Liv 3.0 – I

Nu när julfirandet är avklarat, vidtar det verkliga jullugnet. Jag har en fantasi om det eviga läsandet; långa dagar i läsfåtöljen. Men hela tiden avbryts läsandet av annat som behöver göras. Det är barn som ska skjutsas, det är internet som ska fixas, det är middag som ska lagas, mat ska handlas, det ska promeneras och pratas. Ibland verkar andra, mot min vilja, tycka att jag är ett lika trevligt sällskap som jag själv tycker att jag är. Eller så har de bara långtråkigt. Det är ju ibland mindre trevligt för mig, eftersom jag då får tillbringa mindre tid med mig själv. Nåja, det är trevligt när barnen kräver ens sällskap, även om det skulle råka vara på reservplats.

Jag började i alla fall läsa Max Tegmarks Liv 3.0 idag. Jag läste första avsnittet som handlar om Omegateamet, några ingenjörer, får man förmoda, som utvecklar en AI som fortsätter utveckla sig själv och så småningom tar över världen. Bland det första den gör i denna mission, är att producera TV-serier och filmer med simulerade skådespelare. Världen jublar men förstår inte att det ligger en världsherraväldestanke bakom. Ja, och så eskalerar det, och till slut styrs regeringar upp och rikedomar fördelas och hej och hå. Det är inte helt klart om denna AI är ond eller god, eller hur den kan utvecklas med en viss strategi när den nu ska programmera sig själv. Om det nu är Omegateamet som ligger bakom det hela, och styr AI:n (den släpps t ex inte ut på internet) så är det ju egentligen inte en AI. I alla fall inte en som är ”medveten” och självständig, utan bara en extremt bra programmerad regeringsalgoritm, som kan reglera hela samhället via input, output och snabba beräkningar.

Det stör mig att den här berättelsen lämnar så många luckor. Jag kommer ifrån huvudpoängen, fast jag förstår den, och grubblar mer på varför människorna, i den tänkta situationen, inte frågar sig varifrån dessa simulerade skådespelare kommer. Det är inte helt klart att de ska uppfattas som simulerade, t ex. AI:n skulle ju behöva operera utan att synas, och att helt öppet använda simuleringar, betyder ju bara att man vet att det finns någon som är duktig på simuleringar. T ex ett datorprogram. Och med den hastighet de spottas ut måste det antingen vara hundratusentals programmakare, samspelta, eller en dator. Och då borde folk vara AI:n på spåren. Men för att de inte ska vara det måste ju de simulerade skådespelarna verka inte simulerade, och med tanke på hur nyfikna folk är på kändisar av det slaget, kommer de snart att räkna ut att de helt enkelt inte existerar, och så var AI:n avslöjad igen.

Jag grubblar på det här, jag tycker inte berättelsen om Omegateamet är en tillräckligt intrikat historia om AI. Det bekymrar mig lite inför fortsättningen av boken. Vilka är den egentligen skriven för? De som inte ser luckor och hopp i resonemang, eller?

För övrigt såg jag just att inlämningar börjar trilla in i skrivkursen, jag trodde första inlämningen av text var i februari, men det var det ju inte alls, det är om en vecka. Så nu måste jag sluta ströskriva och skruva till min egen text. Jag ska försöka undvika de där luckorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *