Underkastelse

Jag fortsätter hetsläsandet av Michel Houellebecq. Underkastelse läste jag ut igår. Idag började jag på Refug. Och så är jag på femtonde sången i Iliaden, äntligen kommer väl Patroklos igång nu, det man väntat på genom hela dödandet och alla svarta gudinnor och mängderna som bitit i gräset.

Men Underkastelse. Jojo, muslimska broderskapet kniper åt sig presidentposten, universitetslärarna måste konvertera till islam, kvinnor får inte arbeta. Och unga hustrur ordnas till de konverterade. Houellebecq skriver ju bra, på det sättet att det inte är tråkigt att läsa. Men idéroman? Det är ju inga särskilt djupa resonemang precis. Det är ju inte så att man tänker ”tänk om”. Några köttstycken kastas ut som att läraren Francois (var farao är svansen på c) verkar ha något ouppklarat förhållande till gud, meningen med livet, det eventuella självmordet och sexualiteten. I de böcker jag hittills läst av Houellebecq är det ju samma huvudperson, den ensamme medelålders mannen som verkar komma till insikt att sex med unga kvinnor kanske inte kommer att ge livet total tillfredsställelse och mening trots allt. Han verkar gilla väl lagad mat, Francois, men lever på micromat och hämtmat. Och alkohol. Mängder. Inte ens intellektuell förkovran verkar intressera honom särskilt mycket. Kanske kunde självmord vara en lösning, som det är för Jeds far i Kartan och Landskapet.

Naturligtvis tänker man på Meursault i Camus Främlingen som inte heller bryr sig så mycket. Men Meursault är inte lika besatt av sex. Det har kanske med tiden författaren lever i att göra. För Underkastelse har ju övertydliga referenser, helt uttalade till och med, till sexuell underkastelse och dominans. Även om det inte utvecklas något särskilt utöver att Berättelsen om O nämns.

Om det nu ska vara satir, som jag läser överallt att det ska vara, är den ju inte lika raffinerad som t ex Orwells Djurfarmen (varför jag just kom att tänka på den, antagligen för att Iliaden inte kan betraktas som satir, eller?). Det skulle lika gärna kunna vara den gubbsjuka medelålders mannen som drömmer om att få sina sexuella fantasier, med fyra femtonåriga flickor som underdåniga hustrur, uppfyllda. Men, en sådan fantasi kan ju bara en man utan erfarenhet av tonårsdöttrar ha. Betänk, fyra stycken! Det är helt absurdt (-dt-)! Som om Houellebecq testar olika sätt att uppfylla den fantasin, och hur det isåfall skulle gå till.

Mest intressant i romanen var nog resonemangen om hur de olika partierna skulle förhandla, och varför det skulle kunna gå på det sättet. Kanske är det vad man skulle kalla idéerna?

Men, jag har blivit förvånad tidigare, när kritiker skrivit om idéromaner, t ex Therese Bohmans Den andra kvinnan, om ensamhet, kvinnoroll och klass. Men jag uppfattade den som ganska ytlig när det gällde just det. Även om det var en mycket underhållande roman. På samma sätt är det med Underkastelse, den är underhållande, Houellebecq skriver så att man aldrig har tråkigt. Det är till och med ganska roligt ibland. Det finns trots allt en del självinsikt i utsagor som att: ”Att spana på kvinnors lår och i förlängningen föreställa sig fittan just där de möttes var en process vars inneboende upphetsning stod i direkt proportion till längden av blottade ben.”

När jag läser sådant, tänker jag att man är säker på att boken har skrivits av en man, och jag undrar när man undrar, eller inte ens tänker på, om en bok har skrivits av en man eller en kvinna. Och jag tänker också att jag undrar hur en bok som bara bytte kön på personerna skulle te sig. Ganska intressant; att föreställa sig vad som sker i förlängningen av det V som börjar vid axlarna och går över magrutorna. När jag skriver boken kommer jag naturligtvis att hitta på en mer elegant formulering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *