Ett världsligt mysterium

Eftersom jag just gått, eller går, igenom en traumatisk sjukdomsperiod, dvs jag har kraftig hosta och drabbades till och med av plötslig feber och andningsbesvär som föranledde besök på vårdinrättning, så aktualiserades vissa funderingar jag haft till och från. Dvs funderingen på läkemedelsförpackningsstrategien. Såklart.

Alltså, hur tänker läkemedelsföretagen när de stoppar in följesedeln, som man ändå slänger, med all ändlös information i förpackningen. Finns det en branschstandard för hur man packar den till exempel? Jag tycker alltid att jag får upp den sablarns följesedeln istället för Iprenen som jag är ute efter. Så måste jag mecka bort den och sen kan jag klicka ut min Ipren. Det är ett störningsmoment tycker jag.

Doktor T  hade ett förslag, att följesedeln ligger till vänster om man har förpackningen läsbar framför sig. På Ipren och Alvedon verkar det stämma. Men sen kommer Strepsil och bryter mönstret. Har branschen kommit överens om att göra det slumpartat så att man inte riktigt ska kunna välja bort det?

Ja, inte vet jag. Men nu har jag besegrat Ipren, Alvedon och Strepsil i alla fall. En förpackning vardera. Men, tänk om de är slumpartade inom sin egen sort? Då blir jag galen.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Det man vet mest

Idag på jobbet gjorde jag i princip tre olika saker. Alla sakerna gjorde jag i rollen som specialist, vilket är min roll på jobbet. Det finns saker jag kan rätt mycket om, och som jag ständigt lär mig mer om och liksom breddar. Jag tycker det är kul att se helheter, både fördjupningarna och helheterna. Man får lov att byta perspektiv, ibland handlar det om att lösa specifika tekniska problem, för det mesta begripa varför något blev som det blev och om det är fysikaliskt riktigt att det blir så. Ibland handlar det om att begripa om något är viktigt eller inte, och vad som gjorts och hur det ska fortsätta och hur det passar in i en allmän strategi. Det är ganska varierat.

Men, någon gång under dagen, det var nog vid något tillfälle när jag tog en paus och läste en del annat, som det slog mig att jag aldrig någonsin skriver här på bloggen om det jag egentligen kan mest om. Jag skriver om en massa andra saker, men inte det jag jobbat med i snart trettio år.

Det är ganska lustigt.

Eller inte.

Jag läser en bok

För övrigt ser jag att jag inte börjat göra en lista över årets läsning, jag ska ta tag i den saken. Jag har i vanlig ordning läst en del tyngre kurslitteratur, många artiklar och andra texter, och inte jättemycket skönlitteratur, än så länge, i år. Jag har tänkt ägna sommaren åt en del skönlitteratur, följa Stephen Kings råd att läsa mycket helt enkelt.

Men jag började läsa en bok igår, som jag nästan läst ut, kanske hinner jag läsa ut den ikväll, Cecilia Davidssons Detta ska passera. Den är mycket lättläst, och som kvinna i passande ålder hittar jag ganska mycket att känna igen mig i. Inte allt förstås, och jag tycker kanske att hon tar lite för lätt på barnens vilja, men då är ju jag ganska blödig när det gäller mina egna, numera faktiskt unga vuxna, barn. Jag har en fjärdedel av boken kvar att läsa, så jag tänkte inte göra en sammanfattning av den, det är alltid speciellt intressant att se hur författare knyter ihop sin historia. Det ska bli roligt att läsa. En sak jag tänkt speciellt på är de många detaljer som huvudpersonen, Sara, reflekterar över. Och hur skissartade en del personer är utan att det egentligen blir konstigt.

Men, anledningen till att jag överhuvudtaget tyckte jag skulle skriva om detta istället för att ägna hela kvällen åt mind-body-problemet som egentligen hade varit det normala, är att jag råkade läsa en recension av boken. Jag läste nämligen Svenska Dagbladets litteraturlista, dit romanen tagit sig in. Och där läser jag om en recensent som skriver om ”blodfattig vuxenprosa”. Då blir man ju nyfiken. Så jag läste den recensionen. Och jag tänker att egentligen skulle tidningarna skriva ut åldern på sina recensenter, naturligtvis kan inte en person som nyss gått ut skolan ha en chans att begripa något om livet med sin begränsade livserfarenhet. Jag måste komma ihåg det, jag måste komma ihåg att fråga vem recensenten är innan jag läser. Inte för att jag inte skulle läsa, men för att jag mer ska få en bakgrund till den idévärld som boken läses ifrån. Då kan man nämligen, i luckorna, se en sak, man kan se livserfarenheten. Och den är intressant.

Nu måste jag nog läsa klart å det snaraste.

Att skriva

Stephen Kings skrivhandbok Att Skriva. En hantverkares memoarer har stått på min läslista länge. Den fanns på litteraturlistan redan i den första kursen i Kreativt Skrivande, men jag lyckades inte läsa den då. En anledning är att jag inte läst någon av Stephen Kings böcker, och jag har aldrig känt mig lockad till det. De verkar helt enkelt inte vara den typ av litteratur jag uppskattar. En annan anledning är att jag har ett motstånd mot att läsa creative writing-böcker. De associerar till självhjälpsböcker, och alla tips och råd är nog i all välmening, och kanske ger insikter, men jag vill ändå hellre ägna tiden åt att göra. Alltså antingen läsa, eller skriva. Och då menar jag läsa skönlitterärt eller kurslitteratur. Okej, nu var ju de här skrivhandböckerna kurslitteratur, och jag har läst flera stycken, jag lovar. Men jag känner i alla fall motstånd.

I vilket fall som helst föll det sig som så att jag började läsa Stephen Kings Att Skriva. Den visade sig vara både hysteriskt rolig och innehöll några handfasta, praktiska tankar om skrivande. ”Om du vill bli författare” skriver han ”är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.” Det påminner mig om vad jag någon gång läst om löpning, jag trodde det var i James F Fixx legandariska bok Löpning, som jag lusläste från pärm till pärm när jag var femton år, men jag hittar i alla fall inte stället nu när jag letar efter det. Det han, eller någon annan, skrev var i alla fall att om man vill bli bra på att springa ska man träna det. Man ska träna det man vill bli bra på helt enkelt. Jag vill bli bra på att tänka. Så jag antar att jag får träna på det. Men jag fuskar lite med att läsa och skriva också.

Men om vi återgår till Att Skriva. Vad ska man säga om de viktigaste insikterna? En är ”bort med adverben”. Jag håller med. Sen om miljöbeskrivningar. Det tycker jag är ganska trist att läsa, och jag skriver inte gärna hur mycket som helst, och eftersom jag får medhåll av King är jag nöjd: ”Det höves oss icke att förlora oss i beskrivandets djungler bara för att vi kan.” Första utkastet skrives med arbetsrumsdörren stängd, den andra med dörren öppen. Det är väl en ganska bra bild.

Sen skriver han något som påminner om Söderberg i Doktor Glas. Han skriver att det han vill är att framkalla resonans. Doktor Glas ville framkalla något slags känsla. Det verkar ligga något i det. Det kan man tänka på.

När det gäller skrivarkurser är King lagom entusiastisk över deras nytta. I alla fall som avgörande för skrivandet. Det är kanske trevligt att få åka på skrivarkurs (han verkar mena en sådan där man under en viss tid helt ägnar sig åt skrivande): ”Men sanningen är att vardagens alla små avbrott och störande inslag inte tycks ha någon särskild negativ inverkan på vad man skriver, utan rentav kan vara till hjälp. Det är ju faktiskt det lilla gruskornet som hamnat innanför ostronskalet som får pärlan att växa, inte att ostronet åker på ostronkonferens.” Och det kan väl rent generellt vara till tröst för alla oss som sliter med att förstå något här i världen och hallucinerar om den där sammanhängande tiden att läsa och tänka. Det kanske helt enkelt funkar ändå.

När det gäller att veta när ens text är färdig, skriver King något i stil med att man bara vet det när den är färdig. Jag har harvat med min text under två år nu, Kreativt Skrivande I och II. Och den har växt, och personerna går på tomgång, och det känns som jag skriver allting gång på gång. Inga nya händelser, inga nya insikter. Men så igår helt plötsligt, skrev jag några rader. Och när jag skrivit dem tänkte jag ”Men oj, det där var ju slutet.” Det verkade stämma! Så nu finns det ett utkast till någon slags historia. Och nu ska jag nog ägna sommaren åt att skriva om den en gång till, strama upp, balansera, korrigera felaktigheter i tider och andra ologiskheter. Ta bort meningslösa personer och utveckla några andra. Och ja, temat dök upp av sig själv också, precis som King påstår. Kanske tycker jag boken var bra, eftersom den stämmer med min upplevelse och mina tankesätt. Och jag känner mig fortfarande inte sugen på att läsa Stephen Kings romaner. Men, den är skrivboken var ju bra. Och läsa mer ska jag.

Och kanske läser jag ingen sommarkurs, utan läser annat istället. Till exempel ett par böcker om fri vilja, som jag tycker är ett extremt intressant fenomen.

Sol ute, sol inne

Man vaknar på morgonen. Solen tittar in i köket på morgonen och sen går den runt huset och tittar in här och var. Men träden står praktiskt utplacerade och takutsprånget där solen är hetast är stort så den slickar bara golvet litegrann. Vitsipporna översvämmar skogsbacken och blåmesarna har flyttat in i holken jag satt upp. Att läsa och skriva har hög prioritet idag.

Det finns många intressanta metafysiska frågor att fundera över. I kursen snuddar vi mest över alla begrepp. Som vanligt slår det mig att många föreställningar tycks finnas för att försöka hantera svåra matematiska begrepp. Om man bara använde sig av lite matematiskt tänkande skulle flera svårigheter kunna undvikas. Men, i vanlig ordning tycks matematiken stängd för de flesta. Undrar egentligen varför det är så? Det kan man grubbla sig fördärvad på.

En annan sak man kan grubbla sig, kanske inte precis fördärvad, på är några av samtidens skandaler. De jag tänker på är Svenska Akademien och den jävsartade tjänstetillsättningen vid Centret för rasismforskning i Uppsala. Om vi tar den första, finns det säkert mycket att säga om den, men en sak som jag tycker är extra lustig är de tre kvinnor som försvarar en av männen som liksom blivit symbol för Akademiens tröghet. Eller vad man ska kalla den. Varför försvarar han sig inte själv? Om han inte försvarar sig själv, kanske inte kvinnor med uppenbar personkoppling borde göra det, vilken trovärdighet har det? För all del finns ju en kvinna med uppenbar personkoppling som gör sitt bästa för att misskreditera honom också, men den trovärdigheten har också bias. Mannen säger kryptiska saker, och sen tolkar kvinnorna. Åt det håll som deras personliga relation pekar. Det är himla märkligt.

Jag vet inte hur man kan förstå det. Men nu har jag äntligen kommit till den fria viljan i metafysiken.