Valet är nära

Det är väl sådär fyra veckor till riksdagsvalet. Inte bara sådär, utan precis faktiskt. Jag har märkt att det kommit upp en massa extraskyltar på olika ställen i stan, t ex vid infarten till idrottshuset och andra ställen där man tänker sig att folk kanske ändrar riktning och stannar upp lite för att se sig för. Antar jag. Men det har också märkts under en längre tid på facebook. Särskilt intensivt propageras för att inte rösta på SD. Detta görs på olika sätt, dels genom att påpeka att SD ljuger (genom att komma med den rätta statistisken eller tolkningen av den), dels genom att påpeka att SD är nazister.

Detta fenomen (alltså denna ivriga postning av anti-SD-propaganda) får mig att undra några saker. För det första undrar jag om dessa personer tänker att deras vänkrets består av en sådan stor andel SD-anhängare att de frenetiskt måste posta ett par gånger om dagen för att omvända dem. Och om de nu tror det, tror de verkligen att dessa postningar kommer att omvända dem? Jag är benägen att svara nej på båda frågorna. Så, varför postar de? Det finns två möjliga alternativ. Det ena är att de inte riktigt tänker alls, utan helt enkelt bara måste sprida vidare denna viktiga information, utan att bry sig om dess inverkan. Det andra är att de bara måste tala om, hela tiden, var de själva står. Säkert definiera sig i de godas skara. Ibland är det i form av guilt trip, om du inte aktiv är emot är du för. Dvs, om du inte också lägger upp sådant här på din FB-sida, kommer jag tro att du är SD:are. Behöver jag skriva hur illa jag tycker om ett sådant sätt att argumentera?

Avklarat beting

Egentligen var det inget planerat beting, men det blev lite som ett projekt, att läsa allt som kommit ut på svenska av Michel Houellebecq. Idag läste jag ut den sista av de böckerna, hans essä om H.P. Lovecraft. Jag har inte läst något alls av Lovecraft, men hört talas om honom en del. Han är alla nördiga sextonåriga killars favoritförfattare. Men jag kände mig inte så sugen, eller när jag var sexton kände jag inte till H.P. Lovecraft alls faktiskt. Däremot läste jag trilogin om Ringen sommarlovet det året jag skulle fylla femton.

Kanske läser jag något av Lovecraft nu, vem vet.

Jag gillar samtliga av Houellebecqs romaner som jag läst, Elementarpartiklarna, Kartan och landskapet, Underkastelse, Refug, Konkurrens till döds, Plattform och så essän om H.P. Lovecraft. Den bästa var Refug, den sämsta Konkurrens till döds. Underkastelse, som man läst en del om, tycker jag var lite lam. Jag hade större förväntningar på de kontorversiella inslagen, men för mig verkade den mest handla om bedagade medelålders män som suktar efter femtonåringar. Förtäckt.

Plattform tycker jag var ganska sympatisk, den där Houellebecq visade upp någon form av mänsklig värme tillsammans med misantropin och ensligheten.

I essän om H.P. Lovecraft fick man förståelse för de teman som går genom alla böcker. Sex förstås. Och pengar. Men också meningslösheten och misantropin. Och de där nördiga fakta-avvikelserna i något udda ämne. De verkar Lovecraft-inspirerade, i alla fall om man tolkar det han själv uppmärksammat hos Lovecraft.

Det ska väl finnas några dikter översatta också, kanske ska jag leta upp dem för fullständighetens skull. Även om poesi inte riktigt är vad som brukar tilltala mig. I och för sig kanske man kan ha gott hopp när det gäller en författare som Houellebecq.

På hela taget diskuterar han existensen, och de viktigaste inslagen i den. Inte ens de verkar hålla hela livet, eller ge det mening. Ganska deprimerande skulle man kanske tycka. Men det tycker inte jag, jag tycker det är klarsynt och realistiskt. Det finns ingen mening, det är bara att inse. Man får hitta på den själv. Dit verkar hans romanfigurer, hans alter egon, inte riktigt ha kommit.

 

Lojhet är uppfinningarnas moder

Efter att ha spenderat flera dagar med att titta på hur grävmaskinen förvandlar området kring huset till något som kan vara grund för en trädgård, dvs jordytor för sådd och plantering, kände vi att lite slappande kunde vara på sin plats. Så jag snurrade omkring i min hängstol, som längtat efter att få en plats, och DoktorT låg utslagen i hängmattan, och så diskuterade vi den hippa cykelhjälmen Hövding, som ingen av oss någonsin kommit på tanken att i praktiken använda. Däremot har det hänt att vi diskuterat själva företeelsen och företagsidéen. Jag påminde mig att jag nyligen sett en uppfinning på samma tema, något uppblåsbart som ska dra barn upp ur djupt vatten. När jag tänker på saken funderar jag på hur det ska gå till med tanke på att den lilla uppblåsbara bubblan såg ganska liten ut. Alltså jag oroar mig för lyftkraften. Men jag antar att det är en vederhäftig ingenjör som räknat på saken, så det går säkert bra.

Men, lojhet stimulerar kreativitet, så jag kom förstås på en helt lysande uppfinning, i samma anda. Jag tänkte såhär att fotbollsspelare ju tydligen brukar spela teater och fejka att de blivit tacklade. De faller som käglor på fotbollsplanen för minsta lilla vindil. Och det är ju ett problem. Så om man liksom anbringar en sensor på dem, som registerar kraftimpuls och vinkel och hastighet och träff mot mark och sådant. Och kanske noggrant avstånd till andra fotbollsspelare, så skulle man via en intrikat algoritm kunna avgöra om de blivit fällda av en motståndare eller bara mentalt känner för att trilla. Och om de inte blivit fällda, för att det inte finns någon impuls på deras kropp, eller för att de varit en halvmeter ifrån en motståndare, eller en halv centimeter kanske, så skulle hela den fejkade fotbollsspelaren, han som falskeligen faller, färgas röd.

Denna lilla innovation skulle kunna strama upp fotbollsspelande till en mer dygdernas sport. Det tänkte jag.

Och då är jag inte ens det minsta intresserad av fotboll.

Nitton dagar

Så lång tid tog det att bygga altanen. Nu är det klart. Sånär som på lite finsnickeri kring dörrar och fasad som jag kommer att ägna några timmar i veckan som kommer. Men alla konstruktioner, all trall, alla avslutningar. Helt klart. Precis som jag tänkt, att min sista semestervecka skulle kunna ägnas åt … typ semester. Nu blir det kanske inte riktigt så i alla fall, eftersom en grävmaskinist kommer att börja iordningsställa ytorna imorgonbitti kl 7. Men det enda jag behöver göra då är att ta beslut och dirigera, jag kommer inte att behöva jobba själv. Tror jag. Jag ska sitta på altanen och läsa och se på när han gräver och grejar. Kanske behöver jag flexa några fysiska skills med att skyffla igen grus kring plintarna. Men annars.

Förändringen på dessa nitton dagar kan vi se nedan.

 

Den 18:e juli.

 

Den 5:e augusti. Inte exakt samma vy, men man ser samma stenar där i i bortre änden, till höger, i alla fall.

Så. Vad ska vi läsa imorgon då?