Förberedelser

Imorgon är det Amaryllisens dag. Det kommer jag ihåg sen förra året, eftersom det är internationella mansdagen samtidigt, och internationella toalettdagen. Idag får vi alltså förbereda firandet. Jag har två amaryllislökar jag tänkte plantera. Det andra firandet vet jag inte riktigt hur jag ska hantera; i min läsplanering står det att jag ska läsa ett antal kapitel i Saving Lives and Causing Death. Men jag lider lite av splittring.  Tankesplittring. Min stackars hjärna springer och skuttar åt alla håll, det är sexfilig motorväg där det går i hundraåttio i alla filer, och de har olika mål. Det är synd om mig. Nej, det är det väl inte.

Tre saker måste jag notera, bara för att fortsätta tänka på senare kanske.

Kvartal, nättidskriften, den gillade jag. Långa artiklar, essäer, om intressanta ämnen. Skribenter som man känner igen från olika mindre nätsammanhang sen ganska lång tid tillbaka, t ex från den tidiga bloggeran för 10-15 år sen, eller aktiva akademiker. Seriösa. Bortom mainstream-media. Men, helt plötsligt håller den, Kvartal, på att mainstreamifieras med rekryteringen av kändisar i redaktionen. Och helt plötsligt poddar med och artiklar av gamla politiker. Otroligt boring helt enkelt. Har de inte hörts nog? Så, tja, jag får väl se, men plötsligt tappade jag intresset. Det var synd. Men det dyker säkert upp något annat intressant någonstans.

Poesi som komprimeringsteknologi tänkte jag också på när jag var ute och promenerade längs stranden idag. Jag har nämligen läst en del texter om talspråket och skriftspråket och hur de påverkat, och påverkar, tänkandet. Och minnet. Och då tänkte jag att poesi, där är bilderna, symbolerna, fulla med innehåll. Man ska liksom associera till en hel värld av bara några ord, som är bilder, som är … Och vad är det, om inte komprimering av innehållet, av informationen? Poesi är alltså att betrakta som en komprimeringsteknologi. Och det tyckte jag var rätt intressant tänkt av mig.

Bildning och humanisters aversion mot matematik. Det tänkte jag också på. Eftersom vissa politiker verkar tycka att bildning är viktigt, förutom för dem själva, alltså litterär bildning, så kom frågan upp i veckan. I media. Och då tänkte jag på de gånger jag diskuterat bildning med folk. Och det handlar ofelbart om humaniora, att försöka påvisa nyttan med litterturvetenskap, filosofi och annat. När man då påpekar att humaniora, som ämne, ju bara är en del av det som skulle kunna kallas bildning, blir det tyst. Naturvetare och ingenjörer ägnar sig lätt och ledigt åt humaniora, men humanister verkar inte ha det minsta intresse av att försöka tillägna sig några kunskaper i matematik och fysik, eller ve och fasa, ingenjörsvetenskaper ska vi antagligen inte ens nämna viskande. Och jag undrar lite varför. Är det för att de inte förstår nyttan med det? De tror inte de ska få ut något av det? Om det nu skulle ligga till på det viset, skulle jag nog tycka att det skulle ge viss insikt till den egna frustrationen kring frågan om nyttan.

Sedär, det var några av dagens tankekast. Nu tittar vi på några bilder.

Några lampor har kommit upp.

Här är det frågan om vad som ska läsas.

Googlings-koma

Delkursen i idéhistoria handlar om medier. Veckans läsning, om skriftspråk, talspråk och institutioners (bibliotekens) framväxt gav rika tillfällen till omvägar. Det går till som så att jag sitter och läser en text, och så dyker det upp något ord eller uttryck som jag inte har riktig koll på, så jag googlar det. Och så läser jag, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och läser mer, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och … Och så har det gått en halvtimme på ett ord. Stigmergi är t ex ett ord som jag spenderat ansenlig tid på idag.

Sen råkade jag läsa någon rubrik om Mugabe och andra afrikanska ledare, och då hamnade jag naturligtvis i googlings-koma ytterligare en stund.

En sak som jag inte precis hamnat i googlings-koma kring utan mer bara allmänt tänkt på, är det här med alla kvinnor som rapporterar övergrepp. Ja, det är inte kvinnorna jag tänker på, utan männen. Jag tänker rent generellt. Hur tänker de egentligen? Hur har de tänkt? Hur kommer det sig att de inte tycker de är pinsamma till döds som kommer dragandes med sina drifter och sina könsorgan i tid och otid? Hur kommer det sig att de inte skäms ihjäl över att inte kunna hålla sina drifter i schack? Jag fattar inte det. De är så himla patetiska och pinsamma. Men det har de väl upptäckt nu. Jag tänker mig bara hur det skulle se ut på vårt kontor om en kollega helt plötsligt satt och dreglade och inte kunde fokusera på uppgiften, utan bara på sina drifter. Alla skulle skratta åt honom. Ingen gör så.

Jag menar, vill de verkligen ertappas med sådan brist på professionalitet? De borde ju skämmas ihjäl för sina tillkortakommanden helt enkelt. Man kan inte ha män med i arbetsgrupper, de är alltför emotionella och labila, kan inte hålla ordning på sina drifter alls. Det är ju faktiskt precis som den hysteri som man anklagade kvinnor för typ … hundra år sen. Männen är styrda av sina hormoner helt enkelt.

 

När barnen talar

Jag och de rara barnen kommunicerar på olika sätt. T ex pratar vi med varann på helt vanligt sätt. Träffas t ex i köket till frukosten, eller så pratar vi vid middagen eller när jag skjutsar och hämtar. Eller så kommer de och slår sig ner i mitt rum och pratar en stund. Eller så använder vi oss av någon käck liten app. T ex sms, Messenger, Snapchat, Steam eller WhatsApp. Ibland skickar vi mail till varandra. Ibland kan man säga att vi talar i länkar.

Häromdagen skickade Lille Son en länk till mig. Det var en pdf med rubriken ”Ansökan om tillstånd för djurhållning inom område med detaljplan”. Det var varken katten eller undulaterna han tänkte söka tillstånd för. ”Men man kan ha fem hönor utan tillstånd”, sa jag. ”Men jag tänkte mig trettio”, sa han, ”de behöver bara fyra kvadratmeter.”

Jag ser framför mig hur vi ska jaga de där hönsen i kvarteret. Och hur de kommer att skräpa ner poolerna för grannarna. Eller ännu värre, drunkna där. Men … de kommer säkert att fungera bättre än vilket trist farthinder som helst.

Apropå farthinder tycker jag det är en märklig grej. I vårt område åker tre typer av bilister. Det är de som bor här, det är besökare till de som bor här och det är människor som är ute på en tur och tittar på hus. Och ändå har vi farthinder! De som tittar på hus kan inte köra fort, de tittar ju. De kryper fram, tre kilometer i timmen. Återstår alltså de som bor här och de som kommer på besök. Av det inser man att de som mest trafikerar området är de som bor här. Samfälligheten har alltså bestämt att vi inte litar på oss själva, vi kan inte köra lugnt i vårt eget område, vi behöver hindra oss själva från att köra över våra egna barn. Det tycker jag är ganska intressant.

Beting

Nu är det nästan ordning och reda. I mitt rum är det i alla fall ganska färdigt. Det är bara en massa tråkiga papper som ska röjas upp och struktureras litegrann. Och så några hyllor till kanske. Det var för lite bokhylla kvar när det fanns böcker kvar, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna expandera. Men det löser sig nog.

Nu är det mycket att läsa, jag var tvungen att göra en planering, har man hört något så märkligt?! Planering för hur jag ska läsa olika texter för att hinna i tid till de olika seminarier och skrivuppgifter som ingår i kurserna! Ikväll har jag några sidor mediehistoria kvar att läsa, innan det blir fri läsning. Tur jag får hjälp av katten.

När Doktor T skriker i köket

Jag har burit in alla bokkartonger idag. Mitt rum är fullt. Men inga bokhyllor än. De får komma in i morgon, när det är ljust ute och jag kan ägna hela härliga dagen åt att arrangera böckerna.

Till middag gjorde jag pizza, det går snabbt och lätt. Och är gott. Efter middagen stökade Doktor T runt i köket, medan jag pysslade med undulaterna, för att senare slå mig ner vid mitt skrivbord. Jag tänkte nämligen fortsätta läsa Occidentalism av Mohammad Fazlhashemi, en väldigt intressant bok. Jag har några sidor kvar. Helst plötsligt när jag satt där i godan ro hörde jag ett skrik från köket. Jag minns inte exakt orden, men det var något i stil med Vad är detta? Detta är ohyggligt? Var kommer det här ifrån? Så jag såg framför mig att det låg en död, gigantisk stor, råtta på köksgolvet. Eller något i den stilen. Men sen kom Doktor T in till mig med en liten plastback. I den platsbacken ligger tre bruna glasflaskor. Sådana med gammeldags kork, som jag köpt för länge sedan på någon rustik butik. I avsikt att förvara hemmagjord fläderblomssaft, eller något. Sådana flaskor hade jag just ställt in i den där plastbacken i en låda i köket där de fick plats. Men, det visade sig att Doktor T tyckte det var helt outrageous att ha sådana flaskor där i en vanlig låda. Han föreslog att jag skulle lägga dem någonstans i min garderob. Ett helt horribelt förslag, naturligtvis.

Till slut fick flaskorna bo högst upp i ett skåp, dit ändå ingen når. Sen tog jag fram en flaska som Doktor T sparat på, någon gammal äppeljuiceflaska från Kiviks musteri tror jag det var. Den flaskan placerade jag tillsammans med mina fläderblomssaftsflaskor in spe. Rätt ska vara rätt och ingen flaska har större värde än någon annan i vårt hushåll.

Men jag har fortfarande svårt att förstå hur det kunde bli ett sådant skrik. Jag skrek minsann inte när jag placerade in Doktor Ts juiceflaska bland bakpulvret och blockchokladen.

Tråkigaste månaden på året

November. Man hör hur trist och grått det är. Inget är egentligen trevligt med november. En värdelös månad som kunde plockas ur almanackan. Men, nu är ju inte jag lagd åt det negativa hållet så låt oss hitta på i alla fall något som är positivt med november.

Vi tänker.

Hm.

Jomen, jag vet! Efter november kommer december! Och om inte november fanns, hur tacksam skulle man då vara för december? Inte lika mycket i alla fall. December är ljus, det är då det vänder, det är julledighet och mys, och nyår och i början av januari kan man känna doft av vår i luften. Så december är bra. Men om man eliminerade november och gick direkt från oktober till december, då skulle man inte riktigt hänga med, och vara riktigt less på mörkret. Nej, november behövs trots allt, helt perifert, som en riktig gråsugge-månad.

Tur att jag har mycket intressant att läsa.