Om själen

Av någon anledning ramlade jag på en podd på svt play, Människan och maskinenvars för säsongen sista avsnitt handlar om Själen, ”där människans yttre och inre värld verkligen möts”, som sägs i inledningen. Man verkar inte vilja skilja på medvetandet och själen, men håller sig en mest till att prata om det senare. Jag är rädd att jag tappade bort mig lite, det var aningens långsamt och ganska pladdrigt som det vanligen blir i poddar. Man hade gärna haft en text att läsa istället. Avsnittet inleds med ett litet anförande av den ene programledaren, Eric Schüldt:

”Om man tittar in i en annan människas ögon, och upplever att det finns någonting där bortom det rent maskinella, är det då falskt, är det då självbedrägeri, är det en romantisering av sakernas tillstånd är det till och med ett sentimentalt, barnsligt sätt att se på världen? Att det skulle finnas något mer i oss än synapserna, signalsubstanserna, organen, allt vårt innanmäte. Och jag måste ju säga det att jag tror ju inte det är tomt inuti oss, jag tror ju faktiskt på riktigt att det finns en själ, det är min övertygelse, det måste jag ändå vara öppen med. Jag kan inte se mina medmänniskor som maskiner.”

Ja, och det blev väl får man säga den tongivande för hela programmet. Den andre programledaren, Per Johansson, som jag fö minns från några bloggträffar för mer än tio år sen, gjorde några intressanta nedslag i idéhistorien om synen på själen. Kanske får jag lyssna en gång till, jag erkänner att jag tappade fokus emellanåt, men den övergripande idén tycktes ändå vara att försvara själens existens som något icke mekanistiskt. Hur ”jag kan se att det finns något där” skulle avfärda en mekanistisk orsak stod inte helt klart, förutom en uppenbar önskan att ”något mer” ska finnas.

Och det tycker jag är intressant. Varför är människor så rädda för tanken på en deterministisk och mekanistisk värld? Ja, en anledning är förstås att det skulle detronisera människan som en unik skapelse och frånta henne hennes megalomana inställning till sig själv. Som om naturen spelat oss ett spratt, vi får medvetande och kan hänga mer i allt som händer oss, men kan inte påverka. Vilken nesa! Jag tycker nästan det är lite roligt.

Ja, nu blir det ju lite svårt att visa, eller avvisa det där med själen, i alla fall enligt nuvarande förhärskande uppfattning om vetenskapen, som ändå verkar vara bästa instans att komma med någon form av vettigt påstående i frågan. Men, om man tänker på saken, visst verkar det väl mer konstigt att det skulle finnas än själ, än att det inte skulle göra det? Varför duger inte den helt fantastiska och svindlande tanken på den enorma mängden signalvägar och kombinationer vi kan åstadkomma, som vi inte har kontroll över, som förklaring för vår oförmåga att överblicka ”det vi ser i varandras ögon”? Det tycker jag är konstigt. Alltså synes det mig mest vettigt att anta själen helt enkelt är en illusion.

Och det kan väl funka lika bra som något annat?

2 tankar om “Om själen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*