Tonåringar

Jag har kanske skrivit det förut, jag vet inte, men isåfall gör jag det igen. Jag vill slå ett slag för tonårstiden. Nej, alltså inte min egen, det var en tråkig tid. Bara evig väntan på att bli vuxen. Nej, men att vara förälder till tonåringar, det är det roligaste som finns i föräldraväg enligt min uppfattning.

Bebisar är söta, såklart. I alla fall var mina bebisar söta. Men jag skulle inte precis säga att bebistiden var rolig, den var som ett fängelse av omvårdnad. Småbarnstiden likaså. Visst fick man sitta ibland och läsa och tänka och njuta av att barnen sysselsatte sig med glada lekar, men rätt ofta krävdes det insatser av olika slag. Dagis, lågstadium, mellanstadium … ett evigt fixande med än det ena än det andra. Men, till slut är grundskolan över och man behöver inte baka bullar mer. Skolarbetet sköts av respektive tonåring, man får vara diskussionspartner ibland. Man får förstås skjutsa hit och dit. Man får övningsköra och lida med de rara tonåringarna att de inte kan ta körkort än. Man får vara uppe sena kvällar för att hämta eller köra någonstans.

Men … de är så roligt. Det är så roligt att se dem bli självständiga och förnuftiga. Det är så roligt när de undersöker världen och kommer hem med reflektioner. Det är så roligt att höra dem erövra världen, höra reflektionerna, diskutera. Det är skönt att ha mycket egentid, det är skönt att få sova på nätterna (förutom när man undrar när det är dags att komma hem för någon).

Jag misstänkte, eller hoppades kanske, när jag led i småbarnsträsket, att tonårstiden skulle vara lön för mödan. Och hittills verkar det så. Kanske är min förslappade livsinställning mest passande för tonårstiden, vad vet jag. Men kan man bli annat än glad när man hör sönerna vråla av skratt när de spelar datorspel, eller ser dottern fixa med foton från en session hon planerat och arrangerat. Eller vad de nu än gör när jag läser och tänker. Men om en stund har vi gathering. Jag har lovat att delta i filmbildningen. Fight Club behövde vi visst se. Enligt Store Son.

De rara barnen

De brukar inte få så mycket plats här. Man kan få intrycket av att jag mest ägnar mig åt att läsa. Det gör jag också. Men jag ägnar mig åt mina rara barn också. Jag har någon idé om att det är min uppgift att liksom gå bakom och räta upp dem när de är på väg att trilla i diket, stå i ringhörnan med vattenflaska och handduk, säga några kärnfulla ord ibland. Och så. Utan att lägga mig i för mycket. Det beror antagligen på ren lathet och allmän tankspriddhet att jag aldrig kan sätta upp stränga regler. Om man ska ha regler måste man följa upp dem, annars är de meningslösa. Och eftersom uppföljningen fallerar i mitt fall, låter jag bli.

Då och då får jag indikationer på att det kan vara en vettig föräldraväg. Som häromdagen när Rara Dottern skrev en liten not. Visst blir man lite tårögd i hjärtat?

Sammanfattning 2016

Först kan man konstatera att nästa år, 2017, är ett primtal. Mitt nionde primtalsår. Ett tidigare primtalsår, 1997, föddes Store Son. Förra primtalsåret, 2011, uppenbarade sig Doktor T på allvar. Lille Son och Lilla Dotter fyller primtal, 17, 2017. Och ytterligare en mycket viktig sak kommer att inträffa, men den tänker jag inte nämna mycket om, om något, innan den är klar. Det ser alltså, såhär till att börja med, ut som om året kommer att ha potential. I alla fall i den lilla världen. För den stora världen är det svårt att säga något alls. Men jag hoppas den blir … intressant.

Men året. Den händelse som framförallt står ut i år, i den lilla världen, jag tänkte ägna mig åt den i min egen egoistiska sammanfattning, är flytten. Den var absolut, absolut nödvändig. Livet är mycket lättare att leva med större utrymmen och med grannar på större avstånd. Faktum är att grannar bör läsa Kant, eller i alla fall det Kategoriska Imperativet. De bör begrunda det noggrant, och göra sitt yttersta för att anstränga hjärna och förnuftsförmågor att förstå vad det kan tänkas innebära i nuet och framtiden.

Lille Son och Lilla Dotter har börjat övningsköra under året, Store Son tog körkort. I det sammanhanget måste jag slå ett slag för Tonåringen. Tonåren är en trevlig, harmonisk och förnuftig tid med barnen. Ta tillvara den. Njut av den. Det gör jag. Oftast. Förutom att jag möjligen muttrar någon gång om någon stör mig när jag läser. Eller tänker.

Det mesta under året, på bloggen, har visst handlat om det lästa. Jobbet såklart, matematik, fysik och teknik i tillämpning. Vardag. Hur mäter man det som inte går att mäta, hur extrapolerar man när man måste veta gränser men inte kan veta dessa gränser. Det är filosofiska frågor. Så jag behöver läsa filosofi för att försöka hitta ledtrådar. Allt jag läser handlar om det, hitta ledtrådar. Alla kurser jag läst och läser handlar om det, oavsett om det är idéhistoria, litteraturvetenskap eller filosofi. Jag kommer att fortsätta med filosofi.

Ett problem är att det finns så mycket att läsa, så mycket att tänka på, att det inte blir någon ordning på något. Hur ska man hinna läsa, hur ska man hinna tänka?

Det har 2016 handlat om.

När jag tittar på listan över det lästa, som inte tar upp alla artiklar, kortare texter eller delar av böcker som slunkit igenom, är det mest minnesvärda Röda Rummet, Iliaden och Odysséen, vad glad jag är att jag gick sommarkursen Trojanska kriget och äntligen läste de två senare!

Om man tänker i sannolikheter, är det mest sannolikt att dagen imorgon kommer att vara ungefär som idag. Sannolikt alltså.

Gott Nytt År.

fyrverkeri_2

När förnuftet slog kullerbytta på sig själv

Rara Dotter och jag stannade till på ICA Maxi efter gymmet nu ikväll. Vi behövde komplettera med några småsaker. Summan blev 167 kronor. Och jag hade fått en bonuscheck på 125 kronor, som jag använde. Men ska du inte spara den, undrade Rara Dotter lätt upprört över mitt slöseri med rabatter. Det spelar ingen roll när jag använder den, sa jag förnuftigt, det blir 125 kronor mindre när som helst, det är inte som rabatt med procent, undervisade jag vidare.

Men, du ska ju använda den någon gång när du vill att det ska kosta mindre, envisades Rara Dotter. Jag upprepade tålmodigt mitt Men det spelar ingen roll! Nu tappade Rara Dotter tålamodet med mig, och sa bara på skarpen Det gör det visst det! Psykologiskt kanske, avfärdade jag, man lurar sig själv bara att det blir billigare än det är. Rara Dotter var nöjd att jag äntligen begripit finessen med rabatten.

Vi var tysta en stund, och då gick det upp för mig hur det verkligen ligger till, precis som Rara Dotter försökte säga mig. Man får alltså den där rabattchecken. Och det funkar förstås som jag inledningsvis nämnde, det spelar ingen roll när man använder den. 125 kronor är 125 kronor alltid. Men, och här är det viktiga, the sneaky thing med checken. Eftersom det känns som det blir billigt när man använder den, använder man den när man köper något onödigt! Man tycker alltså att man kan köpa något mer än man annars skulle gjort! Så osannolikt lurigt! Man hade ju kunnat tänka sig att rabatten funkade så att den automatiskt drogs vartefter, som ett ständigt lite lägre pris. Men då skulle man ju inte köpa något extra.

Rara Dotter är min kompass i verkligheten, hon vet hur saker och ting fungerar hon! Jag hade aldrig tänkt på det sättet att använda mig av rabatten. Nu vet jag.

Borta bra men hemma bäst

På femte dagen hemkomna igen ifrån mini-resan. Skönt. Borta bra men hemma bäst. Det är ohyggligt roligt att vara ute med sina tonåringar. Det svåraste är möjligen att jämka deras viljor, som kan spreta en del. Dvs det kan vara svårt att jämka ihop dem med min ibland, fast de är väldigt fördragsamma med vad jag hittar på. Om de får föreslå och modifiera ibland. Till exempel hade vi ett par tillägg, som bio. Det hade jag inte planerat in. Men vi såg både Legenden om Tarzan och Independence Day 2. Förr i tiden, på kottdjurens tid, hängde jag med i nya filmer, såg nästan allt på bio. Men de senaste tjugo åren … inte så mycket. Independence Day t ex, den första, såg jag innan Store Sons födelse, som skedde för ganska precis nitton år sen. Vilket gjorde det ganska kul att se tvåan med denne son (och hans syskon) nu. En ganska platt film, får man väl säga. Synnerligen enkel problemlösning, man undrar hur dessa framstående aliens kan vara så himla enkla i tanken. Man hade lagt till några moderna koncept som en kvinnlig president, och några jämställda kvinnliga piloter. Men självklart var det två män, multikulturellt fördelade på sitt sätt, som var huvud-heroerna i berättelsen, tillsammans med den gamle presidenten, som faktiskt kunde utföra lite action. Underhållande, coola effekter, javisst. Film jag glömmer imorgon, japp.

Faktiskt detsamma med Tarzan, som jag lusläste som serie som barn. Jag var inte fullt lika uppmärksam som mina rara barn, rent filmtekniskt, när de påpekade budgetanimeringen, man kunde nämligen se gjutmärkena i lianerna. Och lian-fysiken var under all kritik (det kunde jag dock själv se), de åkte alldeles för långt i lianerna utan att höjden förändrades, och det är ju inte rimligt, såvida lianerna inte åker på räls högt över träden …

Men, ja, underhållande.

I övrigt konstaterade vi att det är bedrövligt mycket folk på västkusten, i alla fall i semestertid, bilköer och stopp överallt. Varbergs fästning var en chock, ett tivoli, vi körde förbi utan att stanna. Mot slutet av resan upparbetade de rara barnen en viss skepsis mot de platser jag försökte ta oss till, så den sista platsen, uppenbarade sig efter hemlig gps-navigering från min sida. Det var Lille Son som övningskörde, så jag beordrade ”höger”, ”vänster i den korsningen”, ”rakt fram i rondellen”, ”kör vänster vid nästa sidogata”, ”parkera här”. Och vips stod vi framför Skara Domkyrka. Det positiva med stora stenkyrkor är att de är svala i sommarhetta. Och tysta. Vilket uppskattas av oss alla.

Efter denna resa inser jag att jag ska ta semester, i alla fall för resande, vid andra tidpunkter på året. Det har hänt något på bara några få år … Doktor T och jag körde längs västkusten för fem år sen precis, samma tid, och det var inte alls samma tryck då. Något har hänt.

Pilane_1

Store Son och Lille Son studerar en av skulpturerna vid Pilane skulpturpark. ”Male in evasive action” av Martin Sjöberg föranledde en del diskussioner kopplade till datorspel och actionfilmer.

Läckö_slott

Läckö slott. ”Du får åka hit med Doktot T, om du vill kolla mer”.

onsala_1

Onsala kyrka. Spännande spekulationer kring gravarna.

skara_3

Skara domkyrka. Lille Son, därframme, gjorde egna undersökningar.

Barnens bildningsresa

Som förälder lever man med ständigt tungt ansvar. Man måste ta tag i saker och ting, och helt enkelt vara vuxen. Trots allt ska man se till att det blir lite fason på avkomman, så att de mår bra, blir självständiga och kan ta tillvara möjligheter att leva ett liv de gillar. Funkar i samhället. Och så’nt.

Jag tar naturligtvis uppdraget på allra största allvar. Därför åker vi då och då på små bildningsresor, barnen och jag. Och för att bildningsförsöket ska ha effekt, gäller självklart minutiös planering. Nu har barnen blivit så stora, så jag tänkte de skulle kunna tillgodogöra sig en liten projektplan för resan. Alltså skrev jag en sådan.

Precis innan vi lämnade vår stad åkte vi in på biltvätten, för att liksom genomgå en gemensam katarsis inför resan. Där gav jag dem alla tre varsitt sjusidigt dokument, som började såhär:

Välkomna, kära barn, till sommarens bildningsresa!

Resan kommer att gå genom delar av Västergötland och Bohuslän, och temat är historiska platser, men det finns också tid för vacker natur, svindlande vyer och salta bad om så önskas och vädret tillåter. Vi kommer att ha vår bas i Uddevalla, en liten stad några mil från kusten. Därifrån gör vi dagsetapper och studerar områdets natur och kultur.

Sen fortsätter den med en kort beskrivning av varje dags utflykt, med beskrivning av varje kulturmåls historia, det är tio stycken inkluderande Ringhals kärnkraftverk, samt en karta där alla platser var markerade.

De rara barnen blev inte så förvånade som jag hade trott de skulle bli av denna formalisering av semestrandet. De tog det hela med ro, som om det var något man kunde förvänta av mig? Nåja, här ser vi Store Son och Lille Son stötta varandra vid Vitlycke hällristningar.

image

image

Såhäääär stor är min båt!

Egentligen tycker jag inte fornlämningar är särskilt intressanta, det är väldigt mycket spekulation över tolkningarna. Jag grubblar mer över själva fascinationen över dem. Det vällde folk in över hällristningarna. Undrar varför?

Kanske samma anledning som jag har iofs … Orientering om företeelser i samhället. Ungefär.

När vi tittar ut i världen

Det finns dagar då Mamman lyfter sin näsa från böckerna, kliver ur sin inre värld, går ut i den vanliga och stryker kläder som andra mammor gör.

Idag var en sådan dag. Lille Son och Lilla Dotter slutar nämligen nian, och ikväll är det skolbal. Jag åkte hem tidigare från jobbet för att bistå med handräckning. Klänningen hade jag för all del sytt upp redan i går kväll. Dottern är över 180 cm lång, men den behövde ändå kortas nio centimeter. Undrar vilka klackar som var tänkta till den … Lille Son, som inte heller är så liten till växten, behövde hjälp att stryka sin vita skjorta. Förr i tiden, när jag var ny vuxen, strök jag varenda klädesplagg, precis som mormor och mamma. Nu tar vi fram strykbrädan om någon skjorta absolut måste strykas. Och det är faktiskt lite mer fancy med en struken vit skjorta till en kostym.

Huset såg ut som en tornado när jag kom hem, hela vardagsrummet var fullt med kartonger och smink och plastpåsar och väskor och jag vet inte hur det kan bli så mycket av bara lite festkläder. Och hår skulle lockas, och Lilla Dotter sminkade både sig själv och sin bror. Men han såg ut som en vampyr i ansiktet efter hennes tilltag, och det är inte hans grej, så det fick lov att sminkas om. Och fluga skulle fås att sitta bra, och ett corsage meckas fast. Det var faktiskt Lille Son som var värst. Sen kom Lilla Dotters  far för att hämta henne och köra henne till tjejkompisarnas uppsamlingsplats för vidare transport i den limousine tjejerna bokat till sig, och jag fick agera chaufför, i simpel V70, till Lille Son och hans vänner. Och kamera skulle skötas. Och hej och hå.

limo

Och här anländer Lilla Dotter och hennes vänner till festen, i transport anordnat på eget initiativ.

Och sen beställde Store Son och jag varsin pizza, och så tog vi en biltur och kollade solnedgång och diskutera postmodernism och andra intressanta saker. Sen tittade vi på en YouTube-snutt, som jag sparar tills imorgon, eftersom den förtjänar ett eget inlägg. Låt oss säga att den anknyter till postmodernism och annat new ageigt. Nej nu var jag lite väl raljant här.

Nu har Mamman gjort nästan alla världsliga plikter för dagen, och i väntan på att hämta hem de rara barnen vid ett-tiden i natt, kan jag i lugn och ro försjunka i något intressant att läsa. Som alla kan förstå har jag hela dagen sett fram emot att få läsa What is it like to be a bat?

Inte så spännande som Walter White

Ibland har man mycket att tänka på. Det kan vara intressanta frågeställningar på jobbet, problem som behöver lösas, saker som behöver göras, sådant som har lästs. Listan kan förstås göras hur lång som helst, det finns ingen ände på det man kan tänka på. Lyckligtvis.

Min tid att tänka är egentligen ganska begränsad. I alla fall såhär i skolavslutningstider när klänningar och skjortor ska fixas, något ska tvättas och strykas och något annat sys upp. Och man ska ordna saker till visning av huset. Då gäller det att vara lite effektiv och ta sina tankestunder. Pendlartiden är naturligtvis helig, men ibland behövs mer tid. Idag såg jag min chans. Lille Son ville ha skjuts till Rara Flickvännen, så jag tänkte att jag kunde ta en liten extrarunda med bilen när jag åkte hem för att tänka klart på en sak. Men Lilla Dotter  såg också en chans att få prata en stund utan att jag kunde försvinna någonstans, vilket jag ibland har en tendens att göra, tyvärr. Det är som tankolepsi liksom, man bara glider bort i andra tankar, helt okontrollerbart. Inte så uppskattat. Undrar om man kan stämma någon?

Men, jag visste att risken för tankolepsi var extra stor just idag, så jag sa till Lilla Dotter att jag ville åka själv, eftersom jag behövde tänka lite i lugn och ro.

När jag kom hem och började med hennes klänning frågade hon ut mig Vart åkte du? Du lät jätteskum, som om du inte ville tala om vad du skulle göra!

Men jag behövde bara tänka klart på en sak jag läste, sa jag, jag tyckte det passade bra när jag ändå var ute och åkte.

Jaha, sa hon misstänksamt, varför lät du så konstig då, kunde du inte bara säga att du ville tänka?

Men det gjorde jag ju! protesterade jag.

Ja, fast du sa det på ett skumt sättsom om du skulle ut och drug deala!

Jag kunde lugna henne, tyvärr är jag inte lika spännande som Walter White, jag tänkte på tänkande maskiner bara, inte spännande på det sättet!

Förresten kom det en bok idag, men inte ens den ansågs spännande av någon annan än mig. Trots att den är skriven av en antik filosofihistoriker.

image

Nytt att läsa

Nej, det blir inget vettigt idag heller. Det är faktiskt ohyggligt jobbigt att städa. Man (jag) blir uttröttad på ett konstigt sätt. Lusten, längtan till intellektuell verksamhet är oändlig. Idéer stackar sig. Men det är som om de simmar i sirap. Vilket fruktansvärt öde det vore, att alltid vara fysiskt upptagen, och intellektuellt svältfödd. Jag vet en annan period i livet, förutom flyttstädning som är sådan. Småbarnsperioden. Alla perioder har sin tjusning, och visst har tonåringar en förmåga att kräva en förälder. Men, det är inte samma sak ändå. Man kan prata med tonåringar. De förstår saker och ting. Som att man bestämt anser att MC inte är en bra idé när man är sexton. Fast de tycker det.

Som sagt, matematiken och mindfulnessen får vänta. Vi kan titta på några böcker istället. De kom idag. Jag längtar efter tid att läsa.

image

Problemet med sömn

Jag och de rara barnen, tonåringarna, är lite fåniga ibland. Hos oss är fortfarande begreppet nattning levande. Det betyder inte välling, borsta tänder och saga nuförtiden. Det betyder mera sitta på sängkanten en stund, prata lite, sammanfatta dagen, och en kram. Ikväll föll det sig som så att Store Son och jag satt på Lille Sons sängkant och pratade lite om hans första träning med rugbylaget. Språkekvilibrister som vi är, bland mycket annat, blev det lite metaprat på annat språk. You are always natting oss, sa Store Son.  Och då föll sig en ordharang helt naturlig för mig:

You are natted by your mother,
you are natted by your brother,
we are always natting each other.

Vi kände oss nöjda över det oväntade rimmet. Och sa godnatt.

För den som undrar var Lilla Syster var vid detta spontana sängkantssamkväm, kan jag meddela att hon just klagade på mig ikväll: När vi var små tjatade du på oss att vi skulle gå och sova, men nu försöker du hindra mig om jag vill gå och sova klockan nio.

Hon sov alltså, redan. Jag nattade henne strax efter nio.

Och för att ingen ska förfasa sig, kan jag meddela att jag inte alls försöker hindra henne, jag bara undrar om hon verkligen vill sova så tidigt. Men det vill hon. Hon när inte min oerhörda utopiska dröm om att bara behöva sova ett par timmar varje natt. Eller helst inte alls. Jag gör mitt bästa, försöker med många trix att minska sovtiden, men jag är inte helt lyckosam. Fem timmar per natt funkar i fem dagar, vardagar, sen somnar jag klockan tio på fredag kväll och klockan elva på lördag kväll. Då har man förresten druckit ett glas vin också, och hjärnan är ändå helt meningslös. Kan inget annat än sova. Går man upp efter åtta på helgen är det enligt mig eftermiddag.

Jag försöker med viljekraft minska sömnbehovet. Men jag tycker resultatet är skralt än så länge.

We are doomed

Varje morgon utspelar sig, hemma hos oss, följande lilla scen:

Jag sitter vid köksbordet, antagligen med jobbdatorn igång, paddan och en bok uppslagen. Jag dricker kaffe, äter en hård macka och läser förmodligen kurslitteratur samtidigt som jag håller koll på att beräkningarna inte kraschar.

Lille Son sitter antingen i soffan och slappar lite, eller äter frukost han också.

Då börjar vi.

Lilla Dotter går in i badrummet och börjar borsta tänderna. Med bestämda steg kliver hon sen genom hallen och kommer in i köket. Hon stannar strax innanför öppningen, vänder sig om och tittar uppåt. På klockan som sitter där. Det är då vi vet att vi är doooooomed. Den enkla lilla gesten innehåller nämligen hela morgonens ordergivning:

Här sitter ni och äter, du har varken borstat håret eller fått på dig jobb-kostymen, lagt ner matlådan eller fixat mellanmål. Brorsan har inte fixat håret, ingen av er har borstat tänderna, eller gjort någonting alls. Och ni har exakt sju minuter på er att göra allt det, och eftersom jag vet vilka slöhögar ni är kommer vi att komma försent idag också, och jag hatar att komma försent.

Så, pust, i några steg och en blick finns hela morgonens konflikt. Om man kan kalla det konflikt. Vi kommer nämligen ytterst sällan försent, vi kommer inte för tidigt heller, vi kommer i tid.

Egentligen har vi bara olika tidsuppfattning, och uppfattning om när vad ska göras på morgonen, och när vem ska göra vad. Och allt det ryms i stegen mot klockan.

Knappt en rad läst!

Det finns dagar mamman lämnar sina böcker och gör saker som vanliga mammor gör. Idag var en sådan dag. Mina rara barn brukar visserligen försäkra mig om att det inte gör något att jag inte är som vanliga mammor. Vad nu en vanlig mamma är. Jag har aldrig riktigt fått klarhet i det, och själv känner jag mig fruktansvärt vanlig.

Det särskilt vanliga jag gjort idag är t ex att inte läsa så mycket, knappt något alls faktiskt. Jag har bara ägnat mig åt de rara barnens behov, skjutsat till körskola, skjutsat till Uppsala och suttit på parkeringen utanför F16 i 45 minuter och förhörts av Securitasvakt eftersom jag gjorde en sådan obskyr sak som att sitta i en bil på en parkering. Sen har jag kört barn till frisör och till gym. Och jag har nästan lagat mat, eller snarare var det Rara Dottern som tog tag i saken framåt halv sex när jag helt normalt satt och hummade framför datorn och försökte få ett av mina skript från igår att fungera som det gjorde då. Och sen ville Store Son träna på de saker han tränat på på körskolan, uppkörningen närmar sig. Och sen ville Lille Son bolla lite idéer till en SO-uppgift. Och man måste göra normala saker som att skriva räkningar, och ge katten fisk. Och precis när Doktor T kom hem från veckans tjänsteresa packade jag in i diskmaskinen. Och inte en rad har jag läst på flera timmar.

Men nu försvinner jag igen. När jag sovit. Det får räcka med normalitet på ett tag nu.

Den goda samhällsmedborgaren

Dagen började med samfällighetens städning. Det är två gånger om året, vår och höst. Tar max en timme. Och det är mest onödiga saker som görs, som att sopa grus och löv. Men det är inte det som är grejen, att städa. Grejen är att ställa upp och göra saker tillsammans med grannarna, sak samma om det behövs eller ej. Jag har sopat grus idag, så mina stackars kontorshänder har avskavd hud mellan tumme och pekfinger på båda händerna. Av krattans och sopborstens skaft.

Stackars mig. Det sved ordentligt när jag råkade hälla kolsyrad citrus-soda, till min mojito, över händerna.

Sen vet jag att jag gjort ytterligare en godhetsinsats idag. Alltså som samhällsmedborgare. Jag vet det eftersom jag tänkte på det när jag gjorde det. Jag tänkte att jag skulle komma ihåg det, så att jag kunde skriva ett blogginlägg om det. Men nu kommer jag inte ihåg vilken typ av insats det var. Jag minns faktiskt inte alls. Utöver förmiddagens sopande har jag mest ägnat mig åt studier. Och skjuts av barn hit och dit. T ex en av dem till tåget, som skulle ta honom till Stockholm och Gröna Lund.

Vilket påminner mig om vad det var jag tänkte på. Det var inte det att vara en god samhällsmedborgare, precis. Det handlade mer om att uppträda modernt. Jag har nämligen skaffat Swish. Just det, och ordnat mobilt bankID och mobilappar och hej och hå. Jag har deltagit i det moderna samhället. Anledningen är naturligtvis de rara barnen. Utan dem vore jag intet. Inte för att jag tycker det är svårt eller besvärligt. Bara det att jag aldrig skulle kommit på tanken, aldrig behövt det, utan dem. Rara barn ringer nämligen till sin mamma och frågar om de har pengar på sina kort. Och ber sin mamma att sätta in pengar på kortet i akuta lägen. Och om mamman sitter på jobbet går det inte, eftersom nödvändiga applikationer inte låter sig installeras på den näst intill, även för professionella nödvändigheter, oåtkomliga och supersäkra jobbdatorn. En modern mamma, som svarar på barnens alla behov, i alla fall om det är frågan om förnuftiga barn som mina, behöver alltså moderna appar.

Summa summarum. Jag har både deltagit i samhället på socialt förväntat vis, och på modernt förväntat vis. Idag. Jösses. Låt mig nu läsa i lugn och ro i några dagar!

IKEA-logik

Lille Son är inte så liten längre. Sexton år, hundranittiofem centimeter lång och drygt nittio kilo tung. Sängen som han har haft sen han var sex år var helt enkelt för liten, även om det var en normal 90×200 cm säng. Så jag skaffade en ny åt honom, det var dags. Den levererades idag. 120 cm bred och 220 cm lång. Med lagom fasthet för en tung, ung man. Med lite logistisk list lyckade vi baxa upp den på övervåningen där han har sitt rum.

Jag, som inte är Master of Shopping, lyckades trots allt, under dagen, att ta en tur till IKEA för att inhandla nya lakan. Både till honom och Store Son, som är ännu större, men vägrar att byta den säng han haft sen han var två år gammal. Nu är hans säng av annan art, eftersom den iordningställdes med tanke på att han ville ha föräldrasällskap vid insomnandet som liten, den är specialmodifierad av mig faktiskt. Med ribbotten och jättetjock skummadrass. Väldigt omodern, men oändligt skön att sova i.

Att köpa nya sängkläder till Lille Son och Store Son skulle Lilla Dotter möjligen inte ta helt positivt, eftersom hon är den som är mest intresserad av estetiska ting här i huset. Alltså, jag är också intresserad, på det sättet att jag tycker det är trevligt när saker är estetiska, men jag kan inte uppbåda särskilt mycket energi för att tänka ut estetiska saker.

Men Lilla Dotter vill köpa nya lakan i tid och otid, så hon hade egentligen inga behov. Och jag gillar inte att köpa grejer det inte finns behov av. Men hon hade behov av nya gardiner i sitt rum. Som stänger ute morgonljuset lite bättre. Så jag funderade, när jag stod där på IKEA.

Jag vill naturligtvis inte åka till IKEA, eller något annat shoppingställe, om jag inte absolut måste. Om jag inte köpte gardiner till Lilla Dotter skulle jag definitivt bli tvungen till minst en utflykt till. Om jag köpte gardiner, kunde det antingen hända att Lilla Dotter blev nöjd, eller att vi tvingades åka och byta. Dvs, inte köp innebar garanterat en shoppingrunda till. Köp kunde med tur innebära att inga fler shoppingrundor skulle krävas.

Valet blev alltså, genom logiskt resonemang, självklart. Jag köpte några gardiner som jag trodde skulle passa Lilla Dotter. Med lite tur skulle hon bli nöjd, och vi skulle spara tid. Med lite otur skulle hon bli missnöjd och tidsåtgången skulle bli densamma som om jag inte köpt några gardiner alls.

Vi hade tur, eller i alla fall jag hade tur. Lilla Dotter blev nöjd. Lilla Dotter prisade min smak och förmåga i den estetiska gardinfrågan.

Jag är mycket nöjd med den insparade IKEA-turen.

Ut i naturen till Werthers slut

Jag har äntligen läst ut Den unge Werthers lidande. Jag har tänkt att jag ville, eller är det kanske borde, läsa den tidigare men det har aldrig blivit av. Och hade den inte ingått i kurslitteraturen hade jag antagligen slängt den i väggen redan efter några sidor.

Romantikens klistriga idyllisering av naturen, av modernde höga känslorna. Jösses. Werthers egocentrering är inte sund, har han ingen vilja utöver att sitta vid Lottes fötter?

Idag var jag ute och promenerade med två av barnen vid Wik (vallade för D-vitaminets skull ses kanske som alltför krasst, även om det är välment). Naturen vaknar, vintergäck i torra, döda fjolårslöv, och en fjäril lyckades hamna på bild. Jag hade bara vidvinkeln med mig, inte macrot tyvärr.

vargack_160326

Det är klart naturen är viktig även för oss. För mig är det särskilt tystnaden, och orörligheten. Tidlösheten. Som om världen stannar en stund och man hinner tänka ifatt.

fjaril_160326

Jag undrar hur det hade varit att läsa Werther för säg trettio år sen, hade jag kunnat känna med honom mer av hans kval och längtan då? Har livets erfarenhet ändrat mitt perspektiv, fått mig att nästan otåligt vilja säga till honom på skarpen. Se till att ordna det, eller gör något annat. 

Utan att gå tillbaka till de markeringar jag gjort (trots allt måste något sägas om denna läsning senare, något som relaterar till romantiken och andra texter), vad handlar den om?

Jo, det är Werther som är på någon vistelse någonstans. Han skriver brev till sin vän Wilhelm. Berättelsen börjar den 4:e maj 1771. Werther promenerar i omgivningarna, träffar på människor, ägnar sig åt någon form av hobby, tecknar han kanske? Så småningom träffar han Lotte, som tar hand om alla sina småsyskon efter moderns död. Oklart hur många de är, och hur gammal Lotte är. Säg sjutton? Lotte är förlovad med den rekorderlige Albert, och det är helt enkelt kört mellan Werther och Lotte. Kan inte bli något annat än vänskap. Werther blir vän med Albert också, och Albert är en klok man som låter allting vara. Sen blir det jobbigt och Werther tar ett aningens odefinierat jobb och försvinner iväg en tid. Men sen är han tillbaka, fast det har nog gått något år. Lotte och Albert är gifta. Det är ännu mer kört än tidigare. Allting ställs på sin spets, Werther kan inte hålla ihop sig och Lotte stressar upp sig också. Allting blir ansträngt. Månen lyser och naturen är skön. Sen är det vinter.

Ja, och sen skjuter sig Werther. Måste vara runt julafton. Med en pistol han lånat av Albert. Som Lotte dammat. Sablarna egoist, tänker han inte på vilka samvetskval hon kommer att känna resten av sitt liv?

Jag kan inte uppbåda någon känsla av igenkänning i de poetiska känslorna, i idealisering och romantisering. Har han inget annat att tänka på? Om han bara tänker på kärlek, kommer han ju bli helt less tillslut, intellektuellt förtorkad. Men saken är ju den att han är ung. Och då är allting mer dramatiskt, det kommer jag ihåg. Även om jag aldrig tyckt det varit dramatiskt på Werther-vis.

Som en roman i tiden verkar det mera intressant. Werther är som en blandning av Frankenstein och Gösta Berling. Hans intresse för Lotte är helt idealiserat, dygdigt och rent. Det är bara när han beskriver drängen han träffar som förgår sig i kärlek mot sin matmor, som man förstår att även Werhter förgås av åtrå. Att han är galen av kärlek, på alla sätt.

Stackars Werther. Ja, det hade förstås inte kunnat sluta annorlunda, skulle Lotte ha övergivit Albert? Det hade förstås inte funkat.

stuga_160326

Innan grönskan slår ut kan man se vad som sen gömmer sig där, och jag är ändå nöjd över att ha läst den hemska boken. Hemsk därför att jag blir så irriterad över Werthers tramsande och Lottes perfekta, oskyldiga dygdighet. Om det hade pågått en sommar och han sen tagit sig samman och gått vidare. Det hade varit rimligt, men nu pågår det mer än två år vad man kan förstå. Och det är inte sunt.

Skulle det kunna vara så i vår tid?

Förresten skrev jag ett litet rim, till skrivkursen, om romantiken. Den ska inte tas på allra största allvar …

Sturm und Drang,
passioners klang.
Werther lider,
själen kvider.

Dunkel trånad,
nyttan hånad.

Mot naturen,
det är kuren!
Romantiken,
gör dig besviken.

Medvetna uppfostringsval

I morgonrusningens allmänna kalabalik, frukost, leta kläder, tandborstning, packa dator, leta olja till kedjan på moppen, få med matlådan, komma ihåg mascara på båda ögonens fransar. Och allt. Ställde Lille Son (jag måste byta namn på honom, han är närmare två meter lång liksom sin storebror Store Son), sexton år,  en oskyldig fråga:

Har du gjort några medvetna val när du har uppfostrat oss? Haft någon strategi, för att vi skulle bli på ett visst sätt?

Gulp, uppfostra, uttänkta strategier, orsak och verkan? Tänkte jag. Lille Son ställer en mot väggen på det sättet ibland, för inte så länge sen funderade han över hur man överhuvudtaget vet hur man ska ta hand om barn. Jag tror inte han menade något särskilt med det, han tycks mig trivas bra i tillvaron, och verkar inte traumatiserad på något sätt.

Hm, sa jag, alltså … 

Det låter ju lite tokigt att säga ”nej”, det låter ju fruktansvärt nonchalant, ointresserat, slappt och ogenomtänkt. Klart jag har tänkt igenom detta med att fostra barnen! Så att de ska bli harmoniska, självständiga och trevliga individer. Eller?

Alltså, jag har ju aldrig haft några regler precis, som att man bara får spela viss tid på datorn, eller att man får utegångsförbud om man kommer tre minuter försent, eller att man måste göra läxor för att få titta på TV, eller att man måste göra ditten eller datten, eller att man måste äta upp allt på tallriken, eller att man måste sova klockan åtta, eller släcka lampan klockan nio, eller att man måste vara ute en timme varje dag. Eller att man måste plocka i diskmaskinen, eller städa sitt rum och få guldstjärnor som man kan casha in. Eller så. 

Egentligen har vi bara en regel, sa jag.

Vilken då, undrade Lille Son, han kunde inte komma på någon (Jag undrar om han plötsligen började oroa sig över att han var dåligt uppfostrad med regelbrister)

Ja, alltså, att vi är snälla mot varann, visar hänsyn. Sa jag.

Hm, sa han … ja, och det betyder ju faktiskt att det blir regler, det blir saker som man inte får göra, eller saker man ska göra. Då.

Och det har han ju rätt i. Det är ju ett värde som innebär ett sätt att förhålla sig som kanske begränsar en ibland. Om regeln är att man är snäll och visar hänsyn, betyder det att ibland är det viktigt att komma i tid, eftersom andra är beroende av en. Ibland är det inte viktigt alls, då kan man bara ringa och säga att man är sen. Utan att få utegångsförbud, eller datorförbud, eller vad det nu kan tänkas vara.

Faktum är att jag är rätt nöjd med den regeln. Den är väldigt praktisk, man behöver inte hitta på en massa annat, som man måste upprätthålla utan mening. Man behöver bara vara snäll.

Och man får tänka själv.

Den grå föräldern

Jag har gjort en revolutionerande upptäckt. Kommit till en epokgörande insikt. Det var nämligen såhär, att jag gick och köpte en ny träningströja. Jag var ute efter en långärmad, i tunt material. Att ha på gymmet. Till slut hittade jag en på Stadiums herravdelning. När jag kom hem visade jag mitt genomtänkta köp för dottern. Hennes min går inte att beskriva. När vi sen åkte till gymmet, påpekade hon min brist på färgmatchning. Tröjan är nämligen blå. Under den hade jag ett skrikorange linne. Och mina strumpor var skrikrosa. Det är svårt att hitta träningskläder utan skrikfärg kan jag tala om.

I alla fall, när jag tränar fokuserar jag på träning. Kläderna ska vara praktiska och sköna. Färger är ju trevligt, jag gillar färg, men att matcha är inte första prioritet. Inte ens tionde. Jag ser ingen mening i det. Men det gör dottern. För det första matchar man. För det andra bör inte damer i min ålder ha den typen av träningskläder som jag har. Problemet är bara att det faktiskt är svårt att hitta något annat än det som finns i affärernas utbud. Men visst finns det grått och svart i otympliga material, det gör det.

Lille Sons reaktion var inte lika utstuderad som Lilla Dotterns, men han kunde inte låta bli att nämna det coola trycket på tröjan. Flera gånger.

Och det var då jag insåg kausaliteten i frågan om föräldrars tristhet. Det är inte det att föräldrarna själva väljer kläder i trista färger, eller trista material. Det är det att de manipuleras, via hån och menande blickar, att avstå från det praktiska och ändamålsenliga. Med aningens för klatschig färg. Av sina känsliga tonåringar som tror att alla världens förfasade blickar är riktade mot deras Mamma. Jag känner mig smickrad. Men jag kan berätta en hemlighet … Ingen bryr sig om vilka träningskläder jag har. Ingen.

Utom möjligen mina rara barn.