I mörkret

Här sitter jag i mörkret och reflekterar över dagen.

Idag fyller Store Son tjugo år. Han är inte tonåring längre. Det är också första födelsedagen vi inte firar tillsammans. Han är inte hemma. Hans e-sport har tagit honom ut i världen för tävlande, som vilken idrottare som helst. När han kommer hem ska vi fira ordentligt.

Doktor T och jag har städat och flyttat ännu mer grejer. Vi är nästan klara. Det är inte roligt alls att flytta. Att packa och städa. Mot slutet blir det en massa grejer som inte kan kategoriseras och förpackas i enhetliga kartonger. De kan också vara för stora för att gå i en flyttkartong. Fruktansvärt. Jag tror inte att jag tänker flytta någon mer gång.

Mitt i alltihopa behövde jag också göra en entimmes-tenta i Teknikens idéhistoria, så det gjorde jag, sen fortsatte flytten. Det är faktiskt den tidiga människans fel att det är så jobbigt att flytta. Om de inte hade övergått från jägar- och samlarsamhälle till jordbrukssamhälle skulle vi inte ha så ohyggligt många prylar att packa. Då hade vi inte ens behövt flytta på det här sättet, eftersom vi alltid skulle ha flyttat. Med färre prylar.

Men nu har vi installerat oss för husvagnsliv ett tag. Nu har vi två dagar att städa färdigt. Sen ska vi måla fasad. Tur det inte tar slut på saker att göra.

Vi inreder arbetsrum

Som ingenjör är man van att hantera bekymmer som uppkommer under projekt. Man vet inte allt från början. Om man visste allt från början behövde man inte ingenjörer för att lösa problemet. Ingenjörer är till för att lösa okända hinder som kan uppkomma på vägen. Det är deras paradgren. Det är alltså väldigt praktiskt att ha en ingenjör till hands, fast man kanske inte tror det, i alla lägen. Ingenjörer löser nämligen dessutom ofta problem utan att de märks. Alltså det märks inte att det var ett problem, eftersom ingenjören redan löst frågan.

I vår familj har vi minst två ingenjörer. Det är jag, som har papper på saken, och sen är det Doktor T som på vissa sätt är mer ingenjörsk än jag, fast han egentligen är kemist. Jag är teoretiskt lagd, och han är praktiskt lagd. Det är väldigt behändigt. Om barnen kan vi inget veta, men jag anar ett antal ingenjörsembryon där.

Vid flytt är det t ex praktiskt med ingenjörer. Särskilt vid flytt när man inte vet var man ska bo. Som för oss. Eftersom det är två månader kvar tills vårt hus blir färdigt. Men vårt hyreskontrakt går ut på måndag. Ett problem som måste lösas. Det löstes medelst den teoretiska ingenjörens, det är jag, principiella vision ”Man skulle kunna hyra en husvagn”, min mammas praktiska ingripande ”Jag vet någon som kanske kunde hyra ut en”, min lillebrors (han är faktiskt också ingenjör) praktiska hjälp med körning och uppställning. Och Doktor T som kan ta vid en del av de praktiska frågorna. Fast det var faktiskt jag som tog spettet och grävde upp och grävde om en sten som låg tokigt idag.

I vilket fall som helst är resultatet att vi, Doktor T och jag, har för avsikt att bo i husvagn i två månader. Doktor T har aldrig sovit i husvagn, men det har jag. Hela min uppväxt är full av husvagn. Till och med på vintern, när vi åkte skidor. Jag vet precis hur man grejar för att livet ska fungera i en husvagn med begränsade utrymmen. Det ska nog gå bra.

Det kommer bli väldigt lyxigt, eftersom det bara är Doktor T och jag. De rara barnen har som sagt bosatt sig hos sin far under denna period.

Men tänk om vi tycker husvagnsliv är livet, och bestämmer oss för att det är så vi vill bo?

Det här är förtältet. Det blir arbetsrum.

Doktor T städar

Under tiden jag väntar på vad våra odugliga politiker hittar på idag, om de har för avsikt att ta sitt ansvar och visa någon verklig vilja till bättring, fortsätter flytt och städning. De rara tonåringarna har under visst muttrande förflyttat sin bas till fadern. Inte av någon ovilja mot honom, utan mer av allmän tröghet att överhuvudtaget behöva befatta sig med sådana världsligheter. När de inte kommer på eget initiativ. Nåja. Doktor T och jag stretar på, rum för rum. Just nu ser det nog en aning kaosartat ut med kartonger och möbler huller om buller. Och damm. Dammet tänkte vi inte flytta med oss. Men det enda rum som inte är helt urplockat nu är köket. Skafferiet tog jag igår, packade ner det som inte ska användas i Rara Dotterns byrå. Det retar mig annars att tomma utrymmen står och tar plats. Den lilla behändiga förmågan, att tätpacka, chockade Doktor T svårt vid flytten förra sommaren, när garage och förråd liksom vecklade ut sig sex gånger sin volym, enligt Doktor Ts uppfattning. I år har han vant sig och tycker vi kan använda oss av den.

Men Doktor T  har börjat städningen. Han börjar naturligtvis på platser där man måste använda mesta möjliga kemikaliska finurlighet, dvs badrummen. Det tycker jag är bra. Doktor T är dessutom en ovanlig man, det är inte en könsstereotyp, det är min blygsamma erfarenhet. När han städar blir det nämligen bra, det fuskas inte, slarvas inte, jag behöver inte göra om det. Det tycker jag är väldigt skönt. Jag sa det till Doktor T, för att visa uppskattning. Men han blev bara misstänksam. Han tror att jag officiellt accepterar hans städning, men går i smyg och torkar efter. Och samtidigt säger att jag inte gör det. För att skapa en win-win-situation; han blir glad och städar mer, och jag behöver i alla fall inte städa lika mycket som om jag städade själv. Doktor T tror alltid att jag har en dold agenda. Jag tror att han gillar att tänka att jag har en dold agenda, så jag låter honom tro det.

Egentligen skulle jag ha en bild här, men jag har inte lyckats ta någon estetisk bild av en dammtuss än.

Skäms de inte?

Det har jag undrat många gånger. Skäms de inte? Ministrarna. Skäms de inte för sina brister i utbildning och bildning? Skäms de inte för sitt skrala tänkande, som dessutom kommer ut till allmän beskådan? Skäms de inte för att de ljuger?

I godan ro ögnade jag igenom några rubriker i Svenska Dagbladet, och läser en debattartikel som vänder sig emot för stark styrning av högskolan.

Ministern som har hand om forskning och högre utbildning är en av regeringens mest välutbildade personer; hela 1,5 termins högskolestudier kan hon stoltsera med. En värld av erfarenhet alltså. Men eftersom hon själv inte kunde ta sig igenom högskolan, måste det vara något fel på den, nu ska hon kompensera, och hjälpa alla andra som hamnar i hennes situation. Låt oss se till att högskolan tvingas hjälpa igenom alla. Jaha, hur blir det då? Det är väl inte orimligt att anta att med samma nivå kan upprätthållas med samma mängd resurser när uppdraget utökas. Alltså kommer nivån att sänkas. Kraven för att komma igenom en utbildning sänks. Vad får vi då? Vi får en massa människor med högskoleexamen, men utan kunskaper. Och vad händer då? Jo, vi kommer att tycka att det där med högskoleutbildning, det är ju ingenting, de kan ju inget i alla fall. Och vad innebär det? Jo, det innebär att vi ju kan ha ministrar utan utbildning, eftersom man ändå inte lär sig något på högskolan. Ministrarna rättfärdigar sina egna brister.

Men, det som är det riktigt grymma i detta är att de är de intellektuellt svaga, de som har uppförsbacke till studier och andra med krånglande hinder som kommer att förlora. Det är de som sägs ska hjälpas som kommer att stjälpas. Det är lögnen här. De kommer få en högskoleexamen utan värde. Men de som är intellektuellt starka, de skaffar kunskaper i alla fall, de har egen motor, de klarar sig, vad gäller kunskapen, också utan regeringens pinsamma inkompetens.

Ygeman har förresten gått en termin på högskola. Och infrastrukturministern har gått Komvux ett par år, men har tydligen ingen gymnasieexamen. Vilka pajasar.

Och tänk på återkopplingsmekanismen. Detta har en majoritet av det svenska folket röstat fram. Hur ska föraktet för kunskap och utbildning (riktig, sådan som har med kunskap att göra alltså) kunna stoppas … det grubblar jag på.

Nytt boende

Nu är det semester. Eller semester och semester, det beror naturligtvis på hur man definierar semester. Jag menar, jag hade ju en semestervecka för några veckor sen, på solsemester med mina rara barn. Men semester-semester, den där ledigheten när man liksom sätter punkt för årets arbete, har uppehåll och liksom börjar om nytt och fräscht igen ”i höst”. Den semestern. Den börjar nu. Den blir bara två veckor, den blev förkrymt av arbete. Och också av att det är bättre att spara semesterdagar just i år. Och förresten fortsätter arbetet efter semestern, det blir inte så fräscht. Så jag tänker alltså semestra fruktansvärt effektivt. Jag har redan börjat, jag gick upp klockan åtta imorse för att ägna ett par timmar åt studier. Bästa tiden på dagen om man frågar mig. Doktor T är alltid mycket hänsynsfull och sover så länge som möjligt så att jag ska få egentid på morgonen. Han är hänsynsfull på kvällen också, förresten, och går och lägger sig före mig så jag får egentid då också. Barnen är också hänsynsfulla, de sover i alla fall till elva. Jag tror kanske inte det är helt medvetet, men det är konsekvenserna som räknas. Särskilt på morgonen är jag konsekventialist.

Ja, sen tror jag att jag skjutsade omkring barn hit och dit, och jag packade en massa kartonger igen. En liten stund solade jag på studsmattan, medan jag läste.

Men sen, sen började vi lyfta in bokhyllor i andra containern. Och se så fint det blev när bakre väggen blev täckt. Jag kände en nästan obetvinglig lust att fylla containern med bokhyllor längs väggarna. Sätta in ett skrivbord och ha en madrass att rulla ut. Sen kunde jag bo där. Jag, mina böcker och mitt skrivbord. Och någonstans att sova. Vad mer kan en människa egentligen begära?

En liten tröst

Efter gårdagens traumatiska upplevelse med de inpackade och borttransporterade böckerna, nåja, de har bara transporterats några hundra meter, kom en liten tröst igår. Min beställning till höstens kurser. Kursböckerna till den första delkursen i filosofi tror jag att jag redan har, men till idéhistoria och kreativt skrivande införskaffades en del litteratur. Det ska vara ytterligare några böcker till kreativt skrivande, men de tänker jag mig låna på biblioteket. Tror jag.

Min rare äldste son hade omdömet klart för sig: ”Är du helt efterbliven som köper så många böcker och släpar hem nu när vi ska flytta?” Så var det med den saken. Han förstår helt enkelt inte.

Nu hoppas jag på mycket lästid. En intressant sak med idéhistoria är att det också är mycket historia. Man behöver veta i vilken tid idéerna uppstod och levde, för att se hur de kunde uppstå. Självklart naturligtvis. Men jag tänker på det nu, i kursen i Teknikens idéhistoria, det är lika mycket teknikhistoria. Passar mig bra förstås. Men Doktor T blev upprörd häromdagen, när jag tänkte förpassa Karlebo handbok till bokhimlen, den eviga lagringen. Han beskyllde mitt läsande i humaniora för en sådan ohygglighet. Men, så är det såklart inte. Jag minns inte hur Karlebo handbok kommit i min ägo, för jag är ju inte en ingenjör som håller på med skruvar och muttrar i alla fall. I själva verket är hela min ingenjörsgärning ett stort undvikande av att smutsa ner mig med maskindelar. Jag räknar och tänker hellre, det är jag mycket bättre på. Men Karlebo handbok fick bo kvar av nostalgiska skäl.

Vilken bok ska jag börja fuskläsa, tro? Det där med islam tycks ju ligga i tiden, jag kanske börjar med det.

Tänk om man vore sprängare

Undrar om det skulle passa sig med en liten yrkeskris såhär mitt i yrkeslivet? Kanske är det bara det att jag är i sluttampen av ett synnerligen svårt, på många sätt, projekt på jobbet. Att det alltid är jobbigt på slutet när allt ska sys ihop. Att det egentligen borde vara semester. Att jag längtar efter att huset ska bli klart. Och en massa liknande anledningar. Men, visst skulle det vara kul att vara kranförare? Eller sprängare? Eller något annat precisionsarbete med tunga grejer? Tänk att köra omkring och spränga berg och stenar, det vore ganska kul. Eller gräva, med jättestor grävmaskin. Flytta marken.

Kanske är det bara traumatiskt eftersom jag packat in alla mina böcker i banankartonger, mina bokhyllor gapar tomma. I den där blå containern finns mina böcker. De tar inte upp hela volymen, men de utgör den största delen av massan. Containern var tung och kunde inte flyttas dit vi tänkt, då skulle bilen riskerat att ha vält.

Nu ska böckerna bo där tills huset är klart för inflyttning om två månader sådär. Jag har en kartong kvar med de viktigaste böckerna, de jag förmodar jag kommer behöva till höstens kurser. Skönlitteratur kan man låna.

Jag fantiserar om hur böckerna ska få flytta in sen. Hur de ska bo och så. Då slutar jag kanske tänka på att byta yrkeskarriär igen. Det är trots allt ganska kul att vara ingenjör, framförallt för att det ofta finns så intrikata och svåra frågor att sätta tänderna i. Förutom när man vill tänka på annat och ha semester.

Framåt hösten

Kan det bli höst snart tack! Inte för att jag inte gillar sommar och semester i lagom mängd. Men den här sommaren är bara en transportsträcka. Vi ska måla fasaden på huset en andra omgång, det är för all del ganska kul. Vi ska packa och flytta temporärt innan huset blir färdigt, och det blir ingen direkt lugn och ro. Men häromdagen kom antagningsbeskedet för höstens kurser! Jag går in på tredje året med relativt, får man väl säga, seriösa studier. Alltså, tredje året den här gången, den humanistiska perioden. Med relativt seriöst menar jag bara att jag inte har en yrkeskarriär i sikte direkt baserad på dessa studier, utan att jag bara ägnar mig åt dem av oändlig lust till slumpvis förkovran. Men där är det seriöst, det är verkligen ohyggligt spännande, och jag läser nog mer än vad som ”behövs” (för examinationerna). Höstens, eller läsårets, kurser blir, som tänkt; Filosofi B, Idéhistoria B och Kreativt skrivande II. Det blir kul.

Nu kommer utmaningen att packa bokhyllorna i rätt ordning, så att jag under den temporära perioden kommer åt de böcker jag kan tänkas behöva. Det hade kanske, tänker jag nu, varit smart att inte läsa en sommarkurs just den här sommaren, med tanke på att jag fortfarande har saker kvar att göra på jobbet innan jag kan ta hel semester. Att huset ska målas, att vi ska flytta. Och att bygget helt enkelt pågår och det finns en del beslut att ta och en del saker att göra. Det är å ena sidan. Å andra sidan ska man ju ändå ha något att läsa, så varför inte? Jag gjorde samma sak förra sommaren, läste en sommarkurs, och då flyttade vi också. Nästa sommar ska vi inte flytta, är tanken. Nästa sommar ska vi anlägga trädgård. Och läsa. Tänk när det kommer en sommar när man bara kan läsa. Men det gör det inte.

Ibland är det jobbigt att vara jag

Det är inte direkt psykologiskt jobbigt att vara jag, vad jag kan förstå. Alltså jag menar, jag känner mig inte deprimerad över att vara jag. Jag menar, vad ska jag göra åt att jag är jag? Älta, det är inte min grej när det gäller sådant som är meningslöst (och det bestämmer jag mig för ganska omgående när jag tänkt på saken). Men, då och då känner jag mig lätt frustrerad. Det som är jobbigt med att vara jag är nämligen att det finns så mycket jag vill göra och lära mig, och så lite tid. Det är jobbigt. För jag villvillvillIbland tänker jag det skulle vara trevligt om allt jag ville var att kliva upp på morgonen, fundera över god mat att laga, jobba på något jobb som inte krävde fullt intellektuellt pådrag som är svårt att stänga av, städa och göra fint hemma, glo på TV-serier, träna lite och umgås med folk. Det är alltså sån’t jag tror att människor som inte vill så mycket gör. De som bara lever liksom. Fast jag har antagligen fel. Och egentligen vill jag inte ha det så. Men det är jobbigt att vilja så mycket och hinna så lite. Man blir inte klar med saker och ting. Så fort man är klar med något vill man nämligen något annat.

Jag skulle inte kalla det rastlöshet, eller oförmåga att njuta av nuet, eller oförmåga att göra ingenting. Men även i nuet behöver jag minst tänka på något intressant, annars dör jag av tristess. Det behöver inte alls vara något som måste göras senare. Det syftar inte framåt, förutom på annat sätt än att jag vill lära mig något. Vad jag ska göra med det sen, det jag lärt mig, det vet jag inte. Jag vill bara veta. Läsa är bra, det gör man nu  utan något sen. Men ibland vill jag göra praktiska saker, som att bygga något.

Nu har jag t ex spenderat några timmar på att kolla instruktionsfilmer på YouTube till maskinen som jag införskaffade till oss, eftersom vi ska fixa en del med huset själva. Bygga altan till exempel. Doktor T och jag är inte överens om konstruktionen än, men en cirkelsåg kommer i vilket fall som helst att behövas. Såklart.

Och imorgon kommer antagningsbeskedet till höstens kurser. Några kurser bör jag väl kunna bli antagen till tycker jag. Det blir roligt.

Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.