Ett löst mysterium

Vi bestämde oss för att trotsa långfredagsfisken och göra lasagne till middag idag. De senaste sju åren har lasagnen nästan alltid lagats av Doktor T, men idag tog jag tag i saken. En sak som alltid förbryllat mig är åtgången av lasagneplattor när Doktor T lagar lasagne. Av någon anledning går det åt  många fler än när jag gör, och det är ändå lika stora formar och jag tycker nog att jag täcker köttfärssåsen, och inte gör jag färre varv heller. Så när köttfärssåsen var gjord och ostsåsen kokad, Doktor T rev faktiskt osten, skred jag till verket; ett lager köttfärsås, ett lager plattor, ett lager ostsås. Sen började jag om med köttfärssåsen, men då ropade Doktor T till; ”Men, ska du inte ha ett lager plattor till?

Det var då, i den sekunden, allting uppenbarade sig. Jag insåg hur det hängde ihop med plattåtgången, och Doktor Ts livslånga lasagnetillverkningserfarenhet fick sig en törn: kunde det vara möjligt att plattorna skulle läggas på annorlunda sätt? Doktor T hävdade att Bonniers kokbok förordade hans sätt att lägga plattorna. Jag hävdade det jag bergssäkert vet, att jag alltid lagt plattorna som jag gjorde nu och att det sannolikt kom från första gången jag läste receptet, sen dess har jag nämligen inte använt recept när jag lagat lasagne. Men jag vet inte varifrån mitt förstagångsrecept härstammar.

Osäkerheten var enorm, hur ska lasagneplattor egentligen läggas?

Vi har två exemplar av Bonniers kokbok, vi konsulterade den, Doktor T kände ett behov av upprättelse och jag kände ett behov av bevis ety jag tyckte det var märkligt att lägga dubbla lager på det där sättet med bara lite ostsås emellan, och dessutom blir det osymmetriskt på översta lagret då som ska vara ostsås, det var vi båda överens om. Och asymmetrier måste alltid motiveras väl enligt min ingenjörska uppfattning.

Nåja, Bonniers kokbok säger, vi tar det ordagrant: ”Varva köttfärssås, lasagneplattor och ostsås i en smord ugnssäker form. Avsluta med ostsås.”  (s. 70 i upplagan från 2002). Enligt min uppfattning kan detta inte tolkas på annat sätt än köttfärssås, plattor, ostsås, köttfärssås, plattor, ostsås … Jag gör bara en repetition av mönstret. Jag kan inte göra tolkningen köttfärsås, plattor, ostsås, plattor, köttfärsås, plattor, ostsås … som DoktorT har gjort i hela sitt liv. Nu finns det för all del inget som hindrar att man tänker utanför boxen och åstadkommer sin egen varvning, men i vilket fall som helst fick jag enförklaring till varför det går åt många fler plattor när DoktorT gör lasange än när jag gör det. Mysteriet är löst. Och även om man nu kan göra lasange på DoktorTs sätt, så är vi överens om att min tolkningen förmodligen är mer rätt, i meningen vad receptupphovsmakaren hade tänkt sig.

2 reaktion på “Ett löst mysterium

  1. Detta kräver djup kontemplation!

    För att undvika missförstånd måste jag först erkänna att jag misstolkat receptet. Förmodligen blev jag vilseledd av bilden av lasagne på förpackningen med lasagneplattor från Barilla. Där ligger plattorna väldigt tätt på varandra!

    Dessutom har jag varit missnöjd med lasagnen i alla år. Alldeles för torr, speciellt när den reinkarneras i matlådan efter en vecka i frysen.

    Det finns dock utrymme för ytterligare förfining! Ett nyckelbegrepp i receptet är ”varva”, men det står inte hur många varv. Om man lägger vitsåsen direkt ovanpå köttfärssåsen, utan mellanliggande plattor, då går det att bygga ett sådant ”blandlager” tunnare och således hålla mängden plattor/lasagne lika stor som i min {felaktiga} tolkning av receptet….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *