Problemet med det inre livet

Det här har slagit mig då och då, jag borde ha skrivit om det tidigare, men jag skriver först och letar sen så får vi se om den ändrat sig något. Tanken.

Det som slagit mig och som jag funderat lite på är problemet med att ha ett rikt inre liv. Naturligtvis är det svårt att göra en skala här, men jag har lärt mig av erfarenhet att alla människor liksom inte verkar ha en värld inuti, eller fler. En parallell värld där det händer en massa saker och där man liksom kan diskutera och fundera och så. Det verkar som om en del människor liksom stängs av om inte den yttre världen är igång hela tiden, som om det inte finns något att göra om de inte kan interagera. Jag trodde ända tills jag var nästan fyrtio att alla andra människor också plågades när de skulle umgås och bara gjorde det för att de måste, inte för att de verkligen ville! Men jag hade visst fel, det finns en massa människor som verkligen vill umgås och inte gör det som uppoffring. Nu händer det ju som så att även om jag nu ofta råkar se det som uppoffring initialt så händer det ändå att jag tycker det kan vara värt det, och till och med vara trevligt bara man kommer igång. Så det är inte så illa. Men det är inte poängen, utan poängen är helt enkelt att jag fattade att en del människor interagerar helst med den yttre världen och en del med den inre.

Nu har jag varit med så länge så jag klarar båda, men jag har väldigt roligt med den inre. Man är liksom aldrig ensam om man har en värld, eller två, inuti. Men, jag har insett att det också är ett problem. Eftersom man är så himla van vid att den yttre världen oftast inte erbjuder något som är särskilt intressant, så tänker man inte så mycket på den. Den bara existerar och man interagerar utan att fundera så himla mycket.

Det betyder till exempel att man är ganska trög när det gäller saker som man faktiskt inte gillar i den yttre världen. Man är ändå van vid att den är lite si och så, liksom, och att det mest intressanta sker inuti. Så det kan gå ganska lång tid innan man upptäcker den yttre världen. Jag insåg det just, och det förklarar både det ena och det andra. Därför ska jag förbereda ett nyårslöfte som går ut på att den yttre världen ska mätas och vägas lite oftare. Och så måste jag förstås göra en regleralgoritm som får den på spår om den spårar ur. Men då måste jag fundera ut vad jag vill med den yttre världen också, det tror jag aldrig att jag har gjort egentligen.

Vad sjutton kan man vilja med den yttre världen? Skaffa en bokhylla till kanske? Jag ska bada på saken. Men en bok. De sista kapitlen av Causing Death and Saving Lives. Om dödsstraff och krig. Lite makabert.

6 reaktion på “Problemet med det inre livet

          • OK. Men bloggandet då, är det en del av din inre värld? Kanske en konstig fråga. Men har undrat flera gånger tidigare varför du har bloggen, vad som är syftet med den. Själv lade jag ned min blogg efter bara två månader 2007. Fann ingen mening alls i skrivandet, särskilt inte när vem som helst plötsligt kan läsa det.

            Och detta med inre värld…Undrar om inte vår moderna värld går ut på att vi villigt låter oss exploateras och får ett bekvämt och relativt tryggt (yttre) liv om vi ger upp det inre livet. Ett rikt inre liv skulle ju bara hindra marknadskrafterna att få verka utan störningar. Men det är ju inget nytt för dig. Bara en massa självklarheter igen. Men det är helt klart sorgligt detta med att det inre livet så kraftfullt motverkas. Men allt som hotar pengavinster måste kväsas!

          • Bloggandet. Det skulle jag nog inte säga är en del av en inre värld. Eller det är det väl också. I bloggen finns säkert uppslag från både inre och yttre världar. Och tänkta världar och allt möjligt. Varför blogga? För att det är kul såklart. Det som ingen ska läsa hamnar förstås inte i bloggen. Men det som jag har lust att skriva som kan läsas, kan hamna där. Helt osorterat. Jag tycker det är kul att gå tillbaka och se hur det ändrar sig. Vetskapen om att någon kan tänkas läsa gör förstås skillnad mot vad jag skulle skriva bara för mig själv. Ibland tänker jag att jag ska skriva något vettigt, men det blir sällan så.

            Jag tror jag håller med dig om att det finns krafter som verkar emot det inre livet. Samtidigt verkar det finnas människor somär livrädda för att kolla vad som kan finnas där. Och det är lite intressant på något sätt. En snubbe jag dejtade för länge sen var alltid alltid upptagen med något, varje kväll. Jag fattade inte hur han orkade. Men han var nog livrädd att höra vad tankarna sa. Eller så fanns inget som sa något, vad vet jag. Dejtandet var mycket kortvarigt, såklart. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *