Det är över

Väntan.

Väntan på beskedet. Antagningbeskedet. Lyckan är lokalt total, eftersom jag kom in på de tre kurser jag hade satt högst och vill läsa. Eller skriva. I år blir det mest skrivkurser, Kreativt Skrivande III och Att skriva kritik och essäistik. Och ytterligare en kurs i filosofi, den tredje trettiopoängskursen, påbyggnadskursen. Så nu vet jag vad jag ska göra i höst och i vinter och nästa vår. Ha jätteroligt. Skrivkurserna innebär en hel del läsande också förstås, det ingår både lite mer teoretiska delar och en del skönläsande, men inte på samma sätt som kurser i filosofi eller idéhistoria, vad jag hittills erfarit. Så jag hoppas jag ska få tid att läsa mer av det insamlade som ligger på hög och längtar efter läsning.

Jag har stora förhoppningar på kritik- och essäistik-kursen, den ska bli så himla kul. En oroande sak är bara att en del av kurslitteraturen handlar om musik. Musik? Jag och musik är en historia för sig. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, eller i perioder gör jag det, men jag har inga medvetna, avancerade reflektioner i frågan. Genom mina bröder har jag tvångslärt mig saker jag inte velat veta. Man inser lätt hur genant det var för en teoretiskt insnöad tonårsflicka att till allas förvåning excellera i quizzerna som hölls på musiklektionerna i nian (på gymnasiet såg jag till att slippa musiken), bara för att man råkade känna igen och känna till allsköns märkliga hårdrockare och andra, på grund av det där ofrivilliga lyssnandet. Nu verkar det som om Store Son tagit upp morbrödernas mantel, helt plötsligt kan jag saker om rappare som jag aldrig skulle lära mig frivilligt. Men, ändå. Musikkritik? Det blir garanterat roligt, på ett o-roligt sätt, om jag ska försöka mig på det.

Men, jag har naturligtvis en teori om varför jag är avogt inställd till musik. Det är nämligen så att jag hör väldigt bra. Jag hör lätt när det skär sig nämligen, så jag har kommit fram till att jag har sådan känsla för toner, eller om vi ska snacka fysik, eller musik, för frekvenser, amplituder och fasvridningar, att det mesta låter rätt illa. Om det inte är perfekt. Det är alltså min precisa känsla för musik som gör att jag har svårt att lyssna på det mesta. Det har jag kommit fram till. Det finns bara en räddning. Och det är texterna. Där har ju många rappare något att komma med. Om de bara inte hade så embarliga ljudspektrum tillsammans med texterna.

Filosofi, förresten, blir naturligtvis skojigt det också, det är en självklarhet. Jag hoppas att årets utbud av delkurser kommer att passa mig. Jag vill läsa mer politisk filosofi, mer filosofihistoria, mer metafysik, och ja … en del moralfilosofi kanske?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *