Upprepning

Jag läser Iliaden igen. Jag läste den för två år sen på sommarkursen Trojanska krigetNu ingår den igen i årets sommarkurs om Mytologins värld. Nu kommer jag att komma ihåg första raden, sådant där som är ytligt trevligt, antar jag, att minnas: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs” (översättningen av Ingvar Björkeson). Andra upprepningar är Platons skrifter, som jag länge tänkt läsa igenom. Jag har läst många av dialogerna, men inte alla, och inte i någon ordning. Sokrates försvarstal läste jag igår. ” … – skäms du då inte att sträva efter så mycket pengar, rykte och ära som möjligt, men varken ägna möda eller intresse åt insikt, sanning och själens största tänkbara förbättring?” Det är sådant som fascinerar mig, hur kan människor lägga så mycket intresse och möda på ytan, på att få det att se ut som någonting, jag vet inte vad, utan någon märkbar täckning? Blir inte livet väldigt tomt om man bara strävar efter att byta till en ny bilmodell eller att bygga en pool? Kanke inte, jag vet inte. Jag vill bara ha mera bokhyllor.

Men jag byggde en blomlåda, och där planterade jag en ros och en klematis. Tanken är att de ska växa och ge liv åt entrén. Innan dess hade DoktorT gjort fundamentet till ett entrédäck, och jag och Lille Son skruvat ihop själva däcket. Det blev rätt bra, faktiskt. Trevligt. Jag satt där och läste igårkväll när jag väntade på att Lille Son skulle komma farande in sin gamla Volvo som hörs över hela området. Rosen är en röd klängros, Sympathie, och klematisen vit, Huldine. Jag har tänkt att de ska göra sig bra mot den svarta väggen. Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts tänkte jag.

Annars är det mest upprepning. Vår och försommar brukar försvinna i en jobbdimma. Det händer nästan varje år. Varje år tänker jag att nästa vår och sommar kommer jag vara närvarande och riktigt se våren och sommaren. Men det har snart gått trettio år. Det har gått upp för mig att det nog kommer att vara såhär. Kanske är det inte jobbet, kanske är det jag. Men jag har skruvat entrédäck, och jag har byggt en blomlåda. Och jag har planterat en massa, och planerat också. Och jag har legat i hängmattan som jag skaffade, och läst. Och jag har Iliaden, Platons skrifter och Enuma Elish under läsning. Och Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet. Jag har fotat de fyra rävungarna som busar på vår tomt och fågelungarna som äter solrosfrön. Två veckor till semester, det är ganska mycket som ska göras, men det hinns med det som hinns med helt enkelt. Sen. Sen. Då har jag tänkt skruva altan, läsa och skriva. Det verkar väl bra?

Grannen har semester låter det som, de var relativt högljudda ikväll när de tog avsked av gäster, och nu hörde jag städningen, flaskorna klirrar. Semester nu? Är inte det lite tidigt det, sommaren har knappt börjat. När jag var mycket grön hade jag semester efter midsommar. Men det betyder att man får börja jobba igen runt 20:e juli, om man tar fyra veckors semester vilket är normalt för blåbär utan barn. Och det var inte roligt. När andra gick på semester. Så de senaste mer än tjugo åren har jag förlagt semestern  de två sista veckorna i juli och de två första i augusti. Då är det mer fart när man kommer tillbaka och det är stimulerande.

Nu var det där med upprepning. Jag läser nästan inte bloggar mer, jag skummar rubriker. De flesta människor har sina käpphästar och upprepar dem hela tiden. Det är trist när man vet vad som ska skrivas. Ingen idé att läsa. Det fascinerande är att det innebär att jag också gör så, men i mitt eget fall kan jag naturligtvis inte se det lika lätt. Det grubblar jag på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *