Karma

Jag läser om Buddhismen i Gunnar Aspelins Världsbilder och Livsideal: ”Besegra hat genom vänlighet, ondska genom godhet, girighet genom generositet och lögn genom sanning”. Det låter ju rätt bra. Trevligt. Men man inser att den kan ta tid, den kampen. Man inser att det inte räcker med en livstid. Och då inser man varför man måste införa begrepp som karma och återfödelse. För hur motiverande är det att möta hat med vänlighet och liksom inte se något resultat av det medan man lever? Se att det verkligen hjälper (för om det inte hjälper behöver man ju byta metod). Nej, det krävs återfödelse och karma och något stort mål långt borta för den sakens skull. Hur man nu lyckas övertyga någon om det ytterst osannolika i den saken är dock lite svårare att förstå. Men jag förmodar att man kan tro om man vill tro.

2 tankar om “Karma

  1. Du skrev: ”För hur motiverande är det att möta hat med vänlighet och liksom inte se något resultat av det medan man lever?”

    Mänskligt sett finns det förstås inget som motiverar en att, utan att se resultatet, möta hat med vänlighet. Vad har en religiös inställning för svar på denna utmaning? Enligt kristen tro är det bara genom att låta Gud (genom hans ande) styra ens handlingar. Då kan man göra det mänskligt omöjliga. Hur går det till? Genom att överlåta sitt egostyre till en extern part (Gud) som tar sig in i en andligen. Man kan då låta sig styras av denna ande eller inte tillåta om man absolut inte vill. Denna ande kan bara göra Guds vilja. Den står i direkt strid mot den naturliga människans vilja, t ex till hämnd.

    Så länge man inte tror på denna andes verkan (eller om man ändå tror på existensen av den men inte vill ha med den att göra), så finns det inget som skulle motivera en god handling om man inte samtidigt är relativt säker på ett fördelaktigt resultat. Det är nämligen fullständigt förnuftsstridigt. Dessutom är det, enligt en kristet synsätt, inte ens smart att handla helt efter eget förnuftsbeslut, om detta inte kommer som inspiration från Gud. Risken är stor att man inte har hela bilden klar för sig och inte ser det större perspektivet. Detta känner bara Gud till.

    Detta med tro tror jag verkligen handlar till stor del om att man vill tro. Men det räcker inte. Tron är något man också kan övas upp, dvs tro i betydelsen tilltro, tillit. En person med stor grundtillit, t ex genom trygg emotionell uppväxt, behöver kanske inte denna övning lika mycket utan kan fokusera mer på det intelektuella eller på viljan att tro.

    I slutänden handlar det inte så mycket om vad man själv gör tror jag själv. Till skillnad från andra religioner, så handlar kristendomen mer om Gud än om vad jag gör och har gjort. Tron är något som blir givet, som man får ta emot. Man blir en mottagare, en troende, eller en som avvisar, en icketroende. Gud är den som agerar och erbjuder (Livet kör med oss och ger möjligheter och erbjudanden) och människan behöver inte annat än att säga ja eller nej. Den behövande säger ja förstås, den som inte tycker sig behöva Gud (något högre utanför sig själv) säger förstås nej. Ingen manipulation. Människan är fri och ansvarit att välja sitt öde.

    • Jag uppskattar mycket att du tar dig tid att försöka förklara såna obegripligheter som har med tro att göra! Det lustiga är att det jag tänker är ”jösses, hur kan någon enda människa verkligen tro”. Alltså, jag tycker verkligen det är konstigt. Vad finns det som talar för att det finns en Gud? Absolut ingenting. Är det inte jättekonstigt om det skulle finnas någon allsmäktig ”varelse” som styr och ställer? Det är helt befängt. Tycker jag. Och intressant att inte alla ser det så!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*