Nu är han ute

Hans alltså.

En produktiv kväll, först gjorde jag en seminarieuppgift i filosofi-kursen. De här artiklarna i Oxford Handbook of Free Will är inte helt buslätta att läsa. Det vill säga man får lov att läsa långsamt och tänka, och sen läsa en gång till. De förutsätter en hel del, att man känner till både gamla och nya kontroverser och argument och motargument och begrepp och resonemang. Men nu har jag inte läst just det, om hur historien utvecklat sig, vilka varianter och argument som man vältrat sig i under olika epoker. En fascinerande sak inträffar när man läser en text flera gånger, jag är ju inte så väldigt van att göra det, för det mesta kan man läsa en gång och så har man koll. Men jag måste säga att det är rätt roligt med lite mer utmaningar, att tänka att man ska läsa en gång till och se vad som framträder då.

Det mesta man gör annars är ju ganska ostimulerande. Hur ofta har man intressanta samtal, t ex? Hur ofta är det verkliga utmaningar på jobbet, t ex? Det kan vara småtrevligt, och det kan vara småroligt, men riktigt jäkligt svårt, eller intressant? Inte så ofta. Och är det inte det man suktar efter mest av allt? Att det ska dyka upp sådant, eller att man ska hitta sådant som gör att man inte kan tänka sjuttioelva parallella tankar och det funkar ändå? Sådant som gör att man måste tokfokusera. Vilan i tokfokusering är underskattad. Det är den man vill åt.

Sen när jag läst och skrivit klart, eller snarare lite, om det moraliska ansvar man kan tänkas ha som agent-kausalist, läste jag ut Se på oss nu. Om Hans som drabbas av begär efter hälften så gamla Harriet, och lyckas rättfärdiga det hela och på något sätt tänka att hans fru ska förstå det, och äktenskapet ska bestå och allt ska vara frid och fröjd och han en fortsatt gift man med viss status och en trevlig älskarinna. Och hans manlighet, och barnen, och hans syn på sig själv och allt går förstås åt skogen. Efter halva boken var det mest patetiskt och överfokuserat på sexskildringar, men sen måste jag säga att berättelsen tog sig, en lite mer oväntad vändning. Det var nog egentligen mest intressant där mitt i, sen blev det lite väl skissartat och många lösa trådar igen på slutet. Lite mycket antydningar och inte så sammanhängande längre. Många spridda idéer som skulle samsas. Hur kom det sig att alla de tre viktiga manliga ”huvudpersonerna” i övre medelåldern samtliga var tvungna att skaffa sig älskarinnor t ex? På olika prövande sätt. En mycket ung, en som var muslim och en som var en gammal flickvän. Som om författaren ville svepa igenom ett helt gäng med uppfattningar och idéer i ett. Lite mycket och lite ofärdigt. Kanske var det den manliga vänskapen som var den enda beständiga i hela romanen.

Hyfsat bra. Nästa roman blir nog Jeanette Wintersons Vintergatan går genom magen. Ja, och så läser jag Stina Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk: kritikern Olof Lagercrantz, och Peter Bastians In i musiken.

En sak som lite irriterar mig är att det är samma böcker som recenseras i SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och några ställen till. Det blir en ganska liten aktuell samling. Kunde de inte recensera mer och lite olika?

5 reaktion på “Nu är han ute

  1. Att recensera olika är ju riskabelt, det förstår du väl!? Det skulle kunna avslöja en recensent med att läsa något som inte är accepterat i den klick hon eller han rör sig i.

    • Ja, det där är ju ett intressant problem. Thomas Anderberg skriver en hel del om det i sin bok ”Alla är vi kritiker”. Men om människor kunde skilja på sak och person lite bättre, och inte vara så hetsiga och lättkränkta, utopi, så borde det ju till och med gå och lära sig något om alla inte bara dansar kring samma pipa. Ja, det gäller ju kritiker också. Det kan inte vara omöjligt att underbygga sina tyckanden med argument som går att diskutera. Eller så är det det.

      • Man får antagligen sin plats i offentligheten för att man varit duktig på att passa in i mallen. Att då plötsligt befinna sig utanför den i något avseende kan innebära allt för stor risk för att bli förbisedd i fortsättningen.

        Tycker att mod borde löna sig i alla sammanhang, som någon typ av naturlag, men är inte så säker på att det faktiskt gör det. De som inte är rädda längre tappar kanske istället viljan att ens vara synliga i det offentliga, och ytterst få saknar dessa ”svårförståeliga” typer heller. På så sätt utvecklas ingenting. Men det var det väl inte fråga om heller.

        • Det är nog svårt att sticka ut alltför mycket om man är beroende av ett visst sammanhang. Såklart de är beroende av varann för jobb och uppdrag och att synas.

          Jag antar det också finns de som drar sig för att vara synliga i det offentliga. Det är kanske de som skulle passa bäst för uppdraget som sagt.

          Intressanta samband, det där.

          • Man bör inte ta för givet att folk som inte är framfusiga inte är intresserade. Men det är antagligen så det uppfattas numera. Mer introverta personligheter är inte nödvändigtvis blyga eller ovilliga att ta sig an ett uppdrag, men däremot kan ödmjukhet, kvalitetstänk och sund självkritik bli ett hinder i konkurrensen. Så länge det beror på hög beredvillighet till självberöm, om man ska komma fram i ljuset, kommer alltid de som är bäst på att skryta tomt att vinna. Det är på grund av detta som jag mår (nästan fysiskt) illa av allt prat om att konkurrens driver kvalitet. Makalöst vilken verklighetsuppfattning man har då! Det kommer inte heller att märkas att det blir lägre kvalitet eftersom den numera mäts efter andra mått. Kvalitet är inte längre så säkert någon kvalitet. Men om få inte längre vet vad det egentligen är så lider man inte. Eller så lider man, men vet inte av vad och av vilket orsak, och börjar lösa nya märkliga problem på fel ställen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *