Skäms de inte?

Det har jag undrat många gånger. Skäms de inte? Ministrarna. Skäms de inte för sina brister i utbildning och bildning? Skäms de inte för sitt skrala tänkande, som dessutom kommer ut till allmän beskådan? Skäms de inte för att de ljuger?

I godan ro ögnade jag igenom några rubriker i Svenska Dagbladet, och läser en debattartikel som vänder sig emot för stark styrning av högskolan.

Ministern som har hand om forskning och högre utbildning är en av regeringens mest välutbildade personer; hela 1,5 termins högskolestudier kan hon stoltsera med. En värld av erfarenhet alltså. Men eftersom hon själv inte kunde ta sig igenom högskolan, måste det vara något fel på den, nu ska hon kompensera, och hjälpa alla andra som hamnar i hennes situation. Låt oss se till att högskolan tvingas hjälpa igenom alla. Jaha, hur blir det då? Det är väl inte orimligt att anta att med samma nivå kan upprätthållas med samma mängd resurser när uppdraget utökas. Alltså kommer nivån att sänkas. Kraven för att komma igenom en utbildning sänks. Vad får vi då? Vi får en massa människor med högskoleexamen, men utan kunskaper. Och vad händer då? Jo, vi kommer att tycka att det där med högskoleutbildning, det är ju ingenting, de kan ju inget i alla fall. Och vad innebär det? Jo, det innebär att vi ju kan ha ministrar utan utbildning, eftersom man ändå inte lär sig något på högskolan. Ministrarna rättfärdigar sina egna brister.

Men, det som är det riktigt grymma i detta är att de är de intellektuellt svaga, de som har uppförsbacke till studier och andra med krånglande hinder som kommer att förlora. Det är de som sägs ska hjälpas som kommer att stjälpas. Det är lögnen här. De kommer få en högskoleexamen utan värde. Men de som är intellektuellt starka, de skaffar kunskaper i alla fall, de har egen motor, de klarar sig, vad gäller kunskapen, också utan regeringens pinsamma inkompetens.

Ygeman har förresten gått en termin på högskola. Och infrastrukturministern har gått Komvux ett par år, men har tydligen ingen gymnasieexamen. Vilka pajasar.

Och tänk på återkopplingsmekanismen. Detta har en majoritet av det svenska folket röstat fram. Hur ska föraktet för kunskap och utbildning (riktig, sådan som har med kunskap att göra alltså) kunna stoppas … det grubblar jag på.

4 reaktion på “Skäms de inte?

  1. Men brister du inte lite i intelligens här Camilla? 😉 Om de skulle skämmas visar det ju faktiskt på viss insikt och en önskan om att det vore annorlunda. Man kan rimligen inte förvänta sig för mycket av människor man redan ser på som mindre intelligenta. Och vill du verkligen att de ska skämmas? Det låter så skadeglatt och att man sätter sig själv högre än andra. Bättre då att önska att andra visar prov på ödmjukhet. Att sätta sig på höga hästar är något som man däremot möjligen borde skämmas för. När jag ser folk svinga sig upp på höga hästen så funderar jag på om inte ödmjukhet hade avslöjat mer intelligens. 🙂

    • Jag kanske har hopp om människor? Till och med ministrar. Att de ser på sig själva och säger ”jösses, det där var dumt gjort, så ohyggligt genant och pinsamt, hur kunde jag, jag måste genast försöka ordna upp det”.

      Att de, när de föreslår idiotiska saker för skolan, tänker: ”Hm, vad bra det hade varit om jag hade utbildat mig, så jag visste lite mer om hur det är, och kanske hade lärt mig lite mer att se och förstå sammanhang. Lite pinsamt att vara minister för högre utbildning utan att ha sådan.”

      Så ja, jag undrar om de inte skäms för sådant. Eller tycker det är pinsamt och lite dumt. Eller tycker det är pinsamt hur dumt de agerat, skäms för det. Eller hur man nu vill uttrycka saken.

      Det tycker inte jag är att sätta sig på höga hästar, jag tycker det är en helt normal undran, eftersom jag tror att väldigt många normala personer har sådan känsla för det de gör. Utom uppenbarligen ministrar.

      • OK. Du har hopp om människor. Det är ju positivt. Jag har kanske en mer negativ syn, särskilt på människor som brukar makt på fel sätt utan att rätta sig när det gått fel. Redan som tonåring sade jag till mina föräldrar att de skulle sluta gapa vid TV:n när någon mindre skandal rullades upp på nyheterna. Jag menade att det inte var annat att förvänta sig. \\\”Låt dem få roffa och ljuga, de kommer inte att slippa sitt straff\\\”, var min kommentar många gånger. Då blev de tysta för de visste att jag syftade på evig förtappelse för dem som tillbad Mammon. I ett kristet hem säger man inte emot \\\”profeten\\\” även om det kommer från ett barn. Då blir ju uppfostran inkonsekvent. 😉 Jag förstod ju att mycket av deras ilska inte var \\\”rättfärdig\\\” utan handlade om avundsjuka på den brottsliga vinsten. De ville också ha del av kakan! Argast blev de nämligen över ekonomiska oegentligheter. Annat kunde passera minsann.

        För att inte glorifiera mig själv här kan ju tilläggas att det under detta relativa lugn inför dumheter från bl a makthavare, ibland finns en viss uppgivenhet pga av för stark ilska i någon (ofta moralisk) fråga. Till viss del kan det förstås också bero på min negativa bild av att i synnerhet vuxna inte så lätt ändå vill förändras eller inte har mer självinsikt än den som redan blivit uppenbarad. Då har man tid att analysera motivet till andras reaktioner istället. Eller bara strunta i alltihop.

        Du har onekligen en poäng i att ministrar för högre utbildning själva bör ha en sådan. Dock är det ju inte minsta förvånande och jag undrar om det allmänt finns sådana förväntningar någonstans numera, dvs att chefer ska ha formell kompetens inom området där de ska leda arbetet och fatta avgörande beslut. Istället är det väldigt vanligt med chefer med lägre kompetens om ens någon alls egentligen. Men chefskompetens, oavsett bransch, handlar idag också kanske mer än någonsin om att i första hand hålla budget och få allt att bli så lönsamt som möjligt, helst redan igår. Jag har ytterst få gånger varit kunskapmässigt underlägsen mina chefer. Men helt klart saknar jag deras \\\”chefskompetens\\\”. Visserligen är jag gärna snåljåp med allmänna medel/andras pengar men har för liten drivkraft att fokusera på ökade vinster. Maktviljan är dessutom för svag. Jag har däremot alltid (i mina ögon) haft högre arbetsmoral än chefen. Men inte vad gäller \\\”nödvändigheten att vid behov kringgå regler\\\”. Där måste jag ge cheferna cred, det är de alltid bättre på! 🙂

        • Det är klart, om man är övertygad om att de blir straffade kan man ju ta det lugnt. Nu tror ju inte jag på att den typen av bestraffning kommer att inträffa, alltså är det bättre att ta tag i saken så snart som möjligt.

          Det som upprör mig, utöver den faktiska dumheten, är att makthavare så sällan får ta ansvar för sina handlingar. Om inte ministrar, eller regering, avgår nu, om det nu inte blir misstroende mot dem, säger det att det går att göra vilka vansinnigheter som helst utan konsekvenser. Det vore inte särskilt bra. Om de så inte har förstånd att skämmas, ska de i alla fall utifrån inse hur man bör och inte bör agera.

          Nej, det är inte alls förvånande att ministrar saknar utbildning, eller chefer kompetens på det område de ansvarar för. Någon har någon gång trott att man kan separera budget från verksamhet, att de inte har någon direkt koppling. Och det fortsätter man drömma om. Det är för himla märkligt faktiskt. Alla kompetenta människor gör världen en otjänst genom att lösa de inkompetenta chefernas problem. Tyvärr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *