Googlings-koma

Delkursen i idéhistoria handlar om medier. Veckans läsning, om skriftspråk, talspråk och institutioners (bibliotekens) framväxt gav rika tillfällen till omvägar. Det går till som så att jag sitter och läser en text, och så dyker det upp något ord eller uttryck som jag inte har riktig koll på, så jag googlar det. Och så läser jag, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och läser mer, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och … Och så har det gått en halvtimme på ett ord. Stigmergi är t ex ett ord som jag spenderat ansenlig tid på idag.

Sen råkade jag läsa någon rubrik om Mugabe och andra afrikanska ledare, och då hamnade jag naturligtvis i googlings-koma ytterligare en stund.

En sak som jag inte precis hamnat i googlings-koma kring utan mer bara allmänt tänkt på, är det här med alla kvinnor som rapporterar övergrepp. Ja, det är inte kvinnorna jag tänker på, utan männen. Jag tänker rent generellt. Hur tänker de egentligen? Hur har de tänkt? Hur kommer det sig att de inte tycker de är pinsamma till döds som kommer dragandes med sina drifter och sina könsorgan i tid och otid? Hur kommer det sig att de inte skäms ihjäl över att inte kunna hålla sina drifter i schack? Jag fattar inte det. De är så himla patetiska och pinsamma. Men det har de väl upptäckt nu. Jag tänker mig bara hur det skulle se ut på vårt kontor om en kollega helt plötsligt satt och dreglade och inte kunde fokusera på uppgiften, utan bara på sina drifter. Alla skulle skratta åt honom. Ingen gör så.

Jag menar, vill de verkligen ertappas med sådan brist på professionalitet? De borde ju skämmas ihjäl för sina tillkortakommanden helt enkelt. Man kan inte ha män med i arbetsgrupper, de är alltför emotionella och labila, kan inte hålla ordning på sina drifter alls. Det är ju faktiskt precis som den hysteri som man anklagade kvinnor för typ … hundra år sen. Männen är styrda av sina hormoner helt enkelt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *