Trilog

Att klaga på generaliseringar tycks vara en ryggmärgsreaktion hos människor.

Du sitter i fikarummet på jobbet och refererar till en undersökning som visar att manliga bilförare är sopor på ett smidigt beteende i trafiken. Till exempel. Vad händer då? Jo, det blir en storm av protester. Du får höra bedyrande berättelser som motsäger generaliseringen, från kollega A som inte alls är ett pucko bakom ratten, och kollega B refererar till sin fru som har uppmärksamhetsnivå noll (som ett något bakvänt bevis på sin egen höga uppmärksamhetsnivå får man förmoda). Och så vidare.

Och då tänker jag … jag undrar varför de blir så upprörda? Jag har ju inte påstått att någon av dem, personligen, besitter just den egenskapen som en medelvärdesbildad undersökning visar, att just de skulle vara sopor i trafiken. Spannet är stort, och att något gäller generellt, betyder inte att det nödvändigtvis gäller dig eller mig, personligen.

Alltså måste det vara så att de ser sig själva som medelpersonen! Medelmåtta, som alla andra, en i mängden, en som inte sticker ut. Annars fanns det väl ingen anledning att bli upprörd? För det är väl inte så att de tror att de är solen i allas galax? Den som allting kretsar kring, “Jag är mallen för alla“? Nä?

Jag stod vid mikrougnarna på jobbet en lunch, en dag, och väntade på att min mat skulle bli varm. Det pep och plingade om ugnarna, den ena matlådan efter den andra blev klar. Utsvultna ingenjörer fick äntligen sin mat som skulle ta deras hjärna genom ytterligare en eftermiddag av hårt tanke-arbete. Jag stod där ett tag. Väntade. Till slut tyckte jag att jag väntat för länge. Min ugn plingade ju aldrig, den sa inte till mig nu är din mat klar! Jag hade missat plinget! Maten stod därinne klar, säkert en halv minut!

Kaffeautomaten låter och talar om vilket moment den håller på med. När den är tyst är den klar. Om man missar tystnaden måste man lyfta ut muggen och kolla om kaffet är klart!

Datorn plingar när ett mail kommer, när den startar, när den stänger av. Den tjuter när man gör fel.

Pipen, plingen och tystnaden emellan dem styr världen!

Lille Son och Store Son pratar om de nya bonussyskonen som pappa skaffat dem.

“Pappa säger att vi ska behandla varann som syskon gör i en familj“, meddelar Lille Son.

“Det blir jättebra!” utropar Store Son, och Lille Son håller med: “Då kan vi slå dem!“

Årets kortaste dag, räknat i möjligt ljus.

Då ska man enligt traditionen (man får givetvis väljs rätt tradition för att det ska bli som man avser) hålla fest, ceremonier eller orgier. Stora mängder öl skall intagas. Jag tror att denna dag, förr i tiden, alltså var avsedd att prova ut julölen! 

Vi har genomfört orgier i flera dagar nu. Hibernation Ale  är bäst hittills. N’ice Chouffe är en märklig öl med lite jästsmak, vilket jag vanligen ogillar starkt, men denna var rätt OK. Undrar om det möjligen var den starka maten som bedövade mina smaklökar. Får förmodligen testa den igen för att verifiera sanningshalten i det oförväntade svaret på den testen. St Peters Cream Winter Ale går givetvis också bra, men stouten är fortfarade fullständigt ohotad som bästa ölen all time!

Vad orgien kommer att innebära för dagen visar sig när mörkret sänker sig över nejden …

“Matematik handlar om att vara smart, det handlar om intuition, det handlar om att vara kreativ.” 

Det påstås (min översättning) i artikeln Math Skills Suffer in U.S., Study Finds. Jag tycker påståendet beskriver matematik väl. I artikeln diskuteras varför ungdomar drar sig för att ägna sig åt matematik. Det påstås att det är socialt förödandet att ägna sig åt, och ännu värre excellera i, matematik såvida man inte är nörd eller asiat. Tydligast begränsning är det för tjejerna. För killar finns det i alla fall en social grupp att höra till, just nördarna. Resonemanget gäller USA, men förefaller applicerbart även i Sverige.

Av sociala skäl avhåller sig alltså ungdomar från att ägna sig åt matematik, fastän de har talang för det!

“There is something about the culture in American society today which doesn’t really seem to encourage men or women in mathematics,” said Michael Sipser, the head of M.I.T.’s math department. “Sports achievement gets lots of coverage in the media. Academic achievement gets almost none.”

Artikeln visar exempel på andra länder, där matematik har en annan ställning än i USA (och Sverige), där ägnar sig t ex fler tjejer åt matematik också. Jag antar att den sociala domen är hårdare mot tjejer än killar. Ramarna är snävare. I alla fall om man också vill vara med på den där tjejmiddagen.

Det påminner mig om hur min egen mamma var bekymrad över mina provresultat och betyg i skolan och varnade mig för att vara alltför duktig “Det är inte bra att vara ett geni, det blir synd om dig då“. Med hennes mått mätt var jag ett geni, och passerade i tidig ålder alla gränser för vad som var socialt acceptabelt, jag var ohjälpligt en nörd även om begreppet inte förekom allmänt på åttiotalet. Nu uppfattade jag mina klasskamrater i stor grad som insnöade och självcentrerade modedockor och jag hade ingen som helst önskan om att vara likadan, som tur var antar jag. Jag uppfattade att de accepterade min udda existens i alla fall. Men hur gör man om man både vill passa in bland sina kamrater och samtidigt ägna sig åt det man är intresserad av? När det man är intresserad av inte faller inom sociala ramar.

Det är förödande för samhällets utveckling och framåtskridande om matematik och naturvetenskap anses som udda nörd-intressen, som få därför vill ägna sig åt. Det måste finnas en gräns för hur många programledare och mediamänniskor som behövs. Om ingen vågar ägna sig åt naturvetenskap kommer det för övrigt inte finnas några tekniska plattformar för dessa mediamänniskor heller. Så småningom.

Men även om man i undersökningar konstaterar att matematik inte är lika socialt accepterat som sport, så återstår frågan, varför, varför är det så? Det är fullständigt obegripligt.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, utbildning

Det flög en fluga in i mitt öra
Undrar hur den det kunde göra
Tur att jag ändå kan höra

Om man bortser från det usla rimmet, funderar jag på sannolikheter för osannolika händelser. Som att jag är ute och springer i godan ro, med blicken i löpriktningen (vilket innebär att öronens öppning bör kunna betraktas som ungefärligt belägna ortogonalt mot färdriktningen), och så flyger det in en fluga i mitt öra!

Den surrar som tusan, det dundrar på min trumhinna. Den kommer långt in och jag kan inte få ut den från örongångens vindlingar. Jag får helt enkelt trycka till på örat så att mitt öra blir flugans grav. En alldeles makalös otur för den!

Om man betraktar följande schematiska skiss av händelsen, inser man att tvärsnittet, alltså den av flugan betraktade träffytan med hänsyn tagen också till de ortogonala hastigheterna, är enormt litet! Om man i sin tankemodell dessutom tar hänsyn till luftströmmen vid mitt öra, istället för att förmoda vakuum (vilket man kunde tänka sig anta för att förenkla modellen, om det inte vore för att det skulle vara så jobbigt att springa i vakuum), vilken utgör ett motstånd och därmed minskar träffytan ytterligare, inser man att sannolikheten för en fluga att flyga in i ett öra som är ute och springer är av ungefär samma storleksordning som att vinna drömvinsten på Lotto. Mellan tummen och pekfingret.

Tänk att det hände! Ja det med flugan i örat alltså!

Att flugan råkar se ut som en Starfighter, är en ren tillfällighet.

Förstår du vad det betyder? Har du en känsla för vad det innebär, upptäckten av symmetribrott som Nobelpriset i fysik delas ut för i år?

Har det någon betydelse när du byter däck på bilen, eller lagar pannkakor till familjen på torsdag? Betyder det något för just ditt liv, sover du bättre på natten, blir du glad, eller i alla fall berörd? Låt mig gissa att du svarar nej på samtliga frågor. Det är inte som medicinpriset, där man direkt förstår nyttan av att hitta hiv-virus och viruset som orsakar livmoderhalscancer. Det är inte som litteraturpriset, där var och varannan människa dessutom har en åsikt om till vem det ska gå. Försäljning och utlåning av böcker av litteraturpristagaren får ett uppsving. Antagligen kommer inte fysikpristagarnas artiklar och eventuella böcker att bli några bästsäljare bland fler än de redan invigda.

Nu händer det relativt ofta som priset går till elementarpartikelforskare eller andra forskare som förklarar Big Bang, 2004 och 2006 t ex, men just i år är det en händelse som ser ut som mer än slump, genom det nära sambandet till aktuella  LHC, där man vill hitta fler pusselbitar till universums existens.

Grundforskningen kan behöva all draghjälp den kan få. Det är inte lätt att inse varför man ska leta efter partiklar eller energier som passar in, eller förkastar, någon modell som ställdes upp för 30-40 år sen och som man använt sen dess, trots vissa brister. Eller inse varför man absolut måste hitta en enande teori där alla krafter mellan partiklar kan förklaras. Varför måste man absolut förstå allting?

Tja … om man förstår hur universum, naturen, elementarpartiklar, krafter … fungerar och interagerar, kan man så småningom förstå och använda kärnkraft som energikälla, bygga flygplan och farkoster som tar oss till månen, kameror, centralvärme och glödlampor. Och så småningom kanske man kan förstå hur man ska ta hand om det radioaktiva avfallet från kärnkraften, och använda solljuset som energikälla. När man lagar sina pannkakor är det ändå rätt skönt att bara slå på en spisplatta (om vi antar att det är trivialt att åstadkomma smeten), istället för att göra upp en eld. Det kan vi tacka fysiker genom tiderna för. Ja, och ingenjörerna, förstås, som kom på hur man skulle tillämpa fysikernas landvinningar.

Nästa gång du knäpper igång tvättmaskinen, sänd därför en tacksam tanke till elementarpartikelforskaren som sliter med matematiska formler där han ser partiklar som inte syns … än.

Läs även andra bloggares åsikter om nobelpriset, fysik, elementarpartiklar, LHC

Hur kommer det sig att kvinnor har så låga löner? Är de dåliga på att löneförhandla, helt enkelt?

(I detta inlägg behandlas kvinnor som en statistisk grupp, vilket innebär att det finns enskilda kvinnor som inte har låg lön, men ändå självklart utgör en del av statistiken, annars skulle kvinnors löner vara ännu lägre)

Läs även andra bloggares åsikter om lön, kvinnor, löneförhandla

Häromdagen läste jag en intressant essä i DNs nätupplaga Bokens goda sidor outforskade. Artikeln diskuterar de vetenskapliga beläggen gällande nyttan av att läsa. Alltså människonyttan av att läsa. Mervärdet, förutom att skaffa information eller underhållning, av att läsa. Huruvida läsningen gör dig till en bättre människa. Om boken gör för en människa vad Helen Hunt gör för Jack Nicholson i filmen As Good As It Gets:

De vetenskapliga bevisen för läsningens goda inverkan verkar svaga, enligt artikeln, även om de resonerande argumenten för läsning låter hållbara och starka, och till slut slås fast att

“Läsningen gör oss alltså inte med nödvändighet godare. Lika litet som man säkert kan hävda att litterära förhärliganden av brutalitet gör läsaren brutal kan man hävda att skildringar med komplexa personligheter bidrar tilll ökad medkänsla.“

Jag som läser ytterst lite skönlitteratur behöver inte fundera så mycket över att sätta mig in i människoöden och känna med eller mot skurkar, banditer eller offer. Jag läser av obändig lust att lära mig nya saker, pressa tankeförmågan, få nya intryck och idéer. Se nya sammanhang eller förstå gamla.

Egentligen har jag nog inte funderat över min lust att läsa, den har alltid funnits, ända sedan jag gjorde upptäckten av att bokstäverna bildade ord med mening. Jag tror jag fortfarande är fascinerad av att bokstäverna bildar ord med mening. Det är som att jag bara vill läsa fler och fler kombinationer! Detta är endel av bokfloran som antingen är under processande (läsning), eller i pipen. Jag har oftast flera böcker igång parallell, en ovana jag försöker göra mig av med. Visst blir man sugen att läsa när man ser det?!

Mitt enda bekymmer är att det finns så mycket att läsa, och så lite tid.

Varför läser du?

Läs även andra bloggares åsikter om Litteratur, läsning

Jag hade i Åsa:isk anda inte tänkt twingla detta inlägg, eftersom det inte tillför den länkade essän särskilt mycket. Men så läste jag ctails kommentar till inlägget, och då ändrade jag mig, de som hamnar här kan ju i alla fall få lästips!

Då och då trillar det in mail där man försöker få mig att köpa potenshöjande medel, bantningspiller eller ta lån. De åker i papperskorgen direkt förstås.

Men på jobbet får jag ännu konstigare mail ibland, från någon som påstår sig vara företagets IT-avdelning! Och de handlar nästan alltid om städning, att jag borde städa lite eftersom jag har fyllt ut någon disk här med stora plot-filer, eller har för tunga beräkningar igång någonstans där, så att ingen annan får igenom sina beräkningar. Jag har processer igång som tar 50% av datornätets CPU-kapacitet, eller jag har zoombiprocesser som snott alla licenser till något program.

Eftersom jag vet att det är spam, läser jag inte alltid mailen heller, men det verkar som spammarna har koll på det, för då ringer de istället med liknande budskap! Är inte det fräckt?!

Men jag kanske ska vara glad så länge ingen ringer och vill sälja Viagra bara för att de märker att jag slängt mailet i papperskorgen. Hemska storebrorssamhälle!

Tidigare i våras lunchade Siv och jag på Jensens Bøfhus. Det tog ganska lång tid att få maten, men vi antog att det berodde på att restaurangen var nyöppnad och personalen ovan. Nu har det gått några månader och de borde ha fått vana och lite fart på serveringen. Så Henrik och jag vågade oss dit en eftermiddag i veckan. Och kunde konstatera att servicen inte på något sätt förbättrats. Det var inte mycket folk i den ganska stora restaurangen, och av de som satt där, kanske tio sällskap, var det ett sällskap som åt. Resten väntade. Väntade på att få beställa, väntade på dryck, väntade på mat, väntade på att säga till om notan, väntade på att få betala.

När vi väntat i 25 minuter utan att få beställa gick vi. Jag sa till servitrisen att vi tyckte det tog för lång tid att ens få beställa mat, och vi inte ville vänta längre utan tänkte gå någonannanstans för att äta. Jag fick upprepa det två gånger, men jag är ändå inte säker på att hon förstod (och det var inte språkförbistring det berodde på isåfall).

Tänkte jag skulle skicka ett mail till företaget och försöka ta reda på vad man bör förvänta sig. Är deras policy att man ska vänta minst 25 minuter innan man ens får beställa mat? Isåfall är det ju bra att känna till det, så man kan planera för det, ifall man skulle få cravings efter just Jensens biffar. I annat fall bör de genast se till att få lite fart, både i huvud och ben, på sin serveringspersonal. Det är nu inte så enkelt att kontakta Jensens Bøfhus, som att skicka ett mail, men man kan skriva snigelpost till deras adress i Danmark om man har synpunkter på något.

Vi borde kanske ha meddelat oss mer direkt och explicit:

Men det gjorde vi inte, istället gick vi till ett annat ställe och åt lunch. Inom tio minuter hade vi både beställt och fått maten på bordet. Det är vad jag förväntar mig av ett lunchställe.

Läs även andra bloggares åsikter om lunch, jensens boefhus, service, servering

Nu har jag faktiskt väntat ett par timmar på att resten av familjen ska vakna. Jag börjar bli lätt uttråkad. Faktiskt. Och hungrig. Jag tror jag börjar komma ifatt med sömnen efter några veckor med nio-tio timmars sömn per natt. Man ska inte sova mer än 8 timmar har jag läst någonstans, det gör ingen nytta. Eller om det var så att det till och med påstods göra o-nytta kanske?! Hm, för barnen kan det knappast vara onytta … men den andre vuxne i familjen borde nog vakna nu. Man vill ju inte sina medmänniskor illa, så att väcka dem när de sover för länge måste alltså ses som en ren välgärning, en akt av empati …

I min serie som undersöker människors föryngringsansträngningar, del I och del II, har jag nu helt otippat hittat en ny variant.

När jag ringer till campingen vi har några mil framför oss för att fråga om tältplats, utspelar sig följande lilla konversation:

Receptionisten: Ja, det finns gott om platser … <dröjande tystnad> … men man måste vara över 25 år för att få tälta här …

Jag: Går det bra med två vuxna och tre barn? (Kunde hon ha menat att ingen i sällskapet fick vara under 25 år?)

Receptionisten (skrattar generat): Jaja, det går bra naturligtvis … jag trodde, jag tänkte … äsch … <mer generat skratt>

Summa summarum, förutom yttre attribut som klädsel och hästkrafter, kan man alltså arbeta med sin röst. Det ska jag göra, fast tvärtom … liksom.

Idag sänder SVT Englas begravning. Jag tycker det är makabert. Självklart är händelsen, mordet makabert, fruktansvärt och hemskt på alla sätt. Men begravningen är makaber på ett annat sätt. Englas familj vill att begravningen ska TV-sändas. Motiveringen till det har jag inte riktigt klart för mig, men uppenbarligen är det något som gör att SVT tycker att uppfyllan av önskemålet är något som går i linje med deras uppdrag. SVTs programdirektör förklarar, eller försvarar, beslutet i en artikel i DN.

Man kan naturligtvis diskutera beslutet att sända begravningen i all oändlighet. Jag har inte läst alla motiveringar eller argument för det ena eller det andra, men helt säkert finns enskilt goda motiv på båda sidor. Jag funderar mer på Hur blir det sen? Hur blir det imorgon?

När Englas familj framställde denna önskan, och plötsligt gjorde Engla till en offentlig symbol, tänkte de på konsekvenserna? Tänkte de på, och räknade med, kritiken som skulle komma? Även om de inte råkat ut för så mycket kritik personligen, deras önskan har mest försvarats som “de vet inte vad de gör“, måste de, hoppas jag, ha insett att en TV-sändning av begravningen skulle kritiseras? Och även om den kritiken inte är personlig, måste dess existens kännas som en extra tyngd i sorgen. Räknade de med alla åsikter, räknade de med allt tyckande?

Och vad händer imorgon? När medias strålkastare slocknar? När “alla andra” återgår till sina vanliga liv. Och ingenting har egentligen hänt sen idag, för Englas familj, förutom ett offentligt avsked.

Jag kan tänka mig att alla människors engagemang i sökandet, deltagande i sorgen, och medias bevakning, har varit som ett stöd för Englas familj. Alla, i och med medias bevakning, tycks vara med. Men imorgon finns inte den illusionen mer.

Jag tycker begravningen är makaber. Jag tycker det är makabert att göra en liten flicka som råkat ut för en tragisk händelse till en symbol. Borde hon inte ha rätt att bli ihågkommen som den lilla tjej hon var istället för som offret för en galen mans handlingar? För det är så alla som inte kände Engla, och det är faktiskt de allra flesta, kommer att komma ihåg henne.

Imorgon försvinner en stor del av det upplevda stödet för Englas familj. Det stödet som medias bevakning stått för, som kulminerar med begravningen. Det som återstår är kanske debatt. Avknoppade debatter om vad som är offentligt och vad som är privat. Och vem som ska och kan ta ansvar i så’na frågor.

Jag undrar i alla fall hur det blir imorgon … undrar om någon mer undrat det.

Läs även andra bloggares åsikter om Engla, begravning, media, public service

Jag gillar färger förstås, färger är extremt viktiga. Och bra för karriären. Men jag trivdes inte riktigt med den nya trilogens utseende i alla fall. Så nu rensar jag och gör om. Till ännu nyare. Det är bara det att det blev lite mycket rensat. Alla länkar, formatteringar och bilder försvann från förstasidan, man får lov att klicka på inläggen för att se det. Det ska jag göra om, för folk är i allmänhet lite lata (axiom) och vill nog läsa på en gång, om de öht ska läsa. Och tänk om jag lägger in en häftig bild, som i detta inlägg, och så missar man den, för att man inte klickar in sig i inlägget?! Det vore ju tråkigt!

Och skulle det nu vara så att man ser bild, formattering och länkar ibland, och ibland inte, och att inlägget verkar helt icke överensstämmande med verkligheten … då beror det på att restaureringen pågår. Det är ungefär som att man flyttar täckpappen när man målar, ibland är den här, ibland där.

“typ ida asså jorde ja av me asamycke pengar på coola skor”

läste jag i en blogg jag hittade ganska högt på någon bloggtopplista. Jag förväntar mig inte att bloggar som ligger högt på så’na listor nödvändigtvis ska vara språkgranskade, eller av alldeles egen kraft ha ett språk som gör att jag inte spyr efter en halv mening. Nejdå, så höga krav har inte jag alls. Jag är extremt tolerant av mig.

Jag förväntar mig inte ens att det ska vara något intressant som avhandlas, jag vet ju med mig själv att jag möjligen har udda intressen. Så det är OK att det handlar om skor och mode och så’nt. I princip.

Men jag kan inte låta bli att förundras över att folk läser så’nt skräp! För det måste ju vara många som läser, annars skulle inte bloggen ligga högt på den listan, såvida rankingen inte är manipulerad.

OK, nu ska vi vara toleranta igen, folk får faktiskt läsa vad de vill. Alla människor är olika, vi är en enda stor trevlig familj med olika personligheter. Alla får finnas. (Det tycker jag ju verkligen. I princip.) Men det är otäckt! Dessa mängder av personer, är det dem jag träffar på på banken, som ska sätta om mitt bolån? Är det medtrafikanten, som glor på sina röda skor istället för på vägen? Är det han som kör bussen? Eller han som ska byta bromskivor på min bil? Är det tandläkaren kanske, som asså typ ska borra i min visdomstand? Vem läser? Vems förstånd och sunda förnuft ska jag ifrågasätta? Det kan vara vem som helst ibland oss …

Självklart behöver jag inte läsa, självklart klickar jag snabbt vidare, men skadan är ju redan skedd! En halv mening, det läser jag innan jag ens hunnit reflektera över att reagera. Så snabb är jag, eller så långsam är min reaktionsförmåga. Det beror kanske på att jag mest förväntar mig intressanta trevligheter av världen?

Förutom att jag i och med dessa idiotiska skrifters popularitet betvivlar grannens mentala förmåga, får de mig, när jag råkar trilla in på dem, att tappa lusten att skriva, får mig att tappa lusten att blogga. Guilt by association. Och det gör mig förbannad! Asaförbannad!

Var är det där filtret som ska filtrera bort världens korkskallar ur mitt syn- och läsfält?? Jag vill ha det nu!

Under tiden ska jag inta en mer cynisk inställning till omvärlden och förvänta mig skräp i varje hörn, även utanför min hall …

Alltså, jag sitter här med en kopp kaffe, nära till skafferiet. Förutom risoni finns det nog annat ätbart där, t ex valnötter som jag periodvis kan vräka i mig direkt från påsen. Det måste vara frågan om någon brist som behöver åtgärdas. Valnötamin-brist.

Men egentligen är jag inte hungrig och törstig på det sättet. Utan mer det att efter ett antal dagar hemma med sjuka barn, då enda utmaningen är att servera Alvedon och hostmedicin i lämpliga intervall, samt oändliga mängder kram och gos (med fara för det egna immunförsvaret), lider jag stor brist på något som mina stackars hjärnceller kan bita i. Jag gör mitt bästa med både server-optioner och css och så’nt, men … jag vill ha mer!

Valnötterna ser ut som små hjärnor … Vilket förklarar min svaghet för valnötter just nu. Valnötaminbrist kan nämligen botas antingen med Valnötter, eller med säg … kryptografi? Uppriktigt sagt är jag kanske inte just så himla intresserad av kryptografi och IT-säkerhet, men lite om slumptalsgenerering kan alltid vara skoj att slöläsa.