Ibland är det jobbigt att vara jag

Det är inte direkt psykologiskt jobbigt att vara jag, vad jag kan förstå. Alltså jag menar, jag känner mig inte deprimerad över att vara jag. Jag menar, vad ska jag göra åt att jag är jag? Älta, det är inte min grej när det gäller sådant som är meningslöst (och det bestämmer jag mig för ganska omgående när jag tänkt på saken). Men, då och då känner jag mig lätt frustrerad. Det som är jobbigt med att vara jag är nämligen att det finns så mycket jag vill göra och lära mig, och så lite tid. Det är jobbigt. För jag villvillvillIbland tänker jag det skulle vara trevligt om allt jag ville var att kliva upp på morgonen, fundera över god mat att laga, jobba på något jobb som inte krävde fullt intellektuellt pådrag som är svårt att stänga av, städa och göra fint hemma, glo på TV-serier, träna lite och umgås med folk. Det är alltså sån’t jag tror att människor som inte vill så mycket gör. De som bara lever liksom. Fast jag har antagligen fel. Och egentligen vill jag inte ha det så. Men det är jobbigt att vilja så mycket och hinna så lite. Man blir inte klar med saker och ting. Så fort man är klar med något vill man nämligen något annat.

Jag skulle inte kalla det rastlöshet, eller oförmåga att njuta av nuet, eller oförmåga att göra ingenting. Men även i nuet behöver jag minst tänka på något intressant, annars dör jag av tristess. Det behöver inte alls vara något som måste göras senare. Det syftar inte framåt, förutom på annat sätt än att jag vill lära mig något. Vad jag ska göra med det sen, det jag lärt mig, det vet jag inte. Jag vill bara veta. Läsa är bra, det gör man nu  utan något sen. Men ibland vill jag göra praktiska saker, som att bygga något.

Nu har jag t ex spenderat några timmar på att kolla instruktionsfilmer på YouTube till maskinen som jag införskaffade till oss, eftersom vi ska fixa en del med huset själva. Bygga altan till exempel. Doktor T och jag är inte överens om konstruktionen än, men en cirkelsåg kommer i vilket fall som helst att behövas. Såklart.

Och imorgon kommer antagningsbeskedet till höstens kurser. Några kurser bör jag väl kunna bli antagen till tycker jag. Det blir roligt.

7 tankar om “Ibland är det jobbigt att vara jag

  1. Ursäkta men jag förstår inte vad det är du vill. Är det mer tid du vill ha eller något speciellt du vill ha tid till? Kanske är det både och.

    Undrar ibland vad det är som får folk att ta beslut som leder dem till ett läge där de i allt för hög grad gör vad de inte vill och inte finner tiden för det de vill. Det måste väl rimligtvis ha funnits vilja till valen man redan gjort? Har viljan ändrats? Då får man ändra på valen så man åter igen får göra det man nu vill istället.

    Vissa val får förstås konsekvenser som är nästan livslånga, t ex att bilda familj och de är val som är svåröverskådliga vad gäller vad de kan komma att i praktiken innebära. Desto mer förvånad är jag över att så många ändå väljer familjebildning i vår tid av individualism och ”fria” val.

    • Mer tid vill jag ha. 🙂

      Jag vill göra mycket mer än det finns tid till, och jag minimerar/eliminerar redan alla ”måsten”, som jag helst inte skulle vilja göra (typ städa, men det är bra att städa eftersom det befrämjar att det är trevligare, tidsbesparande och hälsovänligare på sikt även om det är trist just nu). Det finns mycket mer som är intressant, än vad det finns tid till.

      Jag har lite svårt för de som säger att de inte kan göra saker för att de ”måste” göra något annat. Enligt min uppfattning är det nästan alltid en fråga om prioritering. Det man uppfattar att man ”måste” är det man prioriterar att göra (alltså _vill_ göra i någon mening). Att man ”måste” låter lite som man är ett stackars viljelöst offer. Naturligtvis ”måste” jag ta mina barn till sjukhus när de är sjuka. Men jag prioriterar ju det före något annat. Man prioriterar hela tiden, även bland sådana egoistiska saker man bara vill göra.

      Jag undrar om någon någonsin tycker att det finns precis lagom mycket tid för det de vill göra. Och då tänker jag mig ju att allt man gör är sådant man faktiskt vill och väljer.

      • Jag har tillräckligt med tid till det jag vill, i alla fall på sommaren och på loven. Annars oftast också. Kanske beror det på att jag vill mindre och är lättare nöjd än de flesta. Tror det är så faktiskt. I enneagrammet är den typiska livshållningen för min typ 9: Jag är nöjd! 😉

        • Det ska erkännas att varje typs grundläggande livshållning också döljer deras livs största utmaning. I typ nios fall är det att konfronteras med motståndet mot att kännas vid möjligheten att skapa ett ”större” liv än ens futtiga förnöjsamhet tillåter, att släppa den strikta kontrollen över känslorna (därför så lätt att håna känslomänniskor!) och ta för sig, synas och höras. Det har jag sällan gjort riktigt, är ju så nöjd… Men ett är säkert, när jag tar bladet från munnen går ingen obemärkt förbi, det kan många vittna om. Bara jag inte blir som mina dominanta fastrar… ”Så är du redan”, säger pappa.

          Ett annat sätt att ta plats är att vara så här egotrippad på andras bloggar och nästan bara skriva om sig själv.

          • OK, typ 5. Mycket intressant, trodde du skulle säga typ 6w5. Och Doktor T 5w6 eftersom han verkar så fåordig. 😉

          • Nu har jag förstås inte gjort någon djupare analys i frågan, kastade bara ett getöga på en liten tvåstegstest för att få en hum om saken. Men jag tyckte det verkade stämma hyggligt bra i det stora hela. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*