Den vita kon

Jag hade fel om den vita kon i förra inlägget. Igår när jag körde förbi stod den upp, och då syntes det att det är en humleko. Fast vit-beige och vit runt magen. Undrar hur den blev så, alla andra kor i hagen är svarta och vita. Undrar vilken udda gen som framträder helt plötsligt. Och jag undrar ännu mer hur tusan generna kan vara sådana så att pälsen konstant blir vit runt magen på korna. Tänk att ha en vitpälsgen som ger en viss färg runt magen! Vilken evolutionär fördel är det? Fast det är väl snarare så att det inte är en evolutionär nackdel antar jag. Någon ko, eller tjur, blev bältad av slump och det var inte så att hon, eller han, blev utstött ur flocken, bättre eller sämre på att jaga äta gräs, utan vips fanns det en massa kor som såg ut som humlor och de levde på lyckliga i godan ro, och förökade sig. Så måste det ha gått till.

Igår började jag läsa Geir Gulliksens, apropå kor, senaste bok Se på oss nu. Jag kanske inte avslöjar för mycket om jag bara nämner det ganska skruvade i att boken börjar med att han hjälper en kvinna att handmjölka sina bröst, eftersom de är på bröllop och bebisen inte är där, och det råkar bli som det blir. Faktiskt ett synnerligen absur(d)t sätt att börja en roman på. Sen kommer han väl att gilla henne fast han inte gillar henne, förstås, och var sjutton läste jag det senast. Någon som drogs till en frånstötande älskarinna. Minns inte. Vi får se hur det går. Men det verkar som om han har något bekymmer med manligheten och vill förvandla sig till väninna såhär i början (av boken, av förhållandet).

Steget till ägg är ju inte långt nu. Det finns väldigt många symmetrivarianter med bara fyra ägg kvar i förpackningen. Ett urval.

 

6 reaktion på “Den vita kon

  1. Menar du att en man har bekymmer med sin manlighet om han är vän med en kvinna utan att det handlar om uppvaktning? Kanske är det så, har funderat på det ganska mycket tidigare men tycker inte jag blivit klokare. Däremot tänker jag att det i alla fall är ett dåligt tecken om en man helst bara umgås med kvinnor och har svårt för att vara bland män.

    • Nej, det menar jag inte. Det är romanpersonen som själv reflekterar över att han har bekymmer med sin manlighet, när han å ena sidan tycker det är lite märkligt att hjälpa den här kvinnan, å andra sidan vill han inte vara sådan som inte kan göra sånt bara för att han råkar vara man, han vill inte vara främmande för något.

      Min, ogenomtänkta, tanke när det gäller problem med manligheten, är väl ungefär detsamma som att han problem med kvinnligheten. Dvs att ha bekymmer med sin identitet öht, är väl snarast ett problem med självkänslan, oavsett om man tänker det är sin manlighet, kvinnlighet eller någonannanhet. Tror jag att jag tänker. Dvs, det är kanske självkänslan i första hand att fokusera på. Vill ingenjören påstå … 🙂

      • ”Självkänsla”… jag blir inte klok på det vad det egentligen skulle vara. Första gången jag verkligen hörde det nämnas var inte så värst många år sedan. Hade då aldrig någonsin reflekterat över att man kunde ha eller sakna ”självkänsla”. Dittills hade jag bara använt ordet självförtroende, men förstod snabbt att det minsann inte ansågs vara samma sak. Nu kopplar du det till identitetskänsla och upplevelse av manlighet eller kvinnlighet. Hmm, väljer att tro att sann identitetskänsla och god
        så kallad självkänsla visar sig i total brist på fokus på sig som socialt objekt, sin identitet och om man är och lever i överensstämmelse med sitt kön.

        • Det verkar ju vara en bra beskrivning av självkänsla. Den här stackars Hans i boken reflekterar väldigt mycket över sig själv och vad han gör hela tiden, och vad han borde göra. Och särskilt, i alla fall i de första kapitlen funderar han ju över sig själv som man. Undrar hur han ska komma förbi det, det blir intressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *