Trodde jag

Jag trodde verkligen på de oändliga läsdagarna. Igen. Fast jag av lång erfarenhet vet att de egentligen inte existerar. Det är tusen andra saker som ska göras hela tiden, och då är jag ändå av en människosort som aktivt väljer att inte övergöra saker och ting. Det är ohyggligt märkligt alltihopa. Undrar om jag lyckades få en halvtimmes sammanhängande tid igår, ungefär? Och det var väl runt ett-tiden på natten, innan jag gick och la mig.

I Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur finns ett litet intressant avsnitt om det lärda latinet. ”Det lärda latinet saknar ett barnspråk” skriver han till exempel. Ingen har det som modersmål, det saknar samband med det undermedvetna, det är ”isolerat från de känsloladdade djupen i ens modersmål”, och därför kan det bidra till objektivitet. Det finns ingen som bara talar det lärda latinet, alla skriver det också. Eller talade och skrev, rättare sagt. Utan det lärda latinet skulle vetenskapen haft svårt att komma igång, skriver han vidare. Det är alltså som om språkets (det lärda latinet) distans från känsloträsket bidrar till tankens objektivitet.

Jag tänkte att det var intressant, att man behöver använda ett språk som inte är ens eget psykologiskt, känslomässiga, för att beskriva något på ett begripligt, hyggligt neutralt sätt, för någon annan. Och då tänkte jag på Hélène Cixous’ Medusas skratt, vars kvarstående tanke är typ kvinnan ska skriva kvinnan. Och så är det kroppen naturligtvis. Men det viktiga är att kvinnan har språket för den kvinnliga erfarenheten. Det är ju helt motsatt mot att beskriva något objektivt med ett språk som inte är ens eget. För att beskriva något, objektivt, behöver man vara utanför språket. Det säger faktiskt Wittgenstein också, förresten, att man inte kan beskriva språket med språket. (Jag kommer inte på något bra citat just nu, utan att gå till bokhyllan och gräva i några böcker och det orkar jag inte, det får jag göra en annan gång, men det är min uppfattning av läsningen i alla fall, att man inte kan beskriva språket med språket själv).

Om man funderar över det, och vill göra en objektiv beskrivning av t ex mannen, så borde den skrivas av den som inte är man och inte har den naturliga erfarenheten. Den beskrivningen borde skrivas av en kvinna. Då får man den objektiva beskrivningen, utanförblicken.

Sen vet jag, när jag började det här inlägget för tolv timmar sen, som har avbrutits av allehanda saker, att jag hade tänkt mig att det på något sätt skulle korreleras till religion, men nu kommer jag inte på hur. Jo, förresten, det var det att jag tänkte att religionen naturligtvis bör beskrivas av ateister. De som är religiösa kan inte komma förbi sin känslomässiga … tro, för att betrakta den. Och det var när jag läste en understreckare idag, som hade en konstig rubrik, som jag tänkte det. Världen går inte att förstå utan religion är rubriken. Då tolkar man det som om religionen behövs i världen för att man ska förstå den. Världen. Men om man läser artikeln förstår man att man behöver förstå religion för att förstå världen. Eller i alla fall hur människor tänker, känner, reagerar och agerar. Och det är ju en helt annan sak. Världen går inte att förstå utan att förstå religion borde rubriken ha varit. Förresten har jag läst en bok av en av författarna som recenseras, Tim Crane. Men jag läste The Mechanical Mind, vilket inte är så religiöst.

Någon gång ska jag ta tag i den där religionsdiskussionen. Men inte just idag.

6 reaktion på “Trodde jag

  1. Om detta med att vara man bara är något som har en yttersida, en yta, ett streck från födelse till död, så förstår jag att det måste till en kvinna (eller något annat utanför) för att kunna beskriva honom objektivt. Intressant alltid att läsa om ditt perspektiv på tillvaron. Det kan inte vara så att det behövs både kvinna och man och att den exakta beskrivningen aldrig kommer att kunna göras? Är det ens etersträvansvärt? Varför denna iver att beskriva, att kunna förklara?

    • Jag vet inte hur andra funkar, men jag har en inneboende drivkraft att vilja förstå saker och ting. Det är bara självklart, jag kan inte förstå (!) hur det skulle vara, eller är, om man inte undrar något., om man inte ställer sig frågor som hur och varför saker och ting hänger ihop. Det finns inget ”måste” i det, bara ett ”vill”. Vad gör man om man inte undrar, liksom?

      Flatland glömde jag, om du inte läst Flatland måste du göra det, Flatland illustrerar också att man behöver gå utanför världen för att se och förstå dess sammanhang.

      • Har kollat upp Flatland och den verkar intressant. Ska läsa, tack för tipset! 🙂

        Och för att förtydliga påstår jag inte att man inte behöver gå utanför något för att kunna se saker objektivt. Det låter bara som en självklarhet. Men undrar om det i vissa fall ens är möjligt. Vi är ju fast i våra bräckliga kroppar och föreställningsvärldar. Hur bildade, kunniga och smarta vi än skulle kunna bli, så finns där vår oundvikliga mänskliga begränsing som hindrar oss från att utgrunda allt. Och om människan uppfinner en maskin som plötsligt tar mänskligheten till nya ”höjder”, vad är då vunnet? Den heliga Objektiviteten, till vems glädje? Evigt liv rent tidsmässigt? Vem vill leva för evigt? Vilken märkligt samhälle vi skulle få! Skulle det kännas meningsfullt ens?

        • Det verkar inte vara en självklarhet för alla, jag tänker på Cixous ”kvinnan måste skriva kvinna”, hon tyckte tvärtom att den som har erfarenheten är den som ska uttrycka den. Tänker på diskussionen som var tidigare om vem som får skriva vad. Frågan om identitet (https://www.svd.se/lotta-lundberg–based-on-a-true-story/av/lotta-lundberg).

          Objektiviteten har väl sin plats, liksom subjektiviteten, det beror väl på vad man är ute efter. Men det värsta är väl att hävda objektivitet i det fall den uppenbarligen inte finns. Och kanske tvärtom.

          Evigt liv är en intressant fråga. Måste livet vara ändligt för att vara värt att leva? Är inte det konstigt, om mening med livet bara skulle vara möjligt för att vi dör?

          • Väldigt bra skrivet av Lotta Lundberg, håller med henne!

            Tror faktiskt att detta med att det fysiska livet har ett slut, gör frågan om meningen med det till en jättegrej. Om vi inte hade något tidsperspektiv att förhålla oss till, utan förstod att vi levde ”nu och nu och nu och inte kunde se något slut, tar jag nästan för givet att meningen och syftet inte skulle vara annat än att upprepa gårdagen och bara njuta. Om ens läge inte var så bra redan, skulle livet kanske ännu mer bli en kamp om resurser, ännu mer egoism eftersom det kanske inte skulle finnas något yttre instans för skipande av rättvisa eftersom någon egentlig moral inte skulle vara relevant.

            Egentligen ska jag nog vara lite försiktig med att uttala mig om det här. Har inte tänkt igenom dessa saker särskilt mycket då de inte intresserar mig så värst egentligen. Jag har mina övertygelser och är nöjd med dem och söker inte efter andra svar. Har helt enkelt inte så mycket frågor och undringar kring dessa ting.

            Har hämtat upp Flatland på bibblan idag. Får se vad det är för bok nu, har inte börjat läsa än.

          • Åhhh, hur kan man inte fundera?! Å andra sidan har jag också mina svar som jag är nöjd med. Livet, i stort, dvs mänskligt liv, har ingen mening. Meningen för sitt eget liv får man skapa själv, det är en fantastisk möjlighet, helt okej. Det är Ockhams rakkniv, liksom.

            Hoppas du tycker Flatland är intressant! Förresten ska jag läsa Bröderna Karamazov senare i vår. Men först ska jag ta mig igenom Mandarinerna …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *