One down

Jag läste ut Michel Houllebecqs Kartan och Landskapet. Mycket bra. Möjligen måste jag tänka på exakt vad som var bra. För det första var det en så’n bok där man vill fortsätta läsa. Det har blivit några sena nätter när jag haft svårt att lägga ifrån mig den. Jag gillar utvikningarna om ämnen som kommer förbi, ett resonemang om vilka som väljer Mercedes A, C och E-modeller. Eller synpunkter på silikonbröst och eutanasi. Till och med en referens, inte ens en blinkning utan helt uttalad, till Wittgenstein, hans slutord i Tractatus. Där undrar jag lite om han inte hade kunnat låta bli att vara så övertydlig. Sen har vi en typ av bisatser som får en att skratta till ofrivilligt mitt i något makabert skeende, som: ”Det var alltså så doktor Petissaud tillbringade sina kvällar istället för att, som de flesta av sina kollegor, ägna sig åt beskedliga orgier med slaviska prostituerade.”

Egentligen handlar boken om konstnären Jed, som har ett hat-kärleksförhållande med sin varmvattenberedare. Det blir aldrig någon riktig ordning på Jed. Alltså ordning som att skaffa familj och barn och hus och vanligt liv, liksom. Såklart det inte blir, då skulle det knappast gått att skriva om honom, vilket är trist när man tänker efter. Såklart det måste gå att skriva om en vanlig Jed som slappar vid TV:n och inte får så mycket gjort. Det får inte bokens Jed heller, förutom ibland när han konstnärar sig som en galning, men i övrigt verkar han mest vegetera.

Jag måste antagligen fundera ett par dagar. Fast då har jag väl börjat på ytterligare någon bok. Två till Houellebecq ska jag hämta på bibilioteket imorgon, sen har jag läst deras utbud. En sak som jag funderar på är hur han skiljer sig från kvinnliga författare. Det kan ju inte vara för de psykologiskt djupa skildringarna som boken är bra t ex. Det måste vara något annat, en stiliserad verklighet, Kartan och landskapet t ex, vars skillnad illustreras direkt av texten. Kanske.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *