lördag 3 oktober, 2009 klockan 8:29 av thebe |
Lille Son går i tredje klass och är en ambitiös elev. Tyvärr tycker han matten är tråkig, eftersom den är enformig och alltför lätt. Varje vecka skriver de räknesagor som läxa. De får ett uttryck, t ex 130+72 = 202, som de ska skriva som en saga. Lille Son tycker det är meningslöst (jag kan inte säga att jag inte förstår honom). Men vi har kommit fram till att tråkiga saker ser man till att göra snabbt, så blir man av med dem och kan ägna sig åt det som är roligt. Lille Son har både anammat och systematiserat det synsättet. När jag tittade igenom hans räknesagebok visade det sig att alla hans räknesagor handlar om köttbullar.
Det var en gång 130 köttbullar som var ute och gick. Då träffade de 72 andra köttbullar och så promenerade 202 köttbullar vidare.
Sara stekte 50 köttbullar. Då kom Erik och åt upp 7 köttbullar, så det fanns bara 43 köttbullar kvar.
175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.
Rationellt.
Postad i Barnen, Matematik, Skolan | 2 Kommentarer »
torsdag 16 juli, 2009 klockan 21:12 av thebe |
Lilla Dotter, som ser Mamma Mia på DVD tillsammans med sina bröder, är ganska kvällstrött av sig. Hon undrade om det var dags för kvällsläsning.
”Åh, det är väl inte så bråttom att gå och sova än” sa jag.
Lille Son kom in till mig, satte sig i mitt knä och sa ”Förut sa du alltid Nu måste vi skynda oss att gå och sova, och nu säger du att det inte är dags än. Men klockan är ju tio! Varför är det så?”
Det beror på vad man ska göra, sa jag. Nu är det sommarlov och semester, ingen skoldag imorgon. Då kan vi göra lite mer som vi vill, då behöver vi inte sova tidigt om vi inte vill. Vi kan sova imorgonbitti.
Lille Son såg glad ut, han hade just insett något: Mammor tjatar bara när det finns anledning!
Jag tror att det var det han insåg i alla fall!
Postad i Barnen, Betraktelser | Inga kommentarer »
tisdag 17 mars, 2009 klockan 23:49 av thebe |
Lilla Dotter skällde ut oss ”Ni är döpinsamma, måste ni pussas hela tiden. Alla frågade mig om du var min mamma” ögonen blixtrar ”och de undrade vem det är” hon pekade på den pussande och pussade mannen. ”Ja, vad sa du då?” undrade jag. ”Jag sa ingenting, jag ville inte svara.”
”Får vuxna inte pussas då”, undrade jag. ”Joooo, men det är så pinsamt när de andra frågar. Jag vill inte att de ska fråga det”.”De är kanske avundsjuka för att deras föräldrar inte pussas”, sa jag. ”De tycker vi ser coola ut, och att det verkar mysigt?”.
Lilla Dotter såg bara förargad ut.
Får man inte pussas och småhångla lite på läktaren när man kollar barnens träning? Finns det hångelförbud? Varifrån kommer tanken att man inte får visa kärlek till varann? Hade varit bättre som vi suttit och surat. Mer normalt. Så’nt som normala vuxna människor gör. Anti-pussas.
Postad i Barnen, Betraktelser, Livet | 9 Kommentarer »
lördag 28 februari, 2009 klockan 23:49 av thebe |
Jag gjorde det! Tittade på melodifestivalen! Jag satt i soffan, med datorn i knä’t och barnen omkring mig. Lilla Dotter var lyrisk och engagerad, givetvis. Hon ledde vårt tyckande. Sönerna något buttra över att jag satt med datorn i soffan, de tyckte det var orättvist att de inte kunde sitta där och köra WoW. Jag förklarade på pedagogiskt mamma-vis: ”Jag tycker inte att melodifestivalen är jätteroligt att se, men jag vill gärna sitta här med er när ni tittar på det”.
Store Son tittade på mig som om han drabbats av århundradets insikt, dvs ”Man måste inte tycka att melodifestivalen är årets höjdpunkt på TV”. ”Jag tycker inte heller det är jätteroligt att se, men jag vill se vem som vinner”, sa han och Lille Son tyckte likadant. Varifrån de fått den tanken om melodifestivalens obligatoritet vet jag inte. Inte av mig i alla fall.
Alltså satt vi fyra där i soffan och gosade, Lilla Dotter skötte tyckande och röstning med bifall av oss andra. När låtarna var sjungna och röstningen klar pep sönerna iväg till mer intressanta göromål, och dottern var nöjd både med sällskapet och med vinnarna. Alla var alltså nöjda och glada.
Och batteriet i min dator räckte hela tävlingen.
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival
Postad i Barnen, Betraktelser, Kultur | 2 Kommentarer »
torsdag 26 februari, 2009 klockan 23:19 av thebe |
Lille Son till Store Son:
”Visst är det konstigt, man ger dem en instruktion, och sen tar det bara några sekunder så frågar de igen vad de ska göra?”
Store Son och jag har spelat Lego Indiana Jones på PS2, och Lille Son uttryckte sin stora förvåning inför vuxnas, mer specifikt min, oförmåga att följa en (spel-)instruktion.
Men det är faktiskt svårt att komma ihåg att man lyfter saker, eller plockar fram vapen, och skjuter ibland, med cirkel, hoppar med X, dubbelhoppar med XX, och vad man gör med kvadraten och triangeln minns jag inte alls. Sen blir man utnyttjad som slav för att bära legokonstruktioner hit och dit, och då kan man minsann inte hoppa över några osynliga broar, så-det-så! Och hur farao ska jag kunna veta att man måste vara Indy för att hoppa över den där ravinen, bara för att hans attribut är en oxpiska?? Vad var det för fel med att vara Marion?
Och jag måste säga att få legogubbar att hoppa och rulla och skjuta omkring sig är inte riktigt min grej, om vi snackar briljans, men sönerna njuter i stora drag av min amatörmässighet. Sadister!
UPPDATERING: Store Son påpekar, vid faktagranskning av texten, att man inte alls skjuter med cirkel, det gör man nämligen med kvadraten. Rätt ska vara rätt! Och nu ska vi snart spela Lego Batman. Puh.
Läs även andra bloggares åsikter om Indiana Jones, PS2, instruktioner, vuxna, sadister, lego
Postad i Barnen, Livet | 2 Kommentarer »
tisdag 24 februari, 2009 klockan 12:54 av thebe |
Lille Son och Store Son pratar om de nya bonussyskonen som pappa skaffat dem.
”Pappa säger att vi ska behandla varann som syskon gör i en familj”, meddelar Lille Son.
”Det blir jättebra!” utropar Store Son, och Lille Son håller med: ”Då kan vi slå dem!”
Postad i Allmänt, Barnen | Inga kommentarer »