Om Camilla

Det finns många märkliga ting och lustiga fenomen som är värda att uppmärksamma.

Det äggskalerar

Det märks på FB-flödet att valet närmar sig. Andelen ”ni röstar väl inte på SD”-uppmaningar, med tillhörande texter eskalerar expontentiellt. Gud vad trött jag blir på det. Kan de inte skriva vad de röstar på istället? Eller duger vadsomhelst?

Faktum är att jag nästan känner mig kränkt av att se detta. Tror de att SD-sympatisörerna lurar i vassen en masse i deras FB-krets? Kanske skulle de se över sin lista då, om nu oron är så stor. Fast, å andra sidan, om de var säkra på att sympatisörerna var obefintliga till antalet, skulle de inte behöva lägga ut detta, och alltså inte få visa upp godheten. Silly me.

Jaja, jag är bara på dåligt humör över att att få detta tjat i ansiktet dag ut och dag in, vid så bara en liten ynka titt.

Nu ägnar vi oss åt något roligare. Till exempel har jag efter många umbäranden och bedrövelser äntligen kunnat hämta fjärrlånet av en spännande kursbok The Oxford handbook of Free Will. Måste vara en riktig kioskvältare, min för tre veckor sen gjorda Adlibris-beställning av denna bok är försenad. Ett annat exempel på något roligt är att jag efter tips börjat testa ett litet program, Scrivener, för att hålla ordning på mitt skrivprojekt. Verkar lovande. Jag har läst färdigt De tyngdlösa av Valeria Luiselli. Sådär, skulle jag säga. Den var rätt bra i början, i alla fall så man ville fortsätta läsa. Men sen tyckte jag det blev lite tradigt på slutet, fragmenteringen gick på tomgång. Jag har läst alla recensioner, eller i alla fall många, de är lyriska över det sinnrika sättet att skriva. Jag kan förstå, om man läser ohyggligt mycket mer skönlitteratur än vad jag gör, att man kanske blir lite less på same same. Och då är det förstås piggt med något som är rekursivt och liksom går i sig självt och flyter ihop. Men ändå, lite konstruerat blir det allt. Nu vet jag inte riktigt vad den ville säga. Den är lite som Offills bok, som jag skrev häromdagen, den var också lite kul, snabbläst, men samtidigt lämnade den inga spår. Jag markerade en sida i De tyngdlösa, den där hon skriver om analytiska och syntetiska satser. Hon ger standardexemplet på en analytisk sats: ”Alla ungkarlar är ogifta män”. Men den syntetiska skrattade jag i alla fall åt: ”Alla gifta män tror att långvarig lycka är att dansa med den fulaste kvinnan i hela sitt liv.” Det är kanske inte så kul när allt kommer omkring.

Men, några nya ägg-symmetrier kan vi titta på:

Den där Mary

Jag har grubblat på en grej. Nej, förresten, två. Igår började jag läsa De tyngdlösa av Valeria Luiselli när jag kom hem från jobbet, jag kom ganska långt innan annat blev akut. Men, den är ju fasligt lik Jenny Offills Avd. för grubblerier, i upplägget. En mängd fragmentariska stycken. Ja, och Agnes Lidbecks Finna sig är också lite sådär fragmentarisk, fast i lite längre stycken. Ja, och då tänkte jag ”det var ju modernt”. Det var det ena grubblet.

Det andra grubblet handlar om metafysik och Stefan Löfven. Och det kan ju verkar lite märkligt, visst undrar man hur det kan hänga ihop? Ja, förutom om man tänker tanken att ”existerar han verkligen?”, det blir ju lite metafysiskt. Men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på Stefan och Mary. Mary har bott hela sitt liv i ett svart-vitt rum, fast jag föredrar att tänka att det nog är hennes värld som är svart-vitt, jag står inte ut med tanken på att hon bott i ett rum hela sitt liv. I alla fall är hon världens främsta forskare i färgernas neurovetenskap, kan man säga. Hon vet allt om seendets neurofysiologi, t ex vet hon allt om att se färger. Förutom en sak. Hon har aldrig sett färger själv, förutom svart och vitt. Alltså, hävdar dualisterna (de som inte tycker det duger med fysiken för att förklara medvetandet) att hon inte kan veta hur det är att se något rött. Till exempel. Hon har inte den erfarenheten, och fakta kan inte säga något om den erfarenheten. Alltså saknar hon något, någon kunskap som man bara kan få genom något annat än fakta.

Nu kan man ju ha invändningar mot detta, och det har jag, men … det är här Stefan kommer in. Stefan Löfven. Och en stor mängd andra politiker förstås. Stefan Löfven och de andra ska försöka bestämma sig för en massa saker som de inte har en aning om, de har ingen erfarenhet alls, och de matas med olika typer av fakta. Man kan vara säker på att ingen av dem, eller deras statssekreterare, är super-briljant som Mary. De är helt enkelt rätt medelmåttiga kan man rimligen anta. Så hur ska de någonsin kunna ta vettiga beslut? Jag är visserligen övertygad fysikalist, jag tror att medvetandet kan förklaras i fysiska termer, inget annat verkar vettigt. Men, det är inte utan att jag tycker dualismen har starka argument när man ser ett vardagligt försök, det som politiker ägnar sig åt, till tillämpning.  Å andra sidan kan man ju inte vara säker på att besluten skulle vara vettiga även om fysikalismen vore sann. Det är inget som säger att det nödvändigtvis är bra beslut som fattas, även om möjlighet till full kunskap finns. Till det behövs en mer förnämlig processenhet. Hjärna kallas den.

Fördelen med tjänsteresor

Taxi, hyrbilar, flygplatser, trånga flygplan, hotell, konferensrum, restauranger. Eviga möten. Och sällan hinner man riktigt se var man är. Så ser tjänsteresor ut. Jag erkänner att det inte är det roligaste jag vet.

Men ibland blir de ganska bra. Flygresan är inte alltför lång, planet är inte alltför trångt, man slipper vara social på kvällen. Då hinner man läsa, om man nu inte måste förbereda arbetsdagen. Men ibland hinner man båda. Två böcker läste jag på den 1,25 dygn långa tjänsteresa jag just kommit hem från. Förutom förberedelser. Mycket lyckat.

Först satt jag en timme och läste på en indisk restaurang. Och åt. Det var åratal sen jag var på någon indisk restaurang. Det var gott. Och lite för mycket. Men innan dess hade jag förstås läst på planet.

India House Chicken Sizzler, Naan-bröd (vitlök).

Sen gick jag tillbaka till hotellet, 150 meter. Och läste. Och jobbade. Och läste. Och så läste jag ut boken; Du tror du vet allting, av Marie Peterson. Jag tänker nog inte skriva så mycket om den, inte just nu i alla fall. Men nu har jag läst Marie Petersons tre romaner. Och det är på samma sätt som med Houellebecqs böcker. Igen. Det finns ett övergripande tema, en övergripande stämning, samma personer, fast på olika sätt.

Morgonutsikt från åttonde våningen.

På morgonen såg det ut såhär. Då blev det inte mycket läst, för då var det möte hela dagen. Men på flygplatsen, på planet och sista resten i hängstolen hemma blev Finna sig, av Agnes Lidbeck, läst. Nu har vi ett antal kvinnohistorier, vi har Therese Bohmans, Lena Anderssons och så har vi Agnes Lidbecks kvinnor. Det ska jag tänka på. I Finna sig hade alla vuxna personer fyrbokstaviga namn, Anna, Jens, Ivan, Siri. Och barnen fembokstavs, allitterationer. Bara en sån sak. Jag blev ju lite sur på Anna, precis som jag blir sur på Ester och Marina/jag/Karolina. Det är väl förtusan bara att skärpa sig! Nehej, inte det … Och Anna, sluta att spegla dig så himla mycket, andra människor bryr sig inte om hur du ter dig.

Morgonutsikt från altanen, med ett ”dagens urval”, det är från i lördags morse tror jag. Jag hade ”Du tror du vet allting” på lut redan då, men annat kom före.

Och idag förväntar jag mig leverans av två bokpaket med böcker som ska läsas i kurserna. Precis on time.

Annars har jag problem med äggen i äggkartongen, ibland är det svårt att få fullständiga symmetrier i den.

Naturligtvis finns det ett antal andra val för olika sorters semi-symmetrier här, men den här var väl en av de snyggaste i alla fall.

Zombies

Jag har några bekymmer med zombie-argumentet.

Min zombie är tänkt att vara precis som jag, fysiskt, men sakna medvetande. Om zombier är möjliga, skulle det alltså betyda att man kan ha skillnader i mentala fakta utan skillnader i fysiska fakta. Och det går inte fysikalister med på. Så zombie-argumentet vill låta påskina att fysikalismen är falsk. Såhär ser det ut:

  1. Zombier är tänkbara
  2. Om zombier är tänkbara är de möjliga
  3. Om zombier är möjliga är fysikalismen falsk.

Slutsats: Fysikalismen är falsk.

Om premisserna är sanna är slutsatsen sann, det är ett giltigt argument. Men … alltså, jag har bekymmer med den andra premissen här. Bara för att man kan tänka zombie, och det inte är en motsägelse i den premissen, så betyder det ju inte att de är möjliga. Alltså inte verkligt möjliga. Jag menar, man kan tänka enhörning också, och en massa märkliga saker. Men det gör ju inte att enhörningarna är möjlig för det. Eller kentaurer, eller Zeus, eller för all del Gud (man skulle väl kunna modifiera det där till ett Guds-bevis också kom jag på nu utan att ha tänkt igenom saken, eller så kan man bara argumentera för att Gud är en zombie kanske, om det går fel). Att tänkbarhet medför möjlighet måste man se som en svaghet här, om man inte tänker sig ett väldigt svagt möjligt, som inte förpliktigar till någon som helst verklighet. Och hur skulle det gå med medvetandet då? Då blir det ju också mestadels overkligt, och då verkar det ju inte vara något annat än fysikaliskt för det mesta. Faktiskt verkar det nästan leda till att vi är zombier allihopa. I verkligheten, eftersom vi kan tänka det. Obehaglig tanke.

Och allt är som vanligt igen

En jobb-vecka har gått och semestern känns avlägsen, allting är som vanligt igen. Nästan i alla fall. Jag börjar fjärde året med distans-studier. Förra gången jag började fjärde året med universitetsstudier var det sista året. I alla fall om vi talar grundutbildning, civilingenjörsutbildningens kunskapsmassa läste man på den tiden på fyra år. Den här gången lär det inte vara det sista året, det finns så mycket intressant att läsa och jag har inget särskilt mål. Jag läser planlöst. Eller det gör jag egentligen inte, men stigen vecklar ut sig efterhand. Det blir det som verkar kul att läsa. Det dröjer ytterligare en vecka innan man kan registera sig, och sen en vecka till innan kurserna kommer igång. Jag kan knappt vänta! Fast det behöver jag inte heller, jag har skaffat litteraturen och börjat bläddra. Skrivandet kan man alltid ägna sig åt, det är praktiskt, för delar av det går sen att använda.

Idag hämtade jag det jag reserverat på biblioteket, några H P Lovecraft, hur jag nu ska klara av att läsa det. Inte för att jag är rädd att skräcken är skräckig, utan mer att jag är rädd att den blir tråkig. Men texterna är inte alltför långa.

Vad kan man säga mer, gräsmattan har kommit igång och vi har planterat två äppelträd och några hallonbuskar. Allt är som vanligt. Och jag har läst en udda bok, Undersökning i en bassäng, av Marie Peterson. Hon var en av handledarna på förra kursen, och naturligtvis blev jag nyfiken. Det är inte en bok man glömmer direkt, samtidigt som personerna fortsatte att vara otydliga boken igenom, lika otydliga som deras egna diffusa och hemliga problem, kanske. Intressant bok. Nu har jag fortsatt med Harriet av samma författare. Verkar lovande.

Valet är nära

Det är väl sådär fyra veckor till riksdagsvalet. Inte bara sådär, utan precis faktiskt. Jag har märkt att det kommit upp en massa extraskyltar på olika ställen i stan, t ex vid infarten till idrottshuset och andra ställen där man tänker sig att folk kanske ändrar riktning och stannar upp lite för att se sig för. Antar jag. Men det har också märkts under en längre tid på facebook. Särskilt intensivt propageras för att inte rösta på SD. Detta görs på olika sätt, dels genom att påpeka att SD ljuger (genom att komma med den rätta statistisken eller tolkningen av den), dels genom att påpeka att SD är nazister.

Detta fenomen (alltså denna ivriga postning av anti-SD-propaganda) får mig att undra några saker. För det första undrar jag om dessa personer tänker att deras vänkrets består av en sådan stor andel SD-anhängare att de frenetiskt måste posta ett par gånger om dagen för att omvända dem. Och om de nu tror det, tror de verkligen att dessa postningar kommer att omvända dem? Jag är benägen att svara nej på båda frågorna. Så, varför postar de? Det finns två möjliga alternativ. Det ena är att de inte riktigt tänker alls, utan helt enkelt bara måste sprida vidare denna viktiga information, utan att bry sig om dess inverkan. Det andra är att de bara måste tala om, hela tiden, var de själva står. Säkert definiera sig i de godas skara. Ibland är det i form av guilt trip, om du inte aktiv är emot är du för. Dvs, om du inte också lägger upp sådant här på din FB-sida, kommer jag tro att du är SD:are. Behöver jag skriva hur illa jag tycker om ett sådant sätt att argumentera?

Avklarat beting

Egentligen var det inget planerat beting, men det blev lite som ett projekt, att läsa allt som kommit ut på svenska av Michel Houellebecq. Idag läste jag ut den sista av de böckerna, hans essä om H.P. Lovecraft. Jag har inte läst något alls av Lovecraft, men hört talas om honom en del. Han är alla nördiga sextonåriga killars favoritförfattare. Men jag kände mig inte så sugen, eller när jag var sexton kände jag inte till H.P. Lovecraft alls faktiskt. Däremot läste jag trilogin om Ringen sommarlovet det året jag skulle fylla femton.

Kanske läser jag något av Lovecraft nu, vem vet.

Jag gillar samtliga av Houellebecqs romaner som jag läst, Elementarpartiklarna, Kartan och landskapet, Underkastelse, Refug, Konkurrens till döds, Plattform och så essän om H.P. Lovecraft. Den bästa var Refug, den sämsta Konkurrens till döds. Underkastelse, som man läst en del om, tycker jag var lite lam. Jag hade större förväntningar på de kontorversiella inslagen, men för mig verkade den mest handla om bedagade medelålders män som suktar efter femtonåringar. Förtäckt.

Plattform tycker jag var ganska sympatisk, den där Houellebecq visade upp någon form av mänsklig värme tillsammans med misantropin och ensligheten.

I essän om H.P. Lovecraft fick man förståelse för de teman som går genom alla böcker. Sex förstås. Och pengar. Men också meningslösheten och misantropin. Och de där nördiga fakta-avvikelserna i något udda ämne. De verkar Lovecraft-inspirerade, i alla fall om man tolkar det han själv uppmärksammat hos Lovecraft.

Det ska väl finnas några dikter översatta också, kanske ska jag leta upp dem för fullständighetens skull. Även om poesi inte riktigt är vad som brukar tilltala mig. I och för sig kanske man kan ha gott hopp när det gäller en författare som Houellebecq.

På hela taget diskuterar han existensen, och de viktigaste inslagen i den. Inte ens de verkar hålla hela livet, eller ge det mening. Ganska deprimerande skulle man kanske tycka. Men det tycker inte jag, jag tycker det är klarsynt och realistiskt. Det finns ingen mening, det är bara att inse. Man får hitta på den själv. Dit verkar hans romanfigurer, hans alter egon, inte riktigt ha kommit.

 

Lojhet är uppfinningarnas moder

Efter att ha spenderat flera dagar med att titta på hur grävmaskinen förvandlar området kring huset till något som kan vara grund för en trädgård, dvs jordytor för sådd och plantering, kände vi att lite slappande kunde vara på sin plats. Så jag snurrade omkring i min hängstol, som längtat efter att få en plats, och DoktorT låg utslagen i hängmattan, och så diskuterade vi den hippa cykelhjälmen Hövding, som ingen av oss någonsin kommit på tanken att i praktiken använda. Däremot har det hänt att vi diskuterat själva företeelsen och företagsidéen. Jag påminde mig att jag nyligen sett en uppfinning på samma tema, något uppblåsbart som ska dra barn upp ur djupt vatten. När jag tänker på saken funderar jag på hur det ska gå till med tanke på att den lilla uppblåsbara bubblan såg ganska liten ut. Alltså jag oroar mig för lyftkraften. Men jag antar att det är en vederhäftig ingenjör som räknat på saken, så det går säkert bra.

Men, lojhet stimulerar kreativitet, så jag kom förstås på en helt lysande uppfinning, i samma anda. Jag tänkte såhär att fotbollsspelare ju tydligen brukar spela teater och fejka att de blivit tacklade. De faller som käglor på fotbollsplanen för minsta lilla vindil. Och det är ju ett problem. Så om man liksom anbringar en sensor på dem, som registerar kraftimpuls och vinkel och hastighet och träff mot mark och sådant. Och kanske noggrant avstånd till andra fotbollsspelare, så skulle man via en intrikat algoritm kunna avgöra om de blivit fällda av en motståndare eller bara mentalt känner för att trilla. Och om de inte blivit fällda, för att det inte finns någon impuls på deras kropp, eller för att de varit en halvmeter ifrån en motståndare, eller en halv centimeter kanske, så skulle hela den fejkade fotbollsspelaren, han som falskeligen faller, färgas röd.

Denna lilla innovation skulle kunna strama upp fotbollsspelande till en mer dygdernas sport. Det tänkte jag.

Och då är jag inte ens det minsta intresserad av fotboll.

Nitton dagar

Så lång tid tog det att bygga altanen. Nu är det klart. Sånär som på lite finsnickeri kring dörrar och fasad som jag kommer att ägna några timmar i veckan som kommer. Men alla konstruktioner, all trall, alla avslutningar. Helt klart. Precis som jag tänkt, att min sista semestervecka skulle kunna ägnas åt … typ semester. Nu blir det kanske inte riktigt så i alla fall, eftersom en grävmaskinist kommer att börja iordningsställa ytorna imorgonbitti kl 7. Men det enda jag behöver göra då är att ta beslut och dirigera, jag kommer inte att behöva jobba själv. Tror jag. Jag ska sitta på altanen och läsa och se på när han gräver och grejar. Kanske behöver jag flexa några fysiska skills med att skyffla igen grus kring plintarna. Men annars.

Förändringen på dessa nitton dagar kan vi se nedan.

 

Den 18:e juli.

 

Den 5:e augusti. Inte exakt samma vy, men man ser samma stenar där i i bortre änden, till höger, i alla fall.

Så. Vad ska vi läsa imorgon då?

Makita och jag

Jag vet inte vilken dag det är på altanbygget nu, jag har tappat räkningen. Vi har byggt stomme, och lagt på trall. Och skruvat. Och firat Store Son som fyllt år. Och sett på blodmåne och kört i åskregn. Och jag har läst litegrann. I mytologikursen skulle King Arthur, filmen analyseras, så jag spenderade en tidig natt att titta på den. Den var rätt spännande. Sen började jag tänka, och skriva. Men filmen var ju ganska amerikaniserad, tänkte jag. Och man såg ju drag av andra filmer och myter. Naturligtvis Sagan om ringen, fast det kanske egentligen är tvärtom. Sen har vi ju Mose i vassen, och vi har Askungen. Minst. Och en motsträvig hjälte, och jag tänkte att var det verkligen tanken, och vilken var moralen då? Att Arthur tar ansvar först när det sanna händelseförloppet vid hans fars och mors död går upp för honom? Verkar märkligt. Så jag kollade uppgiften igen och insåg att jag kollat fel version av filmen. Inte för att jag vet om de skiljer så mycket, jag är inte detaljerat bekant med den ”klassiska” myten heller. Men resultatet blev att jag får vänta med att lämna in min uppgift till kompletteringstillfället, så jag hinner se rätt version av filmen. Så kan det gå när man är halv-engagerad i sommarstudierna. Men, egentligen är det strunt samma, jag läser det som ingår i kursen och något antar jag fastnar även om jag får lämna in senare.

Men Makitan, skruvdragaren, vilken fantastisk maskin. Och nu har jag använt den så mycket att jag lätt kan balansera till och med långa skruvar på spetsen av biten och skruva dem med enhandsgrepp. Oj vad jag ser fram emot allt jag ska bygga! Cirkelsågen och jag har också blivit ordentliga vänner, fast vi har jobbat tidigare när jag byggde blomlådan till klätterväxterna vid entrén. Och så har vi sticksågen. Och vinkelslipen. Snart ska jag pröva klyvsågen, jag vet inte riktigt vad den heter, men det är ett sågbord som är gjort så att man lätt kan klyva brädor på längden. Förutom möjligen till altanen, kan jag behöva använda den för att göra de sista överliggarna till min blomlåda.

Idag har jag skruvat den andra sektionen, en tredjedel av den. DoktorT håller på med sektionen på södersidan. Och vi har satt upp ett solsegel. Eftersom altanen är ganska stor, ser det rättså ynkligt ut. Imorgon tänker jag bli klar med de återstående två tredjedelarna av sektion två, och lägga upp trallen för tredje sektionen, och kanske hinna börja skruva på den. Men det ska bli trettio grader varmt och luftfuktigheten är ett elände. Vi får se.

Cirkelsåg. Rak kant fixas.

Trallen i andra sektionen utlagd. Och ett segel uppsatt.

Pustar ut på kvällen. Sen kommer förstås inte bordet vara fullt med skruvar och verktyg. Och inte stå där heller förresten.

Och så har vi klätterrosen Sympathie och klematisen Huldine (vit). Ett armeringsnät ska bli klätterstöd.

Man måste säga att praktiskt arbete är bra för att vila tanken. Eller det är ett påstående som inte är helt sant. Byggarbete kräver ganska mycket spatiellt tänkande. Men som jag just sa till DoktorT ikväll; Trust me, I’m an engineer.

Altan #11

Jag vaknade strax före åtta. Kastade mig upp, solen stod redan högt, och det var 25 grader varmt inne trots öppna fönster i skuggläge. Skulle det bli något arbete idag var det bäst att raska på. En halvtimme spenderades på juice, kaffe, smörgås och Plattform. Sen bytte jag om till arbetskläder och satte igång att bära trall till första sektionen av altanen. Tanken var att vi skulle hinna börja skruva idag.  Men DoktorT kände sig sliten och kom inte ut förrän strax efter elva. Och redan då brände solen starkt. Så vi förberedde bara för att såga. Resten av dagen ägnade jag åt att skruva balkskor och såga reglar till en annan del av altanen. Och flytta om balkskor som hamnat fel. Och skruva fast dem, och skruva skarvar. Och när det här bygget är klart kommer jag att vara virtuos med skruvdragaren, det går redan bra. Sa jag förresten att jag skaffat en egen? Den är mycket trevlig.

Store Son som börjat ägna sig åt styrketräning och är av samma sort som jag, dvs läser på om det som är av intresse för stunden, informerade mig häromdagen om att vi afrikaner klarar av att sitta på huk med hela foten i marken. Det lustiga är att om jag är afrikan borde han också vara det, jag kan sitta på huk med hela fötterna i marken, men inte han. Något är skumt här. Antagligen hans research. Icke desto mindre är denna egenskap väldigt praktisk när man ska skruva ihop saker på låg höjd. Visar det sig. Det är inte lika jobbigt för mig som för de som inte är afrikaner, kan man säga.

Om det verkar som om jag snöar in, så stämmer det. Det gör jag med det mesta. Just nu är det fullt fokus på bygget några veckor, tills det är klart. Läsning och studier sker i pauser. Om några veckor kommer det att vara annorlunda.

Nu ser vi på dagens bilder.

Jag har burit ut all trall till första sektionen, 37 stycken 34×145-plankor, 420 cm långa. Man är berättigad en paus.

Där ser man dem från ett annat håll. Två sektioner återstår. Reglarna är klara till en av dem Förresten ser man en del av mina böcker i fönstret närmast.

Och här har vi vinkeldelen mot söder, och skogen. Där ligger alla reglar på plats nu. Vi kom på, eller mest DoktorT faktiskt men jag tyckte det var en bra idé, att en badtunna skulle kunna placeras där i skogen, nära, vid tillfälle.

 

Fortskridandet

I den intressanta serien ”Altanbygget” har vi nu kommit fram till avsnitt, inte vet jag, #10 kanske, vi har nog hållit på i tio dagar. Det går bra. Förutom att det är varmt. Idag tog vi paus mellan 13 och 18. Några reglar till har kommit till, efter att jag satte några fler plattor på morgonen. Jag är verkligen förtjust i skruvdragare och cirkelsåg. Och lasermätare. Fantastiska verktyg. Jag har nästan lust att kolla på ett Ernst-avsnitt, det måste finnas något sådant att identifiera sig med.

Under pausen passade jag på att besöka biblioteket och lämna tillbaka böcker, och hämta ett fjärrlån; Plattform av Houellebecq, den sista på svenska som jag har kvar att läsa. Förutom essän om H.P. Lovecraft.

Här ser man då vinkeldelen av altanen. Den som vetter mot söder och skog. Några reglar till ska sågas och hängas i balkskor, sen är den delen klar. Hela förmiddagen svettades jag med att lägga några plattor på rätt höjd. Jag kanske blir plattsättare i nästa liv. Eller så var jag det i förra. Där under takutsprånget har jag redan planerat en läsplats, min hängstol. Imorgon är planen att börja skruva trall på en del av den tidigare lagda stommen.

Jag hallucinerar om när jag kan sitta där och läsa i lugn och ro. Den tanken är en stark motivation och energigivare för arbetet.

Acklimatisering

Det är plågsamt varmt varenda dag. Vi kommer att komma ihåg den här sommaren som den där vi byggde altanen i trettio graders värme. Nu har vi hållit på i en vecka. Det jobbigaste arbetet är att kärra grus, fylla skottkärran och fylla alla grävhål för plintar och göra grund för plattor. Högen med grus som kom var ungefär 16 ton tung. Vi har nog kärrat ut ungefär hälften. Det arbetet syns inte heller, att väga av alla höjder, fylla med grus, lägga i våg, modifiera till rätt höjd, är arbete som tar tid men inte syns. Men effekten av bygget är olinjär, för nästa steg att lägga ut reglar och bygga stomme går både snabbare och syns mer. Idag kom resten av virket, allt trallvirke. Nu kan vi börja lägga den första delen.

På söndag fyller Store Son 21 år, och vi har som mål att någon del av altanen ska vara klar då, så vi kan sitta ute. Även om prognosen säger regn. Men hur ofta har den prognosen infriats den senaste tiden? Inte alls. Jag kommer ihåg när Store Son fyllde 6 år, då regnade det. Annars har det väl nästan alltid varit fint väder och mängder av getingar.

Idag har jag nästan inte hunnit läsa något alls. Men jag har slitit fysiskt hela dagen och svettats som en tok. Konstigt nog verkar inte kroppen protestera, tvärtom verkar den jubla över ansträngningen, konstig människa man är. Nu återstår bara två höjdavvägningar, sen är det mest synligt arbete, dvs fler reglar och trall. Det är trevligt.

Framåtskridande

Eftersom det finns två fenomen, eller aktiviteter, eller ”grejer”, som upptar min tankevärld just nu, den nära tankevärlden. Altanbygget och läsandet/studier. Perifert är det naturligtvis fler saker, som bränder och politik.

Jag fokuserar på att läsa färdigt Iliaden och Berättelsen om O. Men idag har mesta tiden gått åt till altanbygget. Nu syns det i alla fall att vi kommer någon vart. Ungefär fyrtio procent av stommen är klar, 50 kvadratmeter. Den tredje bilden är kl 18, då är den vandrande skuggan lagom skön. Det var då vi avslutade dagens arbete. Nivåmätning tar vid imorgon för resten av altanen, den som går i vinkel. Det är inte utan att jag ser fram emot att kunna slå mig ner med en bok någonstans.

Men när det är möjligt har jag antagligen redan läst ut både Iliaden och Berättelsen om O. Men det finns en ambition, att någon del ska vara användbar när Store Son  fyller år om en vecka.

Kroppsarbete

Det har dagen i huvudsak ägnats åt. Mer slit med plintar och plattor och grus och reglar och höjder. Det ser inte ut som om det händer så mycket, men det gör det förstås. Det är det osynliga och tidsödande grundarbetet som sker. Samma sorts arbete som man gör innan man skriver en rapport, som blir det synliga resultatet.

Men i pauserna läste jag ut Konkurrens till döds, den var ju inte så himla kul, jag har nästan glömt den direkt. Visst är temat detsamma, i stort, om i de senare böckerna, men språket, om det nu inte bara är översättningen, är annorlunda. Lite mer cyniskt, utstuderat, killaktigt. Outvecklat och lite upprepande. Inte som de senare böckerna där språket, eller översättningen, är skarpare, mindre utstuderat, mer ”flytande”. I den här första boken är huvudpersonen 30 år, i den senaste närmare 50. Ändå är det samma person, samma ensamma man som lever ett meningslöst liv och funderar på självmord som lösning på eländet. Och värmer tråkig mat. Och är deprimerad. Ja, nu har jag bara Plattform kvar att läsa, ska hämta på bibilioteket på måndag. Under tiden fortsätter jag med Iliaden, som fick ta en liten paus, och Berättelsen om O. Den senare är verkligen märklig, jag förväntar mig att man någon gång ska förstå beveklsegrunderna. Men jag är inte säker på att någon förklaring dyker upp, ens implicit. Nåja, då har jag den läst i alla fall.

Här nedan ser vi bilder på den begynnande altanen, och detalj av arbete med mätning och plintar. Och i mitten en pausbild, i detta fall var det nog en morgon, det är så morgonen börjar, innan kroppsarbetet tar fart.

Berättelsen om O

Jag har läst fyrtiosju sidor.

Den började in medias res som vilken porrfilm som helst. Nu återstår att förstå varför. Men det kommer kanske. Altanbygget har nått en etapp, vi blev klara med plintar och stödjande plattor och kunde lägga ut de första bärlinorna idag. Det är ett sjå att mäta höjder och avstånd. Eller inte mäta, det kan man ju göra, men att lägga nivåerna rätt. Att fylla med lagom mycket grus så att höjder blir rätt, och avstånd. Och att allt ligger i våg. Det tog tid. Och det var varmt. Men sen kunde vi lägga ut de första bärlinorna som sagt. Det tar nog några dagar att lägga ut stommen, innan vi kan börja skruva dit trallen. Men sen, sen … ska vi sitta där och … läsa. Och sen finns fler projekt, idag diskuterade vi preliminära planer för utekök och eldgrop. Vi har en sådär två meter djup stenkista, säkert 20 kvadrameter stor, eller mer, som är perfekt för eldstad. Fast inte över hela förstås. Men i mitten.

Jag har nästan läst ut Konkurrens till döds också, i pauserna i bygget. Man måste dricka ordentligt med vätska. Och man måste vila emellanåt. När det är trettio grader varmt. Då kan man läsa.

Ett problem jag har är att jag har väldigt lätt för att göra sådant som bara måste göras. Utan att fundera på om det är roligt eller inte. Det är till fördel när saker behöver göras till hemmet, som att bygga altan. Det bara behövs. Det är varken roligt eller tråkigt. Det är roligt att det blir klart. Det är bara att göra. Det är resultatet som är viktigt. Jag vet egentligen inte när det är till nackdel, kanske att det tar tid att upptäcka saker som man inte måste längre.

Nytt projekt

Vi har ett pågående projekt; altanbygge. Men jag behöver ett skrivprojekt också. Jag har använt samma berättelse i två år, till de tidigare kurserna i Kreativt Skrivande. Men nu tycker jag att den texten är klar. Eller klar och klar, om det någonsin ska bli något annat än för hårddisken behöver den ju få sig lite ompyssling, men vad ska man säga, innehållsmässigt är den klar. Jag visste inte när den skulle bli det, men helt plötsligt blev det bara så.

Jag började på en ny text, och den flöt på i början, men sen tog den slut. Det var ganska intressant. Det innehållet räckte kanske inte längre. Så nu måste jag hitta på något nytt till nästa kurs. Textskrivandet börjar nog inte förrän nästa termin, men erfarenheten säger mig att det är bra att vara förberedd.

Någon på jobbet, de som i vanlig ordning tycker det är outsägligt märkligt att man kan ägna sin fritid åt studier, undrade vad jag tänker bli när jag blir stor. Dvs vad syftet är med att läsa kurser. Men jag har ingen särskild plan, jag tycker bara det är ett bra sätt att lära sig mer. Det räcker väl? Jag har ett förträffligt yrke som är stimulerande och roligt, jag behöver inte ”bli” något annat. Men det är kul att lära sig nya saker, det är kul med nya perspektiv och det är kul att göra något nytt.

Jag har börjat läsa Konkurrens till döds, det är Houellebecqs första bok. Det märks. Men jag har bara kommit fyrtiosju sidor. Samtidigt läser jag om första delen av De polyglotta älskarna, eftersom Houellebeqs böcker nämns där. Förresten tyckte jag De polyglotta älskarna var en rätt meningslös roman, då när jag läste den förra året. Jag kommer inte att läsa om hela, det finns ingen mening med det, men jag tänkte läsa något stycke, eller två.

Och jag beställde Berättelsen om O, den kom idag. Jag känner till den väl, men har inte läst, så det är väl bäst jag gör det helt enkelt.