Vuxna människor

Ibland drabbas jag av cravings. Det kan handla om salta grodor, att läsa något intressant, eller om Vuxna Människor.

Men jag har haft cravings efter Vuxna Människor hela livet. Vuxna Människor karaktäriseras av något slags allvar, vilja och ansvar. Att ta saker på allvar, att ta ansvar, att agera. Förnuft och eftertänksamhet. Att stå upp. Det är naturligtvis en idealisering. När jag var yngre tänkte jag att det fanns människor som var så. Alltid. Men det är förstås inte rimligt alls. Människor är mänskliga, vad det nu betyder. Så jag har lärt mig att vara mer resonabel. Men ändå, ändå, kan jag inte låta bli att tillåta cravings någon stund då och då.

En intressant sak är att med år och erfarenhet vet jag att ingen någonsin lever upp till att vara Vuxen Människa, enligt min strikta definition, det är alltid bara en tidsfråga innan det avslöjar sig. Detta innebär att jag ställer tiduret varje gång någon verkar ha potential och sen tar jag tid tills det potentiella tillståndet krackelerar.

Men, om ingen annan är vuxen är väl inte jag det heller, antar jag. Det är ett problem.

10 reaktion på “Vuxna människor

  1. Tycker inte du är så tydlig med hur du anser att en vuxen människa ska vara.

    Själv har jag med åren allt mer insett att så kallade vuxna ofta inte är mer vuxna än jag själv var redan i 19-årsåldern. Åtminstone inte på områden som ansvarskänsla och allmän koll på läget vad gäller att ta hand om sig själv som samhällsmedborgare. Men man kan också tolka det som att just jag aldrig riktigt var barn eller ung heller när jag borde ha varit det. Men det är å andra sidan en annan sak.

    Men tänker att man som officiellt vuxen, dvs minst 18 år fyllda, åtminstone är vuxen åt någon, dvs man är genom sin blotta existens i andras liv ett vuxet inflytande över andra. Det kan man vara på vissa områden och på andra inte. Har en kollega som är 23 år. Han är en vuxen åt en annan manlig kollega som är 38. Det har inte med åldern att göra. Det faktiskt inflytandet ligger på annat plan (förstås).

    Många vuxna kan heller inte vara annat än vuxna åt andra vuxna. Ibland för att de inte kan ha någon över sig, ibland för att båda eller den andra inte kan mötas på jämbördig nivå, utan ständigt är barn gentemot andra vuxna, oavsett åldersskillnad.

      • Nå, det är väl bara att läsa några böcker i utvecklingspsykologi för att bli inspirerad att fortsätta tänka och komma fram till något vettigt om detta. Det finns ju så många hinder på vägen mot vuxenhet. Min egen favorit på området är Changes that heal av Dr. Henry Cloud. Handlar mycket om anknytning, separation, acceptans för ont och gott och att växa emotionellt och först därefter växa upp till /in i ansvarstagande auktoritet. Mycket handfast bok. Gav mig många aha-upplevelser när jag läste den i 30-årsåldern. Förstod omgivningen och mig själv bättre.

        • Egentligen, slår det mig, undrar jag nog inte så mycket hur att jag vill gräva i psykologi för att förstå. Dvs jag nöjer mig med att förstå att ”det uppenbarligen är så”, men jag har inte så stort intresse av att ”förstå för att acceptera”.

          Det slår mig är lite lustigt, jag är ofta intresserad av hur och varför, men när det gäller hur och varför människor är som de är, tappar jag intresset. Kanske för att det är ”för mycket”. Det som rör ”hur och varför” de tänker som de tänker, den nivån räcker, men då tänker jag mer i grupp än enskilda människor. Såvida det inte är viktiga tänkare, då kan man möjligen intressera sig lite mer.

          Men vem vet, det skulle kanske gå ännu lättare att förstå om jag kunde uppbåda större intresse för psykologiska aspekter. Ska ta det senare, kanske. 🙂

          • Vet du, jag är inte det minsta förvånad över ditt ointresse för att gräva djupare i detta. Det har varit tydligt länge! 😉 Tycker istället att dina ”undringar” vad gäller människors beteenden eller sätt att tänka snarare är påståenden och suckanden över hur jobbiga och dumma folk är. Och underförstått hur bra du själv är. Oj, nu var jag rak. Men det kan du ta. Du har ju en röd-blå personlighet rakt igenom i mina ögon. Då tål man tuffa tag då man ändå tycker att man själv har rätt! That’s fine with me! Det är dessutom lite av det specifikt roliga med att läsa din blogg. 😀

          • 🙂

            Din uppfattning förvånar mig inte (och kring det kan jag nog till och med prestera ett psykologisk resonemang vid tillfälle!) Men det slår mig också att dina slutsatser verkar ganska lika mina ”påståenden och suckar”; jag antar helt enkelt att vi bara närmar oss saken på olika sätt bara.

  2. Jag förstår inte vad du menar med det du skrev i sista kommentaren. Mina ”slutsatser”? ”Närmar oss saken”? Nej, fattar inte. Kanske det inte behövs heller. 🙂

    Jag blev också fundersam över din kommentar på det svar jag gav för någon vecka sedan när du frågade varför jag läste. Hade aldrig väntat mig det svaret!

    • Jo, jag menade med slutsatser, att du konstaterar saker om mig, och jag konstaterar saker ”om folk”, helt enkelt. Vi påstår saker, båda två, förmodligen med något slags resonemang i bakhuvudet som leder fram till det.

      Du menar att jag kände igen i ditt resonemang kring varför du läser? Var det oväntat? Det är väl för att jag också läser för stimulans, för att det är svårt att hitta människor som tillför det som en riktigt bra bok kan tillföra. Att läsa av törst och söka någon form av inre mättnad. Jag tror iofs en sak skiljer och det är att jag inte är så himla mycket ute efter att spegla mig själv, eller söka en identitet. Jag vill urskilja tankemönster och se sammanhang. Jag är inte så intresserad av människor i sig själva, men deras tankar liksom. Å andra sidan är det inte helt möjligt att separera.

      • OK, jag fattar bättre nu. 🙂

        Det där du tyckte skiljde mest är just det jag blev mest överraskad över att jag skrev. Blev irriterad på mig själv genast då jag postat kommentaren då, det kändes fel och oerhört pinsamt och jag undrade varför jag valt ”identitet” och ”spegling” i min beskrivning. Jag söker inte mig själv, min identitet. Jag är så nöjd med den jag är och har lätt för att nästan förakta folk (vuxna) som är förvirrade över sådant. Orkar inte ha med sådana att göra. Alltför instabilt helt enkelt. Snarare söker jag i böcker en typ av partner. En partner som förstår exakt var jag befinner mig och kan ta mig ut på för mig verkligt intressanta äventyr, som ger något av det jag vill ha. (Lite egoistiskt är det allt, för jag ger ju inget tillbaka till denna partner…)

        Spegling kanske dock fungerar men bättre ord är igenkänning. Att (åter)uppleva verkligheten inom mig genom att se/erfara det hos en annan, blir det upplevda starkare och ännu mer verkligt.

        Det borde inte behövas att jag skriver det här men det skulle annars bli så missvisande att en liten korrigering är helt nödvändig för min del. Seså, nu är jag nöjd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *