Nymänniskor

Jag funderar på om Michel Houellebecq har läst Lars Gustafssons dikt Elegi över en död labrador:

”Du hade kunskaper
som jag skulle ha offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.”

Houellebecq skriver i Refug:

”Godhet, medkänsla, trohet och altruism förblir alltså ogenomträngliga mysterier för oss, trots ade alla rums i en hunds begränsade kroppshydda.”

Eller också fyller hunden en annan funktion, för den ursprungliga Daniel sällskap, för de klonade framtida Daniel en länk till något känsloliv de inte har.

Begäret, som inte stämmer överens med kroppens fysiska attraktivitet, sexuell njutning som livets mening, ensamhet, lycka och evigt liv. Det blir ingen ordning på existensen. Jag tycker Houellebecq fortsätter på Camus spår, meningslösheten, döden som förtidig självvald lösning (i alla fall för Daniel i Refug). Men nymänniskorna verkar ju inte ha en mer meningsfull tillvaro de heller. Försöken att odla bort begären. Men man undrar ändå varför de där nymänniskorna ska leva, de har ju skittråkigt, förmedlar bara minnen. Som ytterligare en förstärkning av meningslösheten. Och varför klonas de, vad ska de göra? Ingenting verkar det som. De väntar. Religiös väntan på en framtid. Det är kanske inte en slump att det är tvåtusen år framåt i tiden.

Refug gav mer att tänka på än de tidigare böckerna jag läst. Samtidigt framstår bättre de frågor, teman, som upptar Houellebecq, de är återkommande och behandlas från olika perspektiv i de böcker jag läst, de handlar om samma frågor. Det är väldigt mycket mer intressant att läsa något som verkar ha en grundläggande tanke, jämfört med det som bara är avsett att underhålla i stunden, eller det som bara antyder.

Och provokationerna, antar jag, kommer sig av att den som läser tänkt på samma fråga, men på ett annat sätt än författaren. Houellebecq vågar ju uttala tankegången, inte bara antyda den, som framstår som det fega sättet att närma sig olika stora frågor.

Om det bara skulle finnas en riktigt stor fråga, så måste den ju handla om meningen med existensen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *