Wild and crazy

Ytterligare en bok som reserverats på biblioteket hämtades idag, Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vi får väl se. Cilla Naumanns Den oändliga familjen började läsas häromdagen. Det tycks utveckla sig ett tema här, läsande av de böcker som recenseras i de stora dagstidningarna. Läsandet av recensioner framkallar lust att kolla om det verkligen är som skrivs av recensenten. Stämmer analys och omdöme? Det måste undersökas. Men allt hinns inte med.

Det råkas skrivas i passiv form eftersom lyssnandet av Kallifatides Vänner och älskare går in på sin final, och där drälls det med sådan formuleringskonst. Man inspireras. Eller inte. Det är teknisk rapport, en annan favoritgenre.

Och när jag ändå var på biblioteket, tog jag förstås en extra vända förutom till hyllorna för reserverade böcker som står redan vid entrén. Parkeringstiden utanför biblioteket är bara en kvart, om man lyckas få en av de tre platserna längs gatan. Idag såg det upptaget ut. Men … det var en som höll på att fickparkera, och han hade kommit i fel spår eller var bara allmänt inkompetent som fickparkerare, så efter ett tag gav han upp. Då slank jag in på den platsen. Jag kan nämligen fickparkera, lätt som en plätt. Och inte nog med det, jag råkade nog utnyttja kvarten lite extra just idag, med tanke på att jag satt mig och läste lite i Ord och Bild, och Respons. Och i Respons läste jag om Emma Eldelins bok Att slå dank med virtuositeten, om essän, och då blev jag nyfiken eftersom en av mina kurser handlar om essäistik, och då fick jag lov att leta efter den. Naturligtvis. Och den stod inte på G som den skulle göra, utan på en liten specialhylla, kallad För finsmakare med osorterade böcker av särskild smal sort. Medan jag letade på G såg jag Horace Engdahls essäbok Ärret efter drömmen, och jag antar att det anspelar på Erich Auerbachs Odysseus ärr, ur vilken jag faktiskt läst en hel del, vilket gjorde att jag inte kunde låta bli att låna den också, Engdahls alltså, dessutom är ju Horace Engdahl Horace Engdahl extra allt just nu. En extra pikant liten detalj är att Stina Otterberg refererar ungefär tusen gånger till honom i sin avhandling, om Olof Lagercrantz, som jag just läser.

Det ena leder till det andra hela tiden. Tur att jag ska ha semester några dagar så att jag hinner läsa lite mer, och räkna lite mindre. Om inte DoktorT prompt tänker försöker få mig att göra utflykter och glo på stenhögar, förstås, men han brukar vara hänsynsfull nog och göra sådant på egen hand.

Förresten tycker jag det är uppiggande att det verkar uppstå kulturbråk ur tomma intet, precis som om materia och antimateria liksom kastar sig ifrån varandra och blir plötsligt mätbara. Som Agnes Lidbeck och Jan Guillou.

När jag kom hem, och maten stod i ugnen passade jag på att bläddra lite i Engdahls  bok. Läste innehållet. En essä, eller artikel, heter Livgivande natt. Jag hejdade mig innan jag började läsa den, tittade upp. Insåg att jag inte satt vid datorn på jobbet. Fördelen med analoga kottdjursböcker är att ingen så lätt kan övervaka exakt vad man läser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *