Allt detta skrivande

En anledning, av flera, till att jag började läsa distanskurser i humaniora var att jag tänkte att övning i skrivande, genom inlämningsuppgifter, essäer, uppsatser, skulle vara bra. Jag tyckte jag behövde bli bättre på att skriva. Jag tyckte nämligen det gick ganska trögt att skriva tekniska rapporter på jobbet. Det var själva känslan jag egentligen ville förändra. Det gick inte trögt i själva verket, i meningen producerad text, det blev och blir en massa text. Men det har nästan alltid känts trögt. Kanhända är det lite långsökt att kurser i humaniora skulle förändra känslan av att skriva tekniska rapporter, men jag tänkte väl helt enkelt att mängdträning var bra. Typ som att konditionsträning alltid är bra oavsett vilken sport man vill ägna sig åt.

Och nu är det verkligen ett evigt skrivande. Och läsande förstås.

I alla fall idéhistoriker verkar ha ett intressant sätt att jobba på, där själva skrivprocessen ses som forsknings-/analysprocessen! Inte som vi vanliga ingenjörer, som räknar och löser problem, och antecknar under tiden, och sen skriver rapport. Eventuellt har vi skrivit vissa obligatoriska avsnitt, som en inledning, och förutsättningar och metod eller metodik, och sådant, ganska tidigt, men de tunga avsnitten med analysen och resultaten och slutsatserna, de kommer när arbetet är klart. Då skriver man. Tänka och räkna och tänka först, skriva sen. I idéhistoria är det läs och skriv samtidigt. Jag säger inte att det är tokigt. Bara ovant.

En annan sak som är ovan för en stackars ingenjör är den slapphänta hanteringen av det här med metoder och metodik, något man för övrigt inte verkar göra någon ansträngning att skilja åt. I en text, Lennart Olaussons Från text till text, inser jag varför man ser så lätt på saken: ”använd vilka metoder du vill bara du kommer fram till något spännande och intresseväckande!” Där ser man! Dessutom kan man läsa vad jag redan noterat när det gäller ämnet: ”Man behöver läsa stora mängder litteratur […]”. Så var det med den saken. Man kan se en skillnad mellan idéhistoria och filosofi, i alla fall om man jämför de båda B-kurserna sådär subjektivt, det är mindre i mängd att läsa i filosofi, men det kräver långsammare läsning och omläsning. Idéhistoria kör helt på bulk-träning, men det är en smart idé att markera det man tycker är intressant, annars hittar man aldrig tillbaka till det.

Idag har jag börjat läsa en bok som jag tipsades om, hittat på antikvariat: Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Den verkar behandla en fråga som jag grubblar på, eller ett område, hur kan vetenskapliga resultat förstås av icke-experter? Själv blir jag ofta frustrerad av att läsa populärvetenskap, det är för översiktligt, lösryckt och för många påståenden som inte motiveras. Jag tycker inte jag förstår något mer alls. Inte ens när jag vet att jag egentligen vet något om området. Det är som om den populärvetenkapliga texten beskriver något helt annat, lösryckt, ytligt. Och det verkar som om den här boken ger mig stöd för den synpunkten …

Jamen, det var ett nedslag i vardagen, för övrigt har jag konstruerat ett myggfönster, som jag just håller på att bygga också.