Om Camilla

Det finns många märkliga ting och lustiga fenomen som är värda att uppmärksamma.

Inferno

Vad ska man säga om den då. En paranoid medelålders man som insett att döden är en realitet och att han inte ordnat upp livet ägnar sig åt alkemi och new age-aktiga sammanträffanden.

Varför har jag läst den? Vad säger den? Tja, den ingår i kursen. Intressant att ha läst. Ibland är Strindberg kul, ibland verkar han ju ha lite distans till saker och ting: ”Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.”

Han har ekonomiska problem, gör kemiska experiment, tror att någon försöker mörda honom, hans fru begär skilsmässa, han gör sig ovän med alla. Jag kan känna sympati med honom när han tycker det blir för mycket ljud, när grannarna spelar piano samtidigt dag efter dag. Oavsett om det nu är vanföreställning eller inte. Men man vill ju ta honom i kragen och skaka om honom och säga ”Skärp dig, det finns ingen konspiration”. Och sen blir han religiös.

En helvetesvandring. Stress kanske? Fast han verkar ju inte skylla så mycket på andra, egentligen, utan mer liksom bli trött på sig själv. Det verkar lite omöjligt.

Den kommer nog inte att stanna kvar. Fast trots att man blir irriterad av bristen på förnuft, måste man ju säga att språket flyter på väl, det är lätt att läsa, som om ändå rätt ord är valda för att beskriva allt.

Bra att den blev läst, nu ska jag smälta den, den blir kanske roligare om några dagar.

För övrigt gjorde jag våfflor idag.

Romantiska problem

De rara barnen lyssnar mycket på musik. Och vi åker ofta bil tillsammans. Och då är det slagsmål om att få koppla sin Spotify till bilens mediasystem. Ibland tvingar jag dem att lyssna på min lista som innehåller mycket Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Asia, Meat Loaf och sån’t åttiotalsaktigt. Soundtrack från en del filmer också. Eftersom det ändå inte är tyst i bilen just när vi alla åker kan man lika gärna lyssna på musik. Annars gillar jag förstås o-musik.

Men som sagt, ibland tvingas jag lyssna på deras listor. Det är ganska okej. Men jag tänkte på det där med romantik. Det är massor med texter som är verklighetsfrånvända romantiska katastrofer. Både på deras listor och min faktiskt. Eternal love och krav på villkorslös kärlek. Är det inte så man spyr? Alltså, förstå mig rätt, det är ju jättetrevligt och humant och allting. Eller förresten det är inte alls humant att förvänta sig villkorslös kärlek, det är tvärtom ohyggligt egoistiskt. Göra ingenting för allting, liksom. Tänk efter.

Men allvarligt, The Search is Over och I want to know what love isTake my breath away och You raise me up? Det är ju precis som vilken religion som helst, lägg ditt liv i Herrens händer, liksom. Erkänn att det faktiskt är skumt och overkill. Visst undrar man vad det handlar om, varför är det så? Vad gör Mitt hjärta i din hand? Vad är det människor är ute efter egentligen? Vem lämnade vemKärleken förde oss samman och I’d do anything for love?

Nu tycker du förstås synd om Doktor T, men det här har inte med honom att göra alls, det här är intellektuella funderingar över kärlekens förmodade villkorslösa väsen och dess uttryck i populärmusiken. Jag blir inte klok på det.

Be real.

Narcissism och så

Jag läser en kurs i Litteratur och psykologi. Fast mest verkar det vara psykologi tycker jag. Fast lite litteratur, eller en del. Men nu har jag läst om narcissism, och falsk jaguppfattning och både det ena och det andra. Det är ganska intressant. Men jag tänker lite såhär att är det inte lite för mycket? Nu är det naturligt på något vis, eftersom kursen har den här inriktningen, men jag får känslan av, eftersom jag inte hör något annat, att det är ohyggligt känsligt hur allting går till. Ett enda felsteg från en person, föräldrar under uppväxt eller bemötande från vuxen och vips trillar man i ett mentalt träsk. Är det verkligen så? Eller tror vi att det är så?

Jag vet inte.

Men jag tänker att om människans mentala funktioner vore så känsliga som man får intrycket att de är, skulle vi ha dött ut för länge sen. Den här mentala känsligheten måste vara en evolutionär fördel i en stor skala, när stora saker ska avgöras, som att jag ska springa från den sabeltandade tigern eller inte. Men när det gäller mindre saker, som att en förälder inte var den perfekta, eller så. Livet kan inte vara så känsligt, då skulle mänskligheten ha dött ut för länge sen. Det måste finnas en viss robusthet i mentala funktioner, liksom i fysiska.

Luras moderna människor till att tro att livet inte är helt perfekt, men borde vara det? Inte levs helt ut, inte levs nu, inte levs med alla sinnena öppna, inte levs medvetet? Och isåfall varför? Tja, det är kanske inte så konstigt, det måste vara inbyggt att vilja optimera.

Vi har kanske för mycket tid att tänka. Om överlevnaden, rent fysiskt, stod på spel skulle vi inte ha tid att tänka efter, känna efter. Kanske har inte de mentala förmågorna följt med den tekniska utvecklingen, i livsvillkorsförbättringarna. Evolutionen har inte haft behov av att anpassa de mentala funktionerna, eftersom vi haft fullt sjå att överleva, rent praktiskt. Men nu när vi inte har fullt sjå att överleva, nu när vi har en massa tid över att fundera över både det ena och det andra, så hackar det mentala. Det är inte konstigt att det psykologiska löper amok.

Fast, jag vet inte vad man ska göra åt det, förstås. Förutom att jag tycker det är trevligt att tänka just så, så att jag med gott samvete kan köra över brus från de mentala, jag menar emotionella, regionerna.

Idag blir det ingen byggbild. Jag hann inte innan det blev mörkt. Men det gör inget, för imorgon kommer det att stå still, så jag kan ta en bild imorgonkväll istället.

 

Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

Pekpinnar

Jag blir upprörd över tvättmaskinen som vill ha 2 timmar och 45 minuter på sig att tvätta en vittvätt. Och jag blir upprörd på torktumlaren som tycker över fyra timmar är lagom tid att torka samma tvätt på. Jag är upprörd över att tvättmaskinen och torktumlaren tycker att de ska bestämma hur mycket energi jag använder på tvätten. Det är ju ändå jag som betalar. Och ja, jag vet att pekpinnarna tycker att vi ska spara på energi. Särskilt om den är fossil. Undrar hur det blir den dagen den inte är det längre. Kommer tvättmaskinen fortfarande att kräva samma tid, eller längre, som när man stod vid ån och tvättade? Jag misstänker nämligen att det inte bara är energin det handlar om. Hur var det nu med RUT-avdraget, hur lätt var och är det att få acceptans för det? Justdet, tvätta och städa och så’nt det ska man göra i sitt anletes svett.

Tvätt är en fråga om moral. Det är en fråga om plikt. Det får minsann inte var smidigt det inte.

Nu råkar jag vara av uppfattningen att jag tycker själva grundtanken för denna hysteri med energi, dvs människans överlevnad, är en fånig fråga. Människan behöver väl inte överleva? Varför ska människan som art leva i all oändlighet? Jorden kommer inte att gå under av vår livsstil, men vi kommer kanske att göra det. Och än sen då? Är inte det höjden av megalomani att tycka att mänskligheten måste överleva till varje pris för mänskligheten?

Nåja, det var de filosofiska frågor som energihysteriska tvättmaskiner och torktumlare (vet inte de att människor arbetar och inte kan ägna sjuttioelva timmar varje kväll åt att få igenom en maskin tvätt, by the way?) ger upphov till.

Dagen har ägnats åt … tvätt, och foto, och satslogik. Man måste älska satslogik. Det är så himla … logiskt.

Några vårbilder. Inte långt från islossning. Och inte jättelångt från lövsprickning.

Förresten satt jag i solen en timme senare på eftermiddagen och lyssnade på Filosofiska rummet, om människovärde. Det var ytterst intressant. Om man anser att alla människor har lika värde, som människor, en tanke jag ansluter mig till, kan man faktiskt skippa begreppet människovärde. Det tillför ingenting om det är lika för alla. Då kan man prata om annat, verkliga skillnader, och som rimligen föranleder olika behandling (t ex skillnaden i hur man ser på en brottsling respektive ett brottsoffer). Att tänka igenom det, och strukturera frågan, är ingen dum tanke alls.

Klart vi ska bygga robotar!

Något som brukar uppröra mig storligen är när människor vill begränsa människans kreativitet, nyfikenhet, föreställningsförmåga och uppfinningsförmåga. Jag finner det outsägligt enfaldigt, eftersom de är, måste vara, de egenskaper som allra mest definierar människan. Istället för att ägna oss åt teknisk utveckling t ex, borde vi ägna oss att förstå människan. Men misstaget man gör med den attityden är, enligt min uppfattning, att teknisk utveckling i väldigt stor utsträckning handlar om att förstå människan. Det gör man genom att försöka leta efter våra gränser, försöka se vad som sträcker på dessa gränser. Jag brukar t ex hävda att utveckling av robotar, av AI, inte är något annat än försök att förstå oss själva.

Detta sätt att se på saken tycks dock inte vara vanligt alls, istället står rädslan och vidskepelsen som spön i backen. Därför blev jag mycket glad i dag när jag röjde undan gamla tidningar, och satt och slöbläddrade, och fick upp följande uppslag:

Här kan man ladda ner och läsa hela artikeln, och ännu mer om robotar. Och annat. Om man vågar.

Lägg märke till att jag inte påstår att det är det enda sättet som finns; jag är ju ingenjör, så jag vill inte förbjuda några tankar, någon kreativitet, några idéer eller något sätt att lösa problem. De filosofiska problem som kan uppstå om (verkliga eller förmodade) intressen ställs mot varann får man ta ställning till och diskutera längs vägen.

Shoppingtur

Shopping är bland det tråkigaste jag vet. Det finns inget som är kul med det. I alla fall inte när det gäller nödvändigheter som kläder och en del annat som man måste ha. Det är kul att köpa böcker, det är kul att köpa trädgårdsgrejer och sån’t. Handla mat är rätt tråkigt.

Jag behövde ett par nya, typ, promenadskor. De gamla var trasiga längs sulan, och läckte in. Men jag har helt enkelt inte prioriterat den frågan, utan lidit på med trasiga promenadskor. Lidandet att shoppa har känts större.

Men idag tog jag tag i saken. Jag tog med mig Rara Dottern till Intersport. Jag höll på vända i dörren, det var hysteriskt mycket folk. Men jag andades in och gick till skoavdelningen. Där hade de köp 3 betala för 2. Det var förklaringen. Och nu uppstod både ångest och glädje. Möjligheten att införskaffa tre par skor till priset av två innebär dels sparade pengar, det gillar jag, dels innebär det att jag inte behöver shoppa skor på tre gånger så lång tid igen. Ångesten att hitta dessa tre par skor. Det jag möjligen kunde göra var ju att köpa tre likadana par skor. Men jag kunde också tänka mig att köpa några andra som jag också kunde använda. Å ena sidan skulle det ju inte riktigt innebära tre gånger så lång tid innan jag behövde köpa nya skor, men har behov av fler än ett par, för livets skiften, som att man är på jobbet ibland, finpromenerar på kulturinrättningar ibland och då ser gore-tex trist ut, och ibland är man ute i skogen eller vid sjön och promenerar. Jag lyckades hitta ett par skogspromenadskor, och ett par kulturpromenadskor. Och sen hade jag lyckligtvis Rara Dottern som förbarmade sig över ett par Converse. Vilken tur.

Annars läser jag.

Och dagens bild från bygget. Det är ingen skillnad från igår, förutom att det är min bild, från min telefon. Det är bra att kunna gå runt och fundera över olika platser, idag kom vi på var komposten ska ligga.

Kan man sova snart?

Fredag, och veckans optimering fungerar utmärkt i vanlig ordning. Dvs jag har med lätthet hållit mig vaken både på jobbet och hemma på kvällarna till sådär midnatt. Men nu, halv nio, tycker jag det börjar bli dags att sova. Det är för att jag är för trött för att göra något vettigt. Jag orkar inte läsa något intressant, t ex. Eller räkna på något intressant. Eller planera något intressant. TV är inget kul. Det enda som händer är att jag hamnar i den oändligt meningslösa klick-loopen. Och det är kul en kvart, sen har jag klickat mig igenom allt som jag inte hunnit klicka mig igenom i veckan.

Imorgonbitti däremot, då har jag massor av saker jag vill göra! Då ska jag läsa. Och läsa. Och läsa. Och tänka. Och skriva. Och kanske baka bullar som jag halvt lovat Store Son. Och tvätta som jag lovat Rara Dotter. Och läsa mer. Och ja, göra en massa kul och intressanta saker.

Men jag är lite misstänksam mot fredagsoptimeringen. Hur kan den vara så optimal? Det är nästan så att jag tror att det är något lurt med den. Som om den liksom är lite … psykologisk! Typ att kan man däcka, så gör man. Typ betingad däckning.

Eftersom de rara barnen alla tre, eller fyra som vi nästan har nuförtiden med Rara Flickvännen, förärar Fadern med ett besök, är Doktor T och jag helt för oss själva ikväll. Det är lugnt och tyst. Jag funderar på att vara riktigt lyxig och gå och sova klockan nio. Kanske ligga och läsa något lättsamt. Kanske börja på Inferno, av Strindberg, som ingår i litteraturkursen.

Idag hann jag inte fota bygget, men det kommer ju inte hända något i helgen så jag kan fota då och ändå få med processen i dagsskala. Men Doktor T  har fotat. Det händer saker så fort, så synligt. Det är roligt.

Det som saknas med Thérèse Raquin

Nu har romanen liksom skvalpat ett litet tag, en vecka, legat lite i bakhuvudet. Och en sak som skaver med Thérèse, och för all del Laurent, är deras oförmåga att rationalisera brottet, att lägga det bakom sig. Om det nu var vad de hade tänkt sig. De fick som de ville, de röjde maken ur vägen, men när det var klart var inget mer som förut. De glömde att tänka på hur saker och ting påverkar en och förändrar en.

Allt man är med om förändrar. Det kan vara lite, eller mycket. Men jag är inte samma idag som igår, även om stora delar är lika. Det är en liten förändring varje dag, soritetsparadoxen in action. En liten skillnad varje dag, men stor skillnad från ett år till ett annat.

Thérèse och Laurent hade vissa känslor som de ville leva ut. Om bara inte om hade varit. Då eliminerar vi om. Men sen upptäckte de att de inte ville mer, men det gick inte att stoppa. De ville vilja. De hade ju bestämt det. Men något kom emellan, symboliserad som den påtagliga bilden av den döde maken. Den som de inbillade de hade i sovrummet om nätterna. Men det var egentligen deras egen förändring.

Det är ganska lustigt hur det går till. Ganska fascinerande. Kommer jag att vilja samma sak imorgon som idag? Troligen, ungefär. Om inga nya fakta tillkommer, förstås.

Och så dagens bild. Nu är ännu mer bortschaktat, man ser var huset ska stå. Tomten är på drygt 2000 kvm. Och mina filosofistenar till vänster. Jag tror jag hittat stenen som jag kan fota från varje dag.

Höstens kurser och mera grävning

Nu har jag ju alla inlägg klara i bloggen för flera månader framåt. Några bilder om dagen av bygget bara. Perfekt. Man kan se stenhögar flyttas och väggar komma upp och sånt. Jättespännande. Eller inte. Jag måste hitta en plats att stå på bara, för fotona. Ska leta upp en imorgon.

Nu tittar vi på dagens bilder. Den första är från skogen, nästan längst bort på tomten. Det finns två grannfastigheter, en till höger och en till vänster. Gatan är norrut, rakt fram i bilden, och söderut är det ett skogsparti till nästa område, ett gammalt sommarstugeområde.

Och här ser vi hur det ser ut nästan från gatan, mot skogen. Där borta vid träden är den första bilden tagen. Man undrar hur det kommer att se ut imorgon.

Och när vi ändå tittar på bilder kan vi titta på hur höstens ansökan till kurser ser ut idag. Jag har inte bestämt mig om den kommer att se ut så slutgiltigt, förutom de två första kurserna. Kul va?!

Före midnatt

Jag vet att man ska sova. Jag vet att man behöver sova. Jag har inga problem att sova. När jag lägger huvudet på kudden, släcker och tänker att jag ska ligga där i mörkret och mysa med att tänka en stund, så blir jag nästan alltid snuvad på den stunden. Jag somnar direkt. Och sen sover jag hela natten, till 5-15 minuter innan alarmet går igång. Det är retligt faktiskt, att vakna precis innan. Jag är naturligtvis inte missnöjd med att sömnen fungerar väl. Jag är missnöjd över att jag behöver sova. Jag vill inte! Jag har massor av saker jag vill göra. Men nu är jag trött, så jag tänkte lägga mig före midnatt. Men jag tog datorn med mig, för jag tänkte att jag kanske kunde lyssna på en filosofiföreläsning i sängen. Det är bättre med datorn än med telefonen eller paddan, eftersom om jag har datorn kan jag skriva lite samtidigt, eller läsa något annat.

Eller så kanske jag skulle läsa de där artiklarna som har med narcissism och skaparkriser att göra?

Ja, man hör hur det låter. Nej, det är inte stressande. Jag har alldeles för mycket energi, och alldeles för mycket lust att lära och att läsa. Alldeles för mycket för den tid som finns. Det är mitt eviga dilemma. Vad ska jag göra med den lusten? Varför finns den?

Och förra måndagens motgångar är som bortblåsta, bortglömda. Visst är det märkligt?

Och vad sjutton ska jag med det till. Egentligen? Kanske inget annat än att tillfredsställa mina egna lustar, mitt begär. Efter att begripa något. Om jag hinner för sovandet, förstås.

Thérèse Raquin

Imorse gjorde jag en fånig test, Engine Quiz, som handlade om motorer och hur de fungerar. Jag är trots allt ingenjör, och det vet man ju att ingenjörer kan allt om motorer. Eller? Nu är jag inte den sortens ingenjör som håller på med maskiner, jag meckar inte, och jag konstruerar inte. Jag räknar och för all del både uppfinner och utvecklar. Men inte motorer. Icke desto mindre hade jag 28 rätt av 30. Det var helt ofrivilligt. Men, det finns mycket som man kan lösa bara med hjälp av logik, sunt förnuft (eller allmänna kunskaper i fysik kanske) och slutledningsförmåga. Så var det med den saken.

Sen skrev jag om Thérèse Raquin. Väldigt modernt, tyckte jag, trots sina 150 år på nacken. Världen var väl inte precis modern, men sättet att tänka ur de bojor de stackarna ofelbart hamnat i. Det är ju en feministisk roman. På sätt och vis. En roman om särskilt kvinnans ohyggligt låsta livssituation. Hon är helt fast, hon kan inte göra något alls. Hon skulle ju förtvina och dö där. Inte konstigt att kvinnor blev hysteriska. Men, mord löser ju inga problem, i alla fall inte för den som inte är tillräckligt kallhamrad eller psykologiskt kontrollerad för att klara av att leva med det. Det är bättre med skilsmässor än med mord.

Ja, och så skulle en gruppuppgift i filosofikursen slutföras. Jag tycker ändå att jag hunnit med det och att delta i familjeuppgifter för dagen. Om några dagar kan man börja söka höstens kurser. Filosofi B och Idéhistoria B står preliminärt på programmet. Vi får se om det kan bli något mera. Nästa läsår bör bli bättre för studier, är tanken, när huset är byggt och vi kan bo där vi ska bo. Helt enkelt. Och inte behöver tänka på saken mer. Är tanken.

Tidig morgon

Jag har aldrig varit någon morgonsovare, men förr i tiden kunde jag sova till nio-halv tio på helgerna i alla fall. Om jag ville. Det kan jag inte längre. Oavsett hur dags jag går och lägger mig. För att sova ifatt behöver jag alltså gå och lägga mig tidigare. Fredagar är bra för det. Tyvärr händer det att man kommer över trötthetspuckeln där vid nio-tiotiden, om man (jag) inte pallrar sig (mig) i säng. Jag kom över trötthetspuckeln igår, jag började ströläsa lite mer om teknisk analys. Matematiska modeller ligger av naturliga skäl för mig. När jag höll på med det för ett några år sen, var det mindre lätt att skaffa data. Det var tidsödande. Men nu är det lättare, och jag är nyfiken av mig.

Så jag ägnade några timmar åt det.

Egentligen borde jag ha sovit, eftersom jag vaknade klockan sex i morse som vanligt. Nu är det dessutom ljust när man vaknar så dags, vilket gör det svårare att somna om. Inte just för att det är ljust, men för att man blir påmind om att dagen har börjat, och det finns en massa intressanta saker att göra. Men jag lyckades tvinga mig att somna om till strax efter sju. Sen låg jag kvar i sängen och läste till strax före åtta, då kände jag att någon gjort kaffe, så jag klev upp. Tyvärr hade denne någon, dvs Doktor T, gjort kaffe och hunnit dricka upp det, så jag fick i alla fall brygga nytt. Ett i-landsproblem såhär på lördag morgon.

Utsikter för helgen är att ströva runt på tomten och märka upp var stenrösena ska ligga, förekomsten av sten är nämligen riklig. Några stenar är riktigt stora och platta, de är mina filosofistenar, som ska stå på gräsmattan för mig att ligga och filosofera på. Jag ska ligga där och titta upp på trädtoppar och himmel, och läsa och filosofera. Sen ska vi titta på träden som fälldes igår, och se vilka mer som behöver fällas. I snart åtta år har jag ägt den där tomten, periodvis ganska tedious kan man säga, platsen kommer att ha en intressant historia att berätta. Om några månader borde vi bo där. Det blir väldigt bra. Sen kan jag nämligen öka lästakten och helt fokusera på väsentligheter.

Det var en av helgaktiviteterna, den andra är förstås att läsa, t ex läsa klart Thérèse Raquin. Jag har inte hunnit så långt, det är sådär 170 sidor kvar att läsa. Men det ska väl inte ta alltför många timmar, tänker jag. Den är faktiskt rätt intressant. Jag känner till den i stora drag, men sättet Zola fångar läsaren på; Thérèse är helt platt till att börja med, men nu börjar hon få liv, jag undrar hur det ska fyllas ut.

Nu blev det dagbok, de filosofiska frågorna bakgrundsprocessar.

Tidig kväll

Ibland lär man sig saker helt ofrivilligt. Eller ganska ofta förresten. Med husbygge hade jag tänkt mig som så att man ritar och planerar och grejar och donar. Och sen lämnar man över det till någon som sköter själva iscensättningen. Och sen flyttar man in. Naturligtvis visste jag att det är en utopisk tanke. Så funkar ingenting. Saker och ting måste bestämmas längs vägen. Det är som på jobbet, man börjar med något och beroende på utfallet av det första steget tar man nästa steg.

Husbygge alltså. På tisdag kommer grävmaskinen är det tänkt. Det vet vi väl inte förrän den står där. Men så är planen. Och innan dess ska många saker fixas. Många saker som jag inte visste om. Fast jag läst på mycket. Det känns som man lär sig saker som man aldrig känt en dragning till att kunna. Men så kan man inte säga, egentligen. Man vet aldrig vad man kan komma att behöva, och eftersom allting sitter ihop i ett gigantiskt system, så kommer en parameter som ändrar sig, typ att man lär sig något, att påverka hela systemet, dvs mig. Alltså ska man vara glad för allting som man lär sig. Även om det handlar om sådant som att lusläsa ritningar som egentligen är way too praktiskt för min stackars teoretiska hjärna.

Men idag har jag lärt mig så mycket, utöver nya insikter på jobbet, så trots att det faktiskt är ungefär 2-3 timmar kvar av min normala kväll, börjar jag fastna i klickloopen. Inget vettigt blir gjort, och då blir jag så uttråkad så jag vet inte var jag ska ta vägen. Alltså är det bäst att gå och sova. Eller gå och lägga mig att läsa.

En sak jag inte förstår, är varför jag inte kan sätta mig framför TV:n och glo som alla andra människor här på jorden. Man behöver faktiskt inte göra något hela tiden. Men jag måste, annars dör jag av tristess. Tyvärr. Jag längtar redan till imorgonbitti, när piggheten slår kullerbyttor av entusiasm. Måndagens tråkdag är glömd. I alla fall tills vidare.

En del människor är som tvål

Nu blir det ett inlägg till så att jag kommer ikapp dagen i det datumreferenssystem som används här på jorden. Eftersom min hjärna, eller i alla fall de tankar den tänker, företar sig resor i olika hastighet, innebär det nämligen att tiden krymper och sträcks ut lite beroende på vad som händer, alltså kan mitt referenssystem vara i otakt med jordens. Det ser jag som den mest rimliga förklaringen till att det ibland blir ur fas med blogg-dagarna.

Det är faktiskt ganska kul att skriva. Jag vet inte riktigt varför det är det. Men det är det. Det har jag alltid tyckt.

Jag kom att tänka på att en del människor är som tvål. Inte så’n flytande tvål, utan Barnängens barntvål. Eller linnehanddukar. De luktar tvål, och deras hud ser ut som en linnehandduk. Sträv liksom, genomskinlig, skör. Torr. Utan att kanske ens vara torr. De människorna har full koll på allt. De är planerade och organiserade. De har liksom tydliga kanter och hörn och avgräsningar. Nu ska det inte misstolkas som om jag tycker att de är fyrkantiga, reserverade och tråkiga. Inte alls faktiskt. Eller jag menar, de är inte nödvändigtvis tråkigare än någon annan. Men människor som är som tvål har inte böcker som dräller överallt. Deras böcker står i bokhyllan, tills de ska läsas. Sen ställs de in igen. Inte som mina böcker, som ligger i stora högar i mitt arbetsrum. Jag tar ur dem ur bokhyllan, sen ställer jag inte in dem på flera månader. Det kan ju vara något som behöver läsas. Sen lägger jag de nya böckerna på hög. Och sen får jag inte in alla i bokhyllan igen.

Jag har börjat läsa Thérèse Raquin, fast den ingick i förra vårens litteraturkurs lyckades jag missa att läsa den! Otroligt. Men nu ska jag göra det. Jag tror jag läst den för oerhört länge sen, men det kommer ju inte jag ihåg.

Men, nu kom jag ifrån tvålen. Tvålmänniskor. Andra människor är mer som blöta fläckar, eller slime. Fast inte rent bokstavligt alltså, och inte heller på ett nödvändigtvis negativt vis. Det är mer att deras gränser är mindre tydliga.

Tvålmänniskor och slime-människor. Sen har vi de som är helt normala förstås. Som jag. Jag tänkte på Meursault, du vet han i Främlingen, när jag körde till jobbet i morse. Jag gillar Meursault, han är liksom konsekvent, han har koll på saker och ting. Han vet att saker och ting är meningslösa och att det inte har någon betydelse. Men det är inte detsamma som att han är deprimerad och vill ta livet av sig vid första bästa tillfälle. Inte alls. Jag tycker faktiskt att hans inställning till livet är underskattad och också negligerad. Så fort man läser Främlingen och ska diskutera den, blir människor provocerade och tycker illa om Meursault. Jag tycker det är förfärligt, han är faktiskt en mycket sympatisk människa. Lite tvålmänniska, faktiskt.