När Alexander Bard verkar stupid

Jag har hittills tyckt att Alexander Bard varit rätt piffig. Nu har jag kanske inte följt honom jättenoga alla gånger, men jag har haft intrycket att hans intellekt inte är helt oävet. Men idag läste jag en artikel i DN. Och nu har jag ändrat uppfattning om det där intellektet. Nej, det beror inte alls på att han i bästa Guillo-anda vill jaga med de andra grabbarna i skogen, ha mansläger och lära män att de ska ha (eller att de har?) kuk i huvudet. Jag ser bilden framför mig, den ser kul ut.

Och jag tycker verkligen inte att han inte ska få säga något. Kanhända är det reporterns ”frihet”, men jag har lite svårt att inse hur det kan handla om risker för yttrandefriheten att bli bortmotad från ett privatfinansierat underhållningsprogram. De flesta människor deltar inte i panelen i underhållningsprogram, hur ska vi göra med alla deras (vår) yttrandefrihet? Bara för att kanalen hänvisar till yttrandefrihet för att ha honom kvar, innebär det ju inte att det skulle vara frånvaro av yttrandefrihet att sparka honom. Kanalen skulle t ex kunna tycka att han inte passar att representera dem, helt enkelt, man får anta att hans person och image är en viktigt del av saken. Faktiskt är de ju till och med lite fega att ropa ”yttrandefrihet”, när de i själva verket menar att det är bra för dem att han ”yttrar sig fritt”, vilket inte är samma sak som ”yttrandefrihet”. Det de egentligen säger är ju: ”för vår kanal, som inte är en offentligt skattefinansierad samhällsinstitution, utan privat affärsverksamhet, är det bra för ekonomin om Alexander Bard säger det han vill, på sitt lilla pikanta vis, bara han inte går över gränsen till olagligheter, eller osmakligheter som får våra tittare att fly”.

Det är inte heller för att han påstår att alla ställen där kvinnor och män befinner sig samtidigt blir sexualiserade. Men menar han verkligen det? Det är kanske så i hans miljö, har vi ju förstått, men det är definitivt inte så i min vardagsmiljö, där är folk nämligen professionella. Men okej, han har sin miljö, låt gå för det.

Innan vi kommer in på den passage som avslöjar det bristande intellektet, vill jag att vi gör ett litet tanke-experiment. Vi tänker … en stor vid skål. I den skålen lägger vi ner två sorters bollar, den ena sorten är ljust grön, den andra sorten är ljust gul. Vi häller i bollar och blandar om. Man ser lite skillnad på dem, men det är ingen som sticker ut åt något särskilt håll. Man kan inte säga att ljusgröna bollar är si och ljusgula så. Men man ser att de har lite olika färg. Sen häller vi på en kemisk sörja över de här bollarna. Den sörjan har särskilda egenskaper, till exempel har den kemiska komponenter som gör att när ljusgröna bollar reagerar med den, blir de mörkgröna och börjar studsa jättemycket. Och de ljusgula bollarna reagerar också med sörjans kemi, fast på ett annat sätt, de börjar dra lite åt rött i färgen, sen klustrar de ihop sig i grupper som mer liksom vibrerar tillsammans. Sen släpper vi ner Alexander Bard i den här sörjan, han har redan badat i en så’n här kemisk sörja, så han är jättegrön. Vi släpper ner honom och han hoppar omkring där och tänker. Och så kommer han på, eftersom han är så himla smart, att han ser en skillnad mellan de röda bollarna och de gröna bollarna. De verkar bete sig olika. Och så drar han den förbluffande slutsatsen att de röda bollarna och de gröna bollarna, i sitt inre ursprung är jätteolika. Alexander Bard glömmer, precis som så många andra, att det han ser är de ljusgröna och ljusgula bollarna i återkoppling med den kemiska sörjan, som han själv dessutom är badad i. Och så drar han från det slutsatser om deras opåverkade egenskaper, snarare än deras påverkade egenskaper. Hur de är, de här bollarna. Han glömmer bort att han mäter egenskaper i ett system som är slutet, som en person bevandrad i till exempel reglerteori skulle säga. Det betyder, om man bara tänker på saken rent matematiskt och fysikaliskt, i just det här exemplet, att de ljusgröna bollarna och de ljusgula bollarna förvisso kan vara lite olika, t ex har de lite olika färg, och till exempel reagerar de lite olika på kemiska sörjor. Men det betyder också, att med en kemisk sörja av en annan sammansättning, skulle man säkert kunna få de ljusgröna bollarna att klustra ihop sig, pipa och vibrera i grupp, medan de ljusgula bollarna blev starkt röda och studsade som tokar överallt.

Om man är en mörkgrön boll, som Alexander Bard, kanhända man tycker om den här ordningen att en del bollar är gröna och hoppiga och en del är röda och vibrerande. Man känner sig väldigt grön liksom, och vill se till att de gröna bollarna är gröna på ett bra sätt och de röda är röda på ett bra sätt, och alla kan leva lyckliga tillsammans i den rödgröna ordningen.

Den lilla passagen där hela Alexander Bards intellekt står och faller är förstås denna:

– Fakta. Gå in i ett rum med hundra män och hundra kvinnor. Jag ser enorma skillnader. Det är patetiskt att påstå att det skulle vara sociala konstruktioner när det är djupt liggande biologi.

Nu kan det ju hända att Alexander Bard faktiskt inser att det är den kemiska sörjan, dvs sociala konstruktioner, som liksom ordnar den här rödgröna ordningen från den ljusgulljusgröna, men att han också vet att de flesta människor inte begriper sån’t här som återkopplingar och slutna system och att mäta på fel saker och dra fel slutsatser. Och om han nu tycker om den här ordningen är det ju en bra grej att påpeka att den är naturlig och att man bara behöver bara titta i skålen med röda och gröna bollar så ser man det. Och dessutom försöka få till stånd en ändring av den kemiska sörjan så att de ljusgröna bollarna där kemin inte riktigt tagit verkligen blir mörkgröna. Och de ljusgula där kemin inte tagit verkligen blir ordentligt röda. Det vill säga ordna mansläger.

Men det finns ju andra alternativ som man skulle kunna välja om man nu inte vill tvinga på människor starka färger. Man skulle ju kunna tänka sig att man ändrar den kemiska sörjan så att den var lite mer interaktiv och lite mer så att den tillät varje bolls speciella resonanser, även om de till synes är ljusgula och ljusgröna så har nämligen de här bollarnna en del inre egenskaper som är olika, lite olika resonanser helt enkelt, som reagerar lite olika på kemiska sörjor.

Nu kan förstås Alexander Bard och andra gröna och röda bollar invända och försvara sig med att de minsann bara pratar om idealtyper, men då säger jag att deras idealtyp är endimensionell till meningslöshetens gräns. Eller som att bara prata om sig själv kanske.

Vi avslutar med några rader ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Fruentimrets försvar”, där hon kritiserar Rousseaus bristande insikter när det gäller hans tids kemiska sörja. Det kanske passar, för nog tycks Alexander Bard ha Rousseauiska ambitioner?

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.
Så bindes Könets drift av fostringssätt och vana,
Att kämpas med varann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *