Den där Mary

Jag har grubblat på en grej. Nej, förresten, två. Igår började jag läsa De tyngdlösa av Valeria Luiselli när jag kom hem från jobbet, jag kom ganska långt innan annat blev akut. Men, den är ju fasligt lik Jenny Offills Avd. för grubblerier, i upplägget. En mängd fragmentariska stycken. Ja, och Agnes Lidbecks Finna sig är också lite sådär fragmentarisk, fast i lite längre stycken. Ja, och då tänkte jag ”det var ju modernt”. Det var det ena grubblet.

Det andra grubblet handlar om metafysik och Stefan Löfven. Och det kan ju verkar lite märkligt, visst undrar man hur det kan hänga ihop? Ja, förutom om man tänker tanken att ”existerar han verkligen?”, det blir ju lite metafysiskt. Men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på Stefan och Mary. Mary har bott hela sitt liv i ett svart-vitt rum, fast jag föredrar att tänka att det nog är hennes värld som är svart-vitt, jag står inte ut med tanken på att hon bott i ett rum hela sitt liv. I alla fall är hon världens främsta forskare i färgernas neurovetenskap, kan man säga. Hon vet allt om seendets neurofysiologi, t ex vet hon allt om att se färger. Förutom en sak. Hon har aldrig sett färger själv, förutom svart och vitt. Alltså, hävdar dualisterna (de som inte tycker det duger med fysiken för att förklara medvetandet) att hon inte kan veta hur det är att se något rött. Till exempel. Hon har inte den erfarenheten, och fakta kan inte säga något om den erfarenheten. Alltså saknar hon något, någon kunskap som man bara kan få genom något annat än fakta.

Nu kan man ju ha invändningar mot detta, och det har jag, men … det är här Stefan kommer in. Stefan Löfven. Och en stor mängd andra politiker förstås. Stefan Löfven och de andra ska försöka bestämma sig för en massa saker som de inte har en aning om, de har ingen erfarenhet alls, och de matas med olika typer av fakta. Man kan vara säker på att ingen av dem, eller deras statssekreterare, är super-briljant som Mary. De är helt enkelt rätt medelmåttiga kan man rimligen anta. Så hur ska de någonsin kunna ta vettiga beslut? Jag är visserligen övertygad fysikalist, jag tror att medvetandet kan förklaras i fysiska termer, inget annat verkar vettigt. Men, det är inte utan att jag tycker dualismen har starka argument när man ser ett vardagligt försök, det som politiker ägnar sig åt, till tillämpning.  Å andra sidan kan man ju inte vara säker på att besluten skulle vara vettiga även om fysikalismen vore sann. Det är inget som säger att det nödvändigtvis är bra beslut som fattas, även om möjlighet till full kunskap finns. Till det behövs en mer förnämlig processenhet. Hjärna kallas den.

Fördelen med tjänsteresor

Taxi, hyrbilar, flygplatser, trånga flygplan, hotell, konferensrum, restauranger. Eviga möten. Och sällan hinner man riktigt se var man är. Så ser tjänsteresor ut. Jag erkänner att det inte är det roligaste jag vet.

Men ibland blir de ganska bra. Flygresan är inte alltför lång, planet är inte alltför trångt, man slipper vara social på kvällen. Då hinner man läsa, om man nu inte måste förbereda arbetsdagen. Men ibland hinner man båda. Två böcker läste jag på den 1,25 dygn långa tjänsteresa jag just kommit hem från. Förutom förberedelser. Mycket lyckat.

Först satt jag en timme och läste på en indisk restaurang. Och åt. Det var åratal sen jag var på någon indisk restaurang. Det var gott. Och lite för mycket. Men innan dess hade jag förstås läst på planet.

India House Chicken Sizzler, Naan-bröd (vitlök).

Sen gick jag tillbaka till hotellet, 150 meter. Och läste. Och jobbade. Och läste. Och så läste jag ut boken; Du tror du vet allting, av Marie Peterson. Jag tänker nog inte skriva så mycket om den, inte just nu i alla fall. Men nu har jag läst Marie Petersons tre romaner. Och det är på samma sätt som med Houellebecqs böcker. Igen. Det finns ett övergripande tema, en övergripande stämning, samma personer, fast på olika sätt.

Morgonutsikt från åttonde våningen.

På morgonen såg det ut såhär. Då blev det inte mycket läst, för då var det möte hela dagen. Men på flygplatsen, på planet och sista resten i hängstolen hemma blev Finna sig, av Agnes Lidbeck, läst. Nu har vi ett antal kvinnohistorier, vi har Therese Bohmans, Lena Anderssons och så har vi Agnes Lidbecks kvinnor. Det ska jag tänka på. I Finna sig hade alla vuxna personer fyrbokstaviga namn, Anna, Jens, Ivan, Siri. Och barnen fembokstavs, allitterationer. Bara en sån sak. Jag blev ju lite sur på Anna, precis som jag blir sur på Ester och Marina/jag/Karolina. Det är väl förtusan bara att skärpa sig! Nehej, inte det … Och Anna, sluta att spegla dig så himla mycket, andra människor bryr sig inte om hur du ter dig.

Morgonutsikt från altanen, med ett ”dagens urval”, det är från i lördags morse tror jag. Jag hade ”Du tror du vet allting” på lut redan då, men annat kom före.

Och idag förväntar jag mig leverans av två bokpaket med böcker som ska läsas i kurserna. Precis on time.

Annars har jag problem med äggen i äggkartongen, ibland är det svårt att få fullständiga symmetrier i den.

Naturligtvis finns det ett antal andra val för olika sorters semi-symmetrier här, men den här var väl en av de snyggaste i alla fall.

Zombies

Jag har några bekymmer med zombie-argumentet.

Min zombie är tänkt att vara precis som jag, fysiskt, men sakna medvetande. Om zombier är möjliga, skulle det alltså betyda att man kan ha skillnader i mentala fakta utan skillnader i fysiska fakta. Och det går inte fysikalister med på. Så zombie-argumentet vill låta påskina att fysikalismen är falsk. Såhär ser det ut:

  1. Zombier är tänkbara
  2. Om zombier är tänkbara är de möjliga
  3. Om zombier är möjliga är fysikalismen falsk.

Slutsats: Fysikalismen är falsk.

Om premisserna är sanna är slutsatsen sann, det är ett giltigt argument. Men … alltså, jag har bekymmer med den andra premissen här. Bara för att man kan tänka zombie, och det inte är en motsägelse i den premissen, så betyder det ju inte att de är möjliga. Alltså inte verkligt möjliga. Jag menar, man kan tänka enhörning också, och en massa märkliga saker. Men det gör ju inte att enhörningarna är möjlig för det. Eller kentaurer, eller Zeus, eller för all del Gud (man skulle väl kunna modifiera det där till ett Guds-bevis också kom jag på nu utan att ha tänkt igenom saken, eller så kan man bara argumentera för att Gud är en zombie kanske, om det går fel). Att tänkbarhet medför möjlighet måste man se som en svaghet här, om man inte tänker sig ett väldigt svagt möjligt, som inte förpliktigar till någon som helst verklighet. Och hur skulle det gå med medvetandet då? Då blir det ju också mestadels overkligt, och då verkar det ju inte vara något annat än fysikaliskt för det mesta. Faktiskt verkar det nästan leda till att vi är zombier allihopa. I verkligheten, eftersom vi kan tänka det. Obehaglig tanke.

Och allt är som vanligt igen

En jobb-vecka har gått och semestern känns avlägsen, allting är som vanligt igen. Nästan i alla fall. Jag börjar fjärde året med distans-studier. Förra gången jag började fjärde året med universitetsstudier var det sista året. I alla fall om vi talar grundutbildning, civilingenjörsutbildningens kunskapsmassa läste man på den tiden på fyra år. Den här gången lär det inte vara det sista året, det finns så mycket intressant att läsa och jag har inget särskilt mål. Jag läser planlöst. Eller det gör jag egentligen inte, men stigen vecklar ut sig efterhand. Det blir det som verkar kul att läsa. Det dröjer ytterligare en vecka innan man kan registera sig, och sen en vecka till innan kurserna kommer igång. Jag kan knappt vänta! Fast det behöver jag inte heller, jag har skaffat litteraturen och börjat bläddra. Skrivandet kan man alltid ägna sig åt, det är praktiskt, för delar av det går sen att använda.

Idag hämtade jag det jag reserverat på biblioteket, några H P Lovecraft, hur jag nu ska klara av att läsa det. Inte för att jag är rädd att skräcken är skräckig, utan mer att jag är rädd att den blir tråkig. Men texterna är inte alltför långa.

Vad kan man säga mer, gräsmattan har kommit igång och vi har planterat två äppelträd och några hallonbuskar. Allt är som vanligt. Och jag har läst en udda bok, Undersökning i en bassäng, av Marie Peterson. Hon var en av handledarna på förra kursen, och naturligtvis blev jag nyfiken. Det är inte en bok man glömmer direkt, samtidigt som personerna fortsatte att vara otydliga boken igenom, lika otydliga som deras egna diffusa och hemliga problem, kanske. Intressant bok. Nu har jag fortsatt med Harriet av samma författare. Verkar lovande.

Valet är nära

Det är väl sådär fyra veckor till riksdagsvalet. Inte bara sådär, utan precis faktiskt. Jag har märkt att det kommit upp en massa extraskyltar på olika ställen i stan, t ex vid infarten till idrottshuset och andra ställen där man tänker sig att folk kanske ändrar riktning och stannar upp lite för att se sig för. Antar jag. Men det har också märkts under en längre tid på facebook. Särskilt intensivt propageras för att inte rösta på SD. Detta görs på olika sätt, dels genom att påpeka att SD ljuger (genom att komma med den rätta statistisken eller tolkningen av den), dels genom att påpeka att SD är nazister.

Detta fenomen (alltså denna ivriga postning av anti-SD-propaganda) får mig att undra några saker. För det första undrar jag om dessa personer tänker att deras vänkrets består av en sådan stor andel SD-anhängare att de frenetiskt måste posta ett par gånger om dagen för att omvända dem. Och om de nu tror det, tror de verkligen att dessa postningar kommer att omvända dem? Jag är benägen att svara nej på båda frågorna. Så, varför postar de? Det finns två möjliga alternativ. Det ena är att de inte riktigt tänker alls, utan helt enkelt bara måste sprida vidare denna viktiga information, utan att bry sig om dess inverkan. Det andra är att de bara måste tala om, hela tiden, var de själva står. Säkert definiera sig i de godas skara. Ibland är det i form av guilt trip, om du inte aktiv är emot är du för. Dvs, om du inte också lägger upp sådant här på din FB-sida, kommer jag tro att du är SD:are. Behöver jag skriva hur illa jag tycker om ett sådant sätt att argumentera?

Avklarat beting

Egentligen var det inget planerat beting, men det blev lite som ett projekt, att läsa allt som kommit ut på svenska av Michel Houellebecq. Idag läste jag ut den sista av de böckerna, hans essä om H.P. Lovecraft. Jag har inte läst något alls av Lovecraft, men hört talas om honom en del. Han är alla nördiga sextonåriga killars favoritförfattare. Men jag kände mig inte så sugen, eller när jag var sexton kände jag inte till H.P. Lovecraft alls faktiskt. Däremot läste jag trilogin om Ringen sommarlovet det året jag skulle fylla femton.

Kanske läser jag något av Lovecraft nu, vem vet.

Jag gillar samtliga av Houellebecqs romaner som jag läst, Elementarpartiklarna, Kartan och landskapet, Underkastelse, Refug, Konkurrens till döds, Plattform och så essän om H.P. Lovecraft. Den bästa var Refug, den sämsta Konkurrens till döds. Underkastelse, som man läst en del om, tycker jag var lite lam. Jag hade större förväntningar på de kontorversiella inslagen, men för mig verkade den mest handla om bedagade medelålders män som suktar efter femtonåringar. Förtäckt.

Plattform tycker jag var ganska sympatisk, den där Houellebecq visade upp någon form av mänsklig värme tillsammans med misantropin och ensligheten.

I essän om H.P. Lovecraft fick man förståelse för de teman som går genom alla böcker. Sex förstås. Och pengar. Men också meningslösheten och misantropin. Och de där nördiga fakta-avvikelserna i något udda ämne. De verkar Lovecraft-inspirerade, i alla fall om man tolkar det han själv uppmärksammat hos Lovecraft.

Det ska väl finnas några dikter översatta också, kanske ska jag leta upp dem för fullständighetens skull. Även om poesi inte riktigt är vad som brukar tilltala mig. I och för sig kanske man kan ha gott hopp när det gäller en författare som Houellebecq.

På hela taget diskuterar han existensen, och de viktigaste inslagen i den. Inte ens de verkar hålla hela livet, eller ge det mening. Ganska deprimerande skulle man kanske tycka. Men det tycker inte jag, jag tycker det är klarsynt och realistiskt. Det finns ingen mening, det är bara att inse. Man får hitta på den själv. Dit verkar hans romanfigurer, hans alter egon, inte riktigt ha kommit.

 

Lojhet är uppfinningarnas moder

Efter att ha spenderat flera dagar med att titta på hur grävmaskinen förvandlar området kring huset till något som kan vara grund för en trädgård, dvs jordytor för sådd och plantering, kände vi att lite slappande kunde vara på sin plats. Så jag snurrade omkring i min hängstol, som längtat efter att få en plats, och DoktorT låg utslagen i hängmattan, och så diskuterade vi den hippa cykelhjälmen Hövding, som ingen av oss någonsin kommit på tanken att i praktiken använda. Däremot har det hänt att vi diskuterat själva företeelsen och företagsidéen. Jag påminde mig att jag nyligen sett en uppfinning på samma tema, något uppblåsbart som ska dra barn upp ur djupt vatten. När jag tänker på saken funderar jag på hur det ska gå till med tanke på att den lilla uppblåsbara bubblan såg ganska liten ut. Alltså jag oroar mig för lyftkraften. Men jag antar att det är en vederhäftig ingenjör som räknat på saken, så det går säkert bra.

Men, lojhet stimulerar kreativitet, så jag kom förstås på en helt lysande uppfinning, i samma anda. Jag tänkte såhär att fotbollsspelare ju tydligen brukar spela teater och fejka att de blivit tacklade. De faller som käglor på fotbollsplanen för minsta lilla vindil. Och det är ju ett problem. Så om man liksom anbringar en sensor på dem, som registerar kraftimpuls och vinkel och hastighet och träff mot mark och sådant. Och kanske noggrant avstånd till andra fotbollsspelare, så skulle man via en intrikat algoritm kunna avgöra om de blivit fällda av en motståndare eller bara mentalt känner för att trilla. Och om de inte blivit fällda, för att det inte finns någon impuls på deras kropp, eller för att de varit en halvmeter ifrån en motståndare, eller en halv centimeter kanske, så skulle hela den fejkade fotbollsspelaren, han som falskeligen faller, färgas röd.

Denna lilla innovation skulle kunna strama upp fotbollsspelande till en mer dygdernas sport. Det tänkte jag.

Och då är jag inte ens det minsta intresserad av fotboll.

Nitton dagar

Så lång tid tog det att bygga altanen. Nu är det klart. Sånär som på lite finsnickeri kring dörrar och fasad som jag kommer att ägna några timmar i veckan som kommer. Men alla konstruktioner, all trall, alla avslutningar. Helt klart. Precis som jag tänkt, att min sista semestervecka skulle kunna ägnas åt … typ semester. Nu blir det kanske inte riktigt så i alla fall, eftersom en grävmaskinist kommer att börja iordningsställa ytorna imorgonbitti kl 7. Men det enda jag behöver göra då är att ta beslut och dirigera, jag kommer inte att behöva jobba själv. Tror jag. Jag ska sitta på altanen och läsa och se på när han gräver och grejar. Kanske behöver jag flexa några fysiska skills med att skyffla igen grus kring plintarna. Men annars.

Förändringen på dessa nitton dagar kan vi se nedan.

 

Den 18:e juli.

 

Den 5:e augusti. Inte exakt samma vy, men man ser samma stenar där i i bortre änden, till höger, i alla fall.

Så. Vad ska vi läsa imorgon då?