Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

Det det inte går att skriva om

Jag kan tyvärr konstatera att jag inte direkt haft några storslagna tankar om att lösa världsproblemen eller ta över världsherraväldet de senaste veckorna. Det beror inte på den rara kattens frånfälle om någon nu skulle få för sig det. Även om han var väldigt rar. Det beror mer på, inte vet jag, världen i sig.

Det som inträffat är att jag fråntagits mitt ansvar som vårdnadshavare av det två återstående omyndiga barnen. Det beror på att de fyllt arton år, de små raringarna. Nu är alla tre alltså vuxna. Typ. Den ene av dem tog dessutom körkort några dagar efter artonårsdagen, mycket efterlängtat av honom själv.  Den andra ska ge sig på körkortet om bara någon vecka.  Den tredje, den äldste, planerar tillvaro utomlands under några månaders tid. Så nu är det omorientering i världen för oss alla.

Icke desto mindre pågår världen i vanlig ordning, såsom att jag just firade min 28-årsdag på jobbet häromdagen. Det säger en del om jobbet. Det är ganska intressant, minst sagt. Fortfarande. Min äldsta, mest spännande relation i livet. Så som de ska vara. Bekant och alltid nytt på samma gång.

För övrigt börjar nya kurser. Politisk filosofi är ohyggligt intressant.

Men en annan dag skriver jag kanske något som är mer intressant än detta.