Ett löst mysterium

Vi bestämde oss för att trotsa långfredagsfisken och göra lasagne till middag idag. De senaste sju åren har lasagnen nästan alltid lagats av Doktor T, men idag tog jag tag i saken. En sak som alltid förbryllat mig är åtgången av lasagneplattor när Doktor T lagar lasagne. Av någon anledning går det åt  många fler än när jag gör, och det är ändå lika stora formar och jag tycker nog att jag täcker köttfärssåsen, och inte gör jag färre varv heller. Så när köttfärssåsen var gjord och ostsåsen kokad, Doktor T rev faktiskt osten, skred jag till verket; ett lager köttfärsås, ett lager plattor, ett lager ostsås. Sen började jag om med köttfärssåsen, men då ropade Doktor T till; ”Men, ska du inte ha ett lager plattor till?

Det var då, i den sekunden, allting uppenbarade sig. Jag insåg hur det hängde ihop med plattåtgången, och Doktor Ts livslånga lasagnetillverkningserfarenhet fick sig en törn: kunde det vara möjligt att plattorna skulle läggas på annorlunda sätt? Doktor T hävdade att Bonniers kokbok förordade hans sätt att lägga plattorna. Jag hävdade det jag bergssäkert vet, att jag alltid lagt plattorna som jag gjorde nu och att det sannolikt kom från första gången jag läste receptet, sen dess har jag nämligen inte använt recept när jag lagat lasagne. Men jag vet inte varifrån mitt förstagångsrecept härstammar.

Osäkerheten var enorm, hur ska lasagneplattor egentligen läggas?

Vi har två exemplar av Bonniers kokbok, vi konsulterade den, Doktor T kände ett behov av upprättelse och jag kände ett behov av bevis ety jag tyckte det var märkligt att lägga dubbla lager på det där sättet med bara lite ostsås emellan, och dessutom blir det osymmetriskt på översta lagret då som ska vara ostsås, det var vi båda överens om. Och asymmetrier måste alltid motiveras väl enligt min ingenjörska uppfattning.

Nåja, Bonniers kokbok säger, vi tar det ordagrant: ”Varva köttfärssås, lasagneplattor och ostsås i en smord ugnssäker form. Avsluta med ostsås.”  (s. 70 i upplagan från 2002). Enligt min uppfattning kan detta inte tolkas på annat sätt än köttfärssås, plattor, ostsås, köttfärssås, plattor, ostsås … Jag gör bara en repetition av mönstret. Jag kan inte göra tolkningen köttfärsås, plattor, ostsås, plattor, köttfärsås, plattor, ostsås … som DoktorT har gjort i hela sitt liv. Nu finns det för all del inget som hindrar att man tänker utanför boxen och åstadkommer sin egen varvning, men i vilket fall som helst fick jag enförklaring till varför det går åt många fler plattor när DoktorT gör lasange än när jag gör det. Mysteriet är löst. Och även om man nu kan göra lasange på DoktorTs sätt, så är vi överens om att min tolkningen förmodligen är mer rätt, i meningen vad receptupphovsmakaren hade tänkt sig.

Vuxna människor

Ibland drabbas jag av cravings. Det kan handla om salta grodor, att läsa något intressant, eller om Vuxna Människor.

Men jag har haft cravings efter Vuxna Människor hela livet. Vuxna Människor karaktäriseras av något slags allvar, vilja och ansvar. Att ta saker på allvar, att ta ansvar, att agera. Förnuft och eftertänksamhet. Att stå upp. Det är naturligtvis en idealisering. När jag var yngre tänkte jag att det fanns människor som var så. Alltid. Men det är förstås inte rimligt alls. Människor är mänskliga, vad det nu betyder. Så jag har lärt mig att vara mer resonabel. Men ändå, ändå, kan jag inte låta bli att tillåta cravings någon stund då och då.

En intressant sak är att med år och erfarenhet vet jag att ingen någonsin lever upp till att vara Vuxen Människa, enligt min strikta definition, det är alltid bara en tidsfråga innan det avslöjar sig. Detta innebär att jag ställer tiduret varje gång någon verkar ha potential och sen tar jag tid tills det potentiella tillståndet krackelerar.

Men, om ingen annan är vuxen är väl inte jag det heller, antar jag. Det är ett problem.

Intellektuella troféer och fascinerande män

Det var ett nytt begrepp, som introducerades i kommentarerna till förra inlägget, Intellektuella Troféer! Ska vi ta och titta på de senaste då? Till halva reapriset kapade jag åt mig Guteberggalaxens nova och två böcker till som ligger under där i högen. Sen har vi två stycken som hör till kurslitteraturen i idéhistoria, de två översta. Jag tycks ha en viss fallenhet för att ramla in på det som har med (natur-)vetenskap att göra. Testosteron Rex råkade jag glömma att avbeställa från Daidalos. 

Och vem har inte en åsikt om Jordan B Peterson? Jag skulle nog inte skriva fascinerande män i rubriken, utan snarare ska det vara fascinerande åsikter om män. Och det är speciellt två stycken som jag ägnar lite extra uppmärksamhet att studera nu. Sen jag såg den beryktade Channel 4 intervjun (sök på YouTube och kolla, den är spännande!) har jag läst en del om honom, och sett några fler klipp. Åsikterna är som sagt var fascinerande. Alla känslor upprörs på olika sätt, anklagelserna haglar. Naturligtvis måste jag undersöka saken, därför tänkte jag läsa den där boken som tydligen är grunden för turbulensen. Man kan inte tycka något innan man undersökt saken ordentligt.

Den andra fascinerande mannen är James Clerk Maxwell. Eller kanske inte han som person heller egentligen, utan snarare hans matematiska behandling av elektromagnetismen. Jag läste en essä som Einstein skrivit till hundraårsjubiléet (1931) av Maxwells födelse, där han skriver om hur Physical Reality har förändrats från Newton via Maxwell, hans egna varianter av relativitetsteorin och sen kvantmekaniken. Från en materialistisk uppfattning till en baserad på fält och sannolikheter. Och jag funderade på hur det egentligen ligger till. Det är ju fysikernas uppfattning av verkligheten (jag ansluter mig till den uppfattning), men hur uppfattar vardagsmänniskor verkligheten? När jag tänkt en stund insåg jag att de flesta nog är kvar hos Descartes, på 1600-talet! En dualistiska uppfattning, där det finns två substanser, materia och ande! Stort glapp kan man säga. Nåja.

Utöver det är metafysiken riktigt trevlig och lättsam såhär i början, med lite repetition av predikatlogik.

Det var väl dagens vältrande med utgångspunkt i de intellektuella troféerna. Men det är väl bäst att kasta i brasklappen på en gång, de två översta böckerna kommer att ingå direkt i den krets som läses just nu, de andra kommer få vänta på sin tur. Petersons måste jag antagligen ta itu med ganska snart, kanske över påsk, annars kommer jag att avlida av nyfikenhet.

Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Den gode Frankenstein

Frankenstein reser till en avlägsen Orkney-ö för att skapa en kvinna till sitt första monster. På monstrets enträgna önskan. Och hot. Med sig har han en massa instrument som han behöver för arbetet. Och på ön finns tre stugor. En är outhyrd, så den hyr han. Han säger till om att den ska renoveras, och han köper möbler.

Hallå! Det finns två hushåll på ön, och han ”säger till” om att den ska renoveras? Tur att det fanns en outhyrd stuga, förresten. Och … han köper möbler? Vardå? Han ska bo där väldigt kort tid, han och hans kompis är ute på en resa. Som visserligen är planerad att ta två år. Men det har redan gått ett år, eller så.

Men, jag antar att vissa orealistiska element av den typen är lätta att komma undan med i skuggan av själva Monstret. Jag menar, livsprincipen, bara sådär. Men det är okej. Det som inte är okej, som jag har svårt att låta bli att grubbla över är hur han bara kan överge sitt monster? Jag menar, här har han sytt ihop delar och haft sig, och monstret kan inte ha sett så vackert ut i den fasen. Men sen, när han får liv, då lägger Frankenstein benen på ryggen och överger sitt monster! Han tar inget ansvar alls! Det är som om ansvaret härifrån är monstrets själv. Frankenstein lägger sig i sin säng och får feberfrossa och yrar i månader. Dags att tänka efter nu, liksom? Å andra sidan, det är väl inte så mycket värre än det är för människor, vi får minsann ta hand om oss själva. Det finns ingen skapare att fråga om råd här inte. Nåja, det finns de som envisas med att tro det, för all del. Å andra sidan har vi våra föräldrar och medmänniskor till hjälp för att få koll på världen. Monstet har ingenting, han får fixa det själv.

Det andra som verkar lite orealistiskt är att människor är så fruktansvärt fixerade vid utseendet, so what om han nu råkar vara 2,5 meter lång och se lite läskig ut, man förstår ändå att han tränat på mänsklighet och är ganska verserad. Duger inte det?

Ja, det finns några luckor i storyn. Men det finns en del annat att tänka på också.

På eget äventyr

De rara barnen åkte iväg några dagar med sin far, för att åka skidor. Och plötsligen var det bara DoktorT och jag. Det var inte igår. Som för att göra något ännu mer ovanligt åkte jag iväg på fredagens eftermiddag, mot en av de större städerna, och där gick jag på bokhandeln. Och IKEA. Nu händer det ju att jag åker ner på stan på lunchen, när jag är på jobbet, och tar en vända på biblioteket eller så. Men detta var något annat, att åka iväg sådär, helt ensam. Parkera, ta en vända på Akademibokhandeln, och några ställen till. Strosa, flanera. Inte ens Rara Dottern som sällskap på IKEA t ex. Jag vet inte när jag var på IKEA ensam senast, förutom möjligen en nödutflykt från jobbet för att köpa ljus. Sen fredag eftermiddag på IKEA, perfekt tid. Ingen stress, knappt några där. Jag fick med mig det jag skulle ha, vilket var några grejer till Lille Sons rum. Jag tänkte nämligen passa på att göra lite välbehövlig uppsnoffsning när han inte var hemma! Annars får man aldrig tillträde för att greja till det.

Så eftermiddagen idag har jag ägnat åt att skruva ihop skåp och montera rullgardin. Det blev väldigt bra.

Högen till höger är den förbeställda reahögen från Bokus, högen till vänster tillökningen från gårdagens bokhandelsbesök.

A Clockwork Orange lånade jag på biblioteket tidigare, och har kommit halvvägs i, och Avd. för grubblerier började jag läsa direkt. Men jag behöver varva med att läsa om vetenskapen under romantiken, och om distributiv rättvisa.

Vilken dag som helst ska jag ta ner adventsstjärnorna som man ser spåren av i överkant av bilden.

När man kommer undan med orealism

Sådärja, nu har jag läst Frankenstein för femtifjärde gången. Naturligtvis hade jag glömt en del detaljer. Och den här gången läser jag med ett visst par glasögon på, de som filtrerar ut naturvetenskapen.

Och även om det inte är precis det jag letade efter, så kan jag inte låt bli att lägga märke till oegentligheter. Även om det är svårt att tala om oegentligheter när det handlar om en påhittad berättelse. En roman.

I alla fall har Frankenstein rymt till de mest avlägsna Orkneyöarna. Den ö han valt har tre stugor, en är outhyrd så den hyr han. Han säger till om att den ska repareras, och så köper han möbler och flyttar in. Och jag tänkte … jaha, en är obebodd, så det finns tydligen någon som hyr ut den sådär ”on demand” direkt. Och det finns tydligen någon som snabbt kan reparera den. Och det finns någonstans man kan köpa möbler! Nära en ö med två hushåll. I början av artonhundratalet. Och det går snabbt, eftersom de är på resa och Frankenstein verkar jobba med sitt projekt och behöver sätta upp ett laboratorium. Och eftersom det är en ö med två hushåll bara lär han ju ha med sig sina instrument, och ve och fasa, alla likdelar han behöver. För inte hittar han likdelar där på ön med de två hushållen? Eller?

Det är svårt det där. Men, det är ju inte det viktiga för handligen så det får väl passera. Och det är ju inte så trovärdigt, ens nu, att sy ihop gamla likdelar och gjuta liv i dem, så andra små diskrepanser kan man väl stå ut med.