När man inte har någon att prata med

Naturligtvis vet jag sedan länge att det inte är någon idé att diskutera de intrikata detaljerna i matematiska och fysikaliska tillämpningar, vilka approximationer som behöver göras på vilka grunder och hur man visar, eller gör troligt, att det överhuvudtaget går att göra så. Naturligtvis vet jag det. Jag kan knappt prata om det med någon på jobbet ens, det som handlar om mitt område. Det är för att det handlar om mitt område, och jag råkar vara specialist på det. Och när man jobbat så länge som jag, så har man mycket mer erfarenhet och känner till många fler intrikata detaljer, man har härlett ekvationer många gånger, än de flesta andra. Om man inte gjorde det, skulle man inte vara specialist, liksom. Så det finns aldrig någon att prata med. När jag upptäcker att jag behöver det, får jag tvinga en stackars kollega att lyssna. Han lyssnar oftast tappert och försöker komma med tama råd. Det är sällan de bidrar på ett direkt vis, det enda som bidrar är att han tagit sig tid att låta mig prata och då hör jag vad jag säger och kan korrigera mig själv, eller så kommer jag på  lösningen. Fiffigt tänkt där.

Ibland har jag försökt diskutera intressanta filosofiska frågor med utvalda offer i omgivningen, t ex på jobbet, men nu har det kommit till en punkt där det inte heller är någon idé. Och då är jag ändå bara på tredje kursen. Jag brukar börja entusiastiskt med något intressant som jag läst. Och så ska jag förklara det, och jag tycker jag förklarar problemet ganska klart och redigt, det brukar jag få som omdöme ganska ofta till och med, så helt taget ur luften kan det inte vara. Men det hjälper inte, för när jag har förklarat det intressanta problemet och just ska till och försöka diskutera olika angreppssätt, står den där människan som jag försöker prata med och ser ut som ett fån och säger Goddag Yxskaft. Och då blir jag ledsen och känner mig ensammast i världen.

Det spelar ingen roll att människor slänger sig med citat åt höger och vänster och låter som att de har läst och tänkt, sen när man synar saken så kommer man inte längre. Det är förfärligt.

Och ju mer jag läser, desto värre blir det. Hur kan det vara så?!

4 reaktion på “När man inte har någon att prata med

  1. Varför ställer du dig den sista frågan? Är det verkligen en äkta fråga? Har, som du vet, läst mycket av det du skrivit och hela tiden framställer du dig själv som en person som tänker längre, djupare och bättre än andra. Självklart känner man sig ensam då. Ingen kan ju utmana dig. Vad gäller jobbet så kan jag inte se någon lösning. Dina behov verkar, i mina ögon, lite ovanliga faktiskt. Eller så jobbar du på ett ställe med människor som befinner sig långt under din intellektuella nivå. Varför går du inte bara vidare och använder dina specialistkunskaper i en mer utmanande miljö? Den kanske inte finns? Är det inte en tillräckligt tillfredsställande känsla att känna sig överlägsen?

    • Men Eva, nu har du ägnat för mycket tid åt Instagram igen, ”framställer”?

      Frågeställningarna är mycket äkta, men de hör naturligtvis till det som inte går att tala om. Det är faktiskt väldigt intressant. Men här får jag gnälla när frustrationen rinner över! ?

      • Instagram har jag aldrig pysslat med och förstår inte varför du inte tycker mitt ordval (framställer) fungerar. Kanske tycker du det låter alltför utstuderat, som om du skulle ha valt att framstå på ett visst sätt. Det tror jag faktiskt inte alls att du gör! Men även om när man gör något helt och hållet naturligt så framstår man alltid på ett visst sätt inför andra. Hur det förhåller sig på din insida, utifrån ditt perspektiv, är en helt annan sak.

        Och gnäll på sin egen blogg är förstås något andra inte bör ha åsikter om. Men har aldrig märkt att du gnällt. Eller förresten, det har du ju gjort, nämligen över dumskallar! 🙂

        • I den formuleringen låter det som att avsikten antas vara planerad och uttänkt för att åstadkomma något: ”… hela tiden framställer du dig själv …”. Så upplever jag ibland sociala medier, men det kan ju vara på samma sätt där, att man bara tror det. Jag menar, det är skillnad på att se och göra sig en bild, och på att se och göra sig en bild av något man tror är avsett att göra en bild. (Och det blir säkert inte ens samma bild).

          Naturligtvis blir allt man gör, säger och skriver en bild hos den som ser, lyssnar och läser. Den har man inte så stor kontroll över. Inte heller över vad andra tror att man har för avsikter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *