Det det inte går att skriva om

Jag kan tyvärr konstatera att jag inte direkt haft några storslagna tankar om att lösa världsproblemen eller ta över världsherraväldet de senaste veckorna. Det beror inte på den rara kattens frånfälle om någon nu skulle få för sig det. Även om han var väldigt rar. Det beror mer på, inte vet jag, världen i sig.

Det som inträffat är att jag fråntagits mitt ansvar som vårdnadshavare av det två återstående omyndiga barnen. Det beror på att de fyllt arton år, de små raringarna. Nu är alla tre alltså vuxna. Typ. Den ene av dem tog dessutom körkort några dagar efter artonårsdagen, mycket efterlängtat av honom själv.  Den andra ska ge sig på körkortet om bara någon vecka.  Den tredje, den äldste, planerar tillvaro utomlands under några månaders tid. Så nu är det omorientering i världen för oss alla.

Icke desto mindre pågår världen i vanlig ordning, såsom att jag just firade min 28-årsdag på jobbet häromdagen. Det säger en del om jobbet. Det är ganska intressant, minst sagt. Fortfarande. Min äldsta, mest spännande relation i livet. Så som de ska vara. Bekant och alltid nytt på samma gång.

För övrigt börjar nya kurser. Politisk filosofi är ohyggligt intressant.

Men en annan dag skriver jag kanske något som är mer intressant än detta.

2 reaktion på “Det det inte går att skriva om

  1. Din uppfattning om vad som är intressant och mindre intressant i det du skriver, är intressant! Detta inlägg var ett av de mer intressanta.

    Du har varit på samma arbetsplats i 28 år! Det säger väl ännu mer om dig än om jobbet kanske? För att vara i vår generation är det ju ovanligt att stanna så länge på ett ställe. Och det är din ”mest spännande relation i livet. Så som det ska vara.”! 😀 Jag häpnar! Men det är ju bara kul, det är ju av sådana här orsaker din blogg blir intressant. Genomgående rött beteende och röd inställning till livet och omgivningen. (Utgår från den där Idiot-boken du nog inte ville ägna din dyrbara tid åt.) 🙂

    Tänk att det är så många föräldrar som liksom sörjer sina barns vuxenblivande. Mina föräldrar bara väntade på att få ut mig. De ordnade till och med lägenhet (via förtur i bostadskön för fosterföräldrar) för att jag skulle flytta direkt efter studenten. Det var ju bra förstås, fick nyrenoverad (hyres)lägenhet, centralt och med drömhyra. Men en chock var det att de ville klippa bandet så tvärt. Tror att det är ett tydligt tecken på tillhörighet till arbetarklass eller underklass att vilja bli av med barnen snabbt. Allt handlar ju då om pengar, fokus mycket på konsumtion, prylar och ”överlevnad”. Strävan efter livskvalitet, tid, samtal om annat än vardagstrivialiteter ingår inte i föreställningsvärlden. Det går inte att se andra livsmöjligheter, anta andras positioner och på så sätt se andra människor eftersom det inte finns någon där som ens ser sig själv. Det är så jag ser på klasstillhörighet, att det i mycket handlar om ens synsätt på sig själv och omvärlden. Nu är jag ju kvar i min klass ändå men rent mentalt får jag ytterst lite ut av att umgås med ”de mina.” Rollen som lite av en outsider är verkligen inte medvetet vald men ger sannerligen perspektiv på tillvaron. Ja, nu skrev jag igen en massa du kanske inte är det minsta intresserad av att läsa. 🙂

    • Intressant.
      Jag har mycket litet behov av yttre förändringar, så länge saker och ting fungerar, det vill säga att jag slipper tänka på praktiska saker. Så länge jobbet inte tråkar ut mig, och organisationen inte blir alltför enfaldig ser jag inte skäl att lägga energi på att byta. Tvärtom är själva jobbet, problemlösningen, oerhört stimulerande. Det är rätt svåra tekniska/fysikaliska/matematiska, och teknikfilosofiska faktiskt, problem att hantera. Och sådant är ju trevligt för den rara hjärnan att flexa sina skills med.

      Jag sörjer inte att barnen blir vuxna, tvärtom tycker jag det är superroligt när deras värld växer och de upplever en massa nya saker. Söker sig utåt och undersöker världen. Men vanor man haft förändras förstås. Och jag är glad för all tid som jag kan spendera på läsning och sådant när de sticker på sina utfärder. 🙂 Men det är inte så att jag vill slänga ut dem heller. Det är trevligt när det är lite livat och man får höra om allt.

      Intressant det du skriver om klasstillhörighet, om pengar och fokus på konsumtion. Det är en konstig grej det där, det är många som verkar ha mycket pengar, men liksom ha en ”arbetarklass”-mentalitet, som du beskriver, när det gäller konsumtion och yta. Som någon slags ”vulgärklass” eller vad man ska kalla det, som inte tycks reflektera kring något djupare över huvud taget. Men ha dyra bilar och skaffa pool kan de. Undrar vilka värden de tycker livet har? Jag blir inte riktigt klok på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *