Utanför läslistan

Jag fick för mig att det var dags för en ljudbok igen. Ljudböcker är sådär, det går långsamt och man kan irritera sig på inläsaren. Och man kan inte sätta märkpluttar där man vill. Men, ändå … Theodor Kallifatides Vänner och älskare. Lite mer än halva boken lyssnad. Jag är inte särskilt förtjust i att lyssna på Sven Wollter måste jag säga, han är alldeles för mycket skådespelare och dramatiserar som om det är radioteater. Och så slarvar han med artikuleringen och sluddrar ibland. Undrar hur mycket det påverkar uppfattningen av boken, egentligen? Det är lite väl många klichéartade formuleringar och beskrivningar. Ibland när ett resonemang startar, vet jag precis vilka ord som ska komma på slutet. Och så kommer de. Kanske beror det på inläsningen att det känns så? Vänner och älskare är väldigt … romantisk, kan man säga. Eller romantiserad är kanske ett bättre ord. I synen på kvinnor. Marja, som huvudpersonens snart döda hustru heter, finns liksom bara som bild, i behov av omhändertagande. Fast det är inte hennes mystiska sjukdom som gör det, utan huvudpersonens sätt att tänka och tala om henne.

Eftersom jag kom på att jag kanske kan, eller ska, eller behöver, inkludera några böcker av Kallifatides i den essä jag ska skriva i en av kurserna, gjorde jag en räd på Bokbörsen och införskaffade fyra stycken i ett svep. Bland annat den jag lyssnar på. Nu är jag lite rädd att jag ska höra Sven Wollters röst i dem alla.

Men, jag läser alldeles för mycket av svenska författare. Tror jag. Skönlitteratur alltså, filosofin är gediget utrikisk. Liksom den tekniska litteratur jag läser och skriver på jobbet.

I helgen läste jag ut Standardmodellen av Helena Granström. Ganska kul.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *