrer är upplagda på samma sätt; fina foton med litet skärpedjup som ska tjäna som stämningsinspiration, man ser nämligen inte alls hur något ser ut eller vilka mått det har.

Senare i katalogen finns ritningar och tabeller med artikelnummer, mått och priser. Oändligt mycket. Väldigt mycket som är snarlikt. Tänk att det finns så mycket att välja på! Jag har kommit på vilken inställning man behöver ha för att inte drunkna i val. Som om vi hade ett val. Vilekn badrumsinredning vi väljer är naturligtvis ett deterministiskt val, förutom att vi inte vet om det. I alla fall, grejen är den att det finns mycket man tycker är fint, det finns mycket som fungerar. Alltså måste man fokusera på vad man inte vill ha. Bara man ser till att navigera från det, kan mycket funka. Man ska inte välja bland de tjuttioelva fasadbelysningar man kan tänka sig, utan bara försäkra sig om att inte välja den man inte vill ha. Om man gör valen på det sättet, verkar det funka ganska bra. Doktor T och jag tar beslut på löpande band. Hittills går det ganska bra.

Nu ser man inte stora förändringar längre, väggarna byggs upp inne, elen dras. Fönstrena kommer på plats.

Förutom det läser jag min lilla halvfartskurs i Teknikens Idéhistoria, det är verkligen intressant.

I-landsproblem

Idag, på självaste nationaldagen, bokade vi tid på IKEA för att rita upp köket till huset. Man kan spendera hur mycket tid som helst på att välja köksinredning, maskiner, blandare, kakel, golvklinker, badkar, handdukstorkar och gud vet allt. Om Gud fanns. Men vi har bestämt oss för att vara rationella. Alltså kök från IKEA. Det kändes passande att köpa kök från ett svenskt, praktiskt, företag en dag som denna.

Doktor T hade redan förberett det hela med en preliminär skiss och mått. Så på två timmar hade vi bestämt allt. Under den tiden hade vi dessutom lyckats byta material på bänkskivan en gång, byta fläkt och byta diskbänk. När vi stod där i valet och kvalet om bänkskiva, vi var inte helt överens i frågan från början, poängterade Doktor T att frågan egentligen är rätt fånig. Det är ett I-landsproblem. Det är inte världens viktigaste fråga vilket material man har som bänkskiva. Det viktiga är att huset blir klart och vi har någonstans att bo. Det är viktigt. Det som är viktigt är att grundkonstruktionen blir bra. Allt annat kan vi byta. Om vi skulle vilja. Men ingen av oss, särskilt inte jag faktiskt, är särskilt intresserade av spendera timmar på inredningsdetaljer. Vi hyr hus nu, det fungerar hur bra som helst. Vi behövde bestämma oss för något. Så det gjorde vi. Det blir bra.

Sen gick vi till huset och mätte lite. Store Son var med och tittade på sitt rum, och planerade lite inredning. Hans rum måste vara väl ljudisolerat och svalt. Och det blir det. Det är svårt att hålla alla detaljer i huvudet samtidigt, och alla mått. Några saker måste ändras vartefter bygget framskrider. Några behov ändras, några idéer mognar.

Det ska bli roligt när det blir klart. När det går att flytta in. Då ska vi bo, äntligen.

För övrigt känner jag mig nästan sysslolös nu med bara en halvfarts sommarkurs att läsa och tänka på. Väldigt konstigt. Men, med tanke på att huset ska målas invändigt och utvändigt, och altan ska skruvas och vi ska mellanlanda, och allt ska hända under sommaren, antar jag att det är ganska bra.

Och såhär ser det ut från Lille Sons rum, när reglarna sitter uppe.