Den där Mary

Jag har grubblat på en grej. Nej, förresten, två. Igår började jag läsa De tyngdlösa av Valeria Luiselli när jag kom hem från jobbet, jag kom ganska långt innan annat blev akut. Men, den är ju fasligt lik Jenny Offills Avd. för grubblerier, i upplägget. En mängd fragmentariska stycken. Ja, och Agnes Lidbecks Finna sig är också lite sådär fragmentarisk, fast i lite längre stycken. Ja, och då tänkte jag ”det var ju modernt”. Det var det ena grubblet.

Det andra grubblet handlar om metafysik och Stefan Löfven. Och det kan ju verkar lite märkligt, visst undrar man hur det kan hänga ihop? Ja, förutom om man tänker tanken att ”existerar han verkligen?”, det blir ju lite metafysiskt. Men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på Stefan och Mary. Mary har bott hela sitt liv i ett svart-vitt rum, fast jag föredrar att tänka att det nog är hennes värld som är svart-vitt, jag står inte ut med tanken på att hon bott i ett rum hela sitt liv. I alla fall är hon världens främsta forskare i färgernas neurovetenskap, kan man säga. Hon vet allt om seendets neurofysiologi, t ex vet hon allt om att se färger. Förutom en sak. Hon har aldrig sett färger själv, förutom svart och vitt. Alltså, hävdar dualisterna (de som inte tycker det duger med fysiken för att förklara medvetandet) att hon inte kan veta hur det är att se något rött. Till exempel. Hon har inte den erfarenheten, och fakta kan inte säga något om den erfarenheten. Alltså saknar hon något, någon kunskap som man bara kan få genom något annat än fakta.

Nu kan man ju ha invändningar mot detta, och det har jag, men … det är här Stefan kommer in. Stefan Löfven. Och en stor mängd andra politiker förstås. Stefan Löfven och de andra ska försöka bestämma sig för en massa saker som de inte har en aning om, de har ingen erfarenhet alls, och de matas med olika typer av fakta. Man kan vara säker på att ingen av dem, eller deras statssekreterare, är super-briljant som Mary. De är helt enkelt rätt medelmåttiga kan man rimligen anta. Så hur ska de någonsin kunna ta vettiga beslut? Jag är visserligen övertygad fysikalist, jag tror att medvetandet kan förklaras i fysiska termer, inget annat verkar vettigt. Men, det är inte utan att jag tycker dualismen har starka argument när man ser ett vardagligt försök, det som politiker ägnar sig åt, till tillämpning.  Å andra sidan kan man ju inte vara säker på att besluten skulle vara vettiga även om fysikalismen vore sann. Det är inget som säger att det nödvändigtvis är bra beslut som fattas, även om möjlighet till full kunskap finns. Till det behövs en mer förnämlig processenhet. Hjärna kallas den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *