Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

2 reaktion på “Jag är romantiker!

  1. Ja, jag fick anledning att undervisa en annan bloggare om romantikens innebörd. Han hade fått det hela om bakfoten och trodde det handlade om kärlek och starka känslostormar. Undrar hur det blev den allmänna uppfattningen, nåja, struntar i det faktiskt. Själv har jag, som du, fått uppfattningen att romantikerna är mer förnuftiga än de enbart strikt rationella. Det finns ju många sorters kunskap och då behövs fler kanaler för att ta emot den. Kommer då att tänka på Myternas historia av Karen Armstrong. Det är en mycket intressant bok i smmanhanget.

    Jag blir däremot återigen förvånad över att du är/varit så negativt inställd till poddserierna Kunskapens träd, Människan och maskinen och Myter och mysterier av Per Johansson och Eric Schüldt. De har ju i stort sett samma uppfattning om romantiken som du! Nu har de påbörjat ytterligare serie, denna gång om Bibeltolkning. Gissa om jag väntar med spänning!

    • Jo, jag känner till att herrarna Johansson/Schüldt håller på med en ny serie. Jag är väl inte så nyfiken, nej :). Det är Schüldt jag har svårt för, som jag skrivit förut, det kryper i kroppen på mig av att lyssna på honom, jag har inte planerat att lyssna …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *