Jag blir tokig

Filosofikursen jag går den här perioden heter Fri vilja och moraliskt ansvar. Det har jag visst inte skrivit tror jag. Förutom att jag antytt det via kursboken. Den kom häromdagen, den välmatade kioskvältaren The Oxford Handbook of Free Will, nu kan jag lämna tillbaka mitt låneexemplar. Jag tycker om att ha egen bok så att jag kan stryka under och skriva i marginalen.

Jag har några andra böcker i ämnet också. Eftersom jag har fuskläst en del. Eftersom jag tycker det är ett synnerligen intressant ämne. Fri vilja. Jag grubblar mig blå. Jag blir tokig. Är världen deterministisk, eller inte? Om den är det, eller nästan är det, hur kan vi ha fri vilja då? Om man inte kommer dragandes med några externa demoner förstås, eller trollkarlar, eller Gud. Men man behöver ju inte bestämma sig för hur man egentligen känner sig övertygad att det är, även om jag personligen skippar Gud, det finns tillräckligt mycket att grubbla på genom att bara tänka på hur det går ihop om det är si eller så. Alltså kan man ha fri vilja (eller snarare är det väl moralen man är ute efter att styra upp får man förmoda) under determinismen? Till exempel. Och utan determinism, hur ser fri vilja ut då? Ett problem för den religiöse är förstås det där med skuld och skam och bättra sig och straff, det funkar inte så bra om vi bestämmer oss för determinism. Hård sådan. Utan fri vilja. Eller det kanske det gör. Man kan ju bara bestämma sig för att folk är moraliskt ansvariga fast de inte kan hjälpa att de är som de är också.

En del bestämmer sig för att det går finfint att ha fri vilja trots determinism. Då bestämmer de sig för att den fria viljan fungerar som en sådan kula som rullar i en bana, eller kanske som sådan här vintersport, bob. Att man åker i en bana med kanter och inte vill hoppa ur. Typ att man vill vara kvar i banan. Då är man ju fri, om man är det, när man vill det. Om man hoppar ur banan slår man sig, men det kan man inte om determinismen gäller och man vill vara kvar i banan.

Egentligen tror jag att man tror att man har fri vilja, fast man inte har det. Det tycker jag är en kul tanke. Ännu roligare blir det att tänka att man inte har fri vilja, vilket ju betyder att det inte spelar någon roll vad man gör, för det följer i alla fall av vad som tidigare skett. Då tror man att man kan strunta i allt och göra det man vill, för man kan ju inte göra som man vill, förutom det man gör. Och det vill man, eller vill inte, men gör ändå. Av fri vilja som inte är fri. Och om jag nu tycker den intrikata rekursionen är kul, är det också redan bestämt av tidigare händelser, att jag ska sitta här och grubbla över det och tro att jag tänker.

Ja, och Hans har fått komma till litegrann. Fy sjutton så patetiskt han beter sig. Jag hoppas att boken skärper till sig, att det blir någon moralisk utveckling av något slag. Eller omoralisk, vem vet. Han verkar förresten inte handla av fri vilja precis, han vill ju inte. Fast han vill. Faktiskt, när jag tänker efter, så kunde man tillämpa Frankfurts hierarkier på honom! Han vill inte ha viljan att ägna sig åt erotiskt rumlande med Harriet. Men han gör det. (Ursäkta mitt finkänsliga uttryck, jag vill inte att man ska kunna googla sig till vad som helst här). Man kan fundera på om han är medvetslös, isåfall skulle han inte vara moraliskt ansvarig. Men det är han nog inte. Medvetslös alltså.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *