Den oumbärlige mannen

Vi är ganska bra på att få saker och ting att fungera, sådär praktiskt, till vardags och närsomhelst, Doktor T och jag. Vårt husvagnsboende fungerar, det regnar inte in, handdukarna torkar, det går att laga mat, vi har ordnat så att vi kan cykla ner till campingen och duscha. Idag köpte Doktor T en tvättmaskin som vi kan koppla in vid behov i det icke färdiga husets tvättstuga, och koppla bort och köra iväg när byggarna bygger, eftersom det finns el, vatten och avlopp i alla fall. Dessa praktiskt vardagstekniska system som lever sitt liv i skymundan. De flesta bryr sig bara om dem när de inte fungerar. Då märks de.

I alla fall, ikväll, efter middagen, ägnade jag mig åt att studera Teknikens idéhistoria, jag håller på med hemtentan och ströläser annat än kurslitteraturen, man måste ju skapa sig en ordentlig bild, och Doktor T meckade med tvättmaskin och torktumlare och körde en första tvätt. Ren idyll, om man frågar mig. Särskilt som jag satt ute i den ljumma kvällssolen, och samtidigt som jag läste ohyggligt intressanta texter, såg grannarna stressa förbi i sina blanka bilar förmodligen på olika hämtuppdrag.

Sen cyklade vi iväg till campingen för kvällens dusch. Det mörknade över sjön, men var fortfarande ganska varmt i luften. Doktor T tyckte det kunde räknas som 25 % Gotland. Men på Gotland regnar det nu, och vi ska inte åka dit förrän senare i höst, efter inflyttningen i huset. Det känns lite jobbigt när man får alla påminnelser på Facebook om vad man gjorde för ett år sen, två år sen, tre år sen … Den här veckan har varit Gotlandsveckan ett antal år. För tre år sen var det ohyggligt fint väder, och Lille Son och Lilla Dotter var med, och vi cyklade och badade och eldade hela tiden. Idylliskt. Men det blir flera år.

Det jag egentligen tänkte skriva om, var det jag tänkte på i duschen. Av någon anledning drabbades jag av en insikt. Det gäller inte Doktor T specifikt, särskilt inte som han just hällde ut öl över sitt tangentbord, men sådär generellt män tänker jag. Män brukar vilja känna sig viktiga. De brukar ha någon slags tanke om att de är så viktiga så att inte ens en stackars kvinna som jag, som ändå har rätt bra koll på saker och ting och inte haft några särskilda problem med praktiskt vardagsliv, inte skulle klara mig utan deras insatser. Det har förbryllat mig. Hur kan någon tro att han gör något som jag inte skulle klarat av? Varför måste han göra helt unika saker som jag inte skulle fått gjort om det inte vore för honom? Varför tror Män sån’t? Insikten jag fick för att åtgärda detta problem, i den mån det skulle behöva åtgärdas, handlar förstås om reciprocitet. Tycker han att jag gör något som han inte skulle klarat sig utan, som han inte själv skulle klarat av om jag inte fanns i hans liv? Nej, förmodligen inte. Så varför skulle han vara praktiskt oumbärlig för mig?

Där fick vi allt ordning på torpet.

För övrigt är nästan allting gipsat nu, så nu ska vi börja måla tak i helgen, det blir ju roligt.

Vardagsrum.

Kök.

7 tankar om “Den oumbärlige mannen

  1. Enligt Gamla Testamentet var Adams ensamhet inte av godo och han behövde en värdig medhjälpare. Så skapades Eva utifrån mannens revben. Tycker det verkar som att mannen behövde kvinnan. Hon får däremot dras med honom då hon blev till utifrån hans existens och behov. Han är så pass bräcklig att han inför sin kvinna behöver känna sig oumbärlig för att inte tappa sin självkänsla och manliga oberoende. Vilket beroende!

    • Lyckligtvis har ju de flesta Evor på något sätt skakat av sig den där berättelsen som ska få dem att upprätthålla den bräcklige mannens sken. Antingen genom att helt enkelt se till att inte skaffa sig en beroende man, eller se till att han får ta hand om sina egna problem. Stackars Adam. Eller kanske äntligen får han bli självständig? 😀

  2. Förresten, är självständighet målet? Martin Buber ser självständighet, att bli en person, som det nödvändiga steget för att kunna ingå en äkta relation. För honom är relationen målet, relation mellan två subjekt, där den högsta (subjekts)relationen är den mellan människa och Gud. Denna gudstro, gudsrelation kan man, enligt Buber, inte få eller ingå innan man träder i äkta relation till en medmänniska.

    Men ur ett västerländskt sekulärt perspektiv är nog målet nått redan vid självständigheten.

    • Att vara en egen människa, självständig, måste väl vara ett basmål för alla kunde mant tycka. Om avsikten med den självständigheten sen är att ingå i en relation med någon annan eller Gud, det vete tusan. Men, det är nog svårt att få till någon harmonisk relation utan att vara självständig.

      Men Gud … jag fascineras av att människor ser en Gudsexistens som en reell möjlighet. Men, struntsamma, det spelar ingen roll för självständighetsresonemanget.

      • Ja, jag kan dessutom tänka mig att du är ganska trött på religionspratet. 😉 Det har bara blivit att jag kommer in på det när jag läser din blogg. Pratar ytterst sällan om sådana saker med människor.

        • Hm, vad märkligt, hur kan min synnerligen ateistiska inställning trigga religionstankar. Eller det är kanske just därför. Någon gång när jag har läst klart filosofi och idéhistoria och sånt tänkte jag kanske att jag skulle läsa lite religionshistoria, att ha lite historisk koll kan alltid vara nyttigt. Men det tar väl några år att komma dit. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*