Förklaringsmodeller

Om någon säger ”Man kan se det som moderna i ett högre ordningens system”, eller ”Om man går över till frekvensdomänen” så förstår jag precis vad saker och ting betyder, och jag ser det framför mig. Men om någon skriver ”En horisontell roman, berättad vertikalt.” så förstår jag inte alls. Vad sjutton betyder det?

Saken är ju den att frekvensdomänen är väldefinierad, en transformation. Istället för att se förlopp som funktion av tid, ser man dem som funktion av frekvens. Det är matematiskt. Man kan se hur det går till, man förstår precis hur tidsförloppet knölas till och rätas ut och delas upp på frekvenser. Man kan till och med stirra på ekvationen och se frekvenserna. Men en horisontell roman. Det finns inget, förmodar jag, är jag ganska säker på, universellt i det. Man måste vara på samma tankespår på något vis. Men det kanske inte betyder något, det kanske bara låter bra. Det gör det ju. Man förstår att saker går på tvärs, att de är ortogonala på något vis. Tror jag. Jag ska skriva en roman där jag ska använda frasen ”En roman i tidsdomänen, berättad i frekvensdomänen” någon gång. Om jag skriver en roman. ”Tidsdomän” tror jag att de flesta förstår vad det är, det är vår vanliga värld med tid, liksom.

Men Hans. Nu har jag läst halva romanen, jag tänkte nästan slänga den i från mig, det verkade inte bli mer spännande än att Hans tycker synd om sig själv nästan för att han är så patetisk av sig. Men, sådär i mitten ungefär händer ett par överraskande saker. Inte överraskande i någon stor skala. Men lite bara, ett par oväntade saker. Så det kan vara värt att läsa vidare. Hur ska du fixa detta, Hasse?

Samtidigt läser jag om libertarianismen, inte den politiska inställningen utan den som har med fri vilja att göra. De som säger att determinism och fri vilja inte går ihop, men lutar åt fri vilja. De måste också vrida ut och in på sig och konstruera kausaliteter och stå i för att det ska gå att få något vettigt ur det icke-deterministiska. Något som verkar som medvetenhet och frihet utan att precis vara slump. En utmaning.

Jag blir tokig

Filosofikursen jag går den här perioden heter Fri vilja och moraliskt ansvar. Det har jag visst inte skrivit tror jag. Förutom att jag antytt det via kursboken. Den kom häromdagen, den välmatade kioskvältaren The Oxford Handbook of Free Will, nu kan jag lämna tillbaka mitt låneexemplar. Jag tycker om att ha egen bok så att jag kan stryka under och skriva i marginalen.

Jag har några andra böcker i ämnet också. Eftersom jag har fuskläst en del. Eftersom jag tycker det är ett synnerligen intressant ämne. Fri vilja. Jag grubblar mig blå. Jag blir tokig. Är världen deterministisk, eller inte? Om den är det, eller nästan är det, hur kan vi ha fri vilja då? Om man inte kommer dragandes med några externa demoner förstås, eller trollkarlar, eller Gud. Men man behöver ju inte bestämma sig för hur man egentligen känner sig övertygad att det är, även om jag personligen skippar Gud, det finns tillräckligt mycket att grubbla på genom att bara tänka på hur det går ihop om det är si eller så. Alltså kan man ha fri vilja (eller snarare är det väl moralen man är ute efter att styra upp får man förmoda) under determinismen? Till exempel. Och utan determinism, hur ser fri vilja ut då? Ett problem för den religiöse är förstås det där med skuld och skam och bättra sig och straff, det funkar inte så bra om vi bestämmer oss för determinism. Hård sådan. Utan fri vilja. Eller det kanske det gör. Man kan ju bara bestämma sig för att folk är moraliskt ansvariga fast de inte kan hjälpa att de är som de är också.

En del bestämmer sig för att det går finfint att ha fri vilja trots determinism. Då bestämmer de sig för att den fria viljan fungerar som en sådan kula som rullar i en bana, eller kanske som sådan här vintersport, bob. Att man åker i en bana med kanter och inte vill hoppa ur. Typ att man vill vara kvar i banan. Då är man ju fri, om man är det, när man vill det. Om man hoppar ur banan slår man sig, men det kan man inte om determinismen gäller och man vill vara kvar i banan.

Egentligen tror jag att man tror att man har fri vilja, fast man inte har det. Det tycker jag är en kul tanke. Ännu roligare blir det att tänka att man inte har fri vilja, vilket ju betyder att det inte spelar någon roll vad man gör, för det följer i alla fall av vad som tidigare skett. Då tror man att man kan strunta i allt och göra det man vill, för man kan ju inte göra som man vill, förutom det man gör. Och det vill man, eller vill inte, men gör ändå. Av fri vilja som inte är fri. Och om jag nu tycker den intrikata rekursionen är kul, är det också redan bestämt av tidigare händelser, att jag ska sitta här och grubbla över det och tro att jag tänker.

Ja, och Hans har fått komma till litegrann. Fy sjutton så patetiskt han beter sig. Jag hoppas att boken skärper till sig, att det blir någon moralisk utveckling av något slag. Eller omoralisk, vem vet. Han verkar förresten inte handla av fri vilja precis, han vill ju inte. Fast han vill. Faktiskt, när jag tänker efter, så kunde man tillämpa Frankfurts hierarkier på honom! Han vill inte ha viljan att ägna sig åt erotiskt rumlande med Harriet. Men han gör det. (Ursäkta mitt finkänsliga uttryck, jag vill inte att man ska kunna googla sig till vad som helst här). Man kan fundera på om han är medvetslös, isåfall skulle han inte vara moraliskt ansvarig. Men det är han nog inte. Medvetslös alltså.

Den vita kon

Jag hade fel om den vita kon i förra inlägget. Igår när jag körde förbi stod den upp, och då syntes det att det är en humleko. Fast vit-beige och vit runt magen. Undrar hur den blev så, alla andra kor i hagen är svarta och vita. Undrar vilken udda gen som framträder helt plötsligt. Och jag undrar ännu mer hur tusan generna kan vara sådana så att pälsen konstant blir vit runt magen på korna. Tänk att ha en vitpälsgen som ger en viss färg runt magen! Vilken evolutionär fördel är det? Fast det är väl snarare så att det inte är en evolutionär nackdel antar jag. Någon ko, eller tjur, blev bältad av slump och det var inte så att hon, eller han, blev utstött ur flocken, bättre eller sämre på att jaga äta gräs, utan vips fanns det en massa kor som såg ut som humlor och de levde på lyckliga i godan ro, och förökade sig. Så måste det ha gått till.

Igår började jag läsa Geir Gulliksens, apropå kor, senaste bok Se på oss nu. Jag kanske inte avslöjar för mycket om jag bara nämner det ganska skruvade i att boken börjar med att han hjälper en kvinna att handmjölka sina bröst, eftersom de är på bröllop och bebisen inte är där, och det råkar bli som det blir. Faktiskt ett synnerligen absur(d)t sätt att börja en roman på. Sen kommer han väl att gilla henne fast han inte gillar henne, förstås, och var sjutton läste jag det senast. Någon som drogs till en frånstötande älskarinna. Minns inte. Vi får se hur det går. Men det verkar som om han har något bekymmer med manligheten och vill förvandla sig till väninna såhär i början (av boken, av förhållandet).

Steget till ägg är ju inte långt nu. Det finns väldigt många symmetrivarianter med bara fyra ägg kvar i förpackningen. Ett urval.

 

Fredagsmys

Det var något jag hade tänkt skriva upprört om. Något generellt samhällsproblem. Eller om det var något med trafiken. Det är också generellt förresten. Men det kommer jag inte ihåg nu. Fredagskvällen har spenderats på mysigt vis. Men intressanta frågeställningar och skriverier. Det hände sig som så att två inlämningsuppgifter skulle in i kväll, i olika kurser. Och vad kan vara mysigare en fredagskväll än att riktigt få vältra sig i intressant litteratur och intressanta tankar? Inte mycket, om man frågar mig. Alltså, nu när barnen är så stora så att de inte förväntar sig chips i soffan. Vilket de för all del nog aldrig gjort. Det är inte vår grej att tränga ihop oss och glo på TV, liksom. Även om vi nu råkar ha en TV. Senaste gången den var påslagen var för precis en vecka sen, då tittade jag nämligen på partiledardebatten.

Något som nästan är upprörande är att våra köksfönster är väldigt smutsiga. De blev det när grävmaskinen var här och röjde runt. Och sen dess har de tydligen inte tvättats. Jag fotade en morgon när solen låg på, och skickade bilderna till DoktorT. Men ingenting har hänt.

Däremot kör jag förbi några roliga kor varje dag, humlekor.  De ser ut som stora humlor, förutom den där vita, och den där som är en halvhumla. Rätt söta. De heter tydligen Belted Galloway, hittade jag när jag letade på nätet.

Det blev inte mer upprört än så.

En vanlig dag

På eftermiddagen någon gång, när jag gick för att pudra näsan efter en lång sejour med den i en rapport jag håller på att skriva, tittade jag av någon anledning i spegeln. Då la jag märke till två saker. Dels att jag glömt att ta på mascara idag. Dels att jag hade en brun fläck vid ena mungipan. Jag slickade på fläcken. Den var kvar. Jag tog vatten på en servett och gned. Då gick den bort. Det var alltså något intorkat som satt där. Som man kan förstå uppstod en kaskad av tankar. För det första; när kom fläcken dit? Men det var kanske egentligen den andra tanken, eller samtidigt två andra, som var mer angelägna: ”Varför har ingen sagt något?” och ”Har alla sett det hela dagen?” Vanliga personer kanske tänker, när de läser det här, att jag har diskreta och hänsynsfulla kollegor som inte generar mig med att tala om sådana pinsamheter. Men så är det naturligtvis inte alls. Den mest sannolika förklaringen är att de inte sa något för att de inte såg något. Min arbetsplats är trots allt ett ingenjörskontor. Lyckligtvis. Tänk hur det skulle vara på andra arbetsplatser när man kommer med kläderna ut och in, eller råkar ha glömt vissa detaljer i klädseln? Jag har skrivit om det förut, men det är alltid aktuellt. Man är en lyckans ost.

Men, det löste inte problemet med vad det var för fläck som satt där i mungipan. Kan det ha varit så att jag dreglat choklad kvällen innan? Men jag hade ju borstat tänder två gånger sedan dess. Och duschat. Vissa saker är rutin, annars skulle jag glömma dem. Kanske inte att duscha, eller borsta tänderna förresten, det vill jag inte tro. Men det händer att jag glömmer att äta frukost för att jag suttit och läst något intressant, och sen rusar iväg.

Man kanske tänker att det skulle lösa sig om jag bara tittade mig i spegeln lite oftare. Men det glömmer jag också.  Jag sätter min lit till ny teknik. En detektor monterad i ytterdörrens karm. Då kommer man inte undan. Den kommer att upptäcka allt!

När det ena leder till det andra

Så har det varit idag.

Först var det helt naturligt, jag höll på med några härledningar på jobbet. Det var integraler som skulle leda till något som kan programmeras och räknas på. Integral till differensekvation. Så’nt är rätt kul.

På lunchen läste jag lite, bloggar. Jag brukar läsa en blogg som jag tycker är ganska kul emellanåt, Manier och poesi. Poesi är, som vi vet, inte riktigt min grej. Men det är inte så mycket poesi i bloggen, jag tror faktiskt inte jag har sett någon alls. Eller så har jag glömt det. Men, idag läste jag några inlägg om böcker som bloggaren inte gillade, Rich boy och Vardagar. Och då blev jag såklart nyfiken, vad kan vara så uselt? Inte för att jag går omkring och tycker allt är bra, inte alls, nästan tvärtom förstås. Men om någon annan tycker att något är särskilt bra eller särskilt dåligt, visst blir man väl nyfiken på vad man själv tycker då? Detta har alltså resulterat i att jag reserverat ännu fler böcker på biblioteket. Det är ju inte så att jag tänker köpa dem, precis. Inte än i alla fall. Om de är bra. Kanske. Den första av dem, förresten, hade jag redan ratat efter att ha läst några recensioner på rekorderliga kultursidor, men nu har alltså ett kort negativt utlåtande fått mig att tänka om. Eller i alla fall bli nyfiken. Visst är världen konstig?

Sen har jag ägnat mig åt korrespondens. Igår mailade jag till ett företag och klagade på deras aggressiva och otrevliga försäljare som inte ens borde ha ringt upp mig. Jag fick en ursäkt. Det kostade ju ingenting. Förra veckan mailade jag till Adlibris och frågade om de möjligen hade någon idé om när min försenade bok kommer. Idag, en vecka senare, fick jag svar. Med ungefär samma ordalydelse som det mail jag fick som talade om att min bok var försenad. Jag fick alltså ett mail från Adlibris kundtjänst som talade om att min försenade bok var försenad för att den var försenad. Att jag inte tänkte på det. Jag blir trött på sådant meningslöst nonsens. Sen skulle jag visst vara glad över att de gjorde mig tjänsten att skicka den andra boken jag beställde samtidigt, separat. Samma effekt hade det blivit om jag gjort två separata beställningar också, de framställde alltså en icke-tjänst som en tjänst. Undrar vilka de tror de lurar med sådant nonsens och icke-service? Ja, och sen var det ytterligare en liten mailkorrespondens som jag helst inte vill kännas vid. Jag mailade ett antikvariat och begärde faktura på den bok jag köpt och fått, men inte fått faktura på. Jag vill ju inte ha påminnelseavgifter och inkasso och betalningsanmärkning, liksom. Två gånger mailade jag. Och så fick jag svar. Att jag ju redan betalat boken, med kreditkort, direkt, när jag köpte den. Det hade jag glömt.

Så var det med den saken. Och nu ska jag läsa ut Alla är vi kritiker, och det slog mig att jag har en Filosofisk Tidsskrift liggande, den senaste, som innehåller en artikel som verkar intressant Den svårfångade konsten. Det ena leder till det andra. Vad det har lett till tänker jag inte tala om.

Varannan dag

Jag har bestämt mig för ett skrivprojekt till kursen. En text jag började skriva på tidigt i somras. Helt plötsligt tog texten stopp och jag la den i träda. Men för ett par veckor sen tog jag fram den igen, dammade av och modifierade några detaljer, en ganska central detalj faktiskt, tyngdpunkten förskjöts en aning. Och vips verkar det utvecklingsbart, i alla fall tillräckligt för kursen. Men, ett problem har uppstått. Varannan dag tycker jag projektet är genialiskt, utvecklingsbart, djupsinnigt, förträffligt, etcetera, etcetera. Varannan dag, eller oftare, tycker jag det är helt dumt. Meningslös upprepning. Allt har sagts förut, på samma sätt, gäsp. Inte en sådan text till, man dör. Och så vidare.

Ganska jobbigt.

Men jag har ju varit med förr. Långa rapporter att mota i uppförsbacke, ändlöst träning för något mål långt bort. Det går upp och ner, platåer, och sen händer något. Ibland blir det förstås inte bra i alla fall, där på slutet. Det är som en blomma man rycker kronbladen av, älskar, älskar inte. Jag vet inte vad det sista kronbladet kommer att säga.

Jag har börjat läsa Anita Desais Dagens klara ljus och är drygt halvvägs genom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker. Den förra börjar jag komma in i, så att läsningen får eget inre driv snarare än ett yttre. Den senare är riktigt, riktigt bra. Luddiga begrepp som äkthet, originalitet, komplexitet och skönhet. Från vems perspektiv, och hur ska man veta? Jag tycker det kommer så nära medvetandefilosofiska reflektioner, alltså när jag själv tänker på det jag läser. Men det är inte konstigt, Anderberg var filosof utöver kritiker.

Man kanske blir orolig över att ingenjören ska förvandlas till något icke-ingenjörskt. Men jag kan komma med lugnande besked. Jag ägnar just nu en stor del av tiden, dvs den på jobbet, åt diskretisering av momentekvationen, samt olika korrelationer för värmeledning. Så det finns ingen akut anledning till oro.

Det äggskalerar

Det märks på FB-flödet att valet närmar sig. Andelen ”ni röstar väl inte på SD”-uppmaningar, med tillhörande texter eskalerar expontentiellt. Gud vad trött jag blir på det. Kan de inte skriva vad de röstar på istället? Eller duger vadsomhelst?

Faktum är att jag nästan känner mig kränkt av att se detta. Tror de att SD-sympatisörerna lurar i vassen en masse i deras FB-krets? Kanske skulle de se över sin lista då, om nu oron är så stor. Fast, å andra sidan, om de var säkra på att sympatisörerna var obefintliga till antalet, skulle de inte behöva lägga ut detta, och alltså inte få visa upp godheten. Silly me.

Jaja, jag är bara på dåligt humör över att att få detta tjat i ansiktet dag ut och dag in, vid så bara en liten ynka titt.

Nu ägnar vi oss åt något roligare. Till exempel har jag efter många umbäranden och bedrövelser äntligen kunnat hämta fjärrlånet av en spännande kursbok The Oxford handbook of Free Will. Måste vara en riktig kioskvältare, min för tre veckor sen gjorda Adlibris-beställning av denna bok är försenad. Ett annat exempel på något roligt är att jag efter tips börjat testa ett litet program, Scrivener, för att hålla ordning på mitt skrivprojekt. Verkar lovande. Jag har läst färdigt De tyngdlösa av Valeria Luiselli. Sådär, skulle jag säga. Den var rätt bra i början, i alla fall så man ville fortsätta läsa. Men sen tyckte jag det blev lite tradigt på slutet, fragmenteringen gick på tomgång. Jag har läst alla recensioner, eller i alla fall många, de är lyriska över det sinnrika sättet att skriva. Jag kan förstå, om man läser ohyggligt mycket mer skönlitteratur än vad jag gör, att man kanske blir lite less på same same. Och då är det förstås piggt med något som är rekursivt och liksom går i sig självt och flyter ihop. Men ändå, lite konstruerat blir det allt. Nu vet jag inte riktigt vad den ville säga. Den är lite som Offills bok, som jag skrev häromdagen, den var också lite kul, snabbläst, men samtidigt lämnade den inga spår. Jag markerade en sida i De tyngdlösa, den där hon skriver om analytiska och syntetiska satser. Hon ger standardexemplet på en analytisk sats: ”Alla ungkarlar är ogifta män”. Men den syntetiska skrattade jag i alla fall åt: ”Alla gifta män tror att långvarig lycka är att dansa med den fulaste kvinnan i hela sitt liv.” Det är kanske inte så kul när allt kommer omkring.

Men, några nya ägg-symmetrier kan vi titta på: