Surdegen

Jag har inte skrivit om surdegsbakandet på länge. Så jag känner att jag behöver berätta att det går alldeles utmärkt.

Experimenten med de biologiska livsformerna fortskrider. De är mycket lyckade. Experimenten alltså. Möjligen har inte själva brödet blivit så lyckat på sista tiden.

Jag har haft en deg ståendes i kylskåpet ett par veckor. Det var havgregryn och mjölk som egentligen bara skulle stå tolv timmar. Men jag hade inte tid att baka ut det, det skulle bli havrefrallor. Så jag tänkte att det kan ju stå där och bli surdeg. Och det verkade ok. Det luktade bra. Häromkvällen tog jag fram degen och tänkte sätta fart på den. Lite mjöl och vatten, stå framme över natten och sen baka ut dagen efter.

Då kom Doktor T med en lysande idé. Tyckte han. Degen behövde något sött för extra fart. Och Doktor T är kemist, så han kan det där med citronsyracykeln, så’nt som jag liksom bara noterade existensen av utan att notera något mera, i skolan. Så jag hällde på sirap.

På morgonen luktade det party i degbunken. En omisskännlig doft av alkohol. Men jag bakade ut bröden. Alkoholen försvinner ju i hettan i ugnen. Vi stack ut och fotade när jag tagit bröden ur ugnen. När vi kom hem igen sa Doktor T att det luktade gammal fylla hemma. Hur han nu kan veta det. Jag tyckte det luktade, ja, jag vet inte? Inte så gott som det ska göra när man bakat bröd i alla fall.

Bröden smakade inte gott alls. De var antagligen bakis. Doktor T hade en utläggning om hur spjälkning och glukostermostaterna, eller vad det nu var, gått till i degen. Och gått åt skogen. Jag slängde bröden. Nästa gång ska jag göra som jag tycker. Inte för att det är någon garanti.

Men mer ingenjörskt. Beräknande. Stoiskt. Och absolut inga sötsaker till degen.

Ingenjörska uppdrag för dagen

En sak man inte tänker på när man är ute på ingenjörska uppdrag, såsom t ex knäckebrödsbak, en studie i fysik och kemi som jag genomförde imorse, är att man behöver någonstans att placera resultatet av undersökningarna.

Förutom de omedelbara effekterna som doft och den första avsmakningen, behöver man göra långtidsstudier. Fungerar det att äta varje dag? Hur ser åldrigsfenomenen för denna livsform ut? Kan fler än vi vuxna i familjen tänkas uppskatta livsformen?

I klartext innebär det att en burk för ändamålet, förvaringen, behöver införskaffas. Jag ska genast undersöka marknaden. Dvs jag ska undersöka marknaden. Marknaden ska inte komma till mig med förslag. Apropå inlägget imorse. Innan knäckebrödsbaket.

knäcke

När jag ändå var i farten gjorde jag ett bröd i långpanna också. Det blev rätt gott det också.

långpannebröd

Nu ska vi bara hitta någon som slaktar

Det där med surdeg och eget bröd har det ju blivit ganska bra fart på, även om alla tekniker inte är helt utprovade än.

Att baka knäckebröd blir nästa grej att erövra.

Förutom att det faktiskt är väldigt ingenjörskt att baka, att mäta och väga, och kuckla och blanda, känns det ganska bra att åtminstone ha lite koll på vad som händer. Nu är ju inte kontrollen total, ity mjölet köpes färdigt. Men med vidtagna åtgärder för maximal sannolikhet för god kvalitét känns det ändå hyggligt bra.

Maten lagar vi nästan alltid från scratch. Fast det är klart. De krossade tomaterna från Heinz. Pastan. Den rökta laxen. Vi vet inte riktigt varifrån köttet kommer, trots att nästan alltid är svenskt ursprung. Ibland släpper köttfärsen väldigt mycket vatten. Ibland inte. Grönsakerna kan vi inte vara helt säkra på. Inte ens om man köper ”ekologiskt” kan man vara säker på att det verkligen är bra. Antagligen får man odla själv.

Men nästa grej som jag är lite inne på. Är att hitta någon som kan slakta en kalv jag pekar ut.

Strategi för shopping

Länge har jag gått och spanat på Marghreteskålarna. Jag erkänner, det är naturligtvis för att de alltid står i sådan mängd i så många olika färger. I butikerna. Färg är svårt att värja sig mot. Jag tror att färg är för mig vad musik verkar vara för andra. Lyckligtvis är jag själv helt okänslig för musik. Färg däremot …

Men vi har lite trångt i köket. För mycket prylar. Får inte plats med fler.

Du kan ju slänga en gammal skål när du köper den föreslog min kloke Doktor T.

Naturligtvis. Så självklart att jag inte ens tänkte på det.

Faktum är att det är klokare än han tänkte, tror jag, det går att sätta i system. Först samlar man på sig gamla, använda prylar. Man kan köpa billigt på loppis, om man inte har ro att vänta tjugo år på naturlig tillväxt i skåpen. Om man köper på loppis gör man en god gärning med att inte köpa nytt utan re-cycla.

Man fyller skåpen. Sen går man in på andra rundan, ersätta med fräscha grejer. För varje pryl man köper ny och fräsch, slänger man en gammal, uttjänt. På det sättet ökar man inte konsumtionen, utan håller den på nivån byta ut. God gärning igen.

Win-win.

Det finns bara ett problem i det där för mig. Och det är att jag inte är vidare mycket för shopping. Den sker bara fläckvis. Om det finns många färger.

margar

Skålen är en femliters.

En vanlig söndag

Vi såg den. Smittohärden. Det är inte läkemedelsindustrin som konspirerar. Det är IKEA.

Barninlämningen på IKEA. Man vågar inte tänka på hur det snoras, nyses, hostas, kräks och kletas där. Mina barn vägrade att dumpas i bollhaven, det var säkert en inbyggd stenåldersreflex att inte beblanda sig med okända barn bakterier. En del har den, andra inte. Eller så är föräldrarnas behov av egentid bland soffor, sängar och glas på IKEA så stark att den övervinner barnens inbyggda tveksamhet. Och på det sättet frodas smittorna.

Vår mission var ljus, kronljus. 50 st för 99 kronor. Vi missbedömde tydligen vinterns behov när vi bunkrade i höstas. Förrådet har sinat och en komplettering absolut nödvändig. Två kartonger.

Man kan säga att det var en perfekt dag för IKEA-besök, jag hostade, nös och snorade ikapp med alla andra. En riktig snor-gemenskap kan man säga att det var.

På Clas Ohlsson konstaterade vi att IKEAs ljus är grövre, längre och fler för samma pris.

Resten av dagen ägnades i stor utsträckning åt, inför veckan förberedande, matlagning och bakning, efter veckohandlingen. Japp, vi är oerhört effektiva och praktiska. Det blir så med en naturvetare och en ingenjör i hushållet.

bullbak1
Foto: Doktor T.

En prövning

Undrar varför jag helt plötsligt fick för mig att fasta? Att jag just körde igång med vattenfasta är inte lika konstigt, när faste-beslutet väl var där. Antingen gör man det ordentligt eller inte alls. Ska man fasta, så ska man.

På tredje dagen är hunger ingen fara, och huvudvärken har gett sig. Men jag vet inte om jag tycker det är en bra idé i alla fall. Så nu går vi ingenjörskt tillväga och listar alla skäl för och emot.

För:
1. Jag bestämde mig för fasta.

Emot:
1. Måste det ske just nu?
2. Jag vill laga god mat, äta. Det är mysigt.
3. Jag är lite förkyld också, lite ont i kroppen, då borde man inte självförvålla ännu mer lidande för sig själv.
4. Jag känner mig långsam och trög i hjärnan. Och det är inte kul!

Men den där för är extremt stark. Om man bestämmer sig för något så genomför man det. Men det finns en öppning … jag har inte bestämt hur länge jag ska hålla på. Om man tänker tre dagar som kortaste tid för att genomföra en fasta, är det sista dagen idag. Och det är kanske en bra idé att avsluta och se det som en första faste-test? Jag kan ju göra det längre sen, någon annan gång?

För att kompensera det som talar emot har jag satt en fördeg till Vinterbullar med kardemumma och citron, att bakas imorgon. Man blir glad av att baka.

Husmor version 2.0

Alla går vi igenom obegripliga perioder i våra liv. Det kan handla om konstiga, temporära, val av utbildning, jobb, intressen eller partner. T ex. Eller det kan handla om behovet av att sylta och safta.

Det finns något absolut oemotståndligt i just att sylta och safta. Baka. Laga mat sådär basic som att blötlägga de vita bönorna. Så det är självklart att man experimenterar med det. Innan mina rara barn kom till världen gjorde jag massor av äppelmos, t ex. I tid och otid. Och tänkte att det skulle ju bli fantastiskt när familjen växte och vi fick lite åtgång på den där äppelmosen. Eller den där jordgubbssylten som jag tillverkade av de egenplockade jordgubbarna.

Problemet visade sig bara vara att när barnen kom, och växte till sig, och kunde smaka, ville de inte ha! Varken det präktiga äppelmoset, eller de ganska stabbiga brödet jag försökte mig på att baka.

Man slänger in handduken, ägnar tiden åt annat och köper äppelmos med E-nummer. Eller hallonsylt förresten, eftersom de rara barnen inte gillar något annat än det.

Sen går åren och man blir så himla trött på vete-polarkakorna. Så jag tänkte att det är dags att testa igen. Med en upphottad version, Husmor version 2.0. Det är den versionen som införlivat några ingenjörska rutiner. Lite bio-teknik och mätteknik.

Jag gör tekakor.

Först en surdeg. Jag har en surdegsgrund står i kylskåpet, gjord på rågmjöl. Av den tar jag en msk. Blandar i 60 g vetemjöl och 120 g vatten (jag älskar min köksvåg som jag fick i födelsedagspresent av käre maken). Degen får stå framme över natten. På morgonen är den inte så himla pigg som jag hade tänkt, taskig sömn, så jag ställer den på golvet i badrummet, där det är varmt, några timmar. En av katterna vaktar.

Efter tre timmar bubblar det fint i bunken.

Jag gör tekakorna såhär:

25 g jäst
100 g smör
5 dl mjölk
1 dl sirap
1 dl surdeg
5 g havssalt
1150 g Vetemjöl Special
20 g kornmaltsextrakt

Smält smöret, häll i mjölken. Lös upp jästen. Blanda i surdeg, sirap, vetemjöl och kornmaltsextrakt. Kör i maskin 10 minuter sakta. Blanda i saltet. Kör 5 minuter till. Kolla emellanåt att degen är elastisk, gör ett glutenprov.

Japp, det var den. Lägg den att jäsa 45 minuter i en insmord plastlåda. Vik ihop degen en gång under tiden. Ta upp den på bakbord, dela den i tjugo delar (ok, min deg vägde 1886 g så varje bit blev ca 94 g tung).


Kavla ut till lagom tjocka tekakor. Jäs sådär 30 minuter under duk. Grädda i 225 g i 10 minuter. Receptet sa 150 grader, men det funkade dåligt, det körde jag på första plåten som stod inne sammanlagt 18 minuter.

Imorgon kommer barnens dundrandets hit efter veckan hos fadern. Nu måste de för farao äta …

Av surdegen som blev kvar ska jag baka kanelbullar på tisdag.

Förresten vägde tekakorna 88 g styck när de var klara. 6 g förångades alltså vid gräddningen, det kan man fundera över någon gång.

När husmoderligheten får sig en knäck

Ingenjörer måste, som vi sagt förut, undersöka hur saker och ting funkar. Undersöka parameterrummet. T ex göra flera sorters surdeg och göra känslighetsstudier. Det finns surdeg att köpa också, så det gjorde jag. Torkad i påse.

Sen gick jag vetenskapligt tillväga. Vägde ingredienser. Tog tid på knådningen. Jäste i plastburk. Och gräddade. Temperatur och tid noggrannt kontollerade.

Brödet blev kompakt. Helt misslyckat. Jag är benägen att skylla på surdegen. Förstås.

Doktor T försökte uppmuntra mig. Han påstod att det var bra att det gick åt skogen. Att man lär sig mycket mer på det. Det gäller möjligen i jobbet, tycker jag. När det gäller husmoderligheter ska det naturligtvis aldrig vara en fråga om struggle. Undersöka parameterrummet betyder inte att det ska misslyckas ibland. Det innebär att det ska bli lyckat och gott på olika sätt varje gång.

Fast jag funderar förresten om det finns jäskammare att köpa, med reglerad temperatur och fuktighet. Det kan vara, eventuellt, en alternativ förklaring till misslyckandet. Det där med jäsningen …

När vi snöar in

Det är lätt att snöa in på något. Gräva ner sig, vilja testa allt, undersöka alla extremer. Göra parameterstudier och utreda frågor. Förstå. Driva världen framåt. Det är förstås den egenskapen som gör oss ingenjörer till outstanding problemlösare. Experter i kreativitet och innovation.

Det är den egenskapen som gör att när man satt igång ett experiment med vildjäst, kan man förstås inte sluta där. Man får lov att fortsätta med nya surdegsexperiment. Den förra surdegen glömde jag att mata, så den kröp ur burken och orsakade svartmögel i kylskåpet i sin vilja att överleva. Men den fick sluta sina dagar när Doktor T tog tag i saken med kemisk sanering. Eller det var nog mekanisk sanering med vanligt diskmedel förresten.

I alla fall har två olika surdegar initierats idag. Som en jämförande test. I den ena finns äpple, rågmjöl, vatten och, hör och häpna, det innovativa tillägget Actimel (jag är ute efter mjölksyrabakterierna). I den andra burken bara några matskedar rågmjöl och vatten. Nu står alla experimentet på det varma badrumsgolvet för att få en lättare start i livet.

Om några dagar vet vi hur det gått …

Naturligtvis kan inga experiment ske utan att man njuter av livet. Alltså testades även en ny öl under kvällen. Courage Imperial Russian Stout. Jodå, den var god. Men Yeti och Hibernation Ale är godare.

Ingenjören bakar

Ingenjörer tycker om att göra saker på ingenjörskt vis. Som att mäta, väga och räkna t ex. Saker som innebär något som är tekniskt, matematiskt eller fysikaliskt. Eller alltihopa.

Som foto t ex. Eller att baka. Baka är kul. Särskilt när man går noggrannt tillväga. Idag har det tillverkats vildjäst i det ingenjörska hemmet. Receptet rekommenderas av kollega, också ingenjör förstås, och kan hittas här.

Och här ser vi de ingenjörska hobbiesarna tillsammans, foto av den initierade vildjästen. Doktor T misstänker mig för att ha hemliga drömmar om kemi. Eller biologiska processer. Det är förstås inte alls sant. Jag har räknat på saken.