Förändring

En tragisk dag. Katten har lämnat oss människor i sticket. Han lämnade livet. Tänk att han ändå ville leva här bland oss, han verkade tycka att han hade en självklar plats i flocken, han ville alltid vara med. När barnen och jag satt i soffan och kollade på något kom han ofelbart och knölade ner sig någonstans där han också. Han såg till att han fick plats. Vi såg till att han fick plats. Lustigt med djur, de är rätt trevliga att ha omkring sig.

En av de sista bilderna. Han trodde att jag bäddade sängen för hans skull, så han skulle ligga skönt.

Och här har vi tre av undulaterna på upptäcksfärd.

Ny termin

Sådärja, tentor och uppgifter avklarade, imorgon börjar en ny termin. Ja, alltså studiemässigt då. Jobbet började för en vecka sen, men det är lugnt. Alltså, både bekant och intressant på samma gång.

Den mest spännande kursen blir nog den i Politisk Filosofi, men den i idéhistoria som ska behandla romantiken, med närläsning av Frankenstein (blir väl typ 3:e, 4:e gången jag läser den då) blir också helt okej. Det finns rätt mycket man kan säga om den, och om tankarna, och tiden.

Ett problem med de här kurserna i humaniora tycker jag är kravet på textmängd. Jag är van att uttrycka mig ganska koncenterat, inga onödiga ord, inga upprepningar, inget ältande, inget pladder. Enligt min egen uppfattning alltså. Och då kommer det krav på ”minsta antal ord” i någon uppgift. Och jag tycker jag har sagt allt som ska sägas på ungefär halva mängden ord. Och då får jag lov att brodera ut det till lika mycket till. Det är ganska fascinerande. En del människor är så himla bra på det där. Det är inte jag. Alltså, jag tycker inte jag är bra på det. Jag försöker lära mig. Först skriver jag det jag tycker ska vara med, då är det sådär 20-25% av kravet. Så utvecklar jag det en del, det vill säga jag låtsas som om de som läser är nästan idioter och inte begriper något alls om man inte skriver ut det explicit. Då har jag kommit till 50 % av textmängden. Sen börjar jag upprepa mig, eller snarare formulera samma sak, fast på ett annat sätt. Och till slut lyckas jag kanske komma upp till den undre gränsen för textkravet. Det är rätt jobbigt. I den tentauppgift jag skrev idag tyckte jag att jag, innan jag räknade, lyckades ganska väl med att utveckla alla resonemang till dumhetens gräns. Sen när jag räknade, när jag skrivit ut, broderat och stått i, 75 % av maxgränsen i alla fall, det fanns ingen undre gräns. Då kände jag mig tacksam. Och klar.

Det kan vara en ingenjörsåkomma att uttrycka sig precist. Helst skulle jag förstås bara vilja skriva en ekvation, det är det optimala. En ekvation säger mer än hundratusen ord. Men, till och med jag inser att humaniora behöver något annat än precisa ekvationer. Jag jobbar på saken.

Här fick jag ihop nästan 400 ord. Och jag har i princip inte sagt någonting. Det börjar likna nå’t!

När Alexander Bard verkar stupid

Jag har hittills tyckt att Alexander Bard varit rätt piffig. Nu har jag kanske inte följt honom jättenoga alla gånger, men jag har haft intrycket att hans intellekt inte är helt oävet. Men idag läste jag en artikel i DN. Och nu har jag ändrat uppfattning om det där intellektet. Nej, det beror inte alls på att han i bästa Guillo-anda vill jaga med de andra grabbarna i skogen, ha mansläger och lära män att de ska ha (eller att de har?) kuk i huvudet. Jag ser bilden framför mig, den ser kul ut.

Och jag tycker verkligen inte att han inte ska få säga något. Kanhända är det reporterns ”frihet”, men jag har lite svårt att inse hur det kan handla om risker för yttrandefriheten att bli bortmotad från ett privatfinansierat underhållningsprogram. De flesta människor deltar inte i panelen i underhållningsprogram, hur ska vi göra med alla deras (vår) yttrandefrihet? Bara för att kanalen hänvisar till yttrandefrihet för att ha honom kvar, innebär det ju inte att det skulle vara frånvaro av yttrandefrihet att sparka honom. Kanalen skulle t ex kunna tycka att han inte passar att representera dem, helt enkelt, man får anta att hans person och image är en viktigt del av saken. Faktiskt är de ju till och med lite fega att ropa ”yttrandefrihet”, när de i själva verket menar att det är bra för dem att han ”yttrar sig fritt”, vilket inte är samma sak som ”yttrandefrihet”. Det de egentligen säger är ju: ”för vår kanal, som inte är en offentligt skattefinansierad samhällsinstitution, utan privat affärsverksamhet, är det bra för ekonomin om Alexander Bard säger det han vill, på sitt lilla pikanta vis, bara han inte går över gränsen till olagligheter, eller osmakligheter som får våra tittare att fly”.

Det är inte heller för att han påstår att alla ställen där kvinnor och män befinner sig samtidigt blir sexualiserade. Men menar han verkligen det? Det är kanske så i hans miljö, har vi ju förstått, men det är definitivt inte så i min vardagsmiljö, där är folk nämligen professionella. Men okej, han har sin miljö, låt gå för det.

Innan vi kommer in på den passage som avslöjar det bristande intellektet, vill jag att vi gör ett litet tanke-experiment. Vi tänker … en stor vid skål. I den skålen lägger vi ner två sorters bollar, den ena sorten är ljust grön, den andra sorten är ljust gul. Vi häller i bollar och blandar om. Man ser lite skillnad på dem, men det är ingen som sticker ut åt något särskilt håll. Man kan inte säga att ljusgröna bollar är si och ljusgula så. Men man ser att de har lite olika färg. Sen häller vi på en kemisk sörja över de här bollarna. Den sörjan har särskilda egenskaper, till exempel har den kemiska komponenter som gör att när ljusgröna bollar reagerar med den, blir de mörkgröna och börjar studsa jättemycket. Och de ljusgula bollarna reagerar också med sörjans kemi, fast på ett annat sätt, de börjar dra lite åt rött i färgen, sen klustrar de ihop sig i grupper som mer liksom vibrerar tillsammans. Sen släpper vi ner Alexander Bard i den här sörjan, han har redan badat i en så’n här kemisk sörja, så han är jättegrön. Vi släpper ner honom och han hoppar omkring där och tänker. Och så kommer han på, eftersom han är så himla smart, att han ser en skillnad mellan de röda bollarna och de gröna bollarna. De verkar bete sig olika. Och så drar han den förbluffande slutsatsen att de röda bollarna och de gröna bollarna, i sitt inre ursprung är jätteolika. Alexander Bard glömmer, precis som så många andra, att det han ser är de ljusgröna och ljusgula bollarna i återkoppling med den kemiska sörjan, som han själv dessutom är badad i. Och så drar han från det slutsatser om deras opåverkade egenskaper, snarare än deras påverkade egenskaper. Hur de är, de här bollarna. Han glömmer bort att han mäter egenskaper i ett system som är slutet, som en person bevandrad i till exempel reglerteori skulle säga. Det betyder, om man bara tänker på saken rent matematiskt och fysikaliskt, i just det här exemplet, att de ljusgröna bollarna och de ljusgula bollarna förvisso kan vara lite olika, t ex har de lite olika färg, och till exempel reagerar de lite olika på kemiska sörjor. Men det betyder också, att med en kemisk sörja av en annan sammansättning, skulle man säkert kunna få de ljusgröna bollarna att klustra ihop sig, pipa och vibrera i grupp, medan de ljusgula bollarna blev starkt röda och studsade som tokar överallt.

Om man är en mörkgrön boll, som Alexander Bard, kanhända man tycker om den här ordningen att en del bollar är gröna och hoppiga och en del är röda och vibrerande. Man känner sig väldigt grön liksom, och vill se till att de gröna bollarna är gröna på ett bra sätt och de röda är röda på ett bra sätt, och alla kan leva lyckliga tillsammans i den rödgröna ordningen.

Den lilla passagen där hela Alexander Bards intellekt står och faller är förstås denna:

– Fakta. Gå in i ett rum med hundra män och hundra kvinnor. Jag ser enorma skillnader. Det är patetiskt att påstå att det skulle vara sociala konstruktioner när det är djupt liggande biologi.

Nu kan det ju hända att Alexander Bard faktiskt inser att det är den kemiska sörjan, dvs sociala konstruktioner, som liksom ordnar den här rödgröna ordningen från den ljusgulljusgröna, men att han också vet att de flesta människor inte begriper sån’t här som återkopplingar och slutna system och att mäta på fel saker och dra fel slutsatser. Och om han nu tycker om den här ordningen är det ju en bra grej att påpeka att den är naturlig och att man bara behöver bara titta i skålen med röda och gröna bollar så ser man det. Och dessutom försöka få till stånd en ändring av den kemiska sörjan så att de ljusgröna bollarna där kemin inte riktigt tagit verkligen blir mörkgröna. Och de ljusgula där kemin inte tagit verkligen blir ordentligt röda. Det vill säga ordna mansläger.

Men det finns ju andra alternativ som man skulle kunna välja om man nu inte vill tvinga på människor starka färger. Man skulle ju kunna tänka sig att man ändrar den kemiska sörjan så att den var lite mer interaktiv och lite mer så att den tillät varje bolls speciella resonanser, även om de till synes är ljusgula och ljusgröna så har nämligen de här bollarnna en del inre egenskaper som är olika, lite olika resonanser helt enkelt, som reagerar lite olika på kemiska sörjor.

Nu kan förstås Alexander Bard och andra gröna och röda bollar invända och försvara sig med att de minsann bara pratar om idealtyper, men då säger jag att deras idealtyp är endimensionell till meningslöshetens gräns. Eller som att bara prata om sig själv kanske.

Vi avslutar med några rader ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Fruentimrets försvar”, där hon kritiserar Rousseaus bristande insikter när det gäller hans tids kemiska sörja. Det kanske passar, för nog tycks Alexander Bard ha Rousseauiska ambitioner?

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.
Så bindes Könets drift av fostringssätt och vana,
Att kämpas med varann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ledig kväll

Ikväll har jag inte läst en enda rad av något vettigt. Eller, det har jag förresten visst gjort, jag har ägnat nästan hela dagen på jobbet åt läsning. Inte så’n läsning. På jobbet läser jag tekniska rapporter, vetenskapliga artiklar och liknande. Och sen när jag läst åstadkommer jag antingen en sammanfattning, ett utlåtande, eller en rekommendation. Eller så har jag bara lärt mig något. Eller så korrigerar jag, eller kommenterar. Det beror på.

Men jag har inte läst något idéhistoriskt, eller filosofiskt. Jag har inte ägnat mig åt studier. Nej, ikväll har jag övningskört flera timmar med Lille Son, som snart har uppkörning, och pratat med Lilla Dotter och Store Son. Och pratat med Doktor T. Och strösurfat, och smakat ett gott portvin. Jag har sorterat in böcker i bokhyllan, de som jag använt för essäskrivandet. Om några dagar ska inlämningsuppgiften i filosofikursen vara klar, men det är som sagt flera dagar dit. Så jag tog en ledig kväll. Jag vet knappt vad jag ska läsa nära jag inte har något bestämt att läsa. Inte för att det inte finns något, utan att det finns alldeles för mycket. Ska jag fortsätta med Tegmark, eller de Beauvoir? Eller ska jag kanske plocka fram böckerna till nästa filosofikurs och skumma lite? Eller borde jag rentav gå och sova? Det senare är kanske inte världens sämsta idé med tanke på att det blev lite dåligt med sömn förra natten, 3,5 timme om man räknar lite generöst. Det är inte bra att sova så lite, men det berodde inte på att jag inte kunde, utan på att jag ville läsa färdigt. Sen sov jag som en stock alldeles för kort tid. Om jag går och lägger mig nu får jag hela 6,5 timmars sömn, det är lite väl lyxigt kan man tycka. En timme till borde jag kunna vara uppe. Det är i alla fall torsdag imorgon, och sen är det fredag. Och lördag och söndag. Och då behöver jag inte ställa larmet. Och jag kan läsa. Och sen ska jag skriva uppgiften i filosofi färdigt. Och efter det skriva kommentarerna till mina kurskamrater i skrivkursen. Och läsa Frankenstein igen, för tredje eller fjärde gången.

Faktiskt har jag tänkt en massa saker som det som jag har läst, men det är som om de tankarna bidar tid. Och utanför fönstret är mörkret kompakt. Jag ser in, om jag hade sett, i skogen. Längre bort, längre ner, ser jag ljus från det som är ett villaområde, men här är det mörkt. Det är skönt.

Doktor T och multimetern

Store Son och jag har en kul liten utmaning. Eftersom han använder sig av förskjuten dygnsrytm går han och sover sist varje dygn. Det kan vara vid fyratiden på natten, eller ännu mer framåt morgonen för oss andra. Det betyder att det är hans uppgift att släcka julgranen. Julgranen har sexton ljus, och vi släcker den genom att skruva ur en av glödlamporna. Jag bestämde, i början av julperioden, vilken lampa vi skulle släcka. Då blir det nämligen enkelt för den som ska tända på morgonen, vilket alltid är jag, att tända.

Men Store Son tycker naturligtvis det är skojigt att skoja, så han släcker någon annan okänd lampa varje natt. Eftersom det bara är sexton stycken, och Store Son är lång (och lat) blir det ändå ett fåtal som kan komma ifråga. Imorse när jag skulle tända julgranen (den ska vara kvar till på lördag, när det passar mig hänvisar jag glatt till traditioner) gick jag igenom alla sexton ljusen två gånger utan att granen tändes. Jag insåg att en lampa gått sönder. Men, jag hade inte tid att undersöka saken då. När jag kom hem från jobbet tog jag tag i saken. Jag tog fram en ny lampa och började i ena ändan, under antagandet att endast en lampa gått sönder, vilket förefaller mest sannolikt.Man sätter i en ny lampa i den första lampan. Om slingan tänds var den trasig, om inte är en annan trasig (eftersom det här är en gammal slinga som jag ärvt efter mina morföräldrar, den är minst 50 år gammal, är alla lampor seriekopplade, slå upp i fysikboken). Då tar man den lampan och byter nästa, och så fortsätter man granen igenom. Man kan få göra sexton byten maximalt. När jag gjort fyra byten kom Doktor T  med ett instrument. En multimeter. Han tyckte att jag, som ingenjör, borde mäta istället för att testa. Det kan jag väl göra. Då tar man ur glödlampan och så mäter man på den. Så jag gjorde det, lampa för lampa. Och till slut kom jag fram till lampan som var trasig. Jag bytte den och julgranen lyste upp i ett förklarat ljus. Men, grejen är ju den, att jag med min enkla metod, skulle ha kommit fram till samma lampa precis lika snabbt som Doktor Ts metod, eftersom ett utbyte av lampa till och med är snabbare än att skruva ur, mäta och skruva i (det är bara fråga om att skruva ur och skruva i). I alla fall om bara en lampa var trasig.

Men Doktor T, som är kemist, är besatt av ingenjörska instrument. Det är inte jag, som är ingenjör. Det är lite paradoxalt. När Doktor T och jag träffades, hade jag visserligen en HP-räknare med Reverse Polish Notation, som jag inte använder eftersom jag har tillgång till mer sofistikerade program som matlab, men jag hade ingen multimeter, jag har klarat mig med mer rudimentära metoder. Men, faktiskt hade jag en Stud Detector.

Jag har rastat kameran

Det var länge sen jag var ute och fotade. Men idag när solen sken, de rara barnen var engagerade på olika håll och Doktor T på eget uppdrag, tänkte jag att det var dags. Så jag körde till ett av mina favoritställen. Där gick jag omkring i den nästan monokroma världen, eller i alla fall inte-så-multi-kroma, och kände att solen nästan värmde lite, och att den står lite högre nu än när den stod som lägst. Undrar om det är inbillning eller om man verkligen har den upplösningen i avläsningen av ljuset, men jag tycker att det märks att det är två veckor, eller 2 1/2, sen midvintersolståndet. Den lilla förändringen syns på ljuset på eftermiddagen.

Trodde jag

Jag trodde verkligen på de oändliga läsdagarna. Igen. Fast jag av lång erfarenhet vet att de egentligen inte existerar. Det är tusen andra saker som ska göras hela tiden, och då är jag ändå av en människosort som aktivt väljer att inte övergöra saker och ting. Det är ohyggligt märkligt alltihopa. Undrar om jag lyckades få en halvtimmes sammanhängande tid igår, ungefär? Och det var väl runt ett-tiden på natten, innan jag gick och la mig.

I Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur finns ett litet intressant avsnitt om det lärda latinet. ”Det lärda latinet saknar ett barnspråk” skriver han till exempel. Ingen har det som modersmål, det saknar samband med det undermedvetna, det är ”isolerat från de känsloladdade djupen i ens modersmål”, och därför kan det bidra till objektivitet. Det finns ingen som bara talar det lärda latinet, alla skriver det också. Eller talade och skrev, rättare sagt. Utan det lärda latinet skulle vetenskapen haft svårt att komma igång, skriver han vidare. Det är alltså som om språkets (det lärda latinet) distans från känsloträsket bidrar till tankens objektivitet.

Jag tänkte att det var intressant, att man behöver använda ett språk som inte är ens eget psykologiskt, känslomässiga, för att beskriva något på ett begripligt, hyggligt neutralt sätt, för någon annan. Och då tänkte jag på Hélène Cixous’ Medusas skratt, vars kvarstående tanke är typ kvinnan ska skriva kvinnan. Och så är det kroppen naturligtvis. Men det viktiga är att kvinnan har språket för den kvinnliga erfarenheten. Det är ju helt motsatt mot att beskriva något objektivt med ett språk som inte är ens eget. För att beskriva något, objektivt, behöver man vara utanför språket. Det säger faktiskt Wittgenstein också, förresten, att man inte kan beskriva språket med språket. (Jag kommer inte på något bra citat just nu, utan att gå till bokhyllan och gräva i några böcker och det orkar jag inte, det får jag göra en annan gång, men det är min uppfattning av läsningen i alla fall, att man inte kan beskriva språket med språket själv).

Om man funderar över det, och vill göra en objektiv beskrivning av t ex mannen, så borde den skrivas av den som inte är man och inte har den naturliga erfarenheten. Den beskrivningen borde skrivas av en kvinna. Då får man den objektiva beskrivningen, utanförblicken.

Sen vet jag, när jag började det här inlägget för tolv timmar sen, som har avbrutits av allehanda saker, att jag hade tänkt mig att det på något sätt skulle korreleras till religion, men nu kommer jag inte på hur. Jo, förresten, det var det att jag tänkte att religionen naturligtvis bör beskrivas av ateister. De som är religiösa kan inte komma förbi sin känslomässiga … tro, för att betrakta den. Och det var när jag läste en understreckare idag, som hade en konstig rubrik, som jag tänkte det. Världen går inte att förstå utan religion är rubriken. Då tolkar man det som om religionen behövs i världen för att man ska förstå den. Världen. Men om man läser artikeln förstår man att man behöver förstå religion för att förstå världen. Eller i alla fall hur människor tänker, känner, reagerar och agerar. Och det är ju en helt annan sak. Världen går inte att förstå utan att förstå religion borde rubriken ha varit. Förresten har jag läst en bok av en av författarna som recenseras, Tim Crane. Men jag läste The Mechanical Mind, vilket inte är så religiöst.

Någon gång ska jag ta tag i den där religionsdiskussionen. Men inte just idag.

Mål för 2018

Det är inget fel på att fortsätta med förra årets mål:

  • Läsa mer
  • Tänka mer
  • Lära mig mer

Men jag ska lägga till ett:

  • Skriva mer

Sådärja.

Jag har inte påbörjat någon ny bok sedan häromdagen, utan jobbar på med samma böcker. Men nu är julens plikter överstökade, liksom nyårsaftonens, så nu ska läsningen kunna eskaleras. Om man ville kunde man fundera över varför man läser. Men man måste inte fundera över det.