Om Camilla

Det finns många märkliga ting och lustiga fenomen som är värda att uppmärksamma.

Förklaringsmodeller

Om någon säger ”Man kan se det som moderna i ett högre ordningens system”, eller ”Om man går över till frekvensdomänen” så förstår jag precis vad saker och ting betyder, och jag ser det framför mig. Men om någon skriver ”En horisontell roman, berättad vertikalt.” så förstår jag inte alls. Vad sjutton betyder det?

Saken är ju den att frekvensdomänen är väldefinierad, en transformation. Istället för att se förlopp som funktion av tid, ser man dem som funktion av frekvens. Det är matematiskt. Man kan se hur det går till, man förstår precis hur tidsförloppet knölas till och rätas ut och delas upp på frekvenser. Man kan till och med stirra på ekvationen och se frekvenserna. Men en horisontell roman. Det finns inget, förmodar jag, är jag ganska säker på, universellt i det. Man måste vara på samma tankespår på något vis. Men det kanske inte betyder något, det kanske bara låter bra. Det gör det ju. Man förstår att saker går på tvärs, att de är ortogonala på något vis. Tror jag. Jag ska skriva en roman där jag ska använda frasen ”En roman i tidsdomänen, berättad i frekvensdomänen” någon gång. Om jag skriver en roman. ”Tidsdomän” tror jag att de flesta förstår vad det är, det är vår vanliga värld med tid, liksom.

Men Hans. Nu har jag läst halva romanen, jag tänkte nästan slänga den i från mig, det verkade inte bli mer spännande än att Hans tycker synd om sig själv nästan för att han är så patetisk av sig. Men, sådär i mitten ungefär händer ett par överraskande saker. Inte överraskande i någon stor skala. Men lite bara, ett par oväntade saker. Så det kan vara värt att läsa vidare. Hur ska du fixa detta, Hasse?

Samtidigt läser jag om libertarianismen, inte den politiska inställningen utan den som har med fri vilja att göra. De som säger att determinism och fri vilja inte går ihop, men lutar åt fri vilja. De måste också vrida ut och in på sig och konstruera kausaliteter och stå i för att det ska gå att få något vettigt ur det icke-deterministiska. Något som verkar som medvetenhet och frihet utan att precis vara slump. En utmaning.

Jag blir tokig

Filosofikursen jag går den här perioden heter Fri vilja och moraliskt ansvar. Det har jag visst inte skrivit tror jag. Förutom att jag antytt det via kursboken. Den kom häromdagen, den välmatade kioskvältaren The Oxford Handbook of Free Will, nu kan jag lämna tillbaka mitt låneexemplar. Jag tycker om att ha egen bok så att jag kan stryka under och skriva i marginalen.

Jag har några andra böcker i ämnet också. Eftersom jag har fuskläst en del. Eftersom jag tycker det är ett synnerligen intressant ämne. Fri vilja. Jag grubblar mig blå. Jag blir tokig. Är världen deterministisk, eller inte? Om den är det, eller nästan är det, hur kan vi ha fri vilja då? Om man inte kommer dragandes med några externa demoner förstås, eller trollkarlar, eller Gud. Men man behöver ju inte bestämma sig för hur man egentligen känner sig övertygad att det är, även om jag personligen skippar Gud, det finns tillräckligt mycket att grubbla på genom att bara tänka på hur det går ihop om det är si eller så. Alltså kan man ha fri vilja (eller snarare är det väl moralen man är ute efter att styra upp får man förmoda) under determinismen? Till exempel. Och utan determinism, hur ser fri vilja ut då? Ett problem för den religiöse är förstås det där med skuld och skam och bättra sig och straff, det funkar inte så bra om vi bestämmer oss för determinism. Hård sådan. Utan fri vilja. Eller det kanske det gör. Man kan ju bara bestämma sig för att folk är moraliskt ansvariga fast de inte kan hjälpa att de är som de är också.

En del bestämmer sig för att det går finfint att ha fri vilja trots determinism. Då bestämmer de sig för att den fria viljan fungerar som en sådan kula som rullar i en bana, eller kanske som sådan här vintersport, bob. Att man åker i en bana med kanter och inte vill hoppa ur. Typ att man vill vara kvar i banan. Då är man ju fri, om man är det, när man vill det. Om man hoppar ur banan slår man sig, men det kan man inte om determinismen gäller och man vill vara kvar i banan.

Egentligen tror jag att man tror att man har fri vilja, fast man inte har det. Det tycker jag är en kul tanke. Ännu roligare blir det att tänka att man inte har fri vilja, vilket ju betyder att det inte spelar någon roll vad man gör, för det följer i alla fall av vad som tidigare skett. Då tror man att man kan strunta i allt och göra det man vill, för man kan ju inte göra som man vill, förutom det man gör. Och det vill man, eller vill inte, men gör ändå. Av fri vilja som inte är fri. Och om jag nu tycker den intrikata rekursionen är kul, är det också redan bestämt av tidigare händelser, att jag ska sitta här och grubbla över det och tro att jag tänker.

Ja, och Hans har fått komma till litegrann. Fy sjutton så patetiskt han beter sig. Jag hoppas att boken skärper till sig, att det blir någon moralisk utveckling av något slag. Eller omoralisk, vem vet. Han verkar förresten inte handla av fri vilja precis, han vill ju inte. Fast han vill. Faktiskt, när jag tänker efter, så kunde man tillämpa Frankfurts hierarkier på honom! Han vill inte ha viljan att ägna sig åt erotiskt rumlande med Harriet. Men han gör det. (Ursäkta mitt finkänsliga uttryck, jag vill inte att man ska kunna googla sig till vad som helst här). Man kan fundera på om han är medvetslös, isåfall skulle han inte vara moraliskt ansvarig. Men det är han nog inte. Medvetslös alltså.

Den vita kon

Jag hade fel om den vita kon i förra inlägget. Igår när jag körde förbi stod den upp, och då syntes det att det är en humleko. Fast vit-beige och vit runt magen. Undrar hur den blev så, alla andra kor i hagen är svarta och vita. Undrar vilken udda gen som framträder helt plötsligt. Och jag undrar ännu mer hur tusan generna kan vara sådana så att pälsen konstant blir vit runt magen på korna. Tänk att ha en vitpälsgen som ger en viss färg runt magen! Vilken evolutionär fördel är det? Fast det är väl snarare så att det inte är en evolutionär nackdel antar jag. Någon ko, eller tjur, blev bältad av slump och det var inte så att hon, eller han, blev utstött ur flocken, bättre eller sämre på att jaga äta gräs, utan vips fanns det en massa kor som såg ut som humlor och de levde på lyckliga i godan ro, och förökade sig. Så måste det ha gått till.

Igår började jag läsa Geir Gulliksens, apropå kor, senaste bok Se på oss nu. Jag kanske inte avslöjar för mycket om jag bara nämner det ganska skruvade i att boken börjar med att han hjälper en kvinna att handmjölka sina bröst, eftersom de är på bröllop och bebisen inte är där, och det råkar bli som det blir. Faktiskt ett synnerligen absur(d)t sätt att börja en roman på. Sen kommer han väl att gilla henne fast han inte gillar henne, förstås, och var sjutton läste jag det senast. Någon som drogs till en frånstötande älskarinna. Minns inte. Vi får se hur det går. Men det verkar som om han har något bekymmer med manligheten och vill förvandla sig till väninna såhär i början (av boken, av förhållandet).

Steget till ägg är ju inte långt nu. Det finns väldigt många symmetrivarianter med bara fyra ägg kvar i förpackningen. Ett urval.

 

Fredagsmys

Det var något jag hade tänkt skriva upprört om. Något generellt samhällsproblem. Eller om det var något med trafiken. Det är också generellt förresten. Men det kommer jag inte ihåg nu. Fredagskvällen har spenderats på mysigt vis. Men intressanta frågeställningar och skriverier. Det hände sig som så att två inlämningsuppgifter skulle in i kväll, i olika kurser. Och vad kan vara mysigare en fredagskväll än att riktigt få vältra sig i intressant litteratur och intressanta tankar? Inte mycket, om man frågar mig. Alltså, nu när barnen är så stora så att de inte förväntar sig chips i soffan. Vilket de för all del nog aldrig gjort. Det är inte vår grej att tränga ihop oss och glo på TV, liksom. Även om vi nu råkar ha en TV. Senaste gången den var påslagen var för precis en vecka sen, då tittade jag nämligen på partiledardebatten.

Något som nästan är upprörande är att våra köksfönster är väldigt smutsiga. De blev det när grävmaskinen var här och röjde runt. Och sen dess har de tydligen inte tvättats. Jag fotade en morgon när solen låg på, och skickade bilderna till DoktorT. Men ingenting har hänt.

Däremot kör jag förbi några roliga kor varje dag, humlekor.  De ser ut som stora humlor, förutom den där vita, och den där som är en halvhumla. Rätt söta. De heter tydligen Belted Galloway, hittade jag när jag letade på nätet.

Det blev inte mer upprört än så.

En vanlig dag

På eftermiddagen någon gång, när jag gick för att pudra näsan efter en lång sejour med den i en rapport jag håller på att skriva, tittade jag av någon anledning i spegeln. Då la jag märke till två saker. Dels att jag glömt att ta på mascara idag. Dels att jag hade en brun fläck vid ena mungipan. Jag slickade på fläcken. Den var kvar. Jag tog vatten på en servett och gned. Då gick den bort. Det var alltså något intorkat som satt där. Som man kan förstå uppstod en kaskad av tankar. För det första; när kom fläcken dit? Men det var kanske egentligen den andra tanken, eller samtidigt två andra, som var mer angelägna: ”Varför har ingen sagt något?” och ”Har alla sett det hela dagen?” Vanliga personer kanske tänker, när de läser det här, att jag har diskreta och hänsynsfulla kollegor som inte generar mig med att tala om sådana pinsamheter. Men så är det naturligtvis inte alls. Den mest sannolika förklaringen är att de inte sa något för att de inte såg något. Min arbetsplats är trots allt ett ingenjörskontor. Lyckligtvis. Tänk hur det skulle vara på andra arbetsplatser när man kommer med kläderna ut och in, eller råkar ha glömt vissa detaljer i klädseln? Jag har skrivit om det förut, men det är alltid aktuellt. Man är en lyckans ost.

Men, det löste inte problemet med vad det var för fläck som satt där i mungipan. Kan det ha varit så att jag dreglat choklad kvällen innan? Men jag hade ju borstat tänder två gånger sedan dess. Och duschat. Vissa saker är rutin, annars skulle jag glömma dem. Kanske inte att duscha, eller borsta tänderna förresten, det vill jag inte tro. Men det händer att jag glömmer att äta frukost för att jag suttit och läst något intressant, och sen rusar iväg.

Man kanske tänker att det skulle lösa sig om jag bara tittade mig i spegeln lite oftare. Men det glömmer jag också.  Jag sätter min lit till ny teknik. En detektor monterad i ytterdörrens karm. Då kommer man inte undan. Den kommer att upptäcka allt!

När det ena leder till det andra

Så har det varit idag.

Först var det helt naturligt, jag höll på med några härledningar på jobbet. Det var integraler som skulle leda till något som kan programmeras och räknas på. Integral till differensekvation. Så’nt är rätt kul.

På lunchen läste jag lite, bloggar. Jag brukar läsa en blogg som jag tycker är ganska kul emellanåt, Manier och poesi. Poesi är, som vi vet, inte riktigt min grej. Men det är inte så mycket poesi i bloggen, jag tror faktiskt inte jag har sett någon alls. Eller så har jag glömt det. Men, idag läste jag några inlägg om böcker som bloggaren inte gillade, Rich boy och Vardagar. Och då blev jag såklart nyfiken, vad kan vara så uselt? Inte för att jag går omkring och tycker allt är bra, inte alls, nästan tvärtom förstås. Men om någon annan tycker att något är särskilt bra eller särskilt dåligt, visst blir man väl nyfiken på vad man själv tycker då? Detta har alltså resulterat i att jag reserverat ännu fler böcker på biblioteket. Det är ju inte så att jag tänker köpa dem, precis. Inte än i alla fall. Om de är bra. Kanske. Den första av dem, förresten, hade jag redan ratat efter att ha läst några recensioner på rekorderliga kultursidor, men nu har alltså ett kort negativt utlåtande fått mig att tänka om. Eller i alla fall bli nyfiken. Visst är världen konstig?

Sen har jag ägnat mig åt korrespondens. Igår mailade jag till ett företag och klagade på deras aggressiva och otrevliga försäljare som inte ens borde ha ringt upp mig. Jag fick en ursäkt. Det kostade ju ingenting. Förra veckan mailade jag till Adlibris och frågade om de möjligen hade någon idé om när min försenade bok kommer. Idag, en vecka senare, fick jag svar. Med ungefär samma ordalydelse som det mail jag fick som talade om att min bok var försenad. Jag fick alltså ett mail från Adlibris kundtjänst som talade om att min försenade bok var försenad för att den var försenad. Att jag inte tänkte på det. Jag blir trött på sådant meningslöst nonsens. Sen skulle jag visst vara glad över att de gjorde mig tjänsten att skicka den andra boken jag beställde samtidigt, separat. Samma effekt hade det blivit om jag gjort två separata beställningar också, de framställde alltså en icke-tjänst som en tjänst. Undrar vilka de tror de lurar med sådant nonsens och icke-service? Ja, och sen var det ytterligare en liten mailkorrespondens som jag helst inte vill kännas vid. Jag mailade ett antikvariat och begärde faktura på den bok jag köpt och fått, men inte fått faktura på. Jag vill ju inte ha påminnelseavgifter och inkasso och betalningsanmärkning, liksom. Två gånger mailade jag. Och så fick jag svar. Att jag ju redan betalat boken, med kreditkort, direkt, när jag köpte den. Det hade jag glömt.

Så var det med den saken. Och nu ska jag läsa ut Alla är vi kritiker, och det slog mig att jag har en Filosofisk Tidsskrift liggande, den senaste, som innehåller en artikel som verkar intressant Den svårfångade konsten. Det ena leder till det andra. Vad det har lett till tänker jag inte tala om.

Varannan dag

Jag har bestämt mig för ett skrivprojekt till kursen. En text jag började skriva på tidigt i somras. Helt plötsligt tog texten stopp och jag la den i träda. Men för ett par veckor sen tog jag fram den igen, dammade av och modifierade några detaljer, en ganska central detalj faktiskt, tyngdpunkten förskjöts en aning. Och vips verkar det utvecklingsbart, i alla fall tillräckligt för kursen. Men, ett problem har uppstått. Varannan dag tycker jag projektet är genialiskt, utvecklingsbart, djupsinnigt, förträffligt, etcetera, etcetera. Varannan dag, eller oftare, tycker jag det är helt dumt. Meningslös upprepning. Allt har sagts förut, på samma sätt, gäsp. Inte en sådan text till, man dör. Och så vidare.

Ganska jobbigt.

Men jag har ju varit med förr. Långa rapporter att mota i uppförsbacke, ändlöst träning för något mål långt bort. Det går upp och ner, platåer, och sen händer något. Ibland blir det förstås inte bra i alla fall, där på slutet. Det är som en blomma man rycker kronbladen av, älskar, älskar inte. Jag vet inte vad det sista kronbladet kommer att säga.

Jag har börjat läsa Anita Desais Dagens klara ljus och är drygt halvvägs genom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker. Den förra börjar jag komma in i, så att läsningen får eget inre driv snarare än ett yttre. Den senare är riktigt, riktigt bra. Luddiga begrepp som äkthet, originalitet, komplexitet och skönhet. Från vems perspektiv, och hur ska man veta? Jag tycker det kommer så nära medvetandefilosofiska reflektioner, alltså när jag själv tänker på det jag läser. Men det är inte konstigt, Anderberg var filosof utöver kritiker.

Man kanske blir orolig över att ingenjören ska förvandlas till något icke-ingenjörskt. Men jag kan komma med lugnande besked. Jag ägnar just nu en stor del av tiden, dvs den på jobbet, åt diskretisering av momentekvationen, samt olika korrelationer för värmeledning. Så det finns ingen akut anledning till oro.

Det äggskalerar

Det märks på FB-flödet att valet närmar sig. Andelen ”ni röstar väl inte på SD”-uppmaningar, med tillhörande texter eskalerar expontentiellt. Gud vad trött jag blir på det. Kan de inte skriva vad de röstar på istället? Eller duger vadsomhelst?

Faktum är att jag nästan känner mig kränkt av att se detta. Tror de att SD-sympatisörerna lurar i vassen en masse i deras FB-krets? Kanske skulle de se över sin lista då, om nu oron är så stor. Fast, å andra sidan, om de var säkra på att sympatisörerna var obefintliga till antalet, skulle de inte behöva lägga ut detta, och alltså inte få visa upp godheten. Silly me.

Jaja, jag är bara på dåligt humör över att att få detta tjat i ansiktet dag ut och dag in, vid så bara en liten ynka titt.

Nu ägnar vi oss åt något roligare. Till exempel har jag efter många umbäranden och bedrövelser äntligen kunnat hämta fjärrlånet av en spännande kursbok The Oxford handbook of Free Will. Måste vara en riktig kioskvältare, min för tre veckor sen gjorda Adlibris-beställning av denna bok är försenad. Ett annat exempel på något roligt är att jag efter tips börjat testa ett litet program, Scrivener, för att hålla ordning på mitt skrivprojekt. Verkar lovande. Jag har läst färdigt De tyngdlösa av Valeria Luiselli. Sådär, skulle jag säga. Den var rätt bra i början, i alla fall så man ville fortsätta läsa. Men sen tyckte jag det blev lite tradigt på slutet, fragmenteringen gick på tomgång. Jag har läst alla recensioner, eller i alla fall många, de är lyriska över det sinnrika sättet att skriva. Jag kan förstå, om man läser ohyggligt mycket mer skönlitteratur än vad jag gör, att man kanske blir lite less på same same. Och då är det förstås piggt med något som är rekursivt och liksom går i sig självt och flyter ihop. Men ändå, lite konstruerat blir det allt. Nu vet jag inte riktigt vad den ville säga. Den är lite som Offills bok, som jag skrev häromdagen, den var också lite kul, snabbläst, men samtidigt lämnade den inga spår. Jag markerade en sida i De tyngdlösa, den där hon skriver om analytiska och syntetiska satser. Hon ger standardexemplet på en analytisk sats: ”Alla ungkarlar är ogifta män”. Men den syntetiska skrattade jag i alla fall åt: ”Alla gifta män tror att långvarig lycka är att dansa med den fulaste kvinnan i hela sitt liv.” Det är kanske inte så kul när allt kommer omkring.

Men, några nya ägg-symmetrier kan vi titta på:

Den där Mary

Jag har grubblat på en grej. Nej, förresten, två. Igår började jag läsa De tyngdlösa av Valeria Luiselli när jag kom hem från jobbet, jag kom ganska långt innan annat blev akut. Men, den är ju fasligt lik Jenny Offills Avd. för grubblerier, i upplägget. En mängd fragmentariska stycken. Ja, och Agnes Lidbecks Finna sig är också lite sådär fragmentarisk, fast i lite längre stycken. Ja, och då tänkte jag ”det var ju modernt”. Det var det ena grubblet.

Det andra grubblet handlar om metafysik och Stefan Löfven. Och det kan ju verkar lite märkligt, visst undrar man hur det kan hänga ihop? Ja, förutom om man tänker tanken att ”existerar han verkligen?”, det blir ju lite metafysiskt. Men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på Stefan och Mary. Mary har bott hela sitt liv i ett svart-vitt rum, fast jag föredrar att tänka att det nog är hennes värld som är svart-vitt, jag står inte ut med tanken på att hon bott i ett rum hela sitt liv. I alla fall är hon världens främsta forskare i färgernas neurovetenskap, kan man säga. Hon vet allt om seendets neurofysiologi, t ex vet hon allt om att se färger. Förutom en sak. Hon har aldrig sett färger själv, förutom svart och vitt. Alltså, hävdar dualisterna (de som inte tycker det duger med fysiken för att förklara medvetandet) att hon inte kan veta hur det är att se något rött. Till exempel. Hon har inte den erfarenheten, och fakta kan inte säga något om den erfarenheten. Alltså saknar hon något, någon kunskap som man bara kan få genom något annat än fakta.

Nu kan man ju ha invändningar mot detta, och det har jag, men … det är här Stefan kommer in. Stefan Löfven. Och en stor mängd andra politiker förstås. Stefan Löfven och de andra ska försöka bestämma sig för en massa saker som de inte har en aning om, de har ingen erfarenhet alls, och de matas med olika typer av fakta. Man kan vara säker på att ingen av dem, eller deras statssekreterare, är super-briljant som Mary. De är helt enkelt rätt medelmåttiga kan man rimligen anta. Så hur ska de någonsin kunna ta vettiga beslut? Jag är visserligen övertygad fysikalist, jag tror att medvetandet kan förklaras i fysiska termer, inget annat verkar vettigt. Men, det är inte utan att jag tycker dualismen har starka argument när man ser ett vardagligt försök, det som politiker ägnar sig åt, till tillämpning.  Å andra sidan kan man ju inte vara säker på att besluten skulle vara vettiga även om fysikalismen vore sann. Det är inget som säger att det nödvändigtvis är bra beslut som fattas, även om möjlighet till full kunskap finns. Till det behövs en mer förnämlig processenhet. Hjärna kallas den.

Fördelen med tjänsteresor

Taxi, hyrbilar, flygplatser, trånga flygplan, hotell, konferensrum, restauranger. Eviga möten. Och sällan hinner man riktigt se var man är. Så ser tjänsteresor ut. Jag erkänner att det inte är det roligaste jag vet.

Men ibland blir de ganska bra. Flygresan är inte alltför lång, planet är inte alltför trångt, man slipper vara social på kvällen. Då hinner man läsa, om man nu inte måste förbereda arbetsdagen. Men ibland hinner man båda. Två böcker läste jag på den 1,25 dygn långa tjänsteresa jag just kommit hem från. Förutom förberedelser. Mycket lyckat.

Först satt jag en timme och läste på en indisk restaurang. Och åt. Det var åratal sen jag var på någon indisk restaurang. Det var gott. Och lite för mycket. Men innan dess hade jag förstås läst på planet.

India House Chicken Sizzler, Naan-bröd (vitlök).

Sen gick jag tillbaka till hotellet, 150 meter. Och läste. Och jobbade. Och läste. Och så läste jag ut boken; Du tror du vet allting, av Marie Peterson. Jag tänker nog inte skriva så mycket om den, inte just nu i alla fall. Men nu har jag läst Marie Petersons tre romaner. Och det är på samma sätt som med Houellebecqs böcker. Igen. Det finns ett övergripande tema, en övergripande stämning, samma personer, fast på olika sätt.

Morgonutsikt från åttonde våningen.

På morgonen såg det ut såhär. Då blev det inte mycket läst, för då var det möte hela dagen. Men på flygplatsen, på planet och sista resten i hängstolen hemma blev Finna sig, av Agnes Lidbeck, läst. Nu har vi ett antal kvinnohistorier, vi har Therese Bohmans, Lena Anderssons och så har vi Agnes Lidbecks kvinnor. Det ska jag tänka på. I Finna sig hade alla vuxna personer fyrbokstaviga namn, Anna, Jens, Ivan, Siri. Och barnen fembokstavs, allitterationer. Bara en sån sak. Jag blev ju lite sur på Anna, precis som jag blir sur på Ester och Marina/jag/Karolina. Det är väl förtusan bara att skärpa sig! Nehej, inte det … Och Anna, sluta att spegla dig så himla mycket, andra människor bryr sig inte om hur du ter dig.

Morgonutsikt från altanen, med ett ”dagens urval”, det är från i lördags morse tror jag. Jag hade ”Du tror du vet allting” på lut redan då, men annat kom före.

Och idag förväntar jag mig leverans av två bokpaket med böcker som ska läsas i kurserna. Precis on time.

Annars har jag problem med äggen i äggkartongen, ibland är det svårt att få fullständiga symmetrier i den.

Naturligtvis finns det ett antal andra val för olika sorters semi-symmetrier här, men den här var väl en av de snyggaste i alla fall.

Zombies

Jag har några bekymmer med zombie-argumentet.

Min zombie är tänkt att vara precis som jag, fysiskt, men sakna medvetande. Om zombier är möjliga, skulle det alltså betyda att man kan ha skillnader i mentala fakta utan skillnader i fysiska fakta. Och det går inte fysikalister med på. Så zombie-argumentet vill låta påskina att fysikalismen är falsk. Såhär ser det ut:

  1. Zombier är tänkbara
  2. Om zombier är tänkbara är de möjliga
  3. Om zombier är möjliga är fysikalismen falsk.

Slutsats: Fysikalismen är falsk.

Om premisserna är sanna är slutsatsen sann, det är ett giltigt argument. Men … alltså, jag har bekymmer med den andra premissen här. Bara för att man kan tänka zombie, och det inte är en motsägelse i den premissen, så betyder det ju inte att de är möjliga. Alltså inte verkligt möjliga. Jag menar, man kan tänka enhörning också, och en massa märkliga saker. Men det gör ju inte att enhörningarna är möjlig för det. Eller kentaurer, eller Zeus, eller för all del Gud (man skulle väl kunna modifiera det där till ett Guds-bevis också kom jag på nu utan att ha tänkt igenom saken, eller så kan man bara argumentera för att Gud är en zombie kanske, om det går fel). Att tänkbarhet medför möjlighet måste man se som en svaghet här, om man inte tänker sig ett väldigt svagt möjligt, som inte förpliktigar till någon som helst verklighet. Och hur skulle det gå med medvetandet då? Då blir det ju också mestadels overkligt, och då verkar det ju inte vara något annat än fysikaliskt för det mesta. Faktiskt verkar det nästan leda till att vi är zombier allihopa. I verkligheten, eftersom vi kan tänka det. Obehaglig tanke.

Och allt är som vanligt igen

En jobb-vecka har gått och semestern känns avlägsen, allting är som vanligt igen. Nästan i alla fall. Jag börjar fjärde året med distans-studier. Förra gången jag började fjärde året med universitetsstudier var det sista året. I alla fall om vi talar grundutbildning, civilingenjörsutbildningens kunskapsmassa läste man på den tiden på fyra år. Den här gången lär det inte vara det sista året, det finns så mycket intressant att läsa och jag har inget särskilt mål. Jag läser planlöst. Eller det gör jag egentligen inte, men stigen vecklar ut sig efterhand. Det blir det som verkar kul att läsa. Det dröjer ytterligare en vecka innan man kan registera sig, och sen en vecka till innan kurserna kommer igång. Jag kan knappt vänta! Fast det behöver jag inte heller, jag har skaffat litteraturen och börjat bläddra. Skrivandet kan man alltid ägna sig åt, det är praktiskt, för delar av det går sen att använda.

Idag hämtade jag det jag reserverat på biblioteket, några H P Lovecraft, hur jag nu ska klara av att läsa det. Inte för att jag är rädd att skräcken är skräckig, utan mer att jag är rädd att den blir tråkig. Men texterna är inte alltför långa.

Vad kan man säga mer, gräsmattan har kommit igång och vi har planterat två äppelträd och några hallonbuskar. Allt är som vanligt. Och jag har läst en udda bok, Undersökning i en bassäng, av Marie Peterson. Hon var en av handledarna på förra kursen, och naturligtvis blev jag nyfiken. Det är inte en bok man glömmer direkt, samtidigt som personerna fortsatte att vara otydliga boken igenom, lika otydliga som deras egna diffusa och hemliga problem, kanske. Intressant bok. Nu har jag fortsatt med Harriet av samma författare. Verkar lovande.

Valet är nära

Det är väl sådär fyra veckor till riksdagsvalet. Inte bara sådär, utan precis faktiskt. Jag har märkt att det kommit upp en massa extraskyltar på olika ställen i stan, t ex vid infarten till idrottshuset och andra ställen där man tänker sig att folk kanske ändrar riktning och stannar upp lite för att se sig för. Antar jag. Men det har också märkts under en längre tid på facebook. Särskilt intensivt propageras för att inte rösta på SD. Detta görs på olika sätt, dels genom att påpeka att SD ljuger (genom att komma med den rätta statistisken eller tolkningen av den), dels genom att påpeka att SD är nazister.

Detta fenomen (alltså denna ivriga postning av anti-SD-propaganda) får mig att undra några saker. För det första undrar jag om dessa personer tänker att deras vänkrets består av en sådan stor andel SD-anhängare att de frenetiskt måste posta ett par gånger om dagen för att omvända dem. Och om de nu tror det, tror de verkligen att dessa postningar kommer att omvända dem? Jag är benägen att svara nej på båda frågorna. Så, varför postar de? Det finns två möjliga alternativ. Det ena är att de inte riktigt tänker alls, utan helt enkelt bara måste sprida vidare denna viktiga information, utan att bry sig om dess inverkan. Det andra är att de bara måste tala om, hela tiden, var de själva står. Säkert definiera sig i de godas skara. Ibland är det i form av guilt trip, om du inte aktiv är emot är du för. Dvs, om du inte också lägger upp sådant här på din FB-sida, kommer jag tro att du är SD:are. Behöver jag skriva hur illa jag tycker om ett sådant sätt att argumentera?

Avklarat beting

Egentligen var det inget planerat beting, men det blev lite som ett projekt, att läsa allt som kommit ut på svenska av Michel Houellebecq. Idag läste jag ut den sista av de böckerna, hans essä om H.P. Lovecraft. Jag har inte läst något alls av Lovecraft, men hört talas om honom en del. Han är alla nördiga sextonåriga killars favoritförfattare. Men jag kände mig inte så sugen, eller när jag var sexton kände jag inte till H.P. Lovecraft alls faktiskt. Däremot läste jag trilogin om Ringen sommarlovet det året jag skulle fylla femton.

Kanske läser jag något av Lovecraft nu, vem vet.

Jag gillar samtliga av Houellebecqs romaner som jag läst, Elementarpartiklarna, Kartan och landskapet, Underkastelse, Refug, Konkurrens till döds, Plattform och så essän om H.P. Lovecraft. Den bästa var Refug, den sämsta Konkurrens till döds. Underkastelse, som man läst en del om, tycker jag var lite lam. Jag hade större förväntningar på de kontorversiella inslagen, men för mig verkade den mest handla om bedagade medelålders män som suktar efter femtonåringar. Förtäckt.

Plattform tycker jag var ganska sympatisk, den där Houellebecq visade upp någon form av mänsklig värme tillsammans med misantropin och ensligheten.

I essän om H.P. Lovecraft fick man förståelse för de teman som går genom alla böcker. Sex förstås. Och pengar. Men också meningslösheten och misantropin. Och de där nördiga fakta-avvikelserna i något udda ämne. De verkar Lovecraft-inspirerade, i alla fall om man tolkar det han själv uppmärksammat hos Lovecraft.

Det ska väl finnas några dikter översatta också, kanske ska jag leta upp dem för fullständighetens skull. Även om poesi inte riktigt är vad som brukar tilltala mig. I och för sig kanske man kan ha gott hopp när det gäller en författare som Houellebecq.

På hela taget diskuterar han existensen, och de viktigaste inslagen i den. Inte ens de verkar hålla hela livet, eller ge det mening. Ganska deprimerande skulle man kanske tycka. Men det tycker inte jag, jag tycker det är klarsynt och realistiskt. Det finns ingen mening, det är bara att inse. Man får hitta på den själv. Dit verkar hans romanfigurer, hans alter egon, inte riktigt ha kommit.

 

Lojhet är uppfinningarnas moder

Efter att ha spenderat flera dagar med att titta på hur grävmaskinen förvandlar området kring huset till något som kan vara grund för en trädgård, dvs jordytor för sådd och plantering, kände vi att lite slappande kunde vara på sin plats. Så jag snurrade omkring i min hängstol, som längtat efter att få en plats, och DoktorT låg utslagen i hängmattan, och så diskuterade vi den hippa cykelhjälmen Hövding, som ingen av oss någonsin kommit på tanken att i praktiken använda. Däremot har det hänt att vi diskuterat själva företeelsen och företagsidéen. Jag påminde mig att jag nyligen sett en uppfinning på samma tema, något uppblåsbart som ska dra barn upp ur djupt vatten. När jag tänker på saken funderar jag på hur det ska gå till med tanke på att den lilla uppblåsbara bubblan såg ganska liten ut. Alltså jag oroar mig för lyftkraften. Men jag antar att det är en vederhäftig ingenjör som räknat på saken, så det går säkert bra.

Men, lojhet stimulerar kreativitet, så jag kom förstås på en helt lysande uppfinning, i samma anda. Jag tänkte såhär att fotbollsspelare ju tydligen brukar spela teater och fejka att de blivit tacklade. De faller som käglor på fotbollsplanen för minsta lilla vindil. Och det är ju ett problem. Så om man liksom anbringar en sensor på dem, som registerar kraftimpuls och vinkel och hastighet och träff mot mark och sådant. Och kanske noggrant avstånd till andra fotbollsspelare, så skulle man via en intrikat algoritm kunna avgöra om de blivit fällda av en motståndare eller bara mentalt känner för att trilla. Och om de inte blivit fällda, för att det inte finns någon impuls på deras kropp, eller för att de varit en halvmeter ifrån en motståndare, eller en halv centimeter kanske, så skulle hela den fejkade fotbollsspelaren, han som falskeligen faller, färgas röd.

Denna lilla innovation skulle kunna strama upp fotbollsspelande till en mer dygdernas sport. Det tänkte jag.

Och då är jag inte ens det minsta intresserad av fotboll.

Nitton dagar

Så lång tid tog det att bygga altanen. Nu är det klart. Sånär som på lite finsnickeri kring dörrar och fasad som jag kommer att ägna några timmar i veckan som kommer. Men alla konstruktioner, all trall, alla avslutningar. Helt klart. Precis som jag tänkt, att min sista semestervecka skulle kunna ägnas åt … typ semester. Nu blir det kanske inte riktigt så i alla fall, eftersom en grävmaskinist kommer att börja iordningsställa ytorna imorgonbitti kl 7. Men det enda jag behöver göra då är att ta beslut och dirigera, jag kommer inte att behöva jobba själv. Tror jag. Jag ska sitta på altanen och läsa och se på när han gräver och grejar. Kanske behöver jag flexa några fysiska skills med att skyffla igen grus kring plintarna. Men annars.

Förändringen på dessa nitton dagar kan vi se nedan.

 

Den 18:e juli.

 

Den 5:e augusti. Inte exakt samma vy, men man ser samma stenar där i i bortre änden, till höger, i alla fall.

Så. Vad ska vi läsa imorgon då?

Makita och jag

Jag vet inte vilken dag det är på altanbygget nu, jag har tappat räkningen. Vi har byggt stomme, och lagt på trall. Och skruvat. Och firat Store Son som fyllt år. Och sett på blodmåne och kört i åskregn. Och jag har läst litegrann. I mytologikursen skulle King Arthur, filmen analyseras, så jag spenderade en tidig natt att titta på den. Den var rätt spännande. Sen började jag tänka, och skriva. Men filmen var ju ganska amerikaniserad, tänkte jag. Och man såg ju drag av andra filmer och myter. Naturligtvis Sagan om ringen, fast det kanske egentligen är tvärtom. Sen har vi ju Mose i vassen, och vi har Askungen. Minst. Och en motsträvig hjälte, och jag tänkte att var det verkligen tanken, och vilken var moralen då? Att Arthur tar ansvar först när det sanna händelseförloppet vid hans fars och mors död går upp för honom? Verkar märkligt. Så jag kollade uppgiften igen och insåg att jag kollat fel version av filmen. Inte för att jag vet om de skiljer så mycket, jag är inte detaljerat bekant med den ”klassiska” myten heller. Men resultatet blev att jag får vänta med att lämna in min uppgift till kompletteringstillfället, så jag hinner se rätt version av filmen. Så kan det gå när man är halv-engagerad i sommarstudierna. Men, egentligen är det strunt samma, jag läser det som ingår i kursen och något antar jag fastnar även om jag får lämna in senare.

Men Makitan, skruvdragaren, vilken fantastisk maskin. Och nu har jag använt den så mycket att jag lätt kan balansera till och med långa skruvar på spetsen av biten och skruva dem med enhandsgrepp. Oj vad jag ser fram emot allt jag ska bygga! Cirkelsågen och jag har också blivit ordentliga vänner, fast vi har jobbat tidigare när jag byggde blomlådan till klätterväxterna vid entrén. Och så har vi sticksågen. Och vinkelslipen. Snart ska jag pröva klyvsågen, jag vet inte riktigt vad den heter, men det är ett sågbord som är gjort så att man lätt kan klyva brädor på längden. Förutom möjligen till altanen, kan jag behöva använda den för att göra de sista överliggarna till min blomlåda.

Idag har jag skruvat den andra sektionen, en tredjedel av den. DoktorT håller på med sektionen på södersidan. Och vi har satt upp ett solsegel. Eftersom altanen är ganska stor, ser det rättså ynkligt ut. Imorgon tänker jag bli klar med de återstående två tredjedelarna av sektion två, och lägga upp trallen för tredje sektionen, och kanske hinna börja skruva på den. Men det ska bli trettio grader varmt och luftfuktigheten är ett elände. Vi får se.

Cirkelsåg. Rak kant fixas.

Trallen i andra sektionen utlagd. Och ett segel uppsatt.

Pustar ut på kvällen. Sen kommer förstås inte bordet vara fullt med skruvar och verktyg. Och inte stå där heller förresten.

Och så har vi klätterrosen Sympathie och klematisen Huldine (vit). Ett armeringsnät ska bli klätterstöd.

Man måste säga att praktiskt arbete är bra för att vila tanken. Eller det är ett påstående som inte är helt sant. Byggarbete kräver ganska mycket spatiellt tänkande. Men som jag just sa till DoktorT ikväll; Trust me, I’m an engineer.