När man har passivt rätt

Vi satt i godan ro i tältet, Doktor T och jag, en sen kväll efter ett tolvtimmarspass med målning i huset. Jag hade just skrivit en uppgift i filosofikursen och Doktor T hade säkert gjort något uppbyggligt. Då hörde vi hur det dunkade till i husvagnen. Sådär låter det när gasolen är slut, sa Doktor T och reste sig, nu ska vi se om den röda dioden lyser. Medan han gick in för att kolla saken, sa jag, sådär i förbigående att sådär låter det när gasolen stänger av en stund, den slår nämligen på och av, beroende på termostatens inställningar.

Doktor T  gick in i husvagnen. Spänningen var olidligt, skulle dioden lysa? Skulle han få rätt? Nej, naturligtvis inte. Jag hade rätt. Men Doktor T ville inte riktigt kalla det rätt, eftersom jag inte aktivt och oberoende sagt att termostaten slog av gasen. Nej, det var mer en fråga om att jag fick passivt rätt, eftersom jag inte hade uttryckt saken om inte Doktor T tagit upp frågan. Faktiskt är det en illustration av en filosofisk frågenställning, nämligen tanken på omedvetna tankar.

Enligt min uppfattning handlar det mer om vad som är självklart och vad som inte är det. När det säger klonk i husvagnen anser jag, erfarenhetsmässigt, att det är frågan om termostatstyrd gasoluppvärmning. Det är så självklart att det inte behöver påtalas i tid och otid. Jag vet det utan att säga det. Man behöver inte säga allt man har rätt om hela tiden för att ha rätt.

Doktor T har bara inte lyssnat ordentligt.

När Doktor T gör en insats

Tills huset är klart duschar vi på campingen som ligger några hundra meter bort. Igår när jag gick dit noterade jag alla spindelnät och spindlar som hänger i varje hörn och skrymsle av dusch-huset, på utsidan, lyckligtvis, inne har jag inte sett så många spindlar. I fuktigt kvällsljus ser det ut som i värsta gotiska romanen. Tror jag, Shower in the rainy night. Invasion by the Canada Geese. Det senare la jag till eftersom badviken precis vid campingen, nedanför duschhuset är invaderad av kanadagäss såhär års. Deras ljud är för all del ganska trevligt. Men de är säkert i mass-kopi med spindlarna.

I alla fall nämde jag spindlarna för Doktor T, han hade av någon anledning inte lagt märke till dem. Nu är jag inte sådär att jag skriker och drabbas av panikångest av spindlar, men det är inte heller så att jag vill frottera mig med dem i stora massor. Jag tycker helt enkelt att det är praktiskt att spindlarna är på vissa platser och jag på andra, kan man säga.

Och Doktor T är en handlingens man, särskilt om något har med kemiska medel att göra. Och det har spindlar. När han kom från duschen igårkväll meddelade han glatt att han sanerat runt dusch-huset på campingen, spindelsanerat. Han hade skött det eftersatta spindelsaneringsuppdraget åt campingpersonalen. Det var ju snällt.

När det kyper enstaka spindlar på våra nymålade väggar i huset, däremot, tar Doktor T fram kameran och makro-fotar djuret och påpekar glatt att det bevisar att färgen inte är giftig, och att huset är sunt; Doktor T och  Mr Shock.

Och vad ska vi göra sen?

Vi börjar se slutet på spackling och målning. Varje dag efter jobbet, varje lördag och söndag precis hela dagarna, den senaste månaden har vi ägnat oss åt detta. Jag ska berätta hur det går till; det är alltså både tak och väggar som ska spacklas om målas. Och taklister. Och golvlister. Och dörrfoder. Där gipsskivorna möts blir det en skarv och den spacklar man och så sätter man i en remsa för att täcka skarven. När det har torkat, spacklar man en gång till för att jämna till det, spacklingen krymper nämligen. Sen målar man en gång, och så får man förmodligen lägga på lite finspackel innan man målar igen. Sammanlagt blir det minst tre lager spackel och fyra lager färg. Minst. Färgen torkar på ett par timmar, men spacklet tar sådär 4-24 timmar på sig, beroende på hur tjockt lager man lagt på. Ett rum på 12 kvadratmeter tar 4-5 timmar att spackla första gången, 2-3 andra, 2-3 timmar att måla, 1-2 timmar att spackla och sen 2 timmar per lager. Man inser att det tar tid att få det klart med all torktid.

