Horace Engdahl i Hablingbo

Det är inte så konstigt som det låter. Eller så är det det.

Som jag skrev häromdagen föll det sig så att jag lånade Ärret efter drömmen, och nu har jag läst nästan hela. I en essä skriver  Engdahl om Ulf Linde, ”Solisten Ulf Linde” heter den. Där beskriver han i början sitt första möte med Linde, under en middag med Svenska Akademien där han presenterade ett forskningsprojekt.

Som av en slump läste jag samtidigt Ulf Lindes Sammelsurium, bara det kändes som en märklig händelse, jag har aldrig läst något av Ulf Linde tidigare, och det enda jag läst av Engdahl är hans roman/aforismssamling Den siste grisen. Men Sammelsurium  ingår i en av kurserna, och samma kurs uppmuntrar läsning av essäer av olika författare. Helt slumpartat var det kanske inte.

Men i en av Ulf Lindes essäer nämns portalen i Hablingbo kyrka, vilken bara ligger några mil från där vi befinner oss nu. Alltså beordrade jag oss på utflykt dit idag. DoktorT är aldrig den som är den, han följde entusiastiskt med.

Och där var portalen.

Med storyn om Kain och Abel, och Gud sitter där och gör tecken. Det där med att inte avbilda Fadern tog man lätt på. Det var högerhanden Linde diskuterade.

Märkligt hur saker hakar i varandra.

När vi ändå var där, vandrade vi förstås runt i kyrkan och fotade. Det är ganska kul. Kolla här på altartavlan, vilka miner! Jesus och apostlarna antar jag, helt uppblåsta av allt ätande. Kolla spädgrisen, eller vad det är, som hänger där över tallriken. Visst ser de ut som dockorna i Beppes godnattstund?

Och sen, keruben där ovanför altartavlan, som ser osannolikt uttråkad ut.

Det är som att jobbet med att göra allt det här inte riktigt räckte till att göra passande ansiktsuttryck. Visst hade man väntat sig lite mer religiös extas eller något? Inte som att de ätit sig övermätta eller är helt less på situationen?

För att inte tala om den fråga allt detta leder fram till; Är Beppe Jesus? Eller Horace?

Avbrott

Ett par dagars tripp till ett ställe där tystnaden dominerar.

Det blåser inte. Solen skiner. Jag tänkte ta en promenad på ett par kilometer. Men på en gård stod en Rottweiler och skällde, så jag gick förbi och ville inte gå tillbaka, så jag fick ta en annan väg, det blev ganska långt. Men det gör ingenting, man tänker bra när man promenerar. Och sen när man kommer hem kan man bara skriva ner det.

När jag precis tagit ut några dynor och lagt dem på trallen, i solen, för att läsa, tittade jag upp mot himlen och då kom två örnar seglande.

På förmiddagen tog vi en promenad vid havet.

Och så har vi eldat.

Det är väldigt mysigt.

Wild and crazy

Ytterligare en bok som reserverats på biblioteket hämtades idag, Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vi får väl se. Cilla Naumanns Den oändliga familjen började läsas häromdagen. Det tycks utveckla sig ett tema här, läsande av de böcker som recenseras i de stora dagstidningarna. Läsandet av recensioner framkallar lust att kolla om det verkligen är som skrivs av recensenten. Stämmer analys och omdöme? Det måste undersökas. Men allt hinns inte med.

Det råkas skrivas i passiv form eftersom lyssnandet av Kallifatides Vänner och älskare går in på sin final, och där drälls det med sådan formuleringskonst. Man inspireras. Eller inte. Det är teknisk rapport, en annan favoritgenre.

Och när jag ändå var på biblioteket, tog jag förstås en extra vända förutom till hyllorna för reserverade böcker som står redan vid entrén. Parkeringstiden utanför biblioteket är bara en kvart, om man lyckas få en av de tre platserna längs gatan. Idag såg det upptaget ut. Men … det var en som höll på att fickparkera, och han hade kommit i fel spår eller var bara allmänt inkompetent som fickparkerare, så efter ett tag gav han upp. Då slank jag in på den platsen. Jag kan nämligen fickparkera, lätt som en plätt. Och inte nog med det, jag råkade nog utnyttja kvarten lite extra just idag, med tanke på att jag satt mig och läste lite i Ord och Bild, och Respons. Och i Respons läste jag om Emma Eldelins bok Att slå dank med virtuositeten, om essän, och då blev jag nyfiken eftersom en av mina kurser handlar om essäistik, och då fick jag lov att leta efter den. Naturligtvis. Och den stod inte på G som den skulle göra, utan på en liten specialhylla, kallad För finsmakare med osorterade böcker av särskild smal sort. Medan jag letade på G såg jag Horace Engdahls essäbok Ärret efter drömmen, och jag antar att det anspelar på Erich Auerbachs Odysseus ärr, ur vilken jag faktiskt läst en hel del, vilket gjorde att jag inte kunde låta bli att låna den också, Engdahls alltså, dessutom är ju Horace Engdahl Horace Engdahl extra allt just nu. En extra pikant liten detalj är att Stina Otterberg refererar ungefär tusen gånger till honom i sin avhandling, om Olof Lagercrantz, som jag just läser.

Det ena leder till det andra hela tiden. Tur att jag ska ha semester några dagar så att jag hinner läsa lite mer, och räkna lite mindre. Om inte DoktorT prompt tänker försöker få mig att göra utflykter och glo på stenhögar, förstås, men han brukar vara hänsynsfull nog och göra sådant på egen hand.

Förresten tycker jag det är uppiggande att det verkar uppstå kulturbråk ur tomma intet, precis som om materia och antimateria liksom kastar sig ifrån varandra och blir plötsligt mätbara. Som Agnes Lidbeck och Jan Guillou.

När jag kom hem, och maten stod i ugnen passade jag på att bläddra lite i Engdahls  bok. Läste innehållet. En essä, eller artikel, heter Livgivande natt. Jag hejdade mig innan jag började läsa den, tittade upp. Insåg att jag inte satt vid datorn på jobbet. Fördelen med analoga kottdjursböcker är att ingen så lätt kan övervaka exakt vad man läser.

Utanför läslistan

Jag fick för mig att det var dags för en ljudbok igen. Ljudböcker är sådär, det går långsamt och man kan irritera sig på inläsaren. Och man kan inte sätta märkpluttar där man vill. Men, ändå … Theodor Kallifatides Vänner och älskare. Lite mer än halva boken lyssnad. Jag är inte särskilt förtjust i att lyssna på Sven Wollter måste jag säga, han är alldeles för mycket skådespelare och dramatiserar som om det är radioteater. Och så slarvar han med artikuleringen och sluddrar ibland. Undrar hur mycket det påverkar uppfattningen av boken, egentligen? Det är lite väl många klichéartade formuleringar och beskrivningar. Ibland när ett resonemang startar, vet jag precis vilka ord som ska komma på slutet. Och så kommer de. Kanske beror det på inläsningen att det känns så? Vänner och älskare är väldigt … romantisk, kan man säga. Eller romantiserad är kanske ett bättre ord. I synen på kvinnor. Marja, som huvudpersonens snart döda hustru heter, finns liksom bara som bild, i behov av omhändertagande. Fast det är inte hennes mystiska sjukdom som gör det, utan huvudpersonens sätt att tänka och tala om henne.

Eftersom jag kom på att jag kanske kan, eller ska, eller behöver, inkludera några böcker av Kallifatides i den essä jag ska skriva i en av kurserna, gjorde jag en räd på Bokbörsen och införskaffade fyra stycken i ett svep. Bland annat den jag lyssnar på. Nu är jag lite rädd att jag ska höra Sven Wollters röst i dem alla.

Men, jag läser alldeles för mycket av svenska författare. Tror jag. Skönlitteratur alltså, filosofin är gediget utrikisk. Liksom den tekniska litteratur jag läser och skriver på jobbet.

I helgen läste jag ut Standardmodellen av Helena Granström. Ganska kul.

Drama

Häromkvällen när jag tankade bilen och stod och slötänkte, uppenbarade sig denna dramatiska syn framför mig. Jag kastade mig in i bilen efter telefonen för att försöka fånga den (synen alltså). Det blev väl ganska bra.

Nu ska jag läsa de sista tio sidorna av In i musiken. Ganska intressant bok. Jag känner en viss fördragsamhet med musiker som tycks engagerade och seriösa. Så till den milda grad att jag ska försöka lyssna på den förskräckliga jazzen med oupprört sinne.