Men nu är alla rum spacklade minst en första gång, några rum är klara, barnens rum t ex. Badrummen (där var det bara taket som skulle målas, resten sköter plattsättaren med kakel och klinker). Tvättstugan och kapprummet var klart, tills mellanväggen med skjutdörrsmekanismen kom upp. Köksdelen är klar. Hallarna är målade en första gång. Det är faktiskt bara ett rum och vardagsrummet som ännu inte fått något färglager kvar. Det är inte så mycket, jämförelsevis.

En sak som bygget har förtydligat för oss är det märkliga i att det finns så många ohyggligt kompetenta yrkesmänniskor, snickarna, plattsättaren, elektrikern; de är sanslöst professionella och kunniga. Snubben som gjorde bänkskivorna till köket. Grävmaskinisten. Alla som vi haft att göra med i byggprocessen, undantaget kommunens byggavdelning som för all del gör så gott de kan, försöker, är ohyggligt kompetenta och skickliga. Man undrar hur det kan komma sig att de är så skickliga när t ex, helt taget ur luften som exempel, Sveriges regering är så makalöst, pinsamt, inkompetent?

Om vi ska återknyta till rubriken för inlägget; Nu har vi ägnat oss så många månader åt detta bygge, vad ska vi göra sen när det är klart, när vi flyttat in? Ska vi bara sitta och glo då?

När Jonas Thente visar att han lider av naturvetarkomplex

För lite mer en fem år sen skrev jag en bloggpost om Jonas Thentes uppenbara oförmåga att förstå matematik. Han hade skrivit en krönika som jämförde språket med matematik. Kontentan var att matematik behöver man inte kunna eller förstå, men språket är däremot, det är viktigt. Naturligtvis är språket viktigt, men det är dels svårt att se varför det ska ställas mot matematik, dels är det svårt att förstå hur man kan missa att förstå att matematik är ett språk och att man får med sig väldigt mycket av tankeförmåga om man förstår matematik. Men, Jonas Thente är förstås inte den ende som inte begriper det.

Men nu är han i farten igen med sina naturvetenskapliga mindervärdeskomplex. Den här gången är det ännu konstigare. Stycket som handlar om ”naturvetarblicken” verkar helt frikopplat från övriga texten. Som något som han bara var tvungen att häva ur sig. Hur kom fördomen kring naturvetares läsvanor in i en text om hur bokläsare står handfallna, de som har lärt sig så mycket om människan av sin läsning, inför fenomenet Trump och handlandet emot fakta?

Jag kan se två skäl:

  1. Thente försöker på ett indirekt anklaga det naturvetenskapliga läsandet (dvs faktaläsandet, som inte är romanläsande och därmed inte ”förändrar” (förädlar får man förstå) för världens Trumpifiering. Naturvetare läser inte, och inga andra heller, utom bokläsare som är få, och se hur det går.
  2. En reträtt, ett slags ursäkt till alla naturvetare som utan Jonas Thentes vetande faktiskt, väldigt många, läser både det ena och det andra, som har kontakt med både romanläsande och faktaläsande (Thente verkar bara ägna sig åt det första), och kan se saker från alla håll, inte bara det smalt humanistiska perspektivet.

I själva verket, här ägnar vi oss åt Principle of Charity, har Jonas Thente äntligen insett att han inte bara ska ägna sig åt romanläsande, utan också lära sig förstå matematik. Då hade han begripit Trumpifieringen mycket bättre.

När till och med Doktor T mansplainar

Jag har några blommor, Saint Paulor, som jag ärvt av mina morföräldrar. De har därför ett stort affektionsvärde för mig. Jag har lyckats hålla dem vid liv i tolv år, sen min morfar dog. Innan dess hade jag andra Saint Paulor, faktum är att jag haft dessa blommor nästan i hela mitt liv, att pyssla om. Jag har ganska bra koll på hur de ska skötas. Men de här, som härstammar från mina morföräldrar, höll på att dö tältdöden här när vi var nya i husvagnen och inte riktigt visste hur vi skulle styra upp förtältet för att det inte skulle bli åttio grader mitt på dagen, fastän man förstår det om man bara ser framför sig lite grann. Det hör till det mentalt omedvetna, för att fundera över begrepp som används i filosofikursen nu.

I vilket fall som helst höll de här paulorna på att dö, det blev för varmt en dag. Men det finns fortfarande liv i några stammar som jag pysslar extra mycket med tills de ska få flytta in i köksfönstret i huset, som vetter mot öster som sig bör för dessa blommor.

Doktor T tittade på medan jag pysslade. Sen kunde han inte hålla sig. Han hade tusen råd om hur de bäst ska skötas. Han lyssnade inte på mig när jag sa att jag visste det, att jag hade många årtiondens, kanske fyra, erfarenhet av dessa blommor. Han kunde ändå inte låta bli att tala om vad jag skulle göra med dem. Är det inte konstigt? Och det konstigaste av allt är att det är samma Doktor T som höll på att vattna ihjäl dem för bara ett par månader sen. Jag funderade på varför det plötsligt började sloka, Och då visade sig att de badade i vatten. Eftersom Doktor T fått ett ryck att övergöda husets blommor med biologiskt gödselmedel som luktade apa.

Det verkar vara en vanlig syssla hos män i vissa åldrar, att helt enkelt stänga öronen och köra på sina egna föreställningar om hur saker och ting är beskaffade.

Man får se det positivt, det betyder att jag inte behöver engagera mig alls. Mansplainarna kan köra sitt race helt utan min medverkan, de vet exakt och precis hur saker ska göras, och de vet exakt och precis vad jag tycker, tänker och säger utan att jag behöver göra något alls. Är det inte praktiskt? Nej, kanske inte.

Karma

Jag läser om Buddhismen i Gunnar Aspelins Världsbilder och Livsideal: ”Besegra hat genom vänlighet, ondska genom godhet, girighet genom generositet och lögn genom sanning”. Det låter ju rätt bra. Trevligt. Men man inser att den kan ta tid, den kampen. Man inser att det inte räcker med en livstid. Och då inser man varför man måste införa begrepp som karma och återfödelse. För hur motiverande är det att möta hat med vänlighet och liksom inte se något resultat av det medan man lever? Se att det verkligen hjälper (för om det inte hjälper behöver man ju byta metod). Nej, det krävs återfödelse och karma och något stort mål långt borta för den sakens skull. Hur man nu lyckas övertyga någon om det ytterst osannolika i den saken är dock lite svårare att förstå. Men jag förmodar att man kan tro om man vill tro.

Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Standard

Nu börjar vi komma upp i tempo, och uthållighet. Spacklingen och målningen flyter på, de senaste två dagarna har jag spacklat Lille Sons och Lilla Dotters rum första omgången, både tak och väggar. Tio skarvar tar en timme. Det är ungefär ett rums väggar. Runt fönster och vissa tvärskarvar måste behandlas separat. Imorgon förmiddag spacklar jag andra omgången, och sen blir det första målningen på eftermiddagen. Det är inte bara det att man ska lära sig hantverket ordentligt, det är det att man ska planera också. Därför spacklade jag tvärskarvar i alla barnens rum på morgonen innan jag åkte till jobbet. Eller i två av rummen, det tredje hade inga skarvar av den sorten.

Sen blir man mer uthållig också, rent muskulärt. Det är helt ok att ägna sex timmar, efter det mer milda kontorsjobbet, åt att spackla och måla, tak och väggar. Man tränar upp musklerna för det. Och det är ändå begränsat, det är en vill som är 176 kvm som ska spacklas och målas. Det är inte hela universum. Det är bara att jobba på så blir det klart. Ganska enkelt, egentligen.

Och nästan varje kväll skapar solnedgången ett skådespel i det som kommer att vara vardagsrum